Sagan om det lilla hotellet

Det var en gång ett hotell. Det låg inte centralt men inte heller så långt bort från allting. Det var inte stort, men man kunde inte säga att det var ...

Av: Gregor Flakierski | 23 september, 2008
Utopiska geografier

Bokoholistiska bekännelser

  Hej, jag heter Jessica och jag är bokoholist (här svarar ni i kör: Hej Jessica). Det faktum att jag är bokoholist påverkar många delar av min tillvaro. Det kan mycket väl ...

Av: Jessica Johansson | 07 juli, 2011
Jessica Johansson

Percival. Två dikter

The Last Café, Krabi     I am sitting at The Last Café On the beach under the jungle trees In the dream of the world In the stream of the world While the angel eyes are watching ...

Av: Percival | 29 september, 2014
Utopiska geografier

66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar. Del 4

De omöjliga intervjuerna: Ernst Jünger Den tyske författaren Ernst Jünger (1895-1998) kritiserade i sitt författarskap maskinsamhället och 1900-talets ohejdade teknologiska framfart. Hans position var anarkens, ej att förväxlas med den emotionelle ...

Av: Carl Abrahamsson | 28 januari, 2011
Carl Abrahamsson

Två vägar i vetenskapen



Ilya Prigogine Jag började min litteraturforskning med Gösta Berlings saga och Nils Holgersson, därför att de gjort så starkt intryck på mig och jag ville veta varför. Det fanns en samtida med Selma Lagerlöf i England, Thomas Hardy, som skrev på samma sätt som hon, och han kallade sina romaner för romaner om människa och omgivning, "novels of character and environment".

Hans främsta skapelse av det slaget, Tess of the d'Urbervilles, kom rentav ut samma år som Gösta Berlings saga, 1891.

 

Det är här fråga om ett samspel, en samverkan mellan människa och natur. Inte bara så att människan är beroende av den natur hon lever i - i Gösta Berlings Värmland far man i släde på vintern - utan också så att människans själstillstånd är påverkat av naturen omkring henne eller så att författaren har skapat de två leden så att de står i samklang med varandra. När Melchior Sinclaire i strålande lynne far i släde för att hämta hem sin dotter Marianne från Ekeby, var det, står det, "heller ingen måtta med den glans, som från den klara himlen strömmade ner över februaridagen. Snön glittrade som unga flickors ögen /.../. Björkarna sträckte sitt fina spetsverk av tunna, brunröda kvistar mot skyn, och på somliga av dem satt en frans av små glittrande ispiggar. - Det var glans och festligt skimmer över dagen."Och själv är alltså Melchior Sinclaire "i sådant strålande humör, att ingenting kunde förtreta honom".

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Detta är, såvitt jag vet, enda gången som det fälls in ett ord som "heller" (kursiverat här), som visar på samordningen mellan de två leden. Men kompositionen är överallt densamma: människa och natur, händelser och landskap, samordnas också på det lyriska planet, så att de bildar inte bara en episk helhet utan också en lyrisk enhet. Denna samklang är i själva verket en variant av vad som brukar kallas bilder eller symboler etc., men kanske effektivare. Vad jag vet har ingen mer än jag upptäckt och skrivit om detta, jo i samband med Thomas Hardy.

Det här sättet att umgås med sitt forskningsobjekt går stick i stäv mot det vanliga i vetenskapen. Alltsedan den så kallade "nya vetenskapen" fick överhand på 1600-talet, har metoden varit att sönderdela forskningsobjektet, att analysera det. Vetenskap har blivit synonymt med analys. Detta har blivit nog så framgångsrikt, och vi har fått veta att vi lever i en värld av separata ämnen, molekyler, atomer och elementarpartiklar. Världen är inget annat än dess delar.
Men det är analysens misstag. Världen och naturen är förvisso (också) alla de helheter och enheter, som de här delarna har varit kompetenta nog att skapa. Att förstå och hålla samman detta samspel är en väl så viktig uppgift för vetenskapen som att slå sönder och analysera. Världen är hela det hav av helheter och funktioner som dessa delar haft den underbara förmågan att skapa. I livet och i naturen.

Så småningom kom jag också på en annan tanke. Alla de här delarna och helheterna låg ju inte bara stilla och lät sig beundras, utan de befann sig också i rörelse och förändring. Det hände saker hela tiden. Det gick en process genom verket, en episk process. Så blev samverkan, helhet, process nyckelbegrepp i min forskning.
Det här låter kanske bra, men det är ju bara fråga om romaner. Den stora världen därutanför är ju något helt annat. Ja, så kan man tycka, och därför blev jag så glad, när jag någon gång kring 1985 stötte på en stor bok av det österrikiska universalgeniet Erich Jantsch, så småningom överflyttad till Berkeley i Kalifornien. Boken hette The Self-Organizing Universe, och hade kommit ut 1980 (på tyska 1979).

Den var dedicerad till " Ilya Prigogine Katalysator för det självorganiserande paradigmet", en högst adekvat titulering, eftersom Prigogine var professor i fysikalisk kemi i Bryssel; han hade nyss (1977) belönats med Nobelpris i kemi. Det var en bra titel, bättre eller i varje fall lättare att förstå än det nyckelbegrepp som Prigogine använde sig av: "dissipativ struktur". Prigogine hade tagit fasta på priset för dessa strukturer eller snarare system: de förskingrade (latinets dissipare) den energi som drev dem, medan Jantsch fokuserade på vinsten: med hjälp av energin organiserade de sig själva till nya skapelser. Meningen var i alla fall att världen just organiserade sig själv. Nämligen i form av fysikaliskt-kemiska system: viveln och elden, vädret och växterna, molekylen och cellen, djuren och människan o s v. Och den gjorde det i en ständigt fortlöpande process.

Det var en existensform som Prigogine hade upptäckt och förstått, en upptäckt i paritet med Kopernikus upptäckt att jorden rörde sig kring solen och inte tvärtom, Newtons av gravitationen och Darwins av evolutionen. Vi fick här förklaring på de helheter som världen besstår av och som vi själva lever av och på och bland och själva är exempel på. Analysens och reduktionens favorittanke, att jorden och vi själva inte är något annat än atomer och elementarpartiklar, är en förvillelse. Den värld vi lever i består just av dessa system, dessa helheter.

Så hade jag i naturvetenskapen återfunnit samma sätt att tänka som jag själv kommit fram till i studiet av romaner. Världen skapas av processer som skapar helheter, system, funktioner. Lyckan var fullständig. Helhets-, process- och funktionstänkandet var väl så viktiga som analysen, också i naturvetenskapen. Och vetenskapen var inte längre delad i naturvetenskap och humaniora utan var också den hel och en: en allmän vetenskap, som kan beskrivas eller definieras så här: att kreativt, kompetent och kritiskt och oberoende av akademiska discipliner söka empiriskt ansvarig och logiskt hållbar kunskap om världen och livet - kunskap, förståelse, insikt.

I sökande och forskning kan man gå två vägar, antingen uppifrån och ner eller nerifrån och upp. Den första vägen tar den som vill komma till klarhet om världens yttersta grund, det vill säga delarna som bygger upp det hela. Den andra vägen tar den som vill förstå den värld han/hon själv lever i, de helheter, system och funktioner som betingar våra liv och som vi ständigt har omkring oss och i oss och själva är exempel på.

Det rör sig här alltså om två vägar i vetenskapen. Den första vägen är den som brukar förknippas med den franske filosofen Decartes och den nya vetenskap som på 1500- och 1600-talen tog sin början med bl.a. honom. Om ni inte förstår ett problem, dela upp det i dess beståndsdelar, sök förstå dem och sätt sedan samman det hela igen. Det är analysens metod och tillika det lilla barnets, när det plockar sönder sin leksak för att se hur den fungerar. Men sällan lär det lyckas barnet att sätta samman den igen och återställa de funktioner som gjorde den rolig och intressant. Detsamma gäller sökaren och forskaren: analysen är lättare än syntesen och man blir lätt stående med delarna. Inte för inte har vetenskap, som nyss sagts, ofta blivit synonymt med analys.

På motsvarande sätt har den andra vägen kommit i bakgrunden: att rikta in sig på helheten och söka förstå den. Vägen dit går naturligtvis över delarna, men de är bara stationer på den väg som leder till helheten. Det gäller att hela tiden hålla helheten för ögonen för att kunna förstå den. Det är hermeneutikens, tolkningens väg. Att söka förstå den värld vi lever i - och vi lever inte i atomernas värld och heller inte i stjärnornas.
Att slå sönder respektive att hålla samman.

Erland Lagerroth
www.lagerroth.com

Ett tillägg till min lilla essä Två vägar i vetenskapen, framtänkt natten till den 25 april.

Två centrala begrepp för att förstå världen är energi och materia. Som alla sådana begrepp är de renodlingar, abstraktioner, delar eller aspekter av den komplicerade verklighet vi lever i. På sätt och vis är de naturligtvis nyttiga för tänkandet, men samtidigt sliter de sönder denna värld på ett sätt som gör det svårare att rätt förstå den. Med en tour de force lyckades Einstein förbinda de två genom formeln E = mc2, energin är lika med massan gånger ljusets hastighet i kvadrat. Men den formeln kommer liksom inte till nytta i vardagslivet.
Den som förmått återställa enheten men nu på ett sätt som låter oss se hur de två begreppen fungerar tillsammans, är i stället en annan Nobelpristagare, Ilya Prigogine. När energin verkar på strukturer eller system som befinner sig långt från jämvikt, kan energin och materien tillsammans skapa fungerande system som gör denna världen till något helt annat än en torftig addition av materia – till den välfungerande värld vi lever i utan att betänka hur storartad den är. Från virveln i det rinnande vattnet till vädret, klimatet, havet, ängen, skogen, växterna, djuren och människan själv Men dessa organisationer, som Prigogine kallar dissipativa strukturer och Erich Jantsch självorganiserande system, är inte självklara utan snarare under, som gör denna värld till den fantastiska skapelse den är. Bortom alla begrepp och distinktioner, som vetenskapen älskar att renodla och därmed göra vår livsvärld mindre förståelig.
Därför är Prigogines bidrag till förståelse av världen inte mindre utan snarare större än Kopernikus’, Newtons och Darwins.

Erland Lagerroth

 

Ur arkivet

view_module reorder
Erik Johan Stagnelius

Bortom skuggorna av eländet

Ett kärleksfullt och ökat intresse för Stagnelius dikter har kunnat uppfattas under de senaste decennierna. Så mycket har hänt, så mycket publicerats att fler människor fått möjligheter att bättre tillgodogöra ...

Av: Michael Economou | Essäer om litteratur & böcker | 25 februari, 2015

Älskade HANS-ÅKE

De hade varit och sett en film på Filmstaden ; Solstorm. Den var inte så bra som de förväntat sig efter boken. Klockan 20.55 satte de sig på en buss mot ...

Av: Ingalill Enbom | Utopiska geografier | 25 januari, 2010

Nationalteaterns gyllene krona.  Foto: Belinda Graham.

Národní divadlo – Nationalteatern är folkets teater i Prag

Det vimlar av små skolbarn på besök på Nationalteatern i Prag, som på tjeckiska heter Národní divadlo. Entusiasmen och stoltheten över teatern går inte att ta miste på. Den duktiga ...

Av: Belinda Graham | Resereportage | 10 Maj, 2015

Beredning av kaffe i en enkel restaurang i Gondar, Etiopien. Foto Tarja Salmi-Jacobson

Kaffe, gudarnas dryck från Etiopien

Det berättas att en etiopisk vallpojke på 900-talet skulle ha upptäckt att när hans getter åt kaffebuskens bär och blad blev de alltid pigga samma kväll. Kaldi, som pojken hette ...

Av: Tarja Salmi-Jacobson | Kulturreportage | 12 april, 2016

”Det verkliga är det enda som kräver någonting av oss.”

Under sitt arbete med en bok om den svenska litteraturen ställde den ryska litteraturvetaren Diana Koblenkova några frågor till författaren Einar Askestad. Hans svar utvecklades till en kommentar till den ...

Av: Diana Koblenkova | Litteraturens porträtt | 06 november, 2014

Litterära gåtor, fiktionens verkligheter. Om Kristian Petris Träsket

Filmaren och författaren Kristian Petri skriver i en essä om sin fars död i Dagens nyheter hösten 2011 om bokprojektet som senare mynnade ut i den 83-sidiga bokpärlan Träsket. I ...

Av: Klas Lundström | Essäer om litteratur & böcker | 08 Maj, 2013

Färdigbokad och sommarfin Where the action is, Göteborg, 28 juni 2011

Sitter och lyssnar på den avancerade funktionen Where the action is-lista på Spotify. Tankarna flyger iväg till en tid när jag stod vid en liten bänk i skivaffären i min ...

Av: Lena Lidén | Kulturreportage | 08 juli, 2011

Ingen äger Emily Dickinson! (Om klassiker och kanon del III)

Min Emily Dickinson Emily Dickinson och det autonoma poetiska rummet: kampen för integritet och självständighet, och den sublimerade längtan till den andreJag ska börja med att tolka Emily Dickinsons ...

Av: Lidija Praizovic | Essäer om litteratur & böcker | 28 juni, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.