Den baltiske udstilling – Baltiska Utställningen – i Malmø 1914

For 500 år siden var Malmø Danmarks største by; det var her reformationen og det danske skriftsprog blev grundlagt. Det var nemlig i Malmø, at Christiern Pedersen sad og oversatte ...

Av: Søren Sørensen | 18 april, 2014
Essäer

Estetikk

Innledning Denne artikkelen er om estetikk. ‘Estetikk’ er et grunnbegrep. Begrepet har flere ulike betydninger, der de viktigste av dem er disse: For det første, at begrepet henviser til et adjektiv ...

Av: Thor Olav Olsen | 02 november, 2013
Agora - filosofiska essäer

Isprinsessan

  "Ett välskapt gossebarn." Orden tränger in och skingrar nio missfall; de sju tidiga och de bägge sena. Barnmorskan lägger pojken i Klaras famn. I ögonens springor möter han moderns blick. Tomas ...

Av: Else-Britt Kjellqvist | 07 mars, 2011
Utopiska geografier

dr Krabba 8

Janne Karlsson, född 1973 och bosatt i Linköping med mina två söner. Har arbetat inom vården i 20 år, men sade upp mig 2010 för att satsa helhjärtat på tecknandet. Då ...

Av: Janne Karlsson | 25 november, 2011
Kulturen strippar

Två vägar i vetenskapen



Ilya Prigogine Jag började min litteraturforskning med Gösta Berlings saga och Nils Holgersson, därför att de gjort så starkt intryck på mig och jag ville veta varför. Det fanns en samtida med Selma Lagerlöf i England, Thomas Hardy, som skrev på samma sätt som hon, och han kallade sina romaner för romaner om människa och omgivning, "novels of character and environment".

Hans främsta skapelse av det slaget, Tess of the d'Urbervilles, kom rentav ut samma år som Gösta Berlings saga, 1891.

 

Det är här fråga om ett samspel, en samverkan mellan människa och natur. Inte bara så att människan är beroende av den natur hon lever i - i Gösta Berlings Värmland far man i släde på vintern - utan också så att människans själstillstånd är påverkat av naturen omkring henne eller så att författaren har skapat de två leden så att de står i samklang med varandra. När Melchior Sinclaire i strålande lynne far i släde för att hämta hem sin dotter Marianne från Ekeby, var det, står det, "heller ingen måtta med den glans, som från den klara himlen strömmade ner över februaridagen. Snön glittrade som unga flickors ögen /.../. Björkarna sträckte sitt fina spetsverk av tunna, brunröda kvistar mot skyn, och på somliga av dem satt en frans av små glittrande ispiggar. - Det var glans och festligt skimmer över dagen."Och själv är alltså Melchior Sinclaire "i sådant strålande humör, att ingenting kunde förtreta honom".

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Detta är, såvitt jag vet, enda gången som det fälls in ett ord som "heller" (kursiverat här), som visar på samordningen mellan de två leden. Men kompositionen är överallt densamma: människa och natur, händelser och landskap, samordnas också på det lyriska planet, så att de bildar inte bara en episk helhet utan också en lyrisk enhet. Denna samklang är i själva verket en variant av vad som brukar kallas bilder eller symboler etc., men kanske effektivare. Vad jag vet har ingen mer än jag upptäckt och skrivit om detta, jo i samband med Thomas Hardy.

Det här sättet att umgås med sitt forskningsobjekt går stick i stäv mot det vanliga i vetenskapen. Alltsedan den så kallade "nya vetenskapen" fick överhand på 1600-talet, har metoden varit att sönderdela forskningsobjektet, att analysera det. Vetenskap har blivit synonymt med analys. Detta har blivit nog så framgångsrikt, och vi har fått veta att vi lever i en värld av separata ämnen, molekyler, atomer och elementarpartiklar. Världen är inget annat än dess delar.
Men det är analysens misstag. Världen och naturen är förvisso (också) alla de helheter och enheter, som de här delarna har varit kompetenta nog att skapa. Att förstå och hålla samman detta samspel är en väl så viktig uppgift för vetenskapen som att slå sönder och analysera. Världen är hela det hav av helheter och funktioner som dessa delar haft den underbara förmågan att skapa. I livet och i naturen.

Så småningom kom jag också på en annan tanke. Alla de här delarna och helheterna låg ju inte bara stilla och lät sig beundras, utan de befann sig också i rörelse och förändring. Det hände saker hela tiden. Det gick en process genom verket, en episk process. Så blev samverkan, helhet, process nyckelbegrepp i min forskning.
Det här låter kanske bra, men det är ju bara fråga om romaner. Den stora världen därutanför är ju något helt annat. Ja, så kan man tycka, och därför blev jag så glad, när jag någon gång kring 1985 stötte på en stor bok av det österrikiska universalgeniet Erich Jantsch, så småningom överflyttad till Berkeley i Kalifornien. Boken hette The Self-Organizing Universe, och hade kommit ut 1980 (på tyska 1979).

Den var dedicerad till " Ilya Prigogine Katalysator för det självorganiserande paradigmet", en högst adekvat titulering, eftersom Prigogine var professor i fysikalisk kemi i Bryssel; han hade nyss (1977) belönats med Nobelpris i kemi. Det var en bra titel, bättre eller i varje fall lättare att förstå än det nyckelbegrepp som Prigogine använde sig av: "dissipativ struktur". Prigogine hade tagit fasta på priset för dessa strukturer eller snarare system: de förskingrade (latinets dissipare) den energi som drev dem, medan Jantsch fokuserade på vinsten: med hjälp av energin organiserade de sig själva till nya skapelser. Meningen var i alla fall att världen just organiserade sig själv. Nämligen i form av fysikaliskt-kemiska system: viveln och elden, vädret och växterna, molekylen och cellen, djuren och människan o s v. Och den gjorde det i en ständigt fortlöpande process.

Det var en existensform som Prigogine hade upptäckt och förstått, en upptäckt i paritet med Kopernikus upptäckt att jorden rörde sig kring solen och inte tvärtom, Newtons av gravitationen och Darwins av evolutionen. Vi fick här förklaring på de helheter som världen besstår av och som vi själva lever av och på och bland och själva är exempel på. Analysens och reduktionens favorittanke, att jorden och vi själva inte är något annat än atomer och elementarpartiklar, är en förvillelse. Den värld vi lever i består just av dessa system, dessa helheter.

Så hade jag i naturvetenskapen återfunnit samma sätt att tänka som jag själv kommit fram till i studiet av romaner. Världen skapas av processer som skapar helheter, system, funktioner. Lyckan var fullständig. Helhets-, process- och funktionstänkandet var väl så viktiga som analysen, också i naturvetenskapen. Och vetenskapen var inte längre delad i naturvetenskap och humaniora utan var också den hel och en: en allmän vetenskap, som kan beskrivas eller definieras så här: att kreativt, kompetent och kritiskt och oberoende av akademiska discipliner söka empiriskt ansvarig och logiskt hållbar kunskap om världen och livet - kunskap, förståelse, insikt.

I sökande och forskning kan man gå två vägar, antingen uppifrån och ner eller nerifrån och upp. Den första vägen tar den som vill komma till klarhet om världens yttersta grund, det vill säga delarna som bygger upp det hela. Den andra vägen tar den som vill förstå den värld han/hon själv lever i, de helheter, system och funktioner som betingar våra liv och som vi ständigt har omkring oss och i oss och själva är exempel på.

Det rör sig här alltså om två vägar i vetenskapen. Den första vägen är den som brukar förknippas med den franske filosofen Decartes och den nya vetenskap som på 1500- och 1600-talen tog sin början med bl.a. honom. Om ni inte förstår ett problem, dela upp det i dess beståndsdelar, sök förstå dem och sätt sedan samman det hela igen. Det är analysens metod och tillika det lilla barnets, när det plockar sönder sin leksak för att se hur den fungerar. Men sällan lär det lyckas barnet att sätta samman den igen och återställa de funktioner som gjorde den rolig och intressant. Detsamma gäller sökaren och forskaren: analysen är lättare än syntesen och man blir lätt stående med delarna. Inte för inte har vetenskap, som nyss sagts, ofta blivit synonymt med analys.

På motsvarande sätt har den andra vägen kommit i bakgrunden: att rikta in sig på helheten och söka förstå den. Vägen dit går naturligtvis över delarna, men de är bara stationer på den väg som leder till helheten. Det gäller att hela tiden hålla helheten för ögonen för att kunna förstå den. Det är hermeneutikens, tolkningens väg. Att söka förstå den värld vi lever i - och vi lever inte i atomernas värld och heller inte i stjärnornas.
Att slå sönder respektive att hålla samman.

Erland Lagerroth
www.lagerroth.com

Ett tillägg till min lilla essä Två vägar i vetenskapen, framtänkt natten till den 25 april.

Två centrala begrepp för att förstå världen är energi och materia. Som alla sådana begrepp är de renodlingar, abstraktioner, delar eller aspekter av den komplicerade verklighet vi lever i. På sätt och vis är de naturligtvis nyttiga för tänkandet, men samtidigt sliter de sönder denna värld på ett sätt som gör det svårare att rätt förstå den. Med en tour de force lyckades Einstein förbinda de två genom formeln E = mc2, energin är lika med massan gånger ljusets hastighet i kvadrat. Men den formeln kommer liksom inte till nytta i vardagslivet.
Den som förmått återställa enheten men nu på ett sätt som låter oss se hur de två begreppen fungerar tillsammans, är i stället en annan Nobelpristagare, Ilya Prigogine. När energin verkar på strukturer eller system som befinner sig långt från jämvikt, kan energin och materien tillsammans skapa fungerande system som gör denna världen till något helt annat än en torftig addition av materia – till den välfungerande värld vi lever i utan att betänka hur storartad den är. Från virveln i det rinnande vattnet till vädret, klimatet, havet, ängen, skogen, växterna, djuren och människan själv Men dessa organisationer, som Prigogine kallar dissipativa strukturer och Erich Jantsch självorganiserande system, är inte självklara utan snarare under, som gör denna värld till den fantastiska skapelse den är. Bortom alla begrepp och distinktioner, som vetenskapen älskar att renodla och därmed göra vår livsvärld mindre förståelig.
Därför är Prigogines bidrag till förståelse av världen inte mindre utan snarare större än Kopernikus’, Newtons och Darwins.

Erland Lagerroth

 

Ur arkivet

view_module reorder

Kultur, kulturfenomen og vitenskap

Emnet for artikkelen min knytter an til de ulike fagvitenskapenes forsøk på å forklare hva som menes med «'kultur og kulturfenomen'»; ut fra sikten min inn til kultur og kulturfenomen ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 29 mars, 2011

Buddhismen och Västvärlden. Samverkan och anpassning

Buddha Shakyamunis födelse ur sin mors sida (Nepal, 1570)Buddhismen är en ytterligt mångskiftande religion som innehåller ett flertal skolor och olika tolkningar har gett upphov till skilda riktningar. Den viktigaste ...

Av: Lena Månsson | Essäer om religionen | 09 mars, 2009

 Den lille pojken med blommorna

Som pojke samlade och pressade August Strindberg blommor. Ömt vårdade han sina insekt- och mineralsamlingar. Efter att ha läst en bok om lantmäteri gav han sig ut och mätte upp ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 februari, 2015

”Johan på snippen han spelte klaver!” Bishop Hill, svenskhet på prärien III

När vi sitter på halmbalar mitt i den vackra parken i svenskbygdens Bishop Hill på prärien i Illinois USA och deltar i det traditionella firandet av Jordbruksdagarna och tillsammans med ...

Av: Benny Holmberg | Kulturreportage | 21 mars, 2014

Fann en kamouflagétalja förtäljt

För det första ett nytt begrepp, enligt loserförfattarerfarenhet, står för begrepp som myntar ens oavhängiga sanningar, allt enligt min loserförfattarerfarenhet lämnade montörer, installatörer, elverksgubbar, telefonbolagsdårar och entrepranadfarbröder eller deras insepektörer ...

Av: Stefan Hammarèn | Stefan Hammarén | 03 juli, 2013

Leif Holmstrand . Utdrag ur ”Afrikaneserna”

Leif Holmstrand är författare, musiker och konstnär med en saboterande queer inställning till språk och mänsklighet. Monsterkropp och monsteridentitet rinner igenom maskulint och feminint kodade kläder och ställer till det ...

Av: Leif Holmstrand | Utopiska geografier | 10 december, 2012

Den 4 december 1993 dog Frank Zappa, en av dem oförglömliga

I januari 1968 utgav Frank Zappas band The Mothers Of Invention den första utgåvan av sin tredje officiella LP. Zappas ursprungliga plan för vad denna LP skulle innehålla ändrades totalt ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 04 december, 2012

benjamin 33

   

Av: Håkan Eklund | Kulturen strippar | 31 mars, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts