Celibatet

Hur ska en katolsk präst kunna leva med sin sexualitet när denne förbundit sig att leva ett helt liv i celibat?

Av: Melker Garay | 15 juli, 2015
Melker Garay : Reflektioner

På drift med Beatgenerationen

Jack Kerouacs klassiska trendskapare ” På väg” finns nu i ny reviderad upplaga, snyggt översatt av Einar Heckscher. Volymen innehåller även ett förord av Anne Charters där hon kortfattat redogör ...

Av: Elisabeth Brännström | 06 januari, 2013
Kulturreportage

Den antika kulturen som både dåtid, nutid och framtid

Jag skall i detta anförande argumentera för att framtidens humaniora bör återuppliva det förr i världen så vanliga och befästa klassikerstudiet. Inledningsvis skall jag blicka bakåt för att ge en ...

Av: Marcus Myrbäck | 31 december, 2016
Agora - filosofiska essäer

PÅ VÄG MOT MUSIKEN – Del 1: Musiken och ordet

Denna text vill vara den första delen av en artikelserie om musiken. Jag har ingen intention att skriva en estetisk-musikalisk text eftersom musiken inte låter sig beskrivas, och jag hoppas ...

Av: Guido Zeccola | 05 november, 2012
Essäer om musik

Hildegard von Bingen ─ Rhenlandets Sibylla



Bild: Hilma af Klint Under medeltiden levde ett stort antal märkliga kvinnor som i dikt eller drama i uppenbarelser eller brev framför sin kärlek till Gud och sina medmänniskor. De talar om sin förundran över skapelsens skönhet och nådens godhet. En av dessa betydelsefulla kvinnor är Hildegard von Bingen, känd som en i alla avseenden ovanlig person med hög integritet och som på senare tid blivit betraktad som en feministisk förgrundsgestalt. Orsaken till detta är intressant, då det har mycket att göra med kvinnors möjligheter på hennes tid att vara självständiga och få utbildning. Att vara nunna hade hög status på 1100-talet. Klostren var de enda ställen där adelsdöttrar kunde få undervisning och en ovanlig intellektuell frihet. I Tyskland hade abbedissan nästan samma makt som feodalherrarna och drogs ofta in i politiska spel. Det var korstågens århundrade med dess idealism och barbari, en tid präglad av allmän oro. Men varför detta omåttliga intresse i vår tid för en nunna som levde på 1100-talet?

 

Hildegard von Bingen (1098-1179) föddes som tionde och sista barnet till en förnäm familj i Rhenlandet. Som barn var hon mycket klen och sjuklig och fick av denna anledning endast nödtorftig utbildning i hemmet. Föräldrarna anade även hennes psykiska särart och beslöt att det bästa för Hildegard vore om hon framlevde sitt liv i Guds beskydd. Därför lämnade de henne redan vid åtta års ålder till benediktinklostret i Disibodenberg. Hon fostrades här av abbedissan Jutta i ett nunnekonvent tillsammans med en liten grupp kvinnor som levde under spartanska förhållanden. Benediktinregeln utmärks av känsla för måttlighet och undvikande av ytterligheter. Det innebar ett liv i enkelhet med begränsade intellektuella möjligheter även om hon fick en del undervisning i att läsa och skriva samt liturgi och sång. Hildegard avlade vid femton års ålder klosterlöften och efter Juttas död 1136 valdes hon som ledare för nunneförsamlingen. Hildegard hade visioner redan som barn men länge vågade hon inte tala om vad hon upplevt av rädsla för omvärldens kritik.

I en vision som föregåtts av en sjukdomsperiod uppmanades Hildegard att lämna Disibodenberg och grunda ett eget kloster i Rubertsberg. Ofta tycks hennes kroppsliga svaghet höra ihop med visionernas förverkligande. Genom att bli sjuk drog hon sig undan alla motargument. Så var det i alla fall då hon ville grunda detta nya kloster. När munkklostrets abbot nekade blev hon genast förlamad och tillfrisknade först då han efter lång kamp gav med sig. Abboten ansåg då Hildegards tillstånd som ett verk av Gud och gav sin tillåtelse till flytten. Då reste sig Hildegard upp helt frisk och år 1150 begav hon sig till sitt nya kloster. Det var inte lätt för en kvinna att bli erkänd i ett starkt mansdominerat samhälle. Hon sökte stöd bland framstående män bland annat av Bernard av Clairvaux, en betydande munk för Cistercienserorden. Även påven Eugenius III stödde Hildegard och gav henne tillstånd att offentliggöra allt hon fått vetskap om av Den helige Ande. En viktig person i Hildegards liv var den jämnårige munken Volmar.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Han hade särskilt ansvar för nunnornas andliga välfärd och blev en av hennes närmaste vänner och förtrogna. Han fungerade ofta som mellanhand mellan Hildegard och abboten och han uppmuntrade och hjälpte henne med utskriften av hennes syner. Det var till Volmar som Hildegard vände sig när hon 1141 vid 42 års ålder fick den gudomliga befallningen att avslöja innehållet i sina visioner. Hon uppfattar en röst som säger:" Skriv vad du ser och hör"! Under uppenbarelsen öppnas himlarna för henne. Hon ser ett brinnande ljus som liksom antänder hennes hjärta och bröst, alldeles som solen värmer med sina strålar. Plötsligt förstår hon de heliga skrifterna, Psaltaren, Evangelisterna, Gamla och Nya Testamentets böcker och Hildegard understryker att hon verkligen mottog sin uppenbarelse i vaket tillstånd. Hon berättar om detta i sitt första visionära verk som kallas "Scivias"! som betyder "Vet vägarna"! uppenbarligen en förkortning av Scivias Domini, "Vet Herrens Vägar"! Tyngdpunkten i boken är att man ska hålla sig till Guds bud och handla rätt i livet. Länge vågar hon inte skriva ner vad hon varit med om av rädsla för samhällets dom. Först när hon blivit sjuk av att undertrycka detta och inte längre kan hålla igen, tvingas hon skriva ner sina visioner. Då blir hon genast frisk och får kraft att tålmodigt fullfölja det långvariga skrivningsarbetet.

Violet Tengberg ljuskorsDet tar många år att skriva ner var och en av de visionära böckerna. Detta är ett mönster som upprepas under hela hennes liv. Hon var en orolig själ och det kostade henne mycket att få fram de texter som vi gläds åt idag. Hildegard skriver många böcker inte bara i religiösa ämnen. Hon var en pionjär i litteratur, naturvetenskap och musik utan att någonsin bli splittrad. I hennes verklista finns en poetiskt visionär trilogi, en läkeencyklopedi, som har gjort henne till hälsoorakel. Hon komponerade egen liturgisk sång och musik baserad på gregoriansk kyrkosång inspirerad av sina visioner och tonsatte själv sin liturgiska diktning samt skrev ett musikdramatiskt verk som kallas "Ordo virtutum" eller "Dygdernas spel".

För Hildegard var musiken något mer än att prisa Gud, det var ett sätt att ta del av själva det himmelska livet. Genom musiken påminns människor om de himmelska sfärernas harmonier. Vidare skrev hon ett par helgonbiografier, ett hemligt språk samt hundratals förmanande brev till mäktiga personer som kejsare Barbarossa. Ofta lyssnade de till henne, för vem kan motsäga ett brev som börjar med orden: "Det levande ljuset skänkte mig följande ord till dig". I sextioårsåldern skriver hon" Liber vitae meritorum" eller "Boken om livets förtjänster". Den handlar främst om kristen moral där dygder och laster skildras med många expressiva detaljer, ett ämne som aktualiserades av de många svårigheterna och inre konflikterna i samband med uppförandet av det nya klostret Rupertsberg. Det är tänkvärt att Hildegard sätter andlig fattigdom främst bland de kristna dygderna. Häri tycks hon ha föregripit senare utveckling i Rhenlandet, (Mäster Eckhart och Johannes Tauler) där detta är fallet i hög grad. I trettiofem motsatspar presenteras livets synder och dygder. Så ställer hon till exempel frosseri mot måttlighet, girighet mot generositet, gudlöshet mot fromhet, vrede mot tålamod. Hon vill visa hur saker och ting blir förtydligade genom sina motsatser och att Gud är motsatsernas förening. Som Mircea Eliade författare till en studie i ämnet ( "The Two and the One") formulerar det, är motsatsernas sammanträffande ett märkligt tillstånd då vår vanliga stämning, en känsla av att vara fragment som slitits loss från livets upphov och som längtar hem till den ursprungliga enheten, byts mot en fullhet i vilken alla motsatser smälter samman utan kamp. Den tredje och sista utgivningen är "Boken om de gudomliga verken" "Liber divinorum operum".

Den visar människan som mikrokosmos, en spegelbild av makrokosmos. Reflekterad strålglans som överbringare av tro, nåd, kärlek är ett centralt begrepp i Hildegards verk. Hon skriver: "Alla varelser är gnistor av Guds härlighets strålglans och de gnistorna utgår från Gud som strålar från solen". Människan är Guds fulländade skapelse och har både jordiska och himmelska drag. Sålunda är människan jordisk i enlighet med sin fysiska oansenlighet och himmelsk på grund av de himmelska höjder som själen inbegriper. Kärnpunkten i Hildegards uppfattning om mäns och kvinnors roll i skapelsen återfinns i en kommentar hon gör i sin levnadsbeskrivning. Människosläktet är, säger hon, Guds skapelse och endast människan är kallad att samarbeta. Hennes grunduppfattning är att vi som de enda skapade varelserna med förnuft och förmåga till urskillning kan välja att samarbeta med Gud eller att motarbeta den gudomliga ordningen. Hon har en stark uppfattning om att skapelsens alla aspekter är ömsesidigt beroende av och kompletterar varandra, även män och kvinnor.

Till skildringarna av sina visioner fogar hon allegoriska förklaringar som ofta uppmanar till bot, bättring och omvändelse. Hon befaller: "Du måste leva i samklang med ditt innersta väsen med dina medmänniskor och naturen"! Sammanfattningsvis handlar hennes verk om det världsdrama som Guds historia med mänskligheten utgör. Grundtemat är frälsningshistorien från skapelsen till domen. Men man finner inget av den personliga försjunkenhet som de flesta förbinder med mystik. Hon skiljer sig från de mystiker som skrev ner sina personliga erfarenheter av Gud och vars liv är själva erfarenheten. Hon har inte mycket gemensamt med den starkt gudshängivna erotiska mystiken. Teresa av Avilas språk till exempel är sentimentalt, extatiskt och romantiskt medan Hildegards är återhållet, rationellt och kyligt. Hon rapporterar inte om att svinna hän och sucka eller förlora sig, och anlägger heller inte något Kristi-brud perspektiv på andlighet. Det var annars vanligt hos de kvinnliga mystikerna vars ord nådde ut genom deras manliga rådgivares benägna bistånd. Hennes andliga uppenbarelser är nedtecknade av latinkunniga sekreterare i ett tiotal böcker som är slösande vackert illustrerade. Visionernas bildspråk utmärks av geometriska diagram s.k.yantra och kosmiska cirkelsymboler s.k. mandalas. Man kan undra om dessa bilder är arketypiska i C. G Jungs mening, ursprungliga symboler i människans själ eller om de haft förlagor. Kanske måste man gå tillbaka minst tusen år till de gamla karavanvägarnas kulturella betydelse. Med all säkerhet har orientaliska bilder och symboler påverkat såväl bibeln som den kristna liturgin och konsten. Här finns slående likheter med den svenska konstnären Hilma af Klints abstrakta och geometriska konst.

Hildegard von Bingen, MikrokosmosTroligtvis döljer sig persiska och indiska föreställningar bakom hennes konst som sägs vara den första i sitt slag. Mandalas kom förmodligen till vår kännedom på grund av ett teosofiskt och antroposofiskt intresse för Indiens religioner i början av 1900-talet när Hilma af Klint var verksam. Vedanta översattes till engelska på 1700-talet och fanns att läsa i England och troligtvis också i Tyskland. Lidandet spelade en stor roll i Hildegards liv, men ångest och lidande kan ses som något positivt som leder till nyskapande. I prologen till sitt första verk "Scivias" beskriver hon hur hon led i sitt inre och plågades i hela sin kropp. Hon ser detta lidande som ett hinder från att drabbas av högmod, när Gud utvalt henne till att föra ut hans budskap. I epilogen till "Boken om de gudomliga verken", den sista samlingen av hennes visioner skildras hur hon ständigt plågas ända in i märgen och hur hon trots utmattad av alla sina visioner inte kunnat leva utan dessa. I ett brev till munken Wilbert skildrar hon mer utförligt sina upplevelser och skriver att alltifrån barndomen till nu då hon är över sjuttio år har dessa inre bilder gett henne glädje och frid i själen. Hon ser dem med ögonen öppna på så sätt att hon aldrig är medvetslös utan fullt vaken. Ljuset som hon ser är återglansen av det levande ljuset och så länge hon ser detta är all sorg och ängslan borta och hon känner sig som en ung flicka och inte som en gammal kvinna. Hon försöker på ett målande sätt få läsaren att förstå den känsla hon upplevt men trots sitt vackra språk är det som Hildegard själv säger; det går inte att beskriva för en dödlig människa.

Även om en mystikupplevelse sägs vara outsägbar har mystiker från alla tider och i alla traditioner funnit gemensamma kriterier för denna ljusupplevelse. För att nå till det ofattbara ljuset måste alla mänskliga krafter vila, erfarenheten förutsätter personlighetens frånvaro, jaget måste dö för att födas i ny gestalt. Den upplevs som så intensiv att den beskrivs som en bländande glans, ett intryck av eld. Omvärlden uppfattas som helt förvandlad och dränkt i ett obeskrivligt ljus. Denna känsla av att gå upp i helheten, denna inre insikt, får den paradoxala karaktären att samtidigt som den är förbunden med att man förlorar eller glömmer sin personlighet har man samtidigt en upplevelse av ett rikare och mer omfattande liv. Detta medför glädje, frid, kärlek och förlust av tidskänslan samt en orubblig visshet om verkligheten av denna upplevelse.

Som en ljusupplevelse beskriver Hildegard sitt andliga uppvaknande. Man kan säga att hon fick en plötslig och djup insikt. Hon fattade sanningen beträffande världens natur och fick en känsla av gemenskap med hela skapelsen och med alla varelser att ta del i dessas öde. Det är denna upplevelse som gör att hon känner sig speciellt kallad att tala och föra ut budskapet om kärlek och medkänsla. Mystiker både inom den österländska och västerländska traditionen nämner ofta att former genomtränger varandra på ett osannolikt sätt . Den tyske mystikern Mäster Eckhart hävdar att i den andliga världen är varelserna inte längre skilda från varandra utan var och en är alla andra. Han framhåller att människan har Gud inom sig och att det hör till själens natur att den måste sträva efter Gud. Hildegards uppvaknande har många motsvarigheter hos människor i andra kulturer. Det brukar kallas kosmiskt medvetande eller kosmisk upplysning. Richard Maurice Bucke (1837-1902), professor i mentala och nervösa sjukdomar skriver i boken "Cosmic Consciousness" att karakteristiskt för kosmiskt medvetande är en känsla av enhet med världsalltet, av alltings helhet, en känsla av odödlighet, vidare moralisk upphöjdhet och en obeskrivbar förnimmelse av upprymdhet och glädje. Mötet med ljuset medför en förändring i upplevarens hela existens.

HHildegard von Bingen, Safirbimannenildegard säger att om vi insåg vår gudomlighet skulle vi kanske ge upp vår stora girighet som är upphovet till förgiftning av luften, nedsmutsning av sjöar och hav, utarmningen av jorden och förödelsen av skogarna. Hon skriver att Gud gett Skapelsen till mänskligheten för användning men om detta privilegium missbrukas tillåter Guds rättvisa att Skapelsen straffar mänskligheten. Om vi fortsätter att leva som om endast materiella ägodelar och yttre framgång är det enda väsentliga kan säkert varningen från Hildegard ha sitt berättigande. Hennes ord lyder:" Jag skriver detta inte för vår tid utan för tiden då luften inte går att andas och vattnet inte går att dricka. Då behöver ni mina råd". I dunkla men för tiden suggestiva termer yttrade hon sig om framtiden och hyllades som en sibylla, en profetissa med insikt i annars fördolda sammanhang.

Men vad öppnade portarna till dessa intensiva visioner som hon så lyriskt framställer i dikter, toner och illustrationer? Några menade att de uppkom i samband med hennes ständiga migränanfall man hävdade till och med att de var patologiska det vill säga sjukliga hallucinationer, medan vissa som forskat inom religionspsykologi kommit fram till andra och mer godtagbara förklaringar. Genom att studera mentala bilder har dessa forskare kommit fram till att människor under extrem emotionell stress kan få starka imaginativa upplevelser. Man talar om eidetiska bilder som egentligen är minnesbilder men av ovanligt klar typ och ju klarare bild desto större chans att individen uppfattar den som någonting externt och verkligt. Utifrån en tro på Gud kan mystikern konkretisera behovet att uträtta en mission i Guds tjänst. Mystikern upplever sedan att Gud vänder sig till henne i en vision eller uppenbarelse.

Professor Antoon Geels har forskat en del i mystik erfarenhet och s.k. mental imagery, vilket är samlingsnamnet för alla mentala bilder som konstrueras utan externa stimuli. Han framhåller att en av de mest extrema varianterna av dessa bilder är hallucinationer som inte bara kognitiva psykologer utan även katolska kyrkan visat intresse för. Skillnaden mellan att helgonförklaras eller torteras till döds kunde vara att den förstnämndes hallucination bedömdes som gudomlig och den sistnämndes som demonisk. Psykiatern Silvano Arieti som har koncentrerat sig på att finna samband mellan skapande människors kognition och schizofrena menar att det framför allt är tre faktorer som påverkar spontan bildaktivering, ensamhet, inaktivitet och dagdrömmeri. Han skiljer mellan tre kognitiva processer primärprocessen, sekundärprocessen och tertiärprocessen, vilken han menar är en syntes mellan primär och sekundärprocessen. I en analys av primärprocessen har han hittat en fas, en sorts spricka mellan kognitiv och perceptuell utveckling som han beskriver som omogen och att den förekommer i drömmar men också hos schizofrena patienter. Denna kognitiva typ kallar han paleologiskt tänkande.

Ett särdrag som är av största betydelse för visionernas psykologi är konkretisering av en tanke eller en föreställning. Det innebär att verbalt innehåll förvandlas till varseblivning. Perceptualisering av tankar och föreställningar är inte begränsad till schizofrena. Processen försiggår även hos poeter, forskare och konstnärer, hävdar Arieti. Skillnaden är att de förstnämnda använder konkret representation som psykologiskt försvar medan de sistnämnda använder den för estetiska eller vetenskapliga ändamål utan att förlora kontakten med sitt logiska tänkande. De schizofrenas metod brukar kallas hallucination men icke-schizofrena kan också hallucinera. Men det finns avgörande skillnader mellan mystikernas hallucinationer och de schizofrenas enligt Arieti. För det första är religiösa hallucinationer övervägande visuella (men inte alltid). För det andra får mystikern en känsla av att vara en värdefull person som har fått en viktig mission att fylla. Den sista och övergripande skillnaden är att den schizofrenas upplevelser leder till desintegration medan mystikerns "hallucinationer" tycks medföra en starkare och rikare personlighet. Trots de mystika erfarenheternas grundläggande betydelse för mänskligheten har de ändå alltsedan de formella religionernas och de olika civilisationernas början blivit förtryckta och misstrodda bland auktoriteterna inom den ortodoxa religionen och bland experterna på mental hälsa. Mystika erfarenheter kan medföra religiös extas, känslomässig upprymdhet, visioner och helande, men det är viktigt att komma ihåg att det inte är på grund av dessa företeelser som erfarenheterna är viktiga utan det är att den som varit med om en sådan erfarenhet inser dess stora värde, integrerar den i sitt liv och drar de positiva konsekvenserna av den . Det innebär ofta ett mer osjälviskt sätt att se på livet och en passionerad önskan om en bättre och mer medkännande värld för alla varelser.

Hos mystikern förenas det mänskliga och det personliga med en visdom som höjer sig över sin egen tid och den kultur i vilken hon lever. Vad är tid? Vi har en tid men den tid som är evig är en tid inuti tiden. Underligt kan det tyckas att de etablerade religionerna har visat så ringa intresse för den mångåriga erfarenheten av mänskligt helande med andliga dimensioner som mystiken erbjuder. När vi möter dessa erfarenheter upplever vi psykisk hälsa. Benediktinermunken och forskaren David Strindl-Rast säger:" Alla religioner har samma frö, den mystika erfarenheten och alla mognar mot samma skörd, den mystika medvetenhetens genombrott hos mänskligheten". Hildegard von Bingen kallas ofta helandets och helhetens förkunnare. Idag är vi inne på liknande tankar. Allt fler talar om behovet av en helhetssyn, vi söker något av bestående värde och betonar därför det andliga sökandet. Alltsedan den äldsta kulturen har religionen varit en del av människans liv, ett kulturellt element som fogar samman samhället till en social enhet. Forskning har visat att det i hjärnans system finns något som gör oss mottagliga för religion och att människor har mentala system som gör oss disponerade för övernaturliga väsen och krafter. Världen är hotfull och därför finns behov av en handlingsbaserad andlighet för att finna vår plats i en orolig tid. Var Hildegard von Bingen en mystiker? Vissa forskare påstår att hon inte var mystiker utan endast profet medan vår nutida konstnär och mystiker Violet Tengberg som själv upplevt Ljuset säger att eftersom detta ljus är av en annan dimension så kan ingen som inte själv fått denna erfarenhet vare sig skriva eller forska fram detta och tillägger att man inte kan bli profet om man inte upplevt mystikerns inre Ljus. Hon vill inte kalla Hildegards upplevelser för syner utan Sanningar av en annan dimension vi dagligdags konfronteras med. Hildegard von Bingen talade i liknande ordalag om det inre Ljuset, att hon kände en gnista av gudomligt ursprung i sina visioner. Hon talar om en reflekterad strålglans och de gudomliga energier som finns inom människan som en liten gnista. För att förverkliga den måste människan nå bortom allt som hör skapelsen till. Hon känner att hon är ett med Skapelsen. Erfarenheten förutsätter personlighetens frånvaro, jagets död.

När mystikern passerat den mystika döden fortsätter hon Kristi frälsningsverk, något som gäller Hildegard von Bingen i högsta grad. Hon var en människa vars enda önskan var att ge den kunskap och kärlek vidare som fanns inom henne. En relevant och intressant omständighet är att många mystiker tidigt blivit föräldralösa och vad gäller Hildegard lämnades hon redan vid åttaårsålder till klostret där hon framlevde relativt ensam och isolerad vilket även kan ha bidragit till hennes starka önskan om att föra kärleksbudskapet vidare. Av många skäl menar jag i likhet med Violet Tengberg att hon var en mystiker av djup insikt. En förverkligad mystiker är vanligtvis inte den passiva, tillbakadragna och avskilda människotyp som samhället föreställer sig. Tvärtom är hon aktivt involverad att försöka visa på den motsägelse som finns mellan den gudomliga verklighet som hon fått en glimt av och det många gånger sorgliga sätt som vi människor lever våra liv på. Mot slutet av 1150-talet inleder Hildegard den första av sina fyra predikoresor och 1165 grundar hon ett dotterkloster i Eibingen. Med sin klara profetiska blick för svagheter i tidens samhälle och kyrkoliv och med sitt mod att säga det högt påminner hon mycket om den svenska Heliga Birgitta som levde ett par århundrade senare. Ändå betonade Hildegard ständigt att hon inte hade någon bildning. Det verkar som om hon har något att säga vår tid och hade hon varit man hade hon varit känd som en av de största konstnärer och intellektuella som världen skådat. Hildegard von Bingens skrifter har varit i stort sett vilande på grund av de långa och tragiska pilgrimsvandringarna men upplever nu i vår tid en renässans och Hildegard von Bingen känns åter aktuell.

I århundrade var hon närmast okänd utanför en snäv krets av specialister. Efter andra världskriget översattes hennes verk från latin till tyska av en medicinhistoriker H. Schipperges som också kommenterat dem i åtskilliga skrifter. Att hon just nu upplever en renässans beror inte bara på hennes andliga visioner. Det bottnar även i ett modernt behov av att utforska kvinnans roll under medeltiden. I Sverige fick man upp ögonen för henne under 1990-talet. Som teolog och religiös mystiker har hon lyfts fram av medeltidsforskaren Alf Händerlin men i övrigt främst som kompositör. Hennes dramatiska och musikaliska verk tilldrar sig uppmärksamhet i en tid då fokus ställs på många kvinnliga kompositörer som tidigare varit praktiskt taget osynliga. Idag har mycket av hennes musik spelats in och framförts och i likhet med så många av hennes verk framstår den som häpnadsväckande modern och ursprunglig.  Under de senaste två decennierna har hon återupptäckts och ses som en förebild för alla kvinnor som söker befrielse samt för den andlige sökaren med vördnad för skapelsen och de ekologiska sammanhangen. Det är ingen överdrift att kalla henne ett universalgeni. Här möter vi en kvinna under kvinnoföraktets tid som bemöttes med djupaste vördnad av tidens lärde och på jämställd fot brevväxlade med kejsare och påvar. Trots att hon aldrig offentligt kanoniserats har hon fyra gånger nominerats till helgon. År1979 nämnde påven Johannes Paulus henne som ett enastående helgon, ett ljus som lyser ännu idag.

Lena Månsson

 

Ur arkivet

view_module reorder

I begynnelsen var Ordet

Vi omges av ord. Alltid och överallt. Vi säger dem, vi hör dem och vi läser dem.

Av: Birgitta Milits | Gästkrönikör | 22 september, 2015

Den isdansande ökenblomman

Virpi Pahkinen. Foto: JoseFigueroa Hon har kallats för schamankvinna i direktkontakt med Gud, hennes danskonst för rituell, meditativ och hypnotisk.  Koreografen Virpi Pahkinen, sedan 20 år verksam i Sverige, är en ...

Av: Helena Strångberg | Scenkonstens porträtt | 02 februari, 2009

Emosjoner

Innledning Det gis ulike oppfattelser om emosjoner (følelser), der disse oppfattelsene spenner fra å betrakte emosjonene som forstyrrende på grepet om vårt eget liv, som har å adlyde intellektet, til at ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 28 april, 2014

Påve på livstid?

Beskedet från Vatikanen om att påven Benediktus kommer att avgå kl 20.00 den 28 februari från sin position som kyrkoledare väcker starka känslor. Vid frukosten i morse, tillsammans med en ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 14 februari, 2013

Att vara på väg

Det som händer är vad som rör sig i atomernas värld, var det en bygdefilosof som sade. Och allt är rörelse, från det mikroskopiska till det som händer långt bortom ...

Av: Bengt Berg | Essäer | 03 februari, 2017

Freddie Wadling avled den 2 juni 2016 sextiofyra år gammal. Foto: Michael Winnerholt.

Själssångaren

Peter Sjöblom berättar om minnen, musiken och sorgen efter Freddie Wadlings bortgång.

Av: Peter Sjöblom | Musikens porträtt | 06 juni, 2016

Ediths bilder

Fantasimänniskan Hjalmar Ekdahl i Henrik Ibsens pjäs Vildanden drömmer om stora projekt, alla de revolutionerande uppfinningar som han bär nästan färdiga i huvudet. De förverkligas förstås aldrig. Han är en ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 06 juli, 2014

Paul Valéry – Tankar kring en dikt

Allt flyter, anaxagoras, havet andas sakta, månen ökar och minskar, och människor blixtrar förbi som fallande stjärnor. Dock mitt pulserande hjärta hindrar mig från sömn. Jag är så otroligt trött ...

Av: Göran af Gröning | Essäer om litteratur & böcker | 22 maj, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.