Sceniska rum: Scener från Odenplan. I samtal med John Jakobsson, konstnär

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär ...

Av: Anders Nilsson | 20 juli, 2014
Reportage om scenkonst

Adolf Eichmann, den lille mannen i historiens malström

För 50 år sedan stod en av historiens värsta massmördare inför rätta. Adolf Eichmann hade ansvaret för Förintelsens logistik i det ockuperade Östeuropa, det var han som såg till att ...

Av: Gregor Flakierski | 30 april, 2011
Porträtt om politik & samhälle

54. Erik

Erik skrev. Ord efter ord. Sida efter sida. Fingrarna värkte av att spreta över tangentbordet hela dagarna, han var frusen ända in i märgen av allt stillasittande. Han satt hemma ...

Av: Erik | 04 januari, 2013
Lund har allt utom vatten

Upprörande och nedslående. Om Fritjof Capra

Upprörande Jag sitter och läser en bok av Fritiof Capra, Uncommon Wisdom. Conversations with Remarkable People från 1988 (Flamingo 1989). Capra är ingen ny bekantskap för mig, han tillhör de stora ...

Av: Erland Lagerroth | 13 augusti, 2013
Övriga porträtt

Rudolf Steiner i Berlin 1900

Varför Steiner? Varför inte?



Reflexioner kring Kristofferskolan och Waldorf-pedagogik, värd att uppmärksammas.

 


Lärare i Mothers School, Indien

Lärare i Mothers School, Indien

Den pedagogik som sedermera utvecklades ur Steiners tänkande syftade till att fostra människan att inta sin plats på jorden. Det handlade om att kunna känna, tänka och vilja. Läroböcker var dyra och de antroposofiska skolorna måste ofta dras med ekonomiska problem.
Alltså utvecklades ett system, där eleverna själva satte ihop sina läromedel, dels genom att lyssna på sina lärare, dels genom att själva söka kunskap där den fanns att få, till exempel bibliotek. Resultatet blev s.k. "Periodhäften", där barnen ritade och berättade kring ett aktuellt ämne, geografi, biologi, historia etc.
Solvikskolan, en Waldorfskola i Järna Foto CC BY-SA 3.0

Solvikskolan, en Waldorfskola i Järna Foto CC BY-SA 3.0

Annons:

Filosofen och naturforskaren Rudolf Steiner (* 1861 i Österrike) ansåg kvinnor vara intelligentare än män. Detta berodde på att kvinnor stickade. Alltså ansåg han att män borde lära sig sticka, så att de inte skulle gå omkring som korkade ufon bland de smarta damerna.

R. Steiner var medlem av Teosofiska Samfundet, (grundat 1875 i USA av Helena P. Blavatsky)men bröt sig ut efter en konflikt med Jiddhu Krishnamurti – välkänd ikon- och skapade antroposofin. Från Gud (teo) till människa (antropos). Kanske borde det nya samfundets namn snarare hänvisas till gyneika – kvinna, (gyneikopos?)eftersom ordet antropos ofta förknippas med det manliga könet. Antres = man.
Vi säger män-niska. Hindi säger man-ushi = kvinna.

Tanken, känslan, viljan

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Den pedagogik som sedermera utvecklades ur Steiners tänkande syftade till att fostra människan att inta sin plats på jorden. Det handlade om att kunna känna, tänka och vilja. Läroböcker var dyra och de antroposofiska skolorna måste ofta dras med ekonomiska problem.
Alltså utvecklades ett system, där eleverna själva satte ihop sina läromedel, dels genom att lyssna på sina lärare, dels genom att själva söka kunskap där den fanns att få, tex bibliotek. Resultatet blev s.k. "Periodhäften", där barnen ritade och berättade kring ett aktuellt ämne, geografi, biologi, historia etc.

Musik, rytm och rörelse ingick som viktiga komponenter i undervisningen/utvecklingen.

Det handlade inte om att anpassa kunskaperna efter samhällets behov. Snarare tvärtom – att fostra människor med sådan klarsyn, vilja och ömsesidig empati, att samhället kunde formas ur dess medlemmars samverkan och goda omdöme. Den inre människan – eller själen – skulle ta plats för att skapa de yttre omständigheterna.

Hur gick det sedan?

Ett antal Waldorfskolor har bildats över världen. Den första av dessa startades i Stuttgart 1919 på uppdrag av chefen för en cigarettfabrik. Han önskade en skola för sina anställdas barn. Tre år senare, 1922 , startades den första Waldorfföreningen i Sverige. 1931 kom den första Waldorfskolan i Sverige.

I vad mån hade Steiner livets nycklar i sin hand?

Det antroposofiska tänkandet vidrör livets alla områden. Odling, medicin, miljö, arkitektur, förutom skola och fostran, ingick i hans holistiska livssyn. Han skrev och talade om detta, outtröttligt och på många platser. Folk lyssnade, tog till sig hans idéer, utvecklade dem i praktiken.
Pedagogiken ser till barnen som hela individer, där känsla, intellekt, handlingsförmåga samverkar.

1975 visades en stor utställning på Liljevalchs i Stockholm. Den fick stort genomslag, blev omskriven och välbesökt, uppskattad och debatterad.

På vad sätt avgör pedagogiken samhället – eller tvärtom?

Waldorfpedagogiken använder konstnärliga metoder – inte för att fostra konstnärer, men att fostra människor. På så vis blir inte konsten ett slags prydnad eller kommentar till och i ett samhälle, som i sig fungerar enligt andra modeller/metoder. Det rationella samhället kommenteras eller ornamenteras med irrationella metoder, som egentligen kan verka höra till en annan värld.

Den antroposofiska samhällssynen är långt ifrån att vara opraktisk.

Barn lär sig arbeta med händerna, sy och sticka, skulptera, svarva, gräva, plantera, måla och snickra. De lär sig överblick och planering. De lär sig också något om sina egna möjligheter och gränser.

Dans, musik, rytm och bild hör ofta samman med det vi kallar folkkonst. Ur det föds också språket, kanske som orden i en visa eller sagor och berättelser. Steiner utvecklade en form av fostran genom rörelse som han kallade eurytmi, och alla elever lärde sig att spela på något instrument, om än aldrig så lite.

Hur är det då att arbeta med dessa metoder?

Min egen erfarenhet av Waldorfpedagogik är, tyvärr, = 0. Trots detta har jag några årgångar av deras tidskrift "På väg" i mina personliga arkiv. Mitt intresse var stort, och jag hade gärna sett att mina barn kunnat gå i Kristofferskolan, men det var praktiskt omöjligt på grund av långa avstånd.

Monica Ostelius arbetade på Kristofferskolan i Bromma under åren 1970-74. Hon är utbildad på Lärarhögskolan och undervisade i engelska och franska enligt gängse pedagogik. Steiner-pedagogiken hade ingen tillämpning i dessa ämnen.

Jag hade en intressant pratstund med Monica på Teosofiska samfundets lokal i Stockholm, där hon nu arbetar som sekreterare och samordnare.
På anställningsintervjun berättade hon om sin utbildning och sina erfarenheter, från USA och Frankrike. Och hon sa: "Också är jag teosof."
Intressant.
"Då kanske du rentav kan bli en av oss." (antroposof.) Monica backade. Det hade hon själv inte tänkt sig.
Hon berättade om stämningen, engagemanget på skolan och, inte minst, föräldrarnas medverkan och ansvar. De bidrog också ekonomiskt, eftersom Kristofferskolan inte fick allmänna bidrag. Efter ett par år med alltför usel lön blev Monica tvungen att sluta och i stället söka tjänst som lärare i kommunala grundskolan. Stor skillnad! Bl.a. menar hon, att kursplanerna låser elevernas utveckling. Ett intressant dilemma!
Trots att språkundervisningen i skolan inte tillämpade Steiners pedagogik, kände Monica sig innesluten i skolans arbete. Motsatt känsla infann sig i kommunala grundskolan.

Rudolf Steiner och Annie Besant ordförande Theosophischen Gesellschaft

Rudolf Steiner och Annie Besant, ordförande  Theosophischen Gesellschaft

 

Människan själv tillåts inte i ett alltför kunskapsbetonat samhälle.

Enligt en text jag finner på internet har Waldorfeleverna samma kunskapsnivå som eleverna i kommunal skola. Skillnaden är att de förra grundar sin kunskap i en djupare individuell självkänsla.

Monica är teosof och har varit det största delen av sitt liv. Steiner var teosof från början, men fann brister, lämnade samfundet och grundade antroposofin. Från vän av gud till vän av människa. Detta är ett knepigt dilemma, tycker jag, eftersom hans uppfattning mycket grundar sig på kristen mystik och ett avstånd från andra religioner. Därmed drar han denna osynliga gräns mellan öst och väst. Kristendomen tillhör, enligt honom, "oss i väst."

Däremot ser jag hans pedagogik som en mer eller mindre mänsklig nödvändighet. Monica bläddrar igenom en tidskrift "På Väg – tidskrift för Steinerpedagogik." -nr 1- 73.
Hon uppmärksammar de bilder och skulpturer eleverna utfört som ett led i själva läroprocessen, där handen, ögat, tanken aktiverats på ett individuellt plan.

Jag minns en kontrovers för länge sedan, när ett par föräldrar ville resa till Indien med sitt barn, som då gick i antroposofisk skola på lågstadiet. Det hela ledde rentav till en rättegång, där jag närvarade som åhörare. Skolan ville förbjuda barn på lågstadiet och deras föräldrar att komma i kontakt med Indien, eftersom det ansågs att detta skulle hämma barnets utveckling. Föräldrarna protesterade.

På högstadiet, däremot, rekommenderas eleverna att flytta utomlands till sådana platser där Steiner-pedagogik tillämpas, eftersom kursplanerna är desamma över hela jorden.
Jag minns också den allmänna diskussionen kring Steiner, antroposofin och undervisning.
Det käbblades friskt i TV och radio. Steiner ansågs udda och konstig, därför otillförlitlig. Hans pedagogik ansågs bl.a. elitistisk, ovetenskaplig och dåligt anpassad för alla barn.
Kunskap sattes, i grundskolan, vid vissa gränser, som skulle gälla alla och bedömas vid prov och förhör.

Steiners anhängare försvarade honom och sig själva.

I dag har vi ett annat läge.

Friskolor har funnits under ett antal år, och har starkt ifrågasatts, eftersom dessa ofta är förknippade med en religiös undervisning, som ju är utesluten i kommunala skolor.
I dag handlar det också om religiösa sekter med våldsideologi.

Är Steiners pedagogik bortglömd?

Förvisso är den marginaliserad i vårt land, och har väl varit det från första början. Trots allt finns antroposofiska skolor överallt i världen, liksom antroposofiska utbildnings-seminarier.

Jag pratar med Birgitta Stålhammar, konstnär, journalist och f.d. gallerist, sedan länge medlem i Teosofiska Samfundet Adyar och redaktör för medlemsbladet "Tidlös visdom."
Hennes barn gick i Waldorfskola. Först i Järna, sedan på Kristofferskolan i Bromma. Hur var det? Undrar jag. Birgitta är idel entusiasm, inte minst beträffande sin egen roll som förälder. Hon var inkluderad i alla aktiviteter och fann att skolans krav och undervisning utvecklade henne i minst lika hög grad som barnen. Den hjälpte henne också i en svår livskris, bl.a. genom en lärares personliga engagemang.
Det dåliga, menar Birgitta, fann hon i en alltför stor auktoritetstro. Steiner hit och Steiner dit. "Då backade jag."

Vad tyckte barnen, och hur har det gått för dem senare i livet?

Bägge döttrarna trivdes i skolan, och har i dag estetiskt betonade yrken. Har de upplevt någon större skillnad mellan den undervisning de själva fått och kontakten med samhället i övrigt? De svarar att de inte vet, eftersom de inte kan jämföra.

Ena dottern tycker att hon saknat allmänbildning. Ett begrepp som åtminstone för mig kan te sig ganska relativt. Jag tror inte att kommunala skolor matar in allmänbildning i folk. Själv allmänbildar jag mig fortfarande med hjälp av dator, internet och gamla olästa böcker.

Förut slog jag i uppslagsböcker för att få veta mer om sånt jag var nyfiken på. En vana som grundlades hemma i barndomen och med hjälp av nordisk Familjebok.

Medvetenheten om miljöns betydelse och vårt ansvar därvidlag ökar. Vad gäller beträffande medvetenheten om våra egna psykologiska processer? Jag kan inte se någon gemensam linje, trots new age och lite yrvakna intressen för andlighet – som kan gälla allt från ytlig "medialitet" till djupmeditation och allt möjligt däremellan.
Jag ser inget fel, ens i förvirringen, jag tror den behövs för att vi genom dimmorna skall kunna komma fram till vilka vi själva är.

2013 kom jag i kontakt med "Mothers School" i Indien.

Det är en stor anläggning i New Delhi, ansluten till ett Aurobindo Ashram. Mig veterligt finns ingen kontakt med antroposofin, men mycket inbördes släktskap. Undervisningen tar tillvara elevernas leklust, skaparglädje och kreativitet. Jag tog bilder, sprakande av färg och fantasi.

Jag kan se det som ett allmänt paradigm, dåligt tillvarataget i alla de samhällen vi känner som civiliserade och moderna. En i dag annorlunda pedagogik som möjligtvis innehåller nyckeln till vår överlevnad på jorden. Att se människan.

Annakarin Svedberg

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Långfredag

långfredagen har alltid fascinerat mig kyrkorna är tomma gud är borta en frånvaro som krossar tungt är tungt, konkret som världens smärta i döden är gud mer närvarande än i sin reella närvaro det är denna icke-närvaro ...

Av: Guido Zeccola | Utopiska geografier | 20 april, 2009

Sagorna ljuger så skönt!

Vad kan man inte göra för ett konungarike? Meningen finns där lysande, som om det fanns en saga bakom; en berättelse utan påtaglig verklighet. Ty i sagans värld får prinsen ...

Av: Hans-Evert Renérius | Gästkrönikör | 28 augusti, 2013

Arkiv över idag

Efter tio minuter bärs en kvinna ut med bår. Jag vänder mig om och ser att ingen annan gör det. På den enorma duken strömmar tomma landskap, varpå blickar är ...

Av: Frida Sandström | Essäer om musik | 07 februari, 2014

Hymalaya

Milarepas sanger fra snøfjellet

Tiden hvor natur og ånd sto i felles ledtog mot forfengelighetens og grådighetens barbariske spill, er forbi. Joda, den finnes fremdeles i enkelte bortgjemte lommer her på kloden, men som ...

Av: Ivar Sagbakken | Essäer om religionen | 12 maj, 2016

Om det moderne. Del I

Innledning Artikkelen min bygger på følgende tese: at for de aller fleste begrepsord gjelder det at det ikke er helt opplagt/innlysende hva for betydning og mening de aktuelle begrepsordene har, eller ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 27 november, 2011

Den gudomliga dialogen

”Skall äcklet över tomheten vara det enda av liv med vilket Du fyller tomheten?” Kraftfullt, direkt och avskalat riktas orden mot ett ”Du”; detta är början på en livslång dialog ...

Av: Mikael Palm | Essäer om religionen | 24 augusti, 2014

En stor opinionsbildare

Jag befann mig i Indien när jag strax före jul fick budskapet att Björn Fremer gått bort. Det kändes vemodigt, främst för att han var en god vän (som dessutom ...

Av: Bertil Falk | Övriga porträtt | 30 januari, 2014

Premiäruppsättningen av Aniara på Kungliga Operan 1959 med libretto av Lindegren Foto Lennart Olson

Erik Lindegren – Ständigt på resa, sökandes sin väg.

Att närma sig – texternas mänskliga sökande – från några av existentialismens grundläggare, med namn som Fjodor Dostojevskij, Sigmund Freud, Oswald Spengler, Fredrich Nietzsche och Thomas Mann, så följer helt ...

Av: Göran af Gröning | Litteraturens porträtt | 19 augusti, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.