Veckan från hyllan, vecka 22-2012

Det har varit rasistiska demonstrationer i Tel Aviv nyligen. Krav framfördes att illegala invandrare från Afrika ska utvisas. Rop hördes som uppmanade till pogrom. Förbipasserande svarthyade personer attackerades. Några sudanesiska ...

Av: Gregor Flakierski | 26 maj, 2012
Veckans titt i hyllan

Om den sämre formen av kapitalism

Om den sämre formen av kapitalism Fungerar den amerikanska formen av kapitalism bättre än den europeiska? Tidningen Kulturens korrespondent från New York, Pierre Gilly, hävdar att det är tvärt om ...

Av: Pierre Gilly | 12 oktober, 2006
Essäer om politiken

Stockholms Filmfestival blev en publiksuccé

Årets upplaga av Stockholms Filmfestival blev en publiksuccé, och har sålunda vuxit till ett mycket lyckat komplement till årets övriga biorepertoar. Tidningen Kulturen tittade lite extra på tre av festivalens ...

Av: Mattias Löfroth | 04 december, 2007
Kulturreportage

Stig Sæterbakken

Det nya testamentet, jakten på Hitler och det onda ögat bakom spegeln

Stig Sæterbakken sökte efter ondskan i litteraturen, inte som moralist, men som utforskare av hur människan förhåller sig till ondskan som begrepp i sin självförståelse och beskrivning av det andra ...

Av: Alexander Viken | 04 augusti, 2017
Litteraturens porträtt

Andrew Roberts Napoleon

Napoleon - nationalhjälte och tyrann



Jonas F Ludvigsson om den franske legendariske kulturministern Lionel Jospins bok om Napoleon.




Le mal napoléonien

Le mal napoléonien

 

Det var under Napoleontiden som begreppet "nationsstat" uppkom. I nationsstaten skulle folket och dess land upprätta ett kontrakt. Men det fanns en ambivalens hos Napoleon vad gällde andra nationsstater än Frankrike.
Lionel Jospin. Foto: Jastrow

Lionel Jospin. Foto: Jastrow

Lionel Jospin lämnade politiken

Det var sannolikt den överraskande tredjeplatsen i det franska presidentvalet år 2002 som fick Lionel Jospin att lämna politiken. Dessförinnan hade han varit Frankrikes statsminister i fem år. Under större delen av 2000-talet har han hållit en låg profil inom politiken och istället satsat på skrivandet. Med boken Le mal napoléonien (Seuil, 2014, 234 sidor) ger han en historisk betraktelse över Napoleon, men kommenterar också Napoleon relevans för dagens Frankrike och Europa.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

De första åren efter revolutionen går under namnet "terrorn" (40 000 människor dödades). Republiken slets sönder i dragkampen mellan federalister, regionalister, jakobiner, etc. Samtidigt tog den unge Napoleon sina första segrar. Först i Toulon, och ett par år senare i Italien där han blev oerhört framgångsrik. Italien följdes av ett fälttåg till Egypten från vilket han återvände till Frankrike 1799. Egentligen var tiden i Egypten inte särskilt lyckat, men blotta vistelsen i "orienten" skänkte honom stor ära i allmänhetens ögon. Det var också i egenskap av populär general han ombads att bli Frankrikes förste konsul och leda landet. Det slutgiltiga steget mot makten gick via den så kallade Brumairekuppen i november (fransmännen hade efter revolutionen infört egna månader), och kan ses som slutet på den franska revolutionen. Ett par år senare (1804) lät han kröna sig till kejsare.

Frankrike var av tradition en mycket centraliserad stat, och även efter revolutionen behöll man ett centraliserat styre (först med lagstiftningen 1982-1983 decentraliserades landet på ett sätt som liknar övriga Västeuropa). Napoleon fann sig väl i den centralistiska traditionen. Han lade sig i både stort och smått och tjänstemännen vågade sällan ta beslut utan att först ha rådfrågat honom. Napoleons frånvaro i samband med de långa krigstågen paralyserade därför Frankrike. Detta tillsammans med de kostsamma och utdragna krigen förklarar Jospins grundinställning till Napoleon – att generalen helt enkelt stod i vägen för Frankrike att utvecklas på ett positivt sätt efter revolutionen.

Napoleon hade pressen i ett järngrepp. Redan under sitt krigståg till Italien på 1790-talet såg han till att utfärda regelbundna bulletiner om sina framgångar i syfte att tjusa hemmaopinionen (och slå undan benen på sina franska rivaler). För att verkligen få ut sitt budskap tvingades han under en tid alla franska tidningar att hämta all sin information från Le Moniteur Universal, en statskontrollerad tidning som blev Frankrikes svar på Pravda.

Napoleon

Lionel Jospin skriver om Napoleon att journalister irriterade honom, Paris tidningar gjorde honom orolig och pressfriheten - den hatade han! Napoleon decimerade antalet tidningar i Paris, 70 stycken år 1799 blev till 14 år 1814. Censur sågs som ett naturligt sätt att kontrollera pressen.

Men även på andra sätt försökte Napoleon glorifiera sig själv och sin tid. I Glucks opera l'Alceste lade man till en scen enkom till kejsardömets ära. Konstnärer fick i uppdrag att skildra kejsardömet på positivt sätt. Men även tuffare metoder för att få allmänhet och politiska motståndare på rätt tankar kom till användning (polisen var ökänd).

Napoleon var mån om böndernas stöd. De försörjde ju alla stora franska arméer som nu drog runt i Europa. Bönderna var genomgående positiva till Napoleon och deras stöd sviktade först när Napoleons bröt med påven, och i ännu högre utsträckning när de militära nederlagen blev fler och behovet av att värva soldater pressade allt fler familjer.

Det var annars tre andra grupper i samhället vilka utgjorde fundamentet i kejsardömet: borgerskapet (bourgeoisien), tjänstemännen och militärerna. Under de initiala krigsframgångarna blev militäryrket oerhört uppskattat. I takt med ökad byråkratisering av kejsardömet ökade tjänstemännen både till antal och inflytande. Medan man under revolutionen valde tjänstemän, utsågs de utan demokratiskt inflytande under Napoleon-tiden. Det gav dem en starkare lojalitet gentemot Napoleon.

I England kom den industriella revolutionen igång i slutet av 1700-talet. Den skulle dröja till 1830-talet i Frankrike, och fördröjningen berodde till stor del på att en alltför stor del av Frankrikes resurser gick åt till att bedriva krig (att man tvingade ockuperade länder att betala krigsskadestånd hjälpte inte ekonomin nämnvärt och ledde samtidigt till ilska i grannländerna). Kriget med övriga Europa ledde vidare till att Frankrike initierade en blockad gentemot de länder man låg i fejd med, en blockad som slog tillbaka hårt mot Frankrike självt. Förvisso medförde blockaden ett uppsving för Frankrikes textilindustri men å andra sidan förlorade man mycket pengar på att inte längre kunna ta emot engelsmännen i hamnarna. Handeln med övriga Europa gick ned, och paradoxalt nog var det sannolikt målet för blockaden, England, som gynnades mest av den. Ekonomisk deflation var legio under Napoleons tid vid makten. När Frankrike behövde infrastruktursatsningar saknade Napoleon intresse för att bygga kanaler och vägar.

Napoleon var mycket intresserad av de franska judarnas situation. Den franska revolutionen hade inneburit en frigörelse för judarna i Frankrike. För att utröna i vilken grad judarna var villiga att involvera sig i Frankrike och kejsardömet skickade Napoleon ett antal principfrågor till Den Stora Sanhédrin, en judisk domstol han själv låtit samla. Napoleon var nöjd med domstolens svar och överhuvudtaget hade såväl judar som protestanter det förhållandevis bra i kejsardömets Frankrike.

Det franska imperiet

Napoleon var mån om böndernas stöd. De försörjde ju alla stora franska arméer som nu drog runt i Europa. Bönderna var genomgående positiva till Napoleon och deras stöd sviktade först när Napoleons bröt med påven, och i ännu högre utsträckning när de militära nederlagen blev fler och behovet av att värva soldater pressade allt fler familjer.

Även om Napoleon inte var troende så såg han i den katolska kyrkan en instans som kunde predika trohet till kejsaren och som var en garant för stabilitet. Under revolutionen hade antiklerikalismen varit stark och beroendet mellan kyrkan och Napoleon var ömsesidigt. Trots detta hamnade Napoleon i konflikt med den katolska kyrkan. Napoleon krävde att den franska kyrkan skulle upphöra med att blanda sig i fransk politik. Han ville också ha stöd från Rom för att kunna sälja ut den franska kyrkans tillgångar. Napoleon krävde också att kyrkan skulle integreras i en central fransk administration och att prästerna skulle predika lydnad till kejsaren. I utbyte skulle de franska biskoparna få absolut överhöghet i andliga frågor. Påven var måttligt road. Konflikten gick så långt att Napoleon lät fängsla påven, men påven gav inte med sig och släpptes till sist. Konflikten med påven undergrävde Napoleons stöd på landsbygden.

Napoleon ville bygga en egen dynasti och försökte hela tiden liera sig med de "riktiga dynastierna" i Europa. Den egna kröningen var ett steg i denna riktning men mer behövdes, däribland nya institutioner. Hederslegionen grundades. Denna orden var öppen för både militärer och civila, och utgör idag Frankrikes finaste orden. Napoleon argumenterade för att han med en egen dynasti kunde bli en garant för att Frankrike inte skulle få tillbaka monarkin. Napoleons strävan efter en dynasti tog dock en oväntad vändning när han skilde sig från sin fru Josefine (som inte fick barn) och istället vände sig till den ryska tsaren Alexander I för en gemål. Tsaren ville dock inte gifta bort sin unga syster. Istället föll valet på 18-åriga österrikiskan Marie-Louise (Napoleon var själv blott 23 år gammal). Stackars Marie-Louise! Uppfostrad att frukta fransmän och deras "troll" till ledare, Napoleon, måste hon ha tagit emot nyheten om sitt framtida giftermål med skepsis.

Man kan fråga sig om Napoleons alla krig var ett uttryck för försvar eller anfall. Under revolutionen fanns i Frankrike en övertygelse om att man aldrig skulle slåss mot andra fria folk. Trots detta var det faktiskt Frankrike som deklarerade krig mot Österrike 1792, och snart drogs även Preussen in i konflikten. När England klev ut ur sin neutralitet, blev hon Frankrikes riktigt stora fiende. Samtidigt som Frankrike utåt hävdade att landet bara vile bevara "sina naturliga gränser", försökte man att bygga upp en buffert av neutrala stater ("systerrepubliker", en strategi som för övrigt fler stormakter verkar ha än idag). Fransmännen hoppades på stöd från Holland, Schweiz och Italien, i sin kamp mot Preussen och England men lyckas aldrig fullt ut etablera de tre länderna som fullvärdiga allierade.

 

jospin napoléon 600x330

Ministern och kejsaren

Den franska armen

Under kejsardömet krigade Frankrike mer eller mindre konstant. Det medförde stora ekonomiska svårigheter både hos Frankrike och hos de länder som erövrades eftersom dessa tvingades bidra till den franska statskassan. Något förvånande tycks Napoleon inte brytt sig särskilt mycket om sina soldater. Dessa var undernärda, dåligt klädda, dåligt omhändertagna och dåligt beväpnade. Napoleon lyssnade inte heller på sina militärläkare (Percy, Larrey, Coste) vilka föreslog flera förbättringar inom militären. Percy föreslog exempelvis att ambulanser som räddade sårade skulle fredas från anfall från alla stridande parter. Napoleon å sin sida ville inte ens att skadade skulle evakueras förrän slaget var slut. Larrey försökte utveckla det militära ambulansväsendet medan Coste introducerade vaccinationer av soldaterna (men utan stöd från Napoleon).

Den franska armen förändrades kraftigt under Napoleons tid vid makten. När franska soldater dog tvingades man rekrytera allt längre ned i åldrarna och legosoldater var vanliga. Men även om Napoleon brydde sig relativt litet om enskilda soldater var han en stor strateg. Han älskade kartor och kunde som få andra bemästra topografin. Hans främst styrka var offensiven. Det gällde att vara som starkast där man skulle slå som hårdast. Genom att koncentrera sina styrkor och undvika förluster vann han fältslag även vid besvärliga styrkeförhållanden. Det skall samtidigt sägas att Napoleon under sina första år som general mötte förhållandevis få duktiga motståndare. Och visst tog Napoleon felaktiga beslut, inte minst under kriget i Spanien men framförallt under det ryska fälttåget. En övervägande majoritet av alla soldater som drog ut i fält mot Ryssland kom aldrig tillbaka. Av 600 000 franska soldater återstod vid återkomsten till Frankrike bara en tiondel. Detta trots att Napoleon faktiskt intog Moskva den 14 september år 1812. Men när Napoleon försökte få till ett fredsfördrag med den ryske tsaren så vägrade denna. Både tsaren och Napoleon visste att vintern var på väg, och den talade inte till Napoleons fördel.

Napoleon störtade få monarkier, och han ansträngde sig sällan för att skapa stabila stater av de länder han besegrat, för att sedan bygga upp viktiga allierade till Frankrike. Istället fortlevde de besegrade länderna som svaga stater, inte sällan styrda av Napoleons släktingar och vänner.
Det var under Napoleontiden som begreppet "nationsstat" uppkom. I nationsstaten skulle folket och dess land upprätta ett kontrakt. Men det fanns en ambivalens hos Napoleon vad gällde andra nationsstater än Frankrike.

Det verkar exempelvis inte ha slagit Napoleon att han skulle kunna stödja polackerna i deras frihetskamp för att få deras stöd. Detta trots att många polacker aktivt tog värvning i den franska armen. Att vara Frankrikes vän var inte lätt. Plundring i de ockuperade länderna och krav på krigsskadestånd till Frankrike gjorde inte landet mer populärt.

Idag

I bokens andra halva kommer Jospin in på Napoleon den III, kejsare av Frankrike 1852-70 , men också andra franska statsmän som influerats av Napoleon. Mycket uppmärksamhet ägnar han åt general Pétain på 1940-talet. Efter det initiala nederlaget mot tyskarna ville fransmännen ha stark man på ledarposten. Jospin ser i Pétain en modern Napoleon, som dock präglades av defensiven snarare än offensiven (Tyskland ockuperade Frankrike).

Jospin konstaterar först att de Gaulle inte var någon ny Napoleon. Detta trots att de Gaulle 1958, när landet brottades med Algeriet-krisen, av parlamentet erhöll ett starkt mandat att leda landet – på samma sätt som Napoleon blev dåtidens första konsul.

Däremot ser Jospin den europeiska populismen som en arvtagare till Napoleon. I tider av oro ropar många på starka män karismatiska ledare som pekar ut inre fiender och återknyter till ett nostalgiskt förr. Men även om Jospin i första vändan pekar finger åt högerextrema grupper konstaterar han att extrema europeiska vänstergrupper inte är mycket bättre (han nämner Grekland som ett exempel). Jospin är mycket kritisk till den onyanserade dyrkan av Venezuelas tidigare president Hugo Chavez. Avslutningsvis konstaterar Jospin att Frankrike och Europa står inför stora utmaningar. Europa måste vara starkt förr att stå emot demagogerna och auktoritära ledare. Ett budskap som fortfarande har bäring.

Källa: Lionel Jospin, Le mal napoléonien. Seuil.
Författaren är Barnläkare i Örebro. Professor, Karolinska Institutet, Ordförande, Svenska Barnläkarföreningen.

Jonas F Ludvigsson

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

En dramatikers dagboksjag Lars Norén i närsynt läsning

Är Lars Noréns bägge dagböcker det ultimata uttrycket för dagens flitigt förekommande jagpositionering i litteraturen? Utgör de bägge dagbokstegelstenarna i och med ankomsten av den andra fullbordande delen En dramatikers ...

Av: Benny Holmberg | Litteraturens porträtt | 06 oktober, 2013

Det omoderna lever

Det brukar heta att den som inte följer modets växlingar kommer förr eller senare att bära moderna kläder. Idealen skiftar, men kanske finns det också sådant som är tidlöst. Den ...

Av: Anders Björnsson | Kulturreportage | 04 juni, 2017

En våg i narcissismens tecken översvämmar Sverige

När allt kommer kring så handlar ju inte livet om ytligheter eller status. Det handlar om att må bra - familj, vänner och kärlek. Om hela världen skulle vara blind, vem ...

Av: Fredrik Johansson | Gästkrönikör | 31 oktober, 2014

På väg mot musiken. Del II. Vår akustiska natur

Det bibliska uttrycket ”i begynnelsen var ordet” är inte en produkt av ”civilisationen” utan är ett av de mest arkaiska begreppen i mänsklighetens historia. Det finns urbefolkningar i bland annat ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om musik | 04 december, 2012

Liv, dekadens och misär av Elisabeth Förster-Nietzsche

Weimar ligger såsom nersänkt i en gryta. På ena sidan reser sig Ettersberg med koncentrationslägret Buchenwald och på den andra sidan ligger högt och långt upp en större villa. Den ...

Av: Crister Enander | Essäer | 18 augusti, 2009

Om tro och vetande och behovet att ett gemensamt samtalsrum

En sentida hypotes hävdar att det finns en gen som styr individens spiritualitet. Den så kallade gudsgenen. Denna hypotes framlades i modern tid av den amerikanska genetikern Dean Hamer, och har ...

Av: Aje Björkman | Essäer | 20 juni, 2010

Sinatra och  Grace Kelly i High Society. Bild: Wikimedia

Frank Sinatra – Rösten och Kroppen

Kurt Bäckström om Frank Sinatra som i år hade fyllt 100 år.

Av: Kurt Bäckström | Musikens porträtt | 25 april, 2015

Varför firar vi jul?

Ty ett barn har fötts, en son är oss givenVäldet är lagt på hans axlar, och detta är hans namn: Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig fader, Fredsfurste. (Jes. 9:6). På något sätt är ...

Av: .Lars-Erik Gardell | Övriga porträtt | 24 december, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.