Festival med celebra gäster

 Göran Sonnevi. Foto: Kenneth Rundberg Festival med celebra gäster Göteborgs Poesifestival bjöd på ett av de starkaste startfälten någonsin – med den experimentella franska poesin och performancekonsten i första rummet. Tidningen ...

Av: Roberth Ericsson | 27 november, 2007
Kulturreportage

På drift med Beatgenerationen

Jack Kerouacs klassiska trendskapare ” På väg” finns nu i ny reviderad upplaga, snyggt översatt av Einar Heckscher. Volymen innehåller även ett förord av Anne Charters där hon kortfattat redogör ...

Av: Elisabeth Brännström | 06 januari, 2013
Kulturreportage

Baltiskskalle

Om skallar och skelett

En bok jag tidigt fascinerades av var ett välillustrerat häfte i liggande format med fullt av tabeller, kurvor och diagram som ville visa upp en expansiv industrinations muskler. Det hette ...

Av: Ivo Holmqvist | 28 januari, 2015
Essäer om samhället

Great Rift Valley  Foto: Tarja Salmi-Jacobson

Etiopien, människans urhem och en tidig biblisk oas

Med ens man via landsvägen passerat gränsen från Sudans savannlandskap till Etiopien börjar uppklättringen till hisnande bergshöjder upp till 3000–4000 meter, ner till dalar på grusiga serpentinvägar och upp igen ...

Av: Tarja Salmi-Jacobson | 25 december, 2015
Resereportage

En moralisk historia



Christine Keeler 1963Mandy Rice-Davies har avlidit sjuttio år gammal efter att länge ha kämpat mot cancern, meddelar BBC. Om omständigheterna hade varit annorlunda, påstår någon som kände henne, hade hon kunnat bli chef för ett ansett konstmuseum eller rent av premiärminister, hon hade skaffat sig djupa kunskaper i de flesta ämnen och var snabb i repliken. Men så blev det inte, för något som hände för femtio år sedan. Då var hon call-girl i London, hade möjligen en affär med Lord Astor (han förnekade den – ”hade ni väntat er något annat?” replikerade hon i rätten) och kompis med den mycket vackrare Christine Keeler som fick en hel regering på fall. Så härlåg det till:

Tidningstecknaren Martin Lamm hade en genial illustration på Dagens Nyheters ledarsida sommaren 1963. Den väldiga atlantångaren Britannia har fått stora sprickor i stäven sedan den körts på av en ynklig motorbåt med en kurvig donna vid ratten. Namnet på relingen avslöjar vad det handlar om: Keeler. I början av juni hade den brittiske försvarsministern John Profumo avgått sedan hans korta affär med Christine Keeler två år tidigare blivit känd. Samtidigt hade denna nittonåriga call-girl haft en annan kund, den ryske militärattachén Ivanov. Underrättelsetjänsten fick nys om säkerhetsrisken, Profumo grillades i underhuset, nekade ihärdigt men erkände sedan. Han avgick, och drog med sig Harold Macmillans konservativa regering i fallet.

Allmänhetens tilltro till politikerna fick sig en knäck, men kvällstidningarna frossade i denna redan passerade sexskandal som hölls vid liv genom åren. Så sent som 1989 spelade Ian McKellen Profumo i filmen “Scandal”, och för två år sedan gjorde Andrew Lloyd-Webber en inte särskilt framgångsrik musical på historien. I mars 2006 dog John Profumo, 91 år gammal.

De aktningsfulla runorna i engelsk press intresserade sig mindre för vad som hände när han sett Christine Keeler komma upp naken ur poolen hos Lord Astor, och mer för åren efter hans avgång. C.S. Lewis (som skrev mycket mer än Narnia) har delat in kärleken i Affection, Friendship, Eros och Charity. Profumos liv blev en perfekt tillämpning: förtrolighet och vänskap tack vare hustrun Valerie Hobson, strålande komedienne mot Alec Guiness i den gamla Ealing-filmen Sju hertigar. Hon stod honom bi också efter 1963.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Eros fick han kanske nog av genom sitt obetänksamma snedsteg som han ångrade varje dag under resten av livet. Men det ovanliga var att han under sina sista fyrtio år helt ägnade sig åt den kärlek som inte söker sitt, just åt caritas-verksamhet. Ett par dagar efter sin avgång knackade Profumo på dörren till Toynbee Hall i Londons East End, en anspråkslös inrättning för att hjälpa hemlösa, utslagna och alkoholister. Han började med att diska, gjorde sig sedan oumbärlig på kontoret, och blev så småningom chef, allt oavlönat - han hade visserligen rejält med pengar i ryggen sedan han sålt familjens försäkringsbolag. John Profumo vars aristokratiska släkt hade invandrat från Sardinien var född med silversked.

Christine Keeler  2013Han var skolljus i Harrow och briljant i Oxford, utmärkte sig i militärt under kriget, gjorde sedan snabb karriär som konservativ medlem från Stratford-on-Avon, särskilt den kvinnliga delen av valkretsen blev arg för att han tvangs ut i kylan, och förutspåddes bli näste utrikesminister. Premiärminister Harold Wilson som kanske hade dåligt samvete för hur hårt han farit fram 1963 såg till att Profumo tolv år senare fick en Order of the British Empire, för oegennyttiga insatser. Vilken slutsats kan man dra av John Profumos till nittionio procent moraliska liv? Att Sveriges avsuttna politiker, både nu och efter nyvalet, liksom statliga verksamhetschefer och industriledare med himmelshög pension och astronomisk bonus (nu senast jet-sättande chefer på SCA som gärna tar med hela familjen på bolagets privatplan) gärna får följa hans exempel - minus Christine Keeler.

Vartill kan fogas att två stolar av danska formgivare mer än några andra blivit världskända på grund av dem som suttit på dem. En stol av Hans J. Wegner som fanns i CBS-studion när Nixon och Kennedy gick in i en slutduell inför presidentvalet 1960 kom att helt enkelt kallas ”The Chair”. Och så den eleganta stol av Arne Jacobsen som har modellbeteckningen 3107 och som kanske var inspirerad av det amerikanska designparet Ray and Charles Eames. 1963 tog Lewis Morley ett foto på en aningen svårmodig Christine Keeler bara klädd i den stolen, inget annat. Man förfulade den genom att skära ut ett hål i ryggen för att slippa copyright-problem. Inte desto mindre har stolen hamnat på Victoria and Albert Museum. Och Christine Keeler lever än, sjuttiotvå år gammal.  Men alltså varken John Profumo, eller sedan några dagar Mandy Rice-Davies vars vänskap med Christine Keller blev kort - efter Profumo-skandalen talade de aldrig med varandra.

Ivo Holmqvist

 

Ur arkivet

view_module reorder

Who is a Human Being in Time’s Play?

 Who is asleep, who is awake, in our busy business life, where we hope to rediscover a lost paradise? Time’s play in our human existence is present in James Joyce’s Finnegans ...

Av: Percival | Essäer | 18 juni, 2013

En martyr är dödad...

Budskapet kommer som ett brev på posten: oväntat, opaketerat och sårbart. Det centrala temat denna Annandag jul är martyrens. Det är ett nytt budskap, som talar om lidande, försakelse, sorg ...

Av: Hans-Evert Renérius | Gästkrönikör | 26 december, 2014

Men jag kan inte greppa det

Jag tänker på det som är ogripbart, egentligen omöjligt att tänka på eftersom det är omöjligt att förstå. Och jag tänker på kontrasten mellan det ofantligt hemska och den lugna ...

Av: Jessica Johansson | Jessica Johansson | 17 augusti, 2011

Emmakrönika XV &:så en tår då

Fortsättning på sagan högst sannberättelsen om den alltid lika överlevande icke mera ostumma hjältemaur avslöjt mer här följt, när avsnitt episodellt 02033018 02056480 02066157 02103551 02107169 02112941-XX (och för tillfället ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 23 april, 2009

Requiem. Dödsmässan enligt Brahms och Verdi

Dödens skugga faller över skapelsen, det outsägliga vemod Walter Benjamin beskriver, syndafallet och exilen, utdrivningen vi lever i gestaltar vi ständigt åter och åter i konst, i dikt, i musiken. Memento ...

Av: Oliver Parland | Essäer om musik | 21 februari, 2012

Tomas Ledin, 2015. Foto: Wikipedia

Ångaren Bollsta och olycksskepp i visans värld

Stormen piskar, vågorna skummar, seglen trasas sönder och sjömän kämpar för sina liv på de sju haven. Den svenska visskatten är fylld med skeppsbrott, grundstötningar och tragiska kantringar. Mathias Jansson ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om musik | 21 oktober, 2015

Mats Myrstener om Carina Rydberg

Det ska sägas med en gång: Carina Rydbergs Nattens amnesti (1994) är nog den läskigaste och på många sätt vidrigaste roman jag läst. Historien om hur Louises och Roberts Kappels ...

Av: Mats Myrstener | Litteraturens porträtt | 27 maj, 2013

En hållbar barnlitteratur?

Att vara dogmatisk och skriva tydliga världsförbättrarbudskap i skönlitterär text är den åttonde dödssynden i dag. Är det därför det kommer ut så få skönlitterära barnböcker om klimatet och miljön? ...

Av: Marja Beckman | Gästkrönikör | 11 april, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.