Sceniska rum: Scener från Odenplan. I samtal med John Jakobsson, konstnär

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär ...

Av: Anders Nilsson | 20 juli, 2014
Reportage om scenkonst

Adolf Eichmann, den lille mannen i historiens malström

För 50 år sedan stod en av historiens värsta massmördare inför rätta. Adolf Eichmann hade ansvaret för Förintelsens logistik i det ockuperade Östeuropa, det var han som såg till att ...

Av: Gregor Flakierski | 30 april, 2011
Porträtt om politik & samhälle

54. Erik

Erik skrev. Ord efter ord. Sida efter sida. Fingrarna värkte av att spreta över tangentbordet hela dagarna, han var frusen ända in i märgen av allt stillasittande. Han satt hemma ...

Av: Erik | 04 januari, 2013
Lund har allt utom vatten

Upprörande och nedslående. Om Fritjof Capra

Upprörande Jag sitter och läser en bok av Fritiof Capra, Uncommon Wisdom. Conversations with Remarkable People från 1988 (Flamingo 1989). Capra är ingen ny bekantskap för mig, han tillhör de stora ...

Av: Erland Lagerroth | 13 augusti, 2013
Övriga porträtt

En moralisk historia



Christine Keeler 1963Mandy Rice-Davies har avlidit sjuttio år gammal efter att länge ha kämpat mot cancern, meddelar BBC. Om omständigheterna hade varit annorlunda, påstår någon som kände henne, hade hon kunnat bli chef för ett ansett konstmuseum eller rent av premiärminister, hon hade skaffat sig djupa kunskaper i de flesta ämnen och var snabb i repliken. Men så blev det inte, för något som hände för femtio år sedan. Då var hon call-girl i London, hade möjligen en affär med Lord Astor (han förnekade den – ”hade ni väntat er något annat?” replikerade hon i rätten) och kompis med den mycket vackrare Christine Keeler som fick en hel regering på fall. Så härlåg det till:

Tidningstecknaren Martin Lamm hade en genial illustration på Dagens Nyheters ledarsida sommaren 1963. Den väldiga atlantångaren Britannia har fått stora sprickor i stäven sedan den körts på av en ynklig motorbåt med en kurvig donna vid ratten. Namnet på relingen avslöjar vad det handlar om: Keeler. I början av juni hade den brittiske försvarsministern John Profumo avgått sedan hans korta affär med Christine Keeler två år tidigare blivit känd. Samtidigt hade denna nittonåriga call-girl haft en annan kund, den ryske militärattachén Ivanov. Underrättelsetjänsten fick nys om säkerhetsrisken, Profumo grillades i underhuset, nekade ihärdigt men erkände sedan. Han avgick, och drog med sig Harold Macmillans konservativa regering i fallet.

Allmänhetens tilltro till politikerna fick sig en knäck, men kvällstidningarna frossade i denna redan passerade sexskandal som hölls vid liv genom åren. Så sent som 1989 spelade Ian McKellen Profumo i filmen “Scandal”, och för två år sedan gjorde Andrew Lloyd-Webber en inte särskilt framgångsrik musical på historien. I mars 2006 dog John Profumo, 91 år gammal.

De aktningsfulla runorna i engelsk press intresserade sig mindre för vad som hände när han sett Christine Keeler komma upp naken ur poolen hos Lord Astor, och mer för åren efter hans avgång. C.S. Lewis (som skrev mycket mer än Narnia) har delat in kärleken i Affection, Friendship, Eros och Charity. Profumos liv blev en perfekt tillämpning: förtrolighet och vänskap tack vare hustrun Valerie Hobson, strålande komedienne mot Alec Guiness i den gamla Ealing-filmen Sju hertigar. Hon stod honom bi också efter 1963.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Eros fick han kanske nog av genom sitt obetänksamma snedsteg som han ångrade varje dag under resten av livet. Men det ovanliga var att han under sina sista fyrtio år helt ägnade sig åt den kärlek som inte söker sitt, just åt caritas-verksamhet. Ett par dagar efter sin avgång knackade Profumo på dörren till Toynbee Hall i Londons East End, en anspråkslös inrättning för att hjälpa hemlösa, utslagna och alkoholister. Han började med att diska, gjorde sig sedan oumbärlig på kontoret, och blev så småningom chef, allt oavlönat - han hade visserligen rejält med pengar i ryggen sedan han sålt familjens försäkringsbolag. John Profumo vars aristokratiska släkt hade invandrat från Sardinien var född med silversked.

Christine Keeler  2013Han var skolljus i Harrow och briljant i Oxford, utmärkte sig i militärt under kriget, gjorde sedan snabb karriär som konservativ medlem från Stratford-on-Avon, särskilt den kvinnliga delen av valkretsen blev arg för att han tvangs ut i kylan, och förutspåddes bli näste utrikesminister. Premiärminister Harold Wilson som kanske hade dåligt samvete för hur hårt han farit fram 1963 såg till att Profumo tolv år senare fick en Order of the British Empire, för oegennyttiga insatser. Vilken slutsats kan man dra av John Profumos till nittionio procent moraliska liv? Att Sveriges avsuttna politiker, både nu och efter nyvalet, liksom statliga verksamhetschefer och industriledare med himmelshög pension och astronomisk bonus (nu senast jet-sättande chefer på SCA som gärna tar med hela familjen på bolagets privatplan) gärna får följa hans exempel - minus Christine Keeler.

Vartill kan fogas att två stolar av danska formgivare mer än några andra blivit världskända på grund av dem som suttit på dem. En stol av Hans J. Wegner som fanns i CBS-studion när Nixon och Kennedy gick in i en slutduell inför presidentvalet 1960 kom att helt enkelt kallas ”The Chair”. Och så den eleganta stol av Arne Jacobsen som har modellbeteckningen 3107 och som kanske var inspirerad av det amerikanska designparet Ray and Charles Eames. 1963 tog Lewis Morley ett foto på en aningen svårmodig Christine Keeler bara klädd i den stolen, inget annat. Man förfulade den genom att skära ut ett hål i ryggen för att slippa copyright-problem. Inte desto mindre har stolen hamnat på Victoria and Albert Museum. Och Christine Keeler lever än, sjuttiotvå år gammal.  Men alltså varken John Profumo, eller sedan några dagar Mandy Rice-Davies vars vänskap med Christine Keller blev kort - efter Profumo-skandalen talade de aldrig med varandra.

Ivo Holmqvist

 

Ur arkivet

view_module reorder

Långfredag

långfredagen har alltid fascinerat mig kyrkorna är tomma gud är borta en frånvaro som krossar tungt är tungt, konkret som världens smärta i döden är gud mer närvarande än i sin reella närvaro det är denna icke-närvaro ...

Av: Guido Zeccola | Utopiska geografier | 20 april, 2009

Sagorna ljuger så skönt!

Vad kan man inte göra för ett konungarike? Meningen finns där lysande, som om det fanns en saga bakom; en berättelse utan påtaglig verklighet. Ty i sagans värld får prinsen ...

Av: Hans-Evert Renérius | Gästkrönikör | 28 augusti, 2013

Arkiv över idag

Efter tio minuter bärs en kvinna ut med bår. Jag vänder mig om och ser att ingen annan gör det. På den enorma duken strömmar tomma landskap, varpå blickar är ...

Av: Frida Sandström | Essäer om musik | 07 februari, 2014

Hymalaya

Milarepas sanger fra snøfjellet

Tiden hvor natur og ånd sto i felles ledtog mot forfengelighetens og grådighetens barbariske spill, er forbi. Joda, den finnes fremdeles i enkelte bortgjemte lommer her på kloden, men som ...

Av: Ivar Sagbakken | Essäer om religionen | 12 maj, 2016

Om det moderne. Del I

Innledning Artikkelen min bygger på følgende tese: at for de aller fleste begrepsord gjelder det at det ikke er helt opplagt/innlysende hva for betydning og mening de aktuelle begrepsordene har, eller ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 27 november, 2011

Den gudomliga dialogen

”Skall äcklet över tomheten vara det enda av liv med vilket Du fyller tomheten?” Kraftfullt, direkt och avskalat riktas orden mot ett ”Du”; detta är början på en livslång dialog ...

Av: Mikael Palm | Essäer om religionen | 24 augusti, 2014

En stor opinionsbildare

Jag befann mig i Indien när jag strax före jul fick budskapet att Björn Fremer gått bort. Det kändes vemodigt, främst för att han var en god vän (som dessutom ...

Av: Bertil Falk | Övriga porträtt | 30 januari, 2014

Premiäruppsättningen av Aniara på Kungliga Operan 1959 med libretto av Lindegren Foto Lennart Olson

Erik Lindegren – Ständigt på resa, sökandes sin väg.

Att närma sig – texternas mänskliga sökande – från några av existentialismens grundläggare, med namn som Fjodor Dostojevskij, Sigmund Freud, Oswald Spengler, Fredrich Nietzsche och Thomas Mann, så följer helt ...

Av: Göran af Gröning | Litteraturens porträtt | 19 augusti, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.