Veckan från hyllan, vecka 22-2012

Det har varit rasistiska demonstrationer i Tel Aviv nyligen. Krav framfördes att illegala invandrare från Afrika ska utvisas. Rop hördes som uppmanade till pogrom. Förbipasserande svarthyade personer attackerades. Några sudanesiska ...

Av: Gregor Flakierski | 26 maj, 2012
Veckans titt i hyllan

Om den sämre formen av kapitalism

Om den sämre formen av kapitalism Fungerar den amerikanska formen av kapitalism bättre än den europeiska? Tidningen Kulturens korrespondent från New York, Pierre Gilly, hävdar att det är tvärt om ...

Av: Pierre Gilly | 12 oktober, 2006
Essäer om politiken

Stockholms Filmfestival blev en publiksuccé

Årets upplaga av Stockholms Filmfestival blev en publiksuccé, och har sålunda vuxit till ett mycket lyckat komplement till årets övriga biorepertoar. Tidningen Kulturen tittade lite extra på tre av festivalens ...

Av: Mattias Löfroth | 04 december, 2007
Kulturreportage

Stig Sæterbakken

Det nya testamentet, jakten på Hitler och det onda ögat bakom spegeln

Stig Sæterbakken sökte efter ondskan i litteraturen, inte som moralist, men som utforskare av hur människan förhåller sig till ondskan som begrepp i sin självförståelse och beskrivning av det andra ...

Av: Alexander Viken | 04 augusti, 2017
Litteraturens porträtt

Han som klev av tåget i Hästveda – några makabra notiser



Brugels IkarusI The Faber Book of Anecdotes som amerikanen Clifton Fadiman redigerade för trettio år sedan – den amerikanska delupplagan heter The Little, Brown Book of Anecdotes, inte på grund av formatet (det är en stor bok) eller färgen (den är orange, med svart rygg) utan för att förlaget var Little, Brown and Company i Boston - hittar man under bokstaven N bland annat en notis om Vladimir Nabokov. När han på fyrtiotalet i sin amerikanska exil besökte en god vän i Utah passade han på att ägna sig åt sin stora passion, att jaga fjärilar.

Han kom tillbaka först i skymningen efter att ha farit fram med sin håv hela dagen, och berättade för sin värd att han hade hört svaga stönanden från en bäck lite längre bort. Stannade du? - Nej, jag var ju tvungen att fånga fjärilen. Nästa dag hittade man liket av en äldre man vid bäcken. Hans värd den gången kommenterar att Nabokov var enveten och att hans romanfigurer aldrig utmärkt sig för någon djupare medkänsla. Så var det kanske, i alla fall passar det bra in på Humbert Humbert, antihjälten i Lolita som är en riktig cyniker, kanske i det stycket inte olik sin upphovsman.

Det påminner om en av W. H. Audens kändaste dikter, den som fått sin titel efter ett konstmuseum i centrala Bryssel: Musée des Beaux Arts. De gamla mästarna, påstår dikten inledningsvis, visste allt om lidandet, det som pågår medan något annat händer:

In Breughel’s Icarus, for instance: how everything turns away
Quite leisurely from the disaster; the ploughman may
Have heard the splash, the forsaken cry,
But for him it was not an important failure; the sun shone
As it had to on the white legs disappearing into the green
Water; and the expensive delicate ship that must have seen
Something amazing, a boy falling out of the sky,
had somewhere to get to and sailed calmly on.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Vilket får mig att tänka på en annan anekdot, om den österrikiske dramatikern och romanförfattaren Ödön von Horvath. Under en vandring i bayerska bergstrakter träffade han på skelettet av en man som varit död länge men vars ryggsäck var välbevarad. Han öppnade den och hittade ett färdigfrankerat vykort där den döde skrivit ”Jag har det underbart!” När von Horvath berättade detta för sina kumpaner frågade de: Vad gjorde du då? - Jag la det på brevlådan.

För övrigt gick Horvath en för tidig och våldsam död till mötes. Under ett våldsamt oväder i Paris vandrade han obetänksamt nog längs Avenue des Champs-Élysées och sökte lä undan regnet under några stora träd. Det skulle han inte ha gjort, blixten slog ner i just det där han skulade, och en väldig gren brakade ner i huvudet på honom. Så var han ute ur sagan och skrev inga fler pjäser.

Nabokov jagar fjärilarOch så ett femte exempel på ond bråd död. En mig närstående tog för många år sedan tåget från Linköping ner till Lund. I samma kupé satt två lurviga figurer som delade en pava och som blev allt rundare under fötterna ju längre resan varade. När hon kom tillbaka efter en sväng om restaurangvagnen fanns bara en av dem kvar i kupén. Var är din kompis? - Han steg av i Hästveda. Snälltåget Stockholm-Malmö stannar aldrig i Hästveda, men där hade han stigit av. Man fann honom på banvallen nästa morgon, stendöd.

Om inte min bror vid ett annat tillfälle gjort ett snabbt och rådigt ingripande hade jag gått hädan på samma våldsamma sätt, och dessa rader hade förblivit oskrivna. Vi trängdes med andra utanför restaurangvagnen på ett tåg som dundrade fram i full fart. Folk var hungriga och knuffades lite omilt. Jag hamnade närmst dörren som – det upptäckte min bror men inte jag – var öppen och olåst. Han haffade mig i kragen och röck in mig. Så klarade jag mig den gången också, och har all anledning att vara honom evigt tacksam.

I litteraturen vimlar det av fiktionsfigurer som det går sämre för i liknande situationer. Berömd är den episod i André Gides roman Vatikanens källare där hans huvudperson Lafcadio befinner sig i en kupé i expresståget från Rom till Neapel. Mitt emot sitter hans bekant Amadee, i övrigt är de ensamma. Plötsligt får han en ingivelse, öppnar dörren och vräker ut Amadee till en säker död, ett oplanerat mord av en immoralist (som en annan av Gides romaner hette). Det har sedan spekulerats mycket om determinism, fri vilja, moral och omoral i samband med den episoden.

Och i Stig Dagermans ångestfyllda romandebut Ormen uppträder den inte särskilt sympatiska tonåriga Irene som finner alla fel hos sin mamma. Hon gör likadant när tillfälle ges, på ett annat tåg. Hon förpassar sin avskydda mor in i evigheten genom att stöta ner henne från den öppna plattformen på tåget där grinden svänger öppen. ”Dörrar och grindar stängs” brukade konduktören ropa på tågen förr i tiden. På det här tåget slarvade han -Mord, lilla mor (som en av Craig Rices deckare kom att heta på svenska).

Ja du kommer till slut, bleka dödens minut…

 

Ivo Holmqvist

 

Ur arkivet

view_module reorder

En dramatikers dagboksjag Lars Norén i närsynt läsning

Är Lars Noréns bägge dagböcker det ultimata uttrycket för dagens flitigt förekommande jagpositionering i litteraturen? Utgör de bägge dagbokstegelstenarna i och med ankomsten av den andra fullbordande delen En dramatikers ...

Av: Benny Holmberg | Litteraturens porträtt | 06 oktober, 2013

Det omoderna lever

Det brukar heta att den som inte följer modets växlingar kommer förr eller senare att bära moderna kläder. Idealen skiftar, men kanske finns det också sådant som är tidlöst. Den ...

Av: Anders Björnsson | Kulturreportage | 04 juni, 2017

En våg i narcissismens tecken översvämmar Sverige

När allt kommer kring så handlar ju inte livet om ytligheter eller status. Det handlar om att må bra - familj, vänner och kärlek. Om hela världen skulle vara blind, vem ...

Av: Fredrik Johansson | Gästkrönikör | 31 oktober, 2014

På väg mot musiken. Del II. Vår akustiska natur

Det bibliska uttrycket ”i begynnelsen var ordet” är inte en produkt av ”civilisationen” utan är ett av de mest arkaiska begreppen i mänsklighetens historia. Det finns urbefolkningar i bland annat ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om musik | 04 december, 2012

Liv, dekadens och misär av Elisabeth Förster-Nietzsche

Weimar ligger såsom nersänkt i en gryta. På ena sidan reser sig Ettersberg med koncentrationslägret Buchenwald och på den andra sidan ligger högt och långt upp en större villa. Den ...

Av: Crister Enander | Essäer | 18 augusti, 2009

Om tro och vetande och behovet att ett gemensamt samtalsrum

En sentida hypotes hävdar att det finns en gen som styr individens spiritualitet. Den så kallade gudsgenen. Denna hypotes framlades i modern tid av den amerikanska genetikern Dean Hamer, och har ...

Av: Aje Björkman | Essäer | 20 juni, 2010

Sinatra och  Grace Kelly i High Society. Bild: Wikimedia

Frank Sinatra – Rösten och Kroppen

Kurt Bäckström om Frank Sinatra som i år hade fyllt 100 år.

Av: Kurt Bäckström | Musikens porträtt | 25 april, 2015

Varför firar vi jul?

Ty ett barn har fötts, en son är oss givenVäldet är lagt på hans axlar, och detta är hans namn: Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig fader, Fredsfurste. (Jes. 9:6). På något sätt är ...

Av: .Lars-Erik Gardell | Övriga porträtt | 24 december, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.