Sceniska rum: Scener från Odenplan. I samtal med John Jakobsson, konstnär

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär ...

Av: Anders Nilsson | 20 juli, 2014
Reportage om scenkonst

Adolf Eichmann, den lille mannen i historiens malström

För 50 år sedan stod en av historiens värsta massmördare inför rätta. Adolf Eichmann hade ansvaret för Förintelsens logistik i det ockuperade Östeuropa, det var han som såg till att ...

Av: Gregor Flakierski | 30 april, 2011
Porträtt om politik & samhälle

54. Erik

Erik skrev. Ord efter ord. Sida efter sida. Fingrarna värkte av att spreta över tangentbordet hela dagarna, han var frusen ända in i märgen av allt stillasittande. Han satt hemma ...

Av: Erik | 04 januari, 2013
Lund har allt utom vatten

Upprörande och nedslående. Om Fritjof Capra

Upprörande Jag sitter och läser en bok av Fritiof Capra, Uncommon Wisdom. Conversations with Remarkable People från 1988 (Flamingo 1989). Capra är ingen ny bekantskap för mig, han tillhör de stora ...

Av: Erland Lagerroth | 13 augusti, 2013
Övriga porträtt

Han som klev av tåget i Hästveda – några makabra notiser



Brugels IkarusI The Faber Book of Anecdotes som amerikanen Clifton Fadiman redigerade för trettio år sedan – den amerikanska delupplagan heter The Little, Brown Book of Anecdotes, inte på grund av formatet (det är en stor bok) eller färgen (den är orange, med svart rygg) utan för att förlaget var Little, Brown and Company i Boston - hittar man under bokstaven N bland annat en notis om Vladimir Nabokov. När han på fyrtiotalet i sin amerikanska exil besökte en god vän i Utah passade han på att ägna sig åt sin stora passion, att jaga fjärilar.

Han kom tillbaka först i skymningen efter att ha farit fram med sin håv hela dagen, och berättade för sin värd att han hade hört svaga stönanden från en bäck lite längre bort. Stannade du? - Nej, jag var ju tvungen att fånga fjärilen. Nästa dag hittade man liket av en äldre man vid bäcken. Hans värd den gången kommenterar att Nabokov var enveten och att hans romanfigurer aldrig utmärkt sig för någon djupare medkänsla. Så var det kanske, i alla fall passar det bra in på Humbert Humbert, antihjälten i Lolita som är en riktig cyniker, kanske i det stycket inte olik sin upphovsman.

Det påminner om en av W. H. Audens kändaste dikter, den som fått sin titel efter ett konstmuseum i centrala Bryssel: Musée des Beaux Arts. De gamla mästarna, påstår dikten inledningsvis, visste allt om lidandet, det som pågår medan något annat händer:

In Breughel’s Icarus, for instance: how everything turns away
Quite leisurely from the disaster; the ploughman may
Have heard the splash, the forsaken cry,
But for him it was not an important failure; the sun shone
As it had to on the white legs disappearing into the green
Water; and the expensive delicate ship that must have seen
Something amazing, a boy falling out of the sky,
had somewhere to get to and sailed calmly on.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Vilket får mig att tänka på en annan anekdot, om den österrikiske dramatikern och romanförfattaren Ödön von Horvath. Under en vandring i bayerska bergstrakter träffade han på skelettet av en man som varit död länge men vars ryggsäck var välbevarad. Han öppnade den och hittade ett färdigfrankerat vykort där den döde skrivit ”Jag har det underbart!” När von Horvath berättade detta för sina kumpaner frågade de: Vad gjorde du då? - Jag la det på brevlådan.

För övrigt gick Horvath en för tidig och våldsam död till mötes. Under ett våldsamt oväder i Paris vandrade han obetänksamt nog längs Avenue des Champs-Élysées och sökte lä undan regnet under några stora träd. Det skulle han inte ha gjort, blixten slog ner i just det där han skulade, och en väldig gren brakade ner i huvudet på honom. Så var han ute ur sagan och skrev inga fler pjäser.

Nabokov jagar fjärilarOch så ett femte exempel på ond bråd död. En mig närstående tog för många år sedan tåget från Linköping ner till Lund. I samma kupé satt två lurviga figurer som delade en pava och som blev allt rundare under fötterna ju längre resan varade. När hon kom tillbaka efter en sväng om restaurangvagnen fanns bara en av dem kvar i kupén. Var är din kompis? - Han steg av i Hästveda. Snälltåget Stockholm-Malmö stannar aldrig i Hästveda, men där hade han stigit av. Man fann honom på banvallen nästa morgon, stendöd.

Om inte min bror vid ett annat tillfälle gjort ett snabbt och rådigt ingripande hade jag gått hädan på samma våldsamma sätt, och dessa rader hade förblivit oskrivna. Vi trängdes med andra utanför restaurangvagnen på ett tåg som dundrade fram i full fart. Folk var hungriga och knuffades lite omilt. Jag hamnade närmst dörren som – det upptäckte min bror men inte jag – var öppen och olåst. Han haffade mig i kragen och röck in mig. Så klarade jag mig den gången också, och har all anledning att vara honom evigt tacksam.

I litteraturen vimlar det av fiktionsfigurer som det går sämre för i liknande situationer. Berömd är den episod i André Gides roman Vatikanens källare där hans huvudperson Lafcadio befinner sig i en kupé i expresståget från Rom till Neapel. Mitt emot sitter hans bekant Amadee, i övrigt är de ensamma. Plötsligt får han en ingivelse, öppnar dörren och vräker ut Amadee till en säker död, ett oplanerat mord av en immoralist (som en annan av Gides romaner hette). Det har sedan spekulerats mycket om determinism, fri vilja, moral och omoral i samband med den episoden.

Och i Stig Dagermans ångestfyllda romandebut Ormen uppträder den inte särskilt sympatiska tonåriga Irene som finner alla fel hos sin mamma. Hon gör likadant när tillfälle ges, på ett annat tåg. Hon förpassar sin avskydda mor in i evigheten genom att stöta ner henne från den öppna plattformen på tåget där grinden svänger öppen. ”Dörrar och grindar stängs” brukade konduktören ropa på tågen förr i tiden. På det här tåget slarvade han -Mord, lilla mor (som en av Craig Rices deckare kom att heta på svenska).

Ja du kommer till slut, bleka dödens minut…

 

Ivo Holmqvist

 

Ur arkivet

view_module reorder

Långfredag

långfredagen har alltid fascinerat mig kyrkorna är tomma gud är borta en frånvaro som krossar tungt är tungt, konkret som världens smärta i döden är gud mer närvarande än i sin reella närvaro det är denna icke-närvaro ...

Av: Guido Zeccola | Utopiska geografier | 20 april, 2009

Sagorna ljuger så skönt!

Vad kan man inte göra för ett konungarike? Meningen finns där lysande, som om det fanns en saga bakom; en berättelse utan påtaglig verklighet. Ty i sagans värld får prinsen ...

Av: Hans-Evert Renérius | Gästkrönikör | 28 augusti, 2013

Arkiv över idag

Efter tio minuter bärs en kvinna ut med bår. Jag vänder mig om och ser att ingen annan gör det. På den enorma duken strömmar tomma landskap, varpå blickar är ...

Av: Frida Sandström | Essäer om musik | 07 februari, 2014

Hymalaya

Milarepas sanger fra snøfjellet

Tiden hvor natur og ånd sto i felles ledtog mot forfengelighetens og grådighetens barbariske spill, er forbi. Joda, den finnes fremdeles i enkelte bortgjemte lommer her på kloden, men som ...

Av: Ivar Sagbakken | Essäer om religionen | 12 maj, 2016

Om det moderne. Del I

Innledning Artikkelen min bygger på følgende tese: at for de aller fleste begrepsord gjelder det at det ikke er helt opplagt/innlysende hva for betydning og mening de aktuelle begrepsordene har, eller ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 27 november, 2011

Den gudomliga dialogen

”Skall äcklet över tomheten vara det enda av liv med vilket Du fyller tomheten?” Kraftfullt, direkt och avskalat riktas orden mot ett ”Du”; detta är början på en livslång dialog ...

Av: Mikael Palm | Essäer om religionen | 24 augusti, 2014

En stor opinionsbildare

Jag befann mig i Indien när jag strax före jul fick budskapet att Björn Fremer gått bort. Det kändes vemodigt, främst för att han var en god vän (som dessutom ...

Av: Bertil Falk | Övriga porträtt | 30 januari, 2014

Premiäruppsättningen av Aniara på Kungliga Operan 1959 med libretto av Lindegren Foto Lennart Olson

Erik Lindegren – Ständigt på resa, sökandes sin väg.

Att närma sig – texternas mänskliga sökande – från några av existentialismens grundläggare, med namn som Fjodor Dostojevskij, Sigmund Freud, Oswald Spengler, Fredrich Nietzsche och Thomas Mann, så följer helt ...

Av: Göran af Gröning | Litteraturens porträtt | 19 augusti, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.