The good, the bad and the beautiful - Beautiful Creatures hits the silver…

After Harry Potter and The Twilight Saga there is a new, epic fantasy series having made the transition to the silver screen: Beautiful Creatures. Like Harry Potter, Beautiful Creatures all about witches and warlocks and magic, and school and ...

Av: Belinda Graham | 14 februari, 2013
Kulturreportage

En porrkrönika från Loserförfattarfabriken

Tydligt senare om sider [siden] därför rött per rätt skött ändå ostentativ definition av hennes, till sak, sin sammetsnässla, parfymé, fitta utan psydonym, utav inläst, utläst, frågan om töjd, och ...

Av: Stefan Hammarèn | 10 januari, 2012
Stefan Hammarén

Musik skapad av låtsasspråk

Sångaren i [ingenting], Christopher Sander, är aktuell med soloskivan "Hej hå!" och en spelning på festivalen Where The Action Is. Över en tallrik indiskt bakfyllekäk berättar han om Astrid Lindgren ...

Av: Rasmus Thedin | 25 juni, 2009
Musikens porträtt

Giulio Caccini

Kulturkrönika, sommaren 2016

Sommaren 2016: vädret har rört sig mellan extremer – och även jag själv har denna sommar rört mig mellan extremer: mellan småskaliga musikfestivaler i Dalarna och konstmuseer i 26-miljonersstaden Shanghai; ...

Av: Björn Gustavsson | 22 augusti, 2016
Björn Gustavsson

Han som klev av tåget i Hästveda – några makabra notiser



Brugels IkarusI The Faber Book of Anecdotes som amerikanen Clifton Fadiman redigerade för trettio år sedan – den amerikanska delupplagan heter The Little, Brown Book of Anecdotes, inte på grund av formatet (det är en stor bok) eller färgen (den är orange, med svart rygg) utan för att förlaget var Little, Brown and Company i Boston - hittar man under bokstaven N bland annat en notis om Vladimir Nabokov. När han på fyrtiotalet i sin amerikanska exil besökte en god vän i Utah passade han på att ägna sig åt sin stora passion, att jaga fjärilar.

Han kom tillbaka först i skymningen efter att ha farit fram med sin håv hela dagen, och berättade för sin värd att han hade hört svaga stönanden från en bäck lite längre bort. Stannade du? - Nej, jag var ju tvungen att fånga fjärilen. Nästa dag hittade man liket av en äldre man vid bäcken. Hans värd den gången kommenterar att Nabokov var enveten och att hans romanfigurer aldrig utmärkt sig för någon djupare medkänsla. Så var det kanske, i alla fall passar det bra in på Humbert Humbert, antihjälten i Lolita som är en riktig cyniker, kanske i det stycket inte olik sin upphovsman.

Det påminner om en av W. H. Audens kändaste dikter, den som fått sin titel efter ett konstmuseum i centrala Bryssel: Musée des Beaux Arts. De gamla mästarna, påstår dikten inledningsvis, visste allt om lidandet, det som pågår medan något annat händer:

In Breughel’s Icarus, for instance: how everything turns away
Quite leisurely from the disaster; the ploughman may
Have heard the splash, the forsaken cry,
But for him it was not an important failure; the sun shone
As it had to on the white legs disappearing into the green
Water; and the expensive delicate ship that must have seen
Something amazing, a boy falling out of the sky,
had somewhere to get to and sailed calmly on.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Vilket får mig att tänka på en annan anekdot, om den österrikiske dramatikern och romanförfattaren Ödön von Horvath. Under en vandring i bayerska bergstrakter träffade han på skelettet av en man som varit död länge men vars ryggsäck var välbevarad. Han öppnade den och hittade ett färdigfrankerat vykort där den döde skrivit ”Jag har det underbart!” När von Horvath berättade detta för sina kumpaner frågade de: Vad gjorde du då? - Jag la det på brevlådan.

För övrigt gick Horvath en för tidig och våldsam död till mötes. Under ett våldsamt oväder i Paris vandrade han obetänksamt nog längs Avenue des Champs-Élysées och sökte lä undan regnet under några stora träd. Det skulle han inte ha gjort, blixten slog ner i just det där han skulade, och en väldig gren brakade ner i huvudet på honom. Så var han ute ur sagan och skrev inga fler pjäser.

Nabokov jagar fjärilarOch så ett femte exempel på ond bråd död. En mig närstående tog för många år sedan tåget från Linköping ner till Lund. I samma kupé satt två lurviga figurer som delade en pava och som blev allt rundare under fötterna ju längre resan varade. När hon kom tillbaka efter en sväng om restaurangvagnen fanns bara en av dem kvar i kupén. Var är din kompis? - Han steg av i Hästveda. Snälltåget Stockholm-Malmö stannar aldrig i Hästveda, men där hade han stigit av. Man fann honom på banvallen nästa morgon, stendöd.

Om inte min bror vid ett annat tillfälle gjort ett snabbt och rådigt ingripande hade jag gått hädan på samma våldsamma sätt, och dessa rader hade förblivit oskrivna. Vi trängdes med andra utanför restaurangvagnen på ett tåg som dundrade fram i full fart. Folk var hungriga och knuffades lite omilt. Jag hamnade närmst dörren som – det upptäckte min bror men inte jag – var öppen och olåst. Han haffade mig i kragen och röck in mig. Så klarade jag mig den gången också, och har all anledning att vara honom evigt tacksam.

I litteraturen vimlar det av fiktionsfigurer som det går sämre för i liknande situationer. Berömd är den episod i André Gides roman Vatikanens källare där hans huvudperson Lafcadio befinner sig i en kupé i expresståget från Rom till Neapel. Mitt emot sitter hans bekant Amadee, i övrigt är de ensamma. Plötsligt får han en ingivelse, öppnar dörren och vräker ut Amadee till en säker död, ett oplanerat mord av en immoralist (som en annan av Gides romaner hette). Det har sedan spekulerats mycket om determinism, fri vilja, moral och omoral i samband med den episoden.

Och i Stig Dagermans ångestfyllda romandebut Ormen uppträder den inte särskilt sympatiska tonåriga Irene som finner alla fel hos sin mamma. Hon gör likadant när tillfälle ges, på ett annat tåg. Hon förpassar sin avskydda mor in i evigheten genom att stöta ner henne från den öppna plattformen på tåget där grinden svänger öppen. ”Dörrar och grindar stängs” brukade konduktören ropa på tågen förr i tiden. På det här tåget slarvade han -Mord, lilla mor (som en av Craig Rices deckare kom att heta på svenska).

Ja du kommer till slut, bleka dödens minut…

 

Ivo Holmqvist

 

Ur arkivet

view_module reorder

Ljusguden och vår underbara värld

Karl-Erik Edris bok I ett annat ljus är frukten av en total kraftinsats. Även i pocket ter den sig försvarlig med sina 270 tättryckta sidor (Edris Idé-förlag 2010). Men den ...

Av: Erland Lagerroth | Essäer | 26 januari, 2012

Där vår hjärna möter världsalltet – om Wassily Kandinsky

”Måleriets innehåll är måleri. Här behöver ingenting dechiffreras: Innehållet talar glädjefyllt till den för vilken varje form är levande, det vill säga innehållsrik.” Med de orden sammanfattade Wassily Kandinsky sin syn ...

Av: Thomas Notini | Konstens porträtt | 30 januari, 2013

dagen efter orden del 2

               

Av: Bröderna Blomqvist | Kulturen strippar | 20 april, 2012

TK - Topp tre för 2010

Gott nytt år 2011! 2010 var egentligen inte så dumt det heller. Vi ska inte vara sämre eller mindre töntiga än andra publikationer. Därför... En årsbästalista från vår trogna musikstab ...

Av: Carl, Viktor, Evelina, Peter | Kulturreportage | 30 december, 2010

Anna Lovisa Hansdotter, foto privat

Du är vad du heter, men vad heter du egentligen

Det är ju så här att jag en gång hade ett namn, inte ett namn som vilket som helst utan ett som jag var döpt och uppväxt med. Jag blev ...

Av: Thomas Wihlman | Kulturreportage | 03 augusti, 2017

En intervju med Aija Terauda

Många europeiska skådespelerskor har prövat lyckan i Hollywood, men ofta (med undantag möjligen av Marlene Dietrich och Greta Garbo) har de blivit kända för vissa stereotypiska roller. De mest kända ...

Av: Roberto Fogelberg | Filmens porträtt | 21 augusti, 2011

Från institutioner till kollektiva cross-overs

För inte så längesen var gallerier högtidliga, institutionslika eller halvoffentliga som väntrummet hos privatläkaren, där man agerade försiktigt. Högtidligheten imponerade på kunderna och ökade därmed konstens ekonomiska värde, men miljön ...

Av: Niels Hebert | Gästkrönikör | 10 mars, 2008

Ryttarstatyn - Några anteckningar om August Strindberg

Året är 1887. Natten är sen. Men på Rydbergs Kælder är stämningen hög. Röster sorlar, skratten rungar. Champagnen och spriten flödar. Lokalen är full av människor, trots den sena timmen ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 01 Maj, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.