Fra moral til metafysikk

Innledning Artikkelen min er om bevegelsen fra moral til metafysikk. All moral har et metafysisk grunnlag. I vår tid er en svært skeptisk overfor alt som har å gjøre med fundament ...

Av: Thor Olav Olsen | 16 september, 2013
Agora - filosofiska essäer

Spår och tecken – en introduktion till Vilhelm Ekelund

Det finns en ej ringa rad av stora svenska författare, som är betydligt mer kända utomlands än här i Sverige. En av dessa är Rolf Ekman, docent i filosofi och ...

Av: Carsten Palmer Schale | 30 maj, 2012
Övriga porträtt

Med historiska rötter

Den sanna historien överträffar ofta fiktionen. Men historisk fiktion överträffar det mesta. Det är en framstående genre på Irland – flera av den gröna öns bästa (och mest säljande) författare ...

Av: Belinda Graham | 14 december, 2012
Essäer

Guds uppfostringsanstalt

Med Gud i katedern och satan under bänklocken och med pastorns medskickade Jesusbilder om lidandet på korset skickligt skuggade i svag ockra med skäggiga män i fotsida klädnader som höjer ...

Av: Benny Holmberg | 15 april, 2011
Kulturreportage

Han som klev av tåget i Hästveda – några makabra notiser



Brugels IkarusI The Faber Book of Anecdotes som amerikanen Clifton Fadiman redigerade för trettio år sedan – den amerikanska delupplagan heter The Little, Brown Book of Anecdotes, inte på grund av formatet (det är en stor bok) eller färgen (den är orange, med svart rygg) utan för att förlaget var Little, Brown and Company i Boston - hittar man under bokstaven N bland annat en notis om Vladimir Nabokov. När han på fyrtiotalet i sin amerikanska exil besökte en god vän i Utah passade han på att ägna sig åt sin stora passion, att jaga fjärilar.

Han kom tillbaka först i skymningen efter att ha farit fram med sin håv hela dagen, och berättade för sin värd att han hade hört svaga stönanden från en bäck lite längre bort. Stannade du? - Nej, jag var ju tvungen att fånga fjärilen. Nästa dag hittade man liket av en äldre man vid bäcken. Hans värd den gången kommenterar att Nabokov var enveten och att hans romanfigurer aldrig utmärkt sig för någon djupare medkänsla. Så var det kanske, i alla fall passar det bra in på Humbert Humbert, antihjälten i Lolita som är en riktig cyniker, kanske i det stycket inte olik sin upphovsman.

Det påminner om en av W. H. Audens kändaste dikter, den som fått sin titel efter ett konstmuseum i centrala Bryssel: Musée des Beaux Arts. De gamla mästarna, påstår dikten inledningsvis, visste allt om lidandet, det som pågår medan något annat händer:

In Breughel’s Icarus, for instance: how everything turns away
Quite leisurely from the disaster; the ploughman may
Have heard the splash, the forsaken cry,
But for him it was not an important failure; the sun shone
As it had to on the white legs disappearing into the green
Water; and the expensive delicate ship that must have seen
Something amazing, a boy falling out of the sky,
had somewhere to get to and sailed calmly on.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Vilket får mig att tänka på en annan anekdot, om den österrikiske dramatikern och romanförfattaren Ödön von Horvath. Under en vandring i bayerska bergstrakter träffade han på skelettet av en man som varit död länge men vars ryggsäck var välbevarad. Han öppnade den och hittade ett färdigfrankerat vykort där den döde skrivit ”Jag har det underbart!” När von Horvath berättade detta för sina kumpaner frågade de: Vad gjorde du då? - Jag la det på brevlådan.

För övrigt gick Horvath en för tidig och våldsam död till mötes. Under ett våldsamt oväder i Paris vandrade han obetänksamt nog längs Avenue des Champs-Élysées och sökte lä undan regnet under några stora träd. Det skulle han inte ha gjort, blixten slog ner i just det där han skulade, och en väldig gren brakade ner i huvudet på honom. Så var han ute ur sagan och skrev inga fler pjäser.

Nabokov jagar fjärilarOch så ett femte exempel på ond bråd död. En mig närstående tog för många år sedan tåget från Linköping ner till Lund. I samma kupé satt två lurviga figurer som delade en pava och som blev allt rundare under fötterna ju längre resan varade. När hon kom tillbaka efter en sväng om restaurangvagnen fanns bara en av dem kvar i kupén. Var är din kompis? - Han steg av i Hästveda. Snälltåget Stockholm-Malmö stannar aldrig i Hästveda, men där hade han stigit av. Man fann honom på banvallen nästa morgon, stendöd.

Om inte min bror vid ett annat tillfälle gjort ett snabbt och rådigt ingripande hade jag gått hädan på samma våldsamma sätt, och dessa rader hade förblivit oskrivna. Vi trängdes med andra utanför restaurangvagnen på ett tåg som dundrade fram i full fart. Folk var hungriga och knuffades lite omilt. Jag hamnade närmst dörren som – det upptäckte min bror men inte jag – var öppen och olåst. Han haffade mig i kragen och röck in mig. Så klarade jag mig den gången också, och har all anledning att vara honom evigt tacksam.

I litteraturen vimlar det av fiktionsfigurer som det går sämre för i liknande situationer. Berömd är den episod i André Gides roman Vatikanens källare där hans huvudperson Lafcadio befinner sig i en kupé i expresståget från Rom till Neapel. Mitt emot sitter hans bekant Amadee, i övrigt är de ensamma. Plötsligt får han en ingivelse, öppnar dörren och vräker ut Amadee till en säker död, ett oplanerat mord av en immoralist (som en annan av Gides romaner hette). Det har sedan spekulerats mycket om determinism, fri vilja, moral och omoral i samband med den episoden.

Och i Stig Dagermans ångestfyllda romandebut Ormen uppträder den inte särskilt sympatiska tonåriga Irene som finner alla fel hos sin mamma. Hon gör likadant när tillfälle ges, på ett annat tåg. Hon förpassar sin avskydda mor in i evigheten genom att stöta ner henne från den öppna plattformen på tåget där grinden svänger öppen. ”Dörrar och grindar stängs” brukade konduktören ropa på tågen förr i tiden. På det här tåget slarvade han -Mord, lilla mor (som en av Craig Rices deckare kom att heta på svenska).

Ja du kommer till slut, bleka dödens minut…

 

Ivo Holmqvist

 

Ur arkivet

view_module reorder

Wilhelm Sesemann – en spegel av Europas förvirrade situation

  I vår nordiska filosofihistoria finns ett mycket perifert namn, som dock i en europeisk kontext intar en beaktansvärd ställning, nämligen Wilhelm Sesemann. Hans anknytning till det svenska är egentligen mycket ...

Av: Michael Wirth | Essäer | 12 november, 2011

Materia och ande – den stora gåtan

Vi håller oss med många antiteser. En sådan är människa och natur. Motsättningen kan förefalla självklar, men det är den inte. Människan är en del av naturen, och naturen har ...

Av: Erland Lagerroth | Agora - filosofiska essäer | 24 april, 2014

Missfostren

Hon försvinner i upplösandets skog, mörkrädd och sömnlös Vill inte träffa folk, finner fotspår i miniatyr medan stormfåglar tiger Vill inte posera under trädet, huden sitter inte som den ska, blekfet Fantomer med ...

Av: Jonas Wessel | Utopiska geografier | 06 januari, 2014

Sven Lindqvist och konsten att göra akademiska magplask

När Utrota varenda jävel utkom 1992 fick Sven Lindqvist utstå mycket kritik för sin nattsvarta skildring av 1800-talets kolonialpolitik och rasism, som enligt denna bok ledde raka vägen till nazisternas ...

Av: Rickard Berghorn | Essäer | 01 mars, 2012

 Marie Tonkin

Om förlåtelse som motståndshandling

En ny brinnande aktuell krönika av Marie Tonkin

Av: Marie Tonkin | Gästkrönikör | 24 mars, 2017

Erik Johan Stagnelius

Bortom skuggorna av eländet

Ett kärleksfullt och ökat intresse för Stagnelius dikter har kunnat uppfattas under de senaste decennierna. Så mycket har hänt, så mycket publicerats att fler människor fått möjligheter att bättre tillgodogöra ...

Av: Michael Economou | Essäer om litteratur & böcker | 25 februari, 2015

Johan Heinrich Füssli, Le prince Arthur et la reine des fées. Foto:  BOT

Modernismens fria bildspråk

Tänker, tänker jag, att jag nu tagit mig vatten över huvudet med en text (essä) om en så bred och inkluderande -ism som modernismen med utgångspunkt i den anglosaxiska, latinska ...

Av: Göran af Gröning | Essäer om litteratur & böcker | 22 juni, 2015

Feministiska serier – en ny typ av uttryck

De senaste åren har kvinnliga tecknare som Liv Strömquist, Sara Granér och Nina Hemmingsson blivit omskrivna och hyllade i kulturvärlden, ofta i litteratursammanhang. Jag vill dock se dessa tecknare ur ...

Av: Sara Broström | Essäer om konst | 24 oktober, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.