Tintins skapare Georges Remi "Hergé" blir 100 år

Tintins skapare Georges Remi "Hergé"  blir 100 år I år skulle Tintins skapare Georges Remi, mera känd som Hergé, ha fyllt 100 år. Sjöhistoriska museet i Stockholm firar med utställningen "Tintin ...

Av: Mohamed Omar | 01 mars, 2007
Essäer om litteratur & böcker

TILL IRAKS FOLK och till ADONIS

Illustration: Guido ZeccolaJag är Bara Den blinde Bashshars syster Eldens teolog Bashshar från Basra har en Grå och Gömd syster   Bara det är jag   Åh, Bashshar, min bror Jag har ...

Av: Elisabeth Korndahl | 14 november, 2008
Utopiska geografier

Över Strindbergs tvångströja

Den 15 april 2012  Käre herr Strindberg!   Nu när han ska dö har jag tänkt så här, nu när de långa klumpiga gevären blänger hotfullt i halvdunklet, uniformsrocken ser ut som den ...

Av: Anne-Sofie Nielsen | 08 mars, 2012
Essäer

Petrinparken med Stefansobservatoriet i bakgrunden

Prag: en modern sagostad med svenska kopplingar

På hållplatsen för spårvagn 22 finns stora affischer med IKEA-reklam, mitt framför en staty där Tycho Brahe poserar tillsammans med sin elev Johannes Kepler.

Av: Belinda Graham, text och bilder | 30 april, 2015
Resereportage

Han som klev av tåget i Hästveda – några makabra notiser



Brugels IkarusI The Faber Book of Anecdotes som amerikanen Clifton Fadiman redigerade för trettio år sedan – den amerikanska delupplagan heter The Little, Brown Book of Anecdotes, inte på grund av formatet (det är en stor bok) eller färgen (den är orange, med svart rygg) utan för att förlaget var Little, Brown and Company i Boston - hittar man under bokstaven N bland annat en notis om Vladimir Nabokov. När han på fyrtiotalet i sin amerikanska exil besökte en god vän i Utah passade han på att ägna sig åt sin stora passion, att jaga fjärilar.

Han kom tillbaka först i skymningen efter att ha farit fram med sin håv hela dagen, och berättade för sin värd att han hade hört svaga stönanden från en bäck lite längre bort. Stannade du? - Nej, jag var ju tvungen att fånga fjärilen. Nästa dag hittade man liket av en äldre man vid bäcken. Hans värd den gången kommenterar att Nabokov var enveten och att hans romanfigurer aldrig utmärkt sig för någon djupare medkänsla. Så var det kanske, i alla fall passar det bra in på Humbert Humbert, antihjälten i Lolita som är en riktig cyniker, kanske i det stycket inte olik sin upphovsman.

Det påminner om en av W. H. Audens kändaste dikter, den som fått sin titel efter ett konstmuseum i centrala Bryssel: Musée des Beaux Arts. De gamla mästarna, påstår dikten inledningsvis, visste allt om lidandet, det som pågår medan något annat händer:

In Breughel’s Icarus, for instance: how everything turns away
Quite leisurely from the disaster; the ploughman may
Have heard the splash, the forsaken cry,
But for him it was not an important failure; the sun shone
As it had to on the white legs disappearing into the green
Water; and the expensive delicate ship that must have seen
Something amazing, a boy falling out of the sky,
had somewhere to get to and sailed calmly on.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Vilket får mig att tänka på en annan anekdot, om den österrikiske dramatikern och romanförfattaren Ödön von Horvath. Under en vandring i bayerska bergstrakter träffade han på skelettet av en man som varit död länge men vars ryggsäck var välbevarad. Han öppnade den och hittade ett färdigfrankerat vykort där den döde skrivit ”Jag har det underbart!” När von Horvath berättade detta för sina kumpaner frågade de: Vad gjorde du då? - Jag la det på brevlådan.

För övrigt gick Horvath en för tidig och våldsam död till mötes. Under ett våldsamt oväder i Paris vandrade han obetänksamt nog längs Avenue des Champs-Élysées och sökte lä undan regnet under några stora träd. Det skulle han inte ha gjort, blixten slog ner i just det där han skulade, och en väldig gren brakade ner i huvudet på honom. Så var han ute ur sagan och skrev inga fler pjäser.

Nabokov jagar fjärilarOch så ett femte exempel på ond bråd död. En mig närstående tog för många år sedan tåget från Linköping ner till Lund. I samma kupé satt två lurviga figurer som delade en pava och som blev allt rundare under fötterna ju längre resan varade. När hon kom tillbaka efter en sväng om restaurangvagnen fanns bara en av dem kvar i kupén. Var är din kompis? - Han steg av i Hästveda. Snälltåget Stockholm-Malmö stannar aldrig i Hästveda, men där hade han stigit av. Man fann honom på banvallen nästa morgon, stendöd.

Om inte min bror vid ett annat tillfälle gjort ett snabbt och rådigt ingripande hade jag gått hädan på samma våldsamma sätt, och dessa rader hade förblivit oskrivna. Vi trängdes med andra utanför restaurangvagnen på ett tåg som dundrade fram i full fart. Folk var hungriga och knuffades lite omilt. Jag hamnade närmst dörren som – det upptäckte min bror men inte jag – var öppen och olåst. Han haffade mig i kragen och röck in mig. Så klarade jag mig den gången också, och har all anledning att vara honom evigt tacksam.

I litteraturen vimlar det av fiktionsfigurer som det går sämre för i liknande situationer. Berömd är den episod i André Gides roman Vatikanens källare där hans huvudperson Lafcadio befinner sig i en kupé i expresståget från Rom till Neapel. Mitt emot sitter hans bekant Amadee, i övrigt är de ensamma. Plötsligt får han en ingivelse, öppnar dörren och vräker ut Amadee till en säker död, ett oplanerat mord av en immoralist (som en annan av Gides romaner hette). Det har sedan spekulerats mycket om determinism, fri vilja, moral och omoral i samband med den episoden.

Och i Stig Dagermans ångestfyllda romandebut Ormen uppträder den inte särskilt sympatiska tonåriga Irene som finner alla fel hos sin mamma. Hon gör likadant när tillfälle ges, på ett annat tåg. Hon förpassar sin avskydda mor in i evigheten genom att stöta ner henne från den öppna plattformen på tåget där grinden svänger öppen. ”Dörrar och grindar stängs” brukade konduktören ropa på tågen förr i tiden. På det här tåget slarvade han -Mord, lilla mor (som en av Craig Rices deckare kom att heta på svenska).

Ja du kommer till slut, bleka dödens minut…

 

Ivo Holmqvist

 

Ur arkivet

view_module reorder

En dag för kärlek sedan Romarrikets dagar

Tillägnad min älskade hustru Carolina Ek på St. Valentins dag 2014 Den 14 februari infaller den kalenderhögtid som i Sverige kallas för Alla hjärtans dag, och dagens namn ger oss det ...

Av: Carl Ek | Kulturreportage | 14 februari, 2014

Vladimir Oravsky blickar i systrarna Nina Marjavaara, Yvonne Teifell och Marie Lundströms dekolletage

Mina barn brukar fråga mig, vad har du gjort idag pappa? och jag svarar, läst en massa mail och funderat över om jag har råd att avstå från att svara ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 06 januari, 2013

Birger Norman - ett levande arv

Ett författarskap får aldrig reduceras till ett museiföremål. Litterära sällskap ska inte vara rädda att lyfta fram sina respektive skyddslingars kontroversiella och stridbara sidor. Inte minst därför att det är ...

Av: Gregor Flakierski | Litteraturens porträtt | 09 april, 2013

Stillbild ur The Flying Dutchman in Blue (2013) av Shaun Gladwell

Ett skepp kommer lastat med spöken

Det övernaturliga har alltid fascinerat människan. Självklart visar de sig även i konsthistorien, på varierande sätt i olika epoker, gärna ute på havet men även som spöksilhuetter i gamla fotografiporträtt ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 25 mars, 2015

Greed 1924

Den kompromisslöse extravaganten

Hollywood har alltid varit en plats för extravaganter. Men frågan är om någon slår Erich von Stroheim i extravagans. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att ingen slår ...

Av: Ulf Stenberg | Filmens porträtt | 31 mars, 2016

Författaren Kajsa Ekis Ekman

Döden i Gaza: tre böcker och en film

Kajsa Ekis Ekman om död, sexualitet, litteratur, och film i skuggan av ockupation och våld i Gaza.

Av: Kajsa Ekis Ekman | Essäer om litteratur & böcker | 26 augusti, 2017

Pilgrimresan

 När jag vandrade pilgrimsstigen på leden mot Nidaros Blåste plötsligt en vind upp vid bäcken i kröken på väg mot Rändåfallet Vinden tog i Och blåste rakt genom mig Och i vinden I vinden hörde jag rösten   Våga vara kvinna Jag ...

Av: Ragnwei Axellie | Gästkrönikör | 20 februari, 2013

Dikten – enskilt geni eller kollektiv kraft?

Hur har synen på diktandet och konsten förändrats från romantikens dagar fram till nu? Med denna essä vill jag genom tre lyriska författarskap från skilda tidsepoker jämföra tre olika diktverk: ...

Av: Gustav Borsgård | Essäer om litteratur & böcker | 01 oktober, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.