Sceniska rum: Scener från Odenplan. I samtal med John Jakobsson, konstnär

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär ...

Av: Anders Nilsson | 20 juli, 2014
Reportage om scenkonst

Adolf Eichmann, den lille mannen i historiens malström

För 50 år sedan stod en av historiens värsta massmördare inför rätta. Adolf Eichmann hade ansvaret för Förintelsens logistik i det ockuperade Östeuropa, det var han som såg till att ...

Av: Gregor Flakierski | 30 april, 2011
Porträtt om politik & samhälle

54. Erik

Erik skrev. Ord efter ord. Sida efter sida. Fingrarna värkte av att spreta över tangentbordet hela dagarna, han var frusen ända in i märgen av allt stillasittande. Han satt hemma ...

Av: Erik | 04 januari, 2013
Lund har allt utom vatten

Upprörande och nedslående. Om Fritjof Capra

Upprörande Jag sitter och läser en bok av Fritiof Capra, Uncommon Wisdom. Conversations with Remarkable People från 1988 (Flamingo 1989). Capra är ingen ny bekantskap för mig, han tillhör de stora ...

Av: Erland Lagerroth | 13 augusti, 2013
Övriga porträtt

Vägar till världen



Selma LagerlöfI tonåren cyklade jag runt Sverige och läste varje gång Nils Holgersson. I min fil.kand.-uppsats skrev jag därför om ”Landskapsskildringen i Nils Holgersson” och disputerade 1958 på Landskap och natur i Gösta Berlings saga och Nils Holgersson. Där lärde jag mig att upptäcka relationer mellan människa och landskap på tvären, som jag kallade kontrapunktiska kompositioner eller lyriska relationer.

Själva mönstret, schemat för dem, upptäckte jag senare i Selma Lagerlöfs berättelse ”Riddardottern och havsmannen” från 1892. Somliga människor, står det där, ”äro som havet, andra äro som leende dalar och åter andra som flygsandsfält” (Från skilda tider I:30). Jesper Muus i historien är som havet men blir som ett upprivet flygsandsfält.

Kvinnan som är som en leende dal finner man i Nils Holgersson. Över Ångermanland flyger pojken på ryggen av örnen Gorgo, men alla skräms av örnen, och han lyckas inte skaffa pojken någon mat. Men nere i Ådalen står en kvinna ute och vaktar en plåt med nygräddade bullar, och hon märker örnens intresse. ”Det hade varit en så vacker kvinna, hög och ljus, med ett glatt och öppet ansikte. Hon hade skrattat helt hjärtligt, tagit en bulle från plåten och hållit upp den över sitt huvud. ´Vill du ha den, så kom och ta den! hade hon sagt.´” Hur mycket bättre upplever vi inte här det öppna, ljusa och fruktbara Ådalen, än om det varit en lång beskrivning!

Sådana kompositioner är legio i Gösta Berlings saga, men jag skall bara anföra en. När Melchior Sinclaire i släde far för att hämta hem sin dotter Marianne från Ekeby, är han på strålande humör. ”Det stod inte till att få se en noblare och mer välvillig gammal herre än brukspatronen (…). Nu låg hans hår slätkammat över hjässan, ansiktetet var blekt, och ögonen hade sjunkit ned i sina hålor. - Och det var heller ingen måtta med den glans, som från den klara himlen strömmande ner över februaridagen. Snön glittrade som unga flickors ögon, då den första valsen spelas upp. Björkarna sträckte sitt fina spetsverk av tunna, brunröda kvistar mot skyn, och på somliga av dem satt en frans av små glittrande ispiggar.” Det är kanske enda gången som Selma Lagerlöf – genom det lilla ordet ”heller”- visar på hur dessa kompositioner är medvetna och avsiktliga.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Effekten blir i alla fall oerhörd: genom sådana och andra slag av relationer. Hon skapar en gemenskap mellan människa och landskap, som ytterst kan bli till en bygd. Relationer på tvären.

Efter disputationen skrev jag om Selma Lagerlöf och Bohuslän och om Selma Lagerlöfs Jerusalem, samt en rad artiklar, bland dem om Antikrists mirakler och En herrgårdssägen.

I en volym Svensk berättarkonst närstuderade jag sedan Röda rummet, Karolinerna, Onda sagor och Sibyllan och i en annan, Den klarnade erfarenhetens förvärv, utsatte jag Brott och straff, Processen, Stäppvargen, Varulven och Hans nådes tid för samma närgångna behandling. I en separat volym Lovsång till livet och förnuftets filosofier därtill också Bröderna Karamazov. Samt ytterligare Aniara – en dikt av sin tid. Då är vi framme vid 1996.

En sådan verksamhet under så lång tid ger förhoppningsvis uppslag och idéer. För egen del lärde jag mig att tänka i process och helhet, den episka processen och hur den bygger upp en fiktiv värld. Alltså relationer så att säga på längden. På så sätt kan man studera vad romanen gör för att komma till klarhet om ämnen och problem, som den gett sig i lag med. Romaner är inga additioner och konstanter utan vägar till insikt och förståelse. Och i Gösta Berlings saga är samspelet mellan människa och landskap under den episka processens gång närmare och mer varierat än i kanske någon annan roman.

De principiella resultaten redovisade jag sedan utförligt i Romanen i din hand 1976, en handbok som avsäg, inte att systematisera Romanens formvärld - det hade Staffan Björck gjort redan 1953 i en bok med just detta namn – utan att underlätta och fördjupa förståelsen av den. En roman eller annat episkt verk som Aniara kan alltså med fördel studeras både på tvären och på längden.

Men detta gäller, visar det sig, inte bara romanen utan också den verkliga världen, den som vi alla lever i. Också här kan man tänka i process och helhet i stället för det traditionella tänkandet i analys och reduktion - de senare tankeformer som haft sådan framgång och som vi blivit så vana vid alltsedan Kopernikus och Galilei, Descartes och Newton, att vi hypnotiserats till att se dem som synonyma med vetenskap. . Denna min insikt har resulterat i 13 böcker, bland dem Världen och vetandet sjunger på nytt 1994, Nya tankar, nya världar 1998, Sökandet är vårt största äventyr 2003, Världen underbarare än vi tror 2006, Humanist bland naturvetare 2008, Världen skapar sig själv 2011, Att leva som människa på jorden 2012, Är världen en mekanism? 2013.

Ilya PrigogineDet har fått mig att förstå denna värld på nytt sätt, men inte utan hjälp. De som framför andra har hjälpt mig har varit Ilya Prigogine, född i Moskva men professor i fysikalisk kemi i Bryssel och Austin, Texas, Nobelpristagare 1977, med böckerna Ordning ur kaos (1984/1979) och The End of Certainty.(1997) m fl. Och det österrikiska universalgeniet Erich Jantsch, död i Berkeley 1980 vid 51 års ålder, som skrev den suveräna sammanfattningen av Prigogines och andras idéer: The Self-Organizing World 1980 (på tyska 1979) och The Evolutionary Vision (1981)

Det är fråga om en stor termodynamisk upptäckt. Vi vet ju alla att solen strålar in energi till jorden och att den förbrukade energin sedan går ut i världsrymden som lågvärdig, oanvändbar värme. Men vad händer på vägen? Jo, denna energi skapar en oändlighet av stora och små funktioner och organismer, från virvlar i havet och luften till ljuslågor och flammor av alla slag, till vädret inklusive avdunstningen och regn, som leder till vattenfall med en koncentrerad kraft. Från fotosyntesen, som skapar växter av alla slag till allt djurliv inklusive människor med alla våra delar och funktioner ner till cellen. Och allt vi tar oss för.

Det är funktioner som kan tyckas ha likhet med de maskiner människan har skapat, men den stora skillnaden är att dessa ”maskiner” skapar sig själva med hjälp av denna energi från solen. Och de kan i princip inte förutsägas och är svåra att upplösa. Därför kallas de också självorganiserande system eller med Prigogine ”dissipativa strukturer”: de har ju skapats av den dissipation, det utflöde av energi, som solen ställer till förfogande.

Bakom ligger ryssen Belousovs upptäckt på 1950-talet, att en viss blandning av vätskor kunde ge upphov till färgskiftningar och mönster, en upptäckt som blev till hans olycka, därför att man var så fixerad vid att ordning alltid leder till oordning, att det motsatta förloppet förklarades omöjligt. Först när den yngre Zjabotinsky gjorde om försöket med ännu bättre resultat, blev ”Belousov-Zjabotinskys reaktion accepterad - men då var Belousov redan död.

Här öppnar sig alltså ett väldigt perspektiv. Vi lever inte alls i den värld av atomer och molekyler, som den analytiskt-reduktionistiska vetenskapen har skalat fram för oss och som gett oss makt över materien - förmodligen till sist till vår egen olycka - utan i stället i ett hav av självorganiserande system, där vi själva är en integrerad del, vi och alla våra kroppsdelar och funktioner. Vi är själva en del av vår värld, precis som Selma Lagerlöf har visat på, med alla sina relationer mellan människa och landskap på tvären och på längden. I detta ligger en stor glädje och välsignelse, något vi dessvärre är på väg att tappa bort.

Världen, den värld vi lever i, är en helhet och en process mot något annat och nytt. Och den är en gemenskap mellan människa och natur, där naturen i det längsta ser ut att vara beroende av människan, men där i sista vändan människan kommer att bli ett offer för den natur hon har förstört. Det är den dystra framtidsutsikten – låt oss hoppas, att den inte är sann.

 

Erland Lagerroth

Ur arkivet

view_module reorder

Långfredag

långfredagen har alltid fascinerat mig kyrkorna är tomma gud är borta en frånvaro som krossar tungt är tungt, konkret som världens smärta i döden är gud mer närvarande än i sin reella närvaro det är denna icke-närvaro ...

Av: Guido Zeccola | Utopiska geografier | 20 april, 2009

Sagorna ljuger så skönt!

Vad kan man inte göra för ett konungarike? Meningen finns där lysande, som om det fanns en saga bakom; en berättelse utan påtaglig verklighet. Ty i sagans värld får prinsen ...

Av: Hans-Evert Renérius | Gästkrönikör | 28 augusti, 2013

Arkiv över idag

Efter tio minuter bärs en kvinna ut med bår. Jag vänder mig om och ser att ingen annan gör det. På den enorma duken strömmar tomma landskap, varpå blickar är ...

Av: Frida Sandström | Essäer om musik | 07 februari, 2014

Hymalaya

Milarepas sanger fra snøfjellet

Tiden hvor natur og ånd sto i felles ledtog mot forfengelighetens og grådighetens barbariske spill, er forbi. Joda, den finnes fremdeles i enkelte bortgjemte lommer her på kloden, men som ...

Av: Ivar Sagbakken | Essäer om religionen | 12 maj, 2016

Om det moderne. Del I

Innledning Artikkelen min bygger på følgende tese: at for de aller fleste begrepsord gjelder det at det ikke er helt opplagt/innlysende hva for betydning og mening de aktuelle begrepsordene har, eller ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 27 november, 2011

Den gudomliga dialogen

”Skall äcklet över tomheten vara det enda av liv med vilket Du fyller tomheten?” Kraftfullt, direkt och avskalat riktas orden mot ett ”Du”; detta är början på en livslång dialog ...

Av: Mikael Palm | Essäer om religionen | 24 augusti, 2014

En stor opinionsbildare

Jag befann mig i Indien när jag strax före jul fick budskapet att Björn Fremer gått bort. Det kändes vemodigt, främst för att han var en god vän (som dessutom ...

Av: Bertil Falk | Övriga porträtt | 30 januari, 2014

Premiäruppsättningen av Aniara på Kungliga Operan 1959 med libretto av Lindegren Foto Lennart Olson

Erik Lindegren – Ständigt på resa, sökandes sin väg.

Att närma sig – texternas mänskliga sökande – från några av existentialismens grundläggare, med namn som Fjodor Dostojevskij, Sigmund Freud, Oswald Spengler, Fredrich Nietzsche och Thomas Mann, så följer helt ...

Av: Göran af Gröning | Litteraturens porträtt | 19 augusti, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.