Veckan från hyllan, vecka 22-2012

Det har varit rasistiska demonstrationer i Tel Aviv nyligen. Krav framfördes att illegala invandrare från Afrika ska utvisas. Rop hördes som uppmanade till pogrom. Förbipasserande svarthyade personer attackerades. Några sudanesiska ...

Av: Gregor Flakierski | 26 maj, 2012
Veckans titt i hyllan

Om den sämre formen av kapitalism

Om den sämre formen av kapitalism Fungerar den amerikanska formen av kapitalism bättre än den europeiska? Tidningen Kulturens korrespondent från New York, Pierre Gilly, hävdar att det är tvärt om ...

Av: Pierre Gilly | 12 oktober, 2006
Essäer om politiken

Stockholms Filmfestival blev en publiksuccé

Årets upplaga av Stockholms Filmfestival blev en publiksuccé, och har sålunda vuxit till ett mycket lyckat komplement till årets övriga biorepertoar. Tidningen Kulturen tittade lite extra på tre av festivalens ...

Av: Mattias Löfroth | 04 december, 2007
Kulturreportage

Stig Sæterbakken

Det nya testamentet, jakten på Hitler och det onda ögat bakom spegeln

Stig Sæterbakken sökte efter ondskan i litteraturen, inte som moralist, men som utforskare av hur människan förhåller sig till ondskan som begrepp i sin självförståelse och beskrivning av det andra ...

Av: Alexander Viken | 04 augusti, 2017
Litteraturens porträtt

Vägar till världen



Selma LagerlöfI tonåren cyklade jag runt Sverige och läste varje gång Nils Holgersson. I min fil.kand.-uppsats skrev jag därför om ”Landskapsskildringen i Nils Holgersson” och disputerade 1958 på Landskap och natur i Gösta Berlings saga och Nils Holgersson. Där lärde jag mig att upptäcka relationer mellan människa och landskap på tvären, som jag kallade kontrapunktiska kompositioner eller lyriska relationer.

Själva mönstret, schemat för dem, upptäckte jag senare i Selma Lagerlöfs berättelse ”Riddardottern och havsmannen” från 1892. Somliga människor, står det där, ”äro som havet, andra äro som leende dalar och åter andra som flygsandsfält” (Från skilda tider I:30). Jesper Muus i historien är som havet men blir som ett upprivet flygsandsfält.

Kvinnan som är som en leende dal finner man i Nils Holgersson. Över Ångermanland flyger pojken på ryggen av örnen Gorgo, men alla skräms av örnen, och han lyckas inte skaffa pojken någon mat. Men nere i Ådalen står en kvinna ute och vaktar en plåt med nygräddade bullar, och hon märker örnens intresse. ”Det hade varit en så vacker kvinna, hög och ljus, med ett glatt och öppet ansikte. Hon hade skrattat helt hjärtligt, tagit en bulle från plåten och hållit upp den över sitt huvud. ´Vill du ha den, så kom och ta den! hade hon sagt.´” Hur mycket bättre upplever vi inte här det öppna, ljusa och fruktbara Ådalen, än om det varit en lång beskrivning!

Sådana kompositioner är legio i Gösta Berlings saga, men jag skall bara anföra en. När Melchior Sinclaire i släde far för att hämta hem sin dotter Marianne från Ekeby, är han på strålande humör. ”Det stod inte till att få se en noblare och mer välvillig gammal herre än brukspatronen (…). Nu låg hans hår slätkammat över hjässan, ansiktetet var blekt, och ögonen hade sjunkit ned i sina hålor. - Och det var heller ingen måtta med den glans, som från den klara himlen strömmande ner över februaridagen. Snön glittrade som unga flickors ögon, då den första valsen spelas upp. Björkarna sträckte sitt fina spetsverk av tunna, brunröda kvistar mot skyn, och på somliga av dem satt en frans av små glittrande ispiggar.” Det är kanske enda gången som Selma Lagerlöf – genom det lilla ordet ”heller”- visar på hur dessa kompositioner är medvetna och avsiktliga.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Effekten blir i alla fall oerhörd: genom sådana och andra slag av relationer. Hon skapar en gemenskap mellan människa och landskap, som ytterst kan bli till en bygd. Relationer på tvären.

Efter disputationen skrev jag om Selma Lagerlöf och Bohuslän och om Selma Lagerlöfs Jerusalem, samt en rad artiklar, bland dem om Antikrists mirakler och En herrgårdssägen.

I en volym Svensk berättarkonst närstuderade jag sedan Röda rummet, Karolinerna, Onda sagor och Sibyllan och i en annan, Den klarnade erfarenhetens förvärv, utsatte jag Brott och straff, Processen, Stäppvargen, Varulven och Hans nådes tid för samma närgångna behandling. I en separat volym Lovsång till livet och förnuftets filosofier därtill också Bröderna Karamazov. Samt ytterligare Aniara – en dikt av sin tid. Då är vi framme vid 1996.

En sådan verksamhet under så lång tid ger förhoppningsvis uppslag och idéer. För egen del lärde jag mig att tänka i process och helhet, den episka processen och hur den bygger upp en fiktiv värld. Alltså relationer så att säga på längden. På så sätt kan man studera vad romanen gör för att komma till klarhet om ämnen och problem, som den gett sig i lag med. Romaner är inga additioner och konstanter utan vägar till insikt och förståelse. Och i Gösta Berlings saga är samspelet mellan människa och landskap under den episka processens gång närmare och mer varierat än i kanske någon annan roman.

De principiella resultaten redovisade jag sedan utförligt i Romanen i din hand 1976, en handbok som avsäg, inte att systematisera Romanens formvärld - det hade Staffan Björck gjort redan 1953 i en bok med just detta namn – utan att underlätta och fördjupa förståelsen av den. En roman eller annat episkt verk som Aniara kan alltså med fördel studeras både på tvären och på längden.

Men detta gäller, visar det sig, inte bara romanen utan också den verkliga världen, den som vi alla lever i. Också här kan man tänka i process och helhet i stället för det traditionella tänkandet i analys och reduktion - de senare tankeformer som haft sådan framgång och som vi blivit så vana vid alltsedan Kopernikus och Galilei, Descartes och Newton, att vi hypnotiserats till att se dem som synonyma med vetenskap. . Denna min insikt har resulterat i 13 böcker, bland dem Världen och vetandet sjunger på nytt 1994, Nya tankar, nya världar 1998, Sökandet är vårt största äventyr 2003, Världen underbarare än vi tror 2006, Humanist bland naturvetare 2008, Världen skapar sig själv 2011, Att leva som människa på jorden 2012, Är världen en mekanism? 2013.

Ilya PrigogineDet har fått mig att förstå denna värld på nytt sätt, men inte utan hjälp. De som framför andra har hjälpt mig har varit Ilya Prigogine, född i Moskva men professor i fysikalisk kemi i Bryssel och Austin, Texas, Nobelpristagare 1977, med böckerna Ordning ur kaos (1984/1979) och The End of Certainty.(1997) m fl. Och det österrikiska universalgeniet Erich Jantsch, död i Berkeley 1980 vid 51 års ålder, som skrev den suveräna sammanfattningen av Prigogines och andras idéer: The Self-Organizing World 1980 (på tyska 1979) och The Evolutionary Vision (1981)

Det är fråga om en stor termodynamisk upptäckt. Vi vet ju alla att solen strålar in energi till jorden och att den förbrukade energin sedan går ut i världsrymden som lågvärdig, oanvändbar värme. Men vad händer på vägen? Jo, denna energi skapar en oändlighet av stora och små funktioner och organismer, från virvlar i havet och luften till ljuslågor och flammor av alla slag, till vädret inklusive avdunstningen och regn, som leder till vattenfall med en koncentrerad kraft. Från fotosyntesen, som skapar växter av alla slag till allt djurliv inklusive människor med alla våra delar och funktioner ner till cellen. Och allt vi tar oss för.

Det är funktioner som kan tyckas ha likhet med de maskiner människan har skapat, men den stora skillnaden är att dessa ”maskiner” skapar sig själva med hjälp av denna energi från solen. Och de kan i princip inte förutsägas och är svåra att upplösa. Därför kallas de också självorganiserande system eller med Prigogine ”dissipativa strukturer”: de har ju skapats av den dissipation, det utflöde av energi, som solen ställer till förfogande.

Bakom ligger ryssen Belousovs upptäckt på 1950-talet, att en viss blandning av vätskor kunde ge upphov till färgskiftningar och mönster, en upptäckt som blev till hans olycka, därför att man var så fixerad vid att ordning alltid leder till oordning, att det motsatta förloppet förklarades omöjligt. Först när den yngre Zjabotinsky gjorde om försöket med ännu bättre resultat, blev ”Belousov-Zjabotinskys reaktion accepterad - men då var Belousov redan död.

Här öppnar sig alltså ett väldigt perspektiv. Vi lever inte alls i den värld av atomer och molekyler, som den analytiskt-reduktionistiska vetenskapen har skalat fram för oss och som gett oss makt över materien - förmodligen till sist till vår egen olycka - utan i stället i ett hav av självorganiserande system, där vi själva är en integrerad del, vi och alla våra kroppsdelar och funktioner. Vi är själva en del av vår värld, precis som Selma Lagerlöf har visat på, med alla sina relationer mellan människa och landskap på tvären och på längden. I detta ligger en stor glädje och välsignelse, något vi dessvärre är på väg att tappa bort.

Världen, den värld vi lever i, är en helhet och en process mot något annat och nytt. Och den är en gemenskap mellan människa och natur, där naturen i det längsta ser ut att vara beroende av människan, men där i sista vändan människan kommer att bli ett offer för den natur hon har förstört. Det är den dystra framtidsutsikten – låt oss hoppas, att den inte är sann.

 

Erland Lagerroth

Ur arkivet

view_module reorder

En dramatikers dagboksjag Lars Norén i närsynt läsning

Är Lars Noréns bägge dagböcker det ultimata uttrycket för dagens flitigt förekommande jagpositionering i litteraturen? Utgör de bägge dagbokstegelstenarna i och med ankomsten av den andra fullbordande delen En dramatikers ...

Av: Benny Holmberg | Litteraturens porträtt | 06 oktober, 2013

Det omoderna lever

Det brukar heta att den som inte följer modets växlingar kommer förr eller senare att bära moderna kläder. Idealen skiftar, men kanske finns det också sådant som är tidlöst. Den ...

Av: Anders Björnsson | Kulturreportage | 04 juni, 2017

En våg i narcissismens tecken översvämmar Sverige

När allt kommer kring så handlar ju inte livet om ytligheter eller status. Det handlar om att må bra - familj, vänner och kärlek. Om hela världen skulle vara blind, vem ...

Av: Fredrik Johansson | Gästkrönikör | 31 oktober, 2014

På väg mot musiken. Del II. Vår akustiska natur

Det bibliska uttrycket ”i begynnelsen var ordet” är inte en produkt av ”civilisationen” utan är ett av de mest arkaiska begreppen i mänsklighetens historia. Det finns urbefolkningar i bland annat ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om musik | 04 december, 2012

Liv, dekadens och misär av Elisabeth Förster-Nietzsche

Weimar ligger såsom nersänkt i en gryta. På ena sidan reser sig Ettersberg med koncentrationslägret Buchenwald och på den andra sidan ligger högt och långt upp en större villa. Den ...

Av: Crister Enander | Essäer | 18 augusti, 2009

Om tro och vetande och behovet att ett gemensamt samtalsrum

En sentida hypotes hävdar att det finns en gen som styr individens spiritualitet. Den så kallade gudsgenen. Denna hypotes framlades i modern tid av den amerikanska genetikern Dean Hamer, och har ...

Av: Aje Björkman | Essäer | 20 juni, 2010

Sinatra och  Grace Kelly i High Society. Bild: Wikimedia

Frank Sinatra – Rösten och Kroppen

Kurt Bäckström om Frank Sinatra som i år hade fyllt 100 år.

Av: Kurt Bäckström | Musikens porträtt | 25 april, 2015

Varför firar vi jul?

Ty ett barn har fötts, en son är oss givenVäldet är lagt på hans axlar, och detta är hans namn: Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig fader, Fredsfurste. (Jes. 9:6). På något sätt är ...

Av: .Lars-Erik Gardell | Övriga porträtt | 24 december, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.