Slottet i Montsegur

Göran Fant och medeltidens katarer – en över trettio år lång livsrelation

Förra året - 2016 - utsågs av katolska kyrkan till ett så kallat misskundsamhetsår, då man vill förlåta alla synder som begåtts i det förflutna. En grupp människor som drabbades ...

Av: Michael Economou | 08 september, 2017
Övriga porträtt

Pop-expressionist på besök

Liz Markus – What we are we’re going to wail with on this whole trip. Galleri Loyal, Stockholm,t o m den 29 september 2007. Pop-expressionist på besök. - Jag hoppas ...

Av: Carl Abrahamsson | 11 september, 2007
Övriga porträtt

De långa nätterna på de iskalla perrongerna

tid Allt utförs under ständig observation av tiduret i Korridoren, detta enväldiga kvarnhjul som hugger ned existensen i små ogina sekvenser. Det är också en vardaglighet som tränger på ...

Av: Benny Holmberg | 01 juli, 2011
Kulturreportage

Bildningens tid

Kairós och Metanoia i ett relief från Cypern TEMA BILDNING Bildning. Ett enkelt ord för en sammansatt verklighet. Att  bilda sig är att ta del av ett förflutet stoff i riktning ...

Av: Anna-Lena Renqvist | 10 april, 2008
Essäer om samhället

Mike Nichols 1931-2014



Mike Nichols”One of the better films of formerly interesting director Mike Nichols” påstod en kritisk filmskribent för snart tjugo år sedan apropå Carnal Knowledge. Må vara att inte alla i den långa raden av filmer som Nichols regisserade (sammanlagt tjugoen) är särskilt sevärda. Men fyra av dem minns man länge. Liksom flera andra föregångare i Hollywood, som Ernst Lubitch och Billy Wilder, var han tysk, född i Berlin. Fader var en rysk-judisk läkare, modern tyska. Familjen räddade sig undan nazisterna i sista stund och tog sig till New York. Då var Michael Igor Peschkowsky som han från början hette sex år gammal, och tolv när fadern dog och familjen fick det knappt.

Men den unge Mike Nichols var både klipsk och hade framåtanda. Han såg till att få stipendier så han kunde läsa vid University of Chicago samtidigt som han provade på en mängd olika jobb, kom sedan att gå i Lee Strasbergs berömda teaterskola i New York utan att det ledde till några roller, och blev bekant med den snabbtänkta Elaine May. De turnerade samman och slog igenom på Broadway i början på sextiotalet, kvicka i repliken och fenomenala på improvisationer. Några år senare regisserade han flera framgångsrika pjäser på Broadway, bland dem Barefoot in the Park och The Odd Couple.

Han kom att hålla sig mest i New York, med utflykter till Kalifornien bara när det var nödvändigt. Edward Albees pjäs Who´s Afraid of Virginia Woolf var en pyramidal succé på Broadway 1962.Jack Warner köpte filmrätten och tänkte sig Bette Davies mot James Stewart som det äkta paret Martha och George som älskar varandra och slåss med samma iver. Efter olika turer blev det Elizabeth Taylor och hennes man Richard Burton som kom att göra dem på film (mot gott arvode, en miljon dollar vardera). Också olika regissörer var på tal, men huvudrollsinnehavarna propsade på Mike Nichols. Det blev hans debutfilm 1966, och Oscarsstatyetterna haglade. Den har stått sig, ett äktenskapsdrama där nog både Strindberg och Eugene O´Neill kan anas som Albees förebilder.

Året därpå kom The Graduate, minnesvärd mest för att det var Dustin Hoffmans genombrottfast han nästan hela filmen igenom ser ut som en förskräckt kanin. Han är den håglöse Ben, hemma från college på sommarlov hos sina välbärgade men ytliga medelklassföräldrarna i södra Kalifornien. Han fördriver dagarna tills grannhustrun mrs Robinson förför honom. Hon blir riktigt bitsk när han förälskar sig i hennes dotter. Anne Bancroft (som i levande livet var gift med Mel Brooks) är mycket bra som mrs Robinson, Katharine Ross som dottern är vacker men mera intetsägande. Mest minns man den efterhängsna melodislingan av Simon and Garfunkel, och slutscenen där den desperate Ben brakar in i kyrkan just när hans älskade ska gifta sig. Fast om det är ett lyckligt slut eller inte när de flyr lämnas öppet.Kanske kommer de att bli lika vardagskonformistiska och slentriantrista som de båda föräldraparen.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Mandomsprovet gjordes på en läsvärd roman av Charles Webb från 1963 (hans mycket senare Home School är lika bra). Nichols fjärde film efter Teach Me 1968 som jag inte sett hade en annan roman som bas, Catch -22, Joseph Hellers satiriska skildring av de militära absurditeter som bombpiloten Yossarian trasslas in i. Den borde vara omöjlig att filma, men Nichols valde ut ett antal mardrömsaktiga scener och gjorde en grotesk svart fars av det hela. Den värsta sekvensen är den där en soldat står på en flotte och råkar komma i vägen för ett lågt flygande plan, den kan man drömma onda drömmar om ganska länge efteråt.

Och så den femte i raden av Nichols filmer, Carnal Knowledge från 1971. Jack Nicholson och Art Garfunkel är någon gång på fyrtiotalet kompisar på ett college där de båda dras till den vackra Candice Bergen. Så går tiden, och vi möter dem vid senare tillfällen i livet när cynismen slipat ner dem. Manus skrevs av Jules Feiffer vars tecknade figurer som talar förbi varandra i sofistikerat strunt hängde med länge, bland annat i Bonniers Litterära Magasin om jag minns rätt. Jack Nicholson är suverän redan här, full av elakhet mot den tjej han i medelåldern raggat upp, spelad av Ann-Margret från Östersund som slog igenom seriöst här. Det är bitter och besk film, inte olik Bob Rafaelsons Five Easy Pieces som kom året innan, också den med Jack Nicholson invecklad i problematiska förhållanden till kvinnor, både sin syster och en flickvän, spelad av den sexigt skelögda Karen Black.

Mike Nichols som dog i New York den 19 november regisserade alltså minst sjutton filmer till utöver de här fyra, och han var dessutom med på ett hörn som delproducent i Merchant-Ivorys The Remains of the Day. De andra sjutton filmerna är kanske bra de också – men det är nog framför allt Who´s Afraid of Virginia Woolf, The Graduate, Catch -22 och Carnal Knowledge som kommer att stå sig i filmhistorien.

Ivo Holmqvist

Ur arkivet

view_module reorder

Lagerarbetare med sax och vassa ord

Min frisör Lennart och jag har ett ständigt pågående tugg. Och det har blivit ett behov att lite då och då klippa till med hårdvinklade ord och skruvat prat. Den ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 08 april, 2013

Att tänka är allas ansvar

Vi är alla individer som kan tänka. Det är en enkel sanning, vars värde är mycket underskattat. Det verkar nämligen vara väldigt lätt att glömma eller förneka att det faktiskt ...

Av: Johan Argus | Agora - filosofiska essäer | 05 december, 2012

Den lilla människan - Samtal mellan Torsten Renqvist och Anders Forsberg

Den lilla människan Samtal mellan Torsten Renqvist och Anders Forsberg Skulpturen Göran och draken vid Torsten Renqvists ateljé. foto Anders Forsberg Bildkonstnären Torsten Renqvist är död. Tidningen Kulturens Anders Forsberg intervjuade sin gode ...

Av: Torsten Renqvist | Konstens porträtt | 25 Maj, 2007

Rendezvous i Wien med kompositörerna Gluck, Gassmann, Salieri och Mozart

Är det så med oss människor att vi gillar se på och höra om när andra träter och slåss? I Mozart Haus i Wien pågår just nu och fram till ...

Av: Lilian O. Montmar | Kulturreportage | 21 april, 2014

Klaus Rifbjerg. Bild: Froztbyte/Wikipedia

Där brast ett ädelt hjärta

Ivo Holmqvist porträtterar den mångsidige, produktive och danske författaren Klaus Rifbjerg, som gick bort i år.

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 08 april, 2015

Robert Halvarsson, Fyra dikter

Robert Halvarsson arbetar till vardags som redaktör och ordförande i ett mediekooperativ. Han har ett kontinentalfilosofiskt intresse och för Tidningen Kulturen har han bland annat bidragit med litteraturkritik och essäistik ...

Av: Robert Halvarsson | Utopiska geografier | 21 april, 2014

Kulturarbetare viktiga för företagare med visioner

Kulturarbetare viktiga för företag med visioner Lotta Haglund på Kulturkraft på Östgötagatan i Stockholm. Foto: Ragnar di Marzo. I Sverige har det under de senaste åren startats en våg av ...

Av: guido zeccola | Allmänna reportage | 15 september, 2006

En stank av urin – en essä om det manliga kissandet i konsten

En liten pojke som står och kissar dygnet runt i ett gathörn tillhör en av stadens mest kända konstverk och är ett obligatoriskt turistmål för den som besöker Bryssel. Visst ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 31 oktober, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.