Dödsengeln Jeffrey Weise

  ”Trots allt är jag inte vem som helst,jag vill visa er det,jag hämnas på min familj och skolan som såg att jag mådde dåligt,men inte hjälpte mig ...och världen gör ...

Av: Nina Michael | 05 september, 2013
Essäer

Romantikens fragment – Tyskland och Novalis

Straffet motsvarar skulden; att berövas all lust att leva,     att bibringas den högsta             graden av livsleda.  (Kierkegaard) Under 1700-talet kröntes den andliga utvecklingen i västra Europa med Immanuel Kant och hans filosofiska kritik, vars ...

Av: Göran af Gröning | 23 juli, 2014
Essäer om litteratur & böcker

Pop-expressionist på besök

Liz Markus – What we are we’re going to wail with on this whole trip. Galleri Loyal, Stockholm,t o m den 29 september 2007. Pop-expressionist på besök. - Jag hoppas ...

Av: Carl Abrahamsson | 11 september, 2007
Övriga porträtt

Sickan Carlsson i Filmstaden

Sickan Carlsson och kvinnorollens klassresa i svensk film

Sickan Carlsson personifierar andemeningen av ordet “folkkär”. Hennes filmkarriär stäckte sig över 69 år. När hon gick bort 96 år gammal var hon fortfarande en högt aktad kulturpersonlighet. Sickan Carlssons ...

Av: Belinda Graham | 18 oktober, 2016
Filmens porträtt

Mike Nichols 1931-2014



Mike Nichols”One of the better films of formerly interesting director Mike Nichols” påstod en kritisk filmskribent för snart tjugo år sedan apropå Carnal Knowledge. Må vara att inte alla i den långa raden av filmer som Nichols regisserade (sammanlagt tjugoen) är särskilt sevärda. Men fyra av dem minns man länge. Liksom flera andra föregångare i Hollywood, som Ernst Lubitch och Billy Wilder, var han tysk, född i Berlin. Fader var en rysk-judisk läkare, modern tyska. Familjen räddade sig undan nazisterna i sista stund och tog sig till New York. Då var Michael Igor Peschkowsky som han från början hette sex år gammal, och tolv när fadern dog och familjen fick det knappt.

Men den unge Mike Nichols var både klipsk och hade framåtanda. Han såg till att få stipendier så han kunde läsa vid University of Chicago samtidigt som han provade på en mängd olika jobb, kom sedan att gå i Lee Strasbergs berömda teaterskola i New York utan att det ledde till några roller, och blev bekant med den snabbtänkta Elaine May. De turnerade samman och slog igenom på Broadway i början på sextiotalet, kvicka i repliken och fenomenala på improvisationer. Några år senare regisserade han flera framgångsrika pjäser på Broadway, bland dem Barefoot in the Park och The Odd Couple.

Han kom att hålla sig mest i New York, med utflykter till Kalifornien bara när det var nödvändigt. Edward Albees pjäs Who´s Afraid of Virginia Woolf var en pyramidal succé på Broadway 1962.Jack Warner köpte filmrätten och tänkte sig Bette Davies mot James Stewart som det äkta paret Martha och George som älskar varandra och slåss med samma iver. Efter olika turer blev det Elizabeth Taylor och hennes man Richard Burton som kom att göra dem på film (mot gott arvode, en miljon dollar vardera). Också olika regissörer var på tal, men huvudrollsinnehavarna propsade på Mike Nichols. Det blev hans debutfilm 1966, och Oscarsstatyetterna haglade. Den har stått sig, ett äktenskapsdrama där nog både Strindberg och Eugene O´Neill kan anas som Albees förebilder.

Året därpå kom The Graduate, minnesvärd mest för att det var Dustin Hoffmans genombrottfast han nästan hela filmen igenom ser ut som en förskräckt kanin. Han är den håglöse Ben, hemma från college på sommarlov hos sina välbärgade men ytliga medelklassföräldrarna i södra Kalifornien. Han fördriver dagarna tills grannhustrun mrs Robinson förför honom. Hon blir riktigt bitsk när han förälskar sig i hennes dotter. Anne Bancroft (som i levande livet var gift med Mel Brooks) är mycket bra som mrs Robinson, Katharine Ross som dottern är vacker men mera intetsägande. Mest minns man den efterhängsna melodislingan av Simon and Garfunkel, och slutscenen där den desperate Ben brakar in i kyrkan just när hans älskade ska gifta sig. Fast om det är ett lyckligt slut eller inte när de flyr lämnas öppet.Kanske kommer de att bli lika vardagskonformistiska och slentriantrista som de båda föräldraparen.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Mandomsprovet gjordes på en läsvärd roman av Charles Webb från 1963 (hans mycket senare Home School är lika bra). Nichols fjärde film efter Teach Me 1968 som jag inte sett hade en annan roman som bas, Catch -22, Joseph Hellers satiriska skildring av de militära absurditeter som bombpiloten Yossarian trasslas in i. Den borde vara omöjlig att filma, men Nichols valde ut ett antal mardrömsaktiga scener och gjorde en grotesk svart fars av det hela. Den värsta sekvensen är den där en soldat står på en flotte och råkar komma i vägen för ett lågt flygande plan, den kan man drömma onda drömmar om ganska länge efteråt.

Och så den femte i raden av Nichols filmer, Carnal Knowledge från 1971. Jack Nicholson och Art Garfunkel är någon gång på fyrtiotalet kompisar på ett college där de båda dras till den vackra Candice Bergen. Så går tiden, och vi möter dem vid senare tillfällen i livet när cynismen slipat ner dem. Manus skrevs av Jules Feiffer vars tecknade figurer som talar förbi varandra i sofistikerat strunt hängde med länge, bland annat i Bonniers Litterära Magasin om jag minns rätt. Jack Nicholson är suverän redan här, full av elakhet mot den tjej han i medelåldern raggat upp, spelad av Ann-Margret från Östersund som slog igenom seriöst här. Det är bitter och besk film, inte olik Bob Rafaelsons Five Easy Pieces som kom året innan, också den med Jack Nicholson invecklad i problematiska förhållanden till kvinnor, både sin syster och en flickvän, spelad av den sexigt skelögda Karen Black.

Mike Nichols som dog i New York den 19 november regisserade alltså minst sjutton filmer till utöver de här fyra, och han var dessutom med på ett hörn som delproducent i Merchant-Ivorys The Remains of the Day. De andra sjutton filmerna är kanske bra de också – men det är nog framför allt Who´s Afraid of Virginia Woolf, The Graduate, Catch -22 och Carnal Knowledge som kommer att stå sig i filmhistorien.

Ivo Holmqvist

Ur arkivet

view_module reorder

The Lost Generation. En förlorad generation som återfanns i Paris

När Sylvia Beach, en litteraturintresserad prästdotter från New Jersey, slog upp dörrarna till Shakespeare and Company år 1919 anade hon inte att den anspråkslösa lilla boklådan ganska snart skulle bli ...

Av: Elisabeth Brännström | Essäer om litteratur & böcker | 24 mars, 2013

Prins Eugen – Ett levande konstnärskap

Det allmänna fenomenet svenskt monumentalmåleri blir partikulärt genom en orientering av prins Eugens konstnärliga praktik. Likt många andra svenska konstnärer kring förra sekelskiftet var prins Eugen en konstnär som ägnade ...

Av: Allan Persson | Konstens porträtt | 22 januari, 2013

Claus Beck-Nielsen - En identitet

Den nionde oktober år 2010 begravde den danske författaren och performancekonstnären Claus Beck-Nielsen sig själv. Närmare bestämt var det hans identitet som begravdes och det skedde under värdiga former och ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om samhället | 29 oktober, 2010

En katarisk vind över världen

För 800 år sedan, närmare bestämt den 22 juli 1209, inleddes det påvliga och kungliga korståget mot katarerna. Maria Magdalena-kyrkan i Béziers i Sydfrankrike brändes ned. Enligt legenden lär en ...

Av: Percival | Essäer om religionen | 20 juli, 2009

Jag vill göra mitt hjärta till en revolt ibland de puderrosa idealen

Nu är det över. Nu måste det få vara slut. Bara tanken av vår humanitära likgiltighet idag är bröstkorgsbristande smärtsam. Tanken av att jag lever i en generation där var ...

Av: Julia Thoresson Berkquist | Gästkrönikör | 24 april, 2012

En arbetslägenhet i Stockholm

En arbetslägenhet i Stockholm Varför ser man aldrig dig i en mjukt stoppad möbel i tv? Är du bitter? - Jag har undrat med vilken saklig motivering Dagens Nyheter, Expressen, Kulturradion och så ...

Av: Peter Lucas Erixon | Utopiska geografier | 25 september, 2007

Psykotexten. Del 2. Drömmen om ett ting

"Krigskonst är att förgås med blommorna, litteratur är att odla odödliga blommor. Och odödliga blommor är konstgjorda blommor" Yukio Mishima Sidorna som följer upphittades vid ett rivningsarbete i ett för länge ...

Av: Johann von Fritz | Essäer | 15 augusti, 2013

Vuoksa-sjön nära Kexholm  Foto; ccbysa30

Karelska korsvägar

När Finland blev självständigt drogs riksgränsen vid Systerbäck. Karelska näset förblev finskt. Åren innan revolutionen i Ryssland hade Näset varit en plats där Ryssland, Finland och Sverige hade kommit varandra ...

Av: Rolf Karlman | Kulturreportage | 18 november, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts