Tankens ambivalens (Andra brevet)

Ma ben sola e ben nuda senza miraggio porto la mia anima / Ungaretti   Min definition av varat är noll. Sagt om Neruda av Lorca: att han var ”en poet närmare döden än filosofin, närmare ...

Av: Göran af Gröning | 09 juli, 2014
Utopiska geografier

Baksmällan

Så där ja. Då är valfesten över för den här gången, och valvakan har övergått i politisk baksmälla. Det blev också som jag befarat. Oskuldens tid är över. Nu tänker jag ...

Av: Ulf Persson | 23 september, 2010
Gästkrönikör

Det fortløpende

Å støtte seg på det fortløpende, er å leve livet i sanseligheten I dag er den allmenne kulturen i stor krise. En kan uttrykke poenget slik. Kultur er om forming. Selv ...

Av: Thor Olav Olsen | 30 Maj, 2013
Agora - filosofiska essäer

Väntan som finns

Det som finns finns i väntan rör oss och blir till. Väntan på vad? På vem? Du är ett ensamt korn som faller och faller. .. Träden i oktober flammar och fäller sina ...

Av: Bo Gustavsson | 27 juni, 2010
Utopiska geografier

Schamanen, författaren och poeten Ailo Gaup är död



Ailo Gaup. Foto KnutNär människor dör försvinner kontakten med dem på ett världsligt plan. Sorg och en stor känsla av förlust tar över. Alla bär minnen som de inte riktigt vet hur de ska hantera. När Ailo Gaup dog, i torsdags den 24 september, blev allt tyst och stilla. Han var en stor lärare på den stilla schamanvägen. Han samlade de personer som var intresserade av det ”verdensarv” som han ansåg att schamanismen och de samiska myterna förvaltade. Han delade med sig av sin kunskap på alla nivåer, med en obeskrivlig värme och subtil insiktsfullhet. Att ge röst åt det obeskrivliga i stillhet blev hans väg, hans identitet, den som bars upp av hans enorma skaparkraft och smittande lust.

 Han föddes i Kautokeino under mycket speciella omständigheter. Det var denna historia som han var på väg att berätta i en ny bok när sjukdomen tog honom. Kanske hann han skriva klart? Kanske får vi ännu en gång läsa de livsbejakande intressanta ord som Ailo har burit i sin famn. Eller så förblir hans ord en gåta att söka i norrskenet, där han i sin poesi såg en möjlig fortsättning efter döden.

 Hans författarskap började med den spännande romanen ”Trommereisen”, en skildring som tar läsaren in i ett äventyr runt ett samiskt förflutet. En brinnande trumma dyker upp i en mans återkommande drömvisioner och jagar denne mot ett stup. Vad vill denna vision eller dröm egentligen förmedla? Vilken hemlighet döljer sig bakom trummans skrämmande jakt? Här börjar bokens stora ”trommereise”. En resa liknande den som senare kom att spela en betydelsefull roll i Ailos eget liv, i hans arbete som schaman. Ailo inbjöd alla som kom honom nära att söka det sanna och egna äventyret, hjärtats äventyr. En stilla passionerad väg in i det fördolda, det som vibrerar inom oss, som styr poeternas tankeströmmar och markeras av våra återkommande hjärtslag.

 Med trumman och med sin poetiska vision av människan och naturen berörde han världen utan fasta dogmer eller onödigt filosoferande. Ailo Gaup tänkte självständigt och fritt med kärleksfullheten som redskap. Han ställde sig inför sin medmänniska med en förundran och värme som endast ett barn äger. Han lät ögonblicken berätta vad de hade att säga. Han var alltid tillstädes för att vägleda var och en som vågade chansa och kasta sig in i leken som nuets kravfyllda sårbarhet presenterade. Sveklöst och med en intelligent icke manipulativ schamans blick tog han sig an sina ibland omöjliga uppdrag och visade möjligheter i varje mörker.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 Ailo var också en härligt farlig man med mycket humor och värme. Han inkarnerade skrattets nyckfulla glädjeuttryck och slog sig mer än gärna för knäna. Han skrattade ibland så mycket, i både goda vänners och ovänners sällskap, att han nästan ramlade av stolen. Allt han gav handlade om stor kärlek, hängivenhet och mod. ”Vi må bare lure intellektet” sa han en gång när jag undrade varför alla dessa ceremonier och ritualer behövdes. Jag förstod på svaret han då gav, att dessa kunde ha en livgivande och vital funktion att fylla i vissa sammanhang. Ailos egna ceremonier, under hans pågående schamanarbete var vackra och högst personliga. De bestod av lättsamt och fint ordnade tecken och uttryck i förunderligt olika former. Han stimulerade på så sätt till att lura bort tankens rationalitet och kylslagenhet, för att istället locka fram fantasin och möjligheten att hitta den intima tankens sannaste sanning.

Sanningen var något som Ailo sökte oavbrutet. Han sökte den i gemenskap och i enskildhet. Han begärde den av oss alla, speciellt av oss som gick i hans ”saivoskola”. Vi fick genom Ailos berättelser och ibland ganska krävande undervisning lära känna och även pröva hur Saivos olika dimensioner kunde utforskas. Vi fick närma oss de osynliga myternas spår: björnens spår, vargens spår, den vita renens spår, outgrundlighetens spår i det samiska mytologiska landskapet. Vi fick följa Ailos ödmjuka och oförställda blick ut i den stora naturen och in i den förunderliga verklighet som vi alla besitter. Ailo hjälpte oss dit. Han både gäckade och utmanade oss till att använda vår kreativitet och tankeskärpa långt bortom de vedertagna begreppsvärldarna.

 Men nu är Ailo inte längre med oss men han finns fortfarande kvar i våra finaste minnen. Genom trummans hjärtslag och poetens ord och sinnlighet kan vi kanske få tag i och återskapa det lilla och det stora som han visade oss under sin tid på jorden. Så farväl Ailo Gaup, nu börjar en ny ”trommereise” utan din levande kärleksfulla närvaro och dina inspirerande tankebanor. Det är med stor sorg och kärlek som du saknas av alla dina vänner och hängivna följeslagare. Vila nu i frid. Vi kanske ses igen när skaparkraften brinner och visionerna tar strålande former över stillhetens skimrande hav.

 

Katrin Nordgren

Ur arkivet

view_module reorder
Carl Abrahamsson Foto Andrew McKenzie

All konstnärlig verksamhet bottnar i en neuros

Tidningen Kulturens Thomas Wihlman intervjuar den mångsidige regissören Carl Abrahamsson.

Av: Thomas Wihlman | Filmens porträtt | 22 april, 2016

Den återuppståndna guden

I flertalet av världens mytologiska berättelser som finns bevarade finns det en myt om en återuppstånden gudom, det vill säga en gud som dör men återuppstår. De kan ta sig lite ...

Av: Alexander Sanchez | Essäer | 15 mars, 2012

Om det avsides gemenskapslivet

Vantrivsel Vi var alltså inte nöjda med den vanliga tébjudningen. Vi får magknip av small talk och mobilsamtalen i bussen och på tåget om adiafora. Hans Granlid berättade om hur ...

Av: Gunnar Lundin | Essäer om samhället | 05 mars, 2009

Ectoplasm Girls: En musikalisk frizon utan några som helst regler

Ectoplasm Girls är en besynnerlig duo som består av systrarna Nadine och Tanya Byrne från Stockholm. Deras musik är lekfull, dyster, mörk, glad, ljus, stilla, dansant, trolsk, drömsk, synsk, barnslig ...

Av: Carl Abrahamsson | Musikens porträtt | 09 december, 2010

Den isdansande ökenblomman

Virpi Pahkinen. Foto: JoseFigueroa Hon har kallats för schamankvinna i direktkontakt med Gud, hennes danskonst för rituell, meditativ och hypnotisk.  Koreografen Virpi Pahkinen, sedan 20 år verksam i Sverige, är en ...

Av: Helena Strångberg | Scenkonstens porträtt | 02 februari, 2009

Våldet i det gamla testamentet. Caravaggio. Giuditta e Oloferne

Religionens återkomst

Den omtalade ”religionens återkomst” både förbryllar och skrämmer många. Med rätta också därför att den religion som återkommer är en religion av arkaisk modell. Primitiv, våldsam, radikal och vidskeplig. En ...

Av: Johan Lindahl | Essäer om religionen | 26 Maj, 2017

Viktigheten av mennesker

I Philosophy in The Flesh1 konseptualiserer George Lakoff & Mark Johnson studiet av selvet,2 eller selvforståelsen vår, som strukturen i våre indre liv og at spørsmål om den oppstår på ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 03 juli, 2013

Mario Vargas Llosa- att spränga rummet och tiden

  Stavelser och meningsbyggnader samlar sig och växer till en litterär vegetation som ökar fuktigheten och när det befriande regnet kommer och vattendroppar faller som stenskott mot plåttaken blir det till ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 17 januari, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts