Slottet i Montsegur

Göran Fant och medeltidens katarer – en över trettio år lång livsrelation

Förra året - 2016 - utsågs av katolska kyrkan till ett så kallat misskundsamhetsår, då man vill förlåta alla synder som begåtts i det förflutna. En grupp människor som drabbades ...

Av: Michael Economou | 08 september, 2017
Övriga porträtt

Pop-expressionist på besök

Liz Markus – What we are we’re going to wail with on this whole trip. Galleri Loyal, Stockholm,t o m den 29 september 2007. Pop-expressionist på besök. - Jag hoppas ...

Av: Carl Abrahamsson | 11 september, 2007
Övriga porträtt

De långa nätterna på de iskalla perrongerna

tid Allt utförs under ständig observation av tiduret i Korridoren, detta enväldiga kvarnhjul som hugger ned existensen i små ogina sekvenser. Det är också en vardaglighet som tränger på ...

Av: Benny Holmberg | 01 juli, 2011
Kulturreportage

Bildningens tid

Kairós och Metanoia i ett relief från Cypern TEMA BILDNING Bildning. Ett enkelt ord för en sammansatt verklighet. Att  bilda sig är att ta del av ett förflutet stoff i riktning ...

Av: Anna-Lena Renqvist | 10 april, 2008
Essäer om samhället

Om Henri Dunant. Röda korsets grundare



Henri Dunant  (wikipedia) I Genève firar människor denna dag den 8 maj 1828 vårens ankomst. Huset på Rue Verdaine 68 väntar och det är torsdag. Klockan slår halv nio. Ute härskar mörkret, och inga gaslyktor är ännu tända. En kvinna skriker. Hon är förstföderska.

Gossen döps till Jean-Henri, och han är ett efterlängtat barn i en from familj som helhjärtat hjälper de utsatta och fattiga. Familjen växer med ett barn varje år – systern Sophie-Anne 1829… brodern Daniel 1831… systern Marie 1833… och en större idyll går knappast att tänka sig.

Den unge Henri får en uppfostran i kalvinismens tecken, där Guds allmakt och lag är det helt centrala. Henri skrivs in vid skolan Collège de Genève när han är tio år, och till en början går studierna bra.

Vid fjorton års ålder lämnar han, till modern Anne-Antoinette stora sorg, skolan då han termin efter termin sackar efter i undervisningen. Han skaffar sedan sina kunskaper hos pastor Louis Gaussen vars fru är lärarinna.

Henri Dunant är tillbaka i Genève efter sina resor ute i Europa och börjar som aspirant på bankhuset Paul Lullin & Sauter. Året är 1853. Han får i augusti en förfrågan om att åka till Nordafrika för det kolonialbolaget i Sétif.

Han köper, efter att ha fått ett arv, ett område på sju hektar vid floden Qued Saf i närheten av Mons, och bildar ”Mons-Djémilakvarnarna” 1858.

Ett år senare är han tillbaks i Genève. Han behöver nya pengar. Han talar till aktieägarna, och i mars kan han räkna in en halv miljon francs.

Det är tidig morgon och de flesta genèvebor sover. Utanför lanthuset väntar hyrvagnen med kusk på sin gäst. Den träsnidade dörren öppnas och ut kliver en mager man i vit linnekostym. Henri Dunant är på väg till Napoleon III för att vädja om sitt projekt i Algeriet.

Förhållandet mellan Napoleon III och den unge kejsaren Frans Josef blir alltmer ansträngt, och nu står det klart för de flesta att det snart kommer till ett avgörande slag om att få österrikarna ut ur Italien.

Henri Dunant befinner sig torsdagen den 23 juni 1859 vid den lilla staden Castiglione nära Gardasjön. 320 000 soldater gör sitt bästa för att ta livet av sin nästa och lyckas. Efter femton timmar, då ett fruktansvärt åskväder förmörkar jord och människor, drar sig österrikarna undan och ingen orkar förfölja de flyende soldaterna.

Trakterna kring Solferino är helt översållade med lik. Här som för bara några timmar sedan växte vindruvor, tobak, vete, majs… Allt är skövlat. Byarna runtomkring är tomma på folk, och kulor och granater har förstört hus och hem.

Tillsammans med bygdens kvinnor försöker Henri Dunant hjälpa de sårade. De halmtäckta bäddarna räcker inte på lång väg. Nu öppnas Kapucinkyrkan, Den Helige Josefs kyrka och Den Heliga Rosalinas kyrka. Alla tillgängliga utrymmen är fyllda med sårade och döda. Det finns mat, vatten och charpi – repat linne – men ändå dör många soldater helt i onödan, då det saknas läkare, sjukvårdare och bärare.

Slagfältet i  Solferino  Henri Dunant samlar ihop drygt femtio frivilliga, mest kvinnor, och han och trettio av dessa kvinnor beger sig ut på slagfältet. Ett slagfält som det kommer att ta veckor att tömma på döda och sårade.

De skakande krigsbilderna kommer för alltid att sitta inbrända på näthinnan hos Henri Dunant. Av en vän får han rådet.

– Skriv en bok om Era upplevelser. Med denna bok i handen blir det sen lättare att få folk att lyssna och kanske förstå krigets helvete.

Boken Un Souvenir de Solferino, Ett minne från Solferino, kommer ut 1862 i 1 600 exemplar.

Genève 1863

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 Advokaten Gustave Moynier som är president för "Sällskapet för allmän nytta i Genève" inbjuder Henri Dunant till årets första möte den 9 februari 1863.

– Monsieur Dunant, Er idé är genial, hörs över hela staden.

– När jag såg alla de döda och skadade på slagfältet insåg jag att något måste göras, säger Henri lite överraskad.

– Monsieur Dunant, detta tillfälle får inte gå oss ur händerna, och nu sätter vi idéerna i verket.

– Jag ska göra allt som står i min makt för att fullfölja min vision med Er hjälp.

Gustave Moynier föreslår att man tillsätter ett utskott som får till uppgift att utarbeta den plan som nu församlingen godkänt. Han föreslår fem medlemmar – Dufour, Maunoir, Moynier, Appia och Dunant – som väljs av mötet.

Tio dagar senare träffas de fem. Utskottets fem personer är till läggningen mycket olika. Gustave Moynier stämma hörs mest, och han bär stor respekt i Schweiz. Han och Henri blir aldrig några mer förtrogna vänner.

Gustave Moynier knackar i bordet med sin penna:

– Jag föreslår att vi börjar i ett land och där testar Henri Dunants vision.

Henri Dunant reser sig snabbt upp:

– För att min idé vision ska fungera måste alla länder vara med i en övergripande internationell organisation.

Dr Maunoir harklar sig:

– Jag stödjer helt Henri Dunants synpunkter, och Gustave Moynier får ge sig med mörka ögon.

Doktor Appia föreslår att de frivilliga ska ha en vit armbindel runt vänster arm. Generalen Dufour tillfogar att armbindeln bör ha ett rött kors.

Och så blir det!

Röda korsets fem grundare (Wikipedia) Kongressen i Genève börjar den 26 oktober och det är ett strålande höstväder, där trädens blad ännu färgas av klorofyll. Trettiosex gäster, där arton representerar fjorton regeringar, har tackat ja till inbjudan. Sverige har skickat två representanter i medicinalrådet Sven E. Sköldberg och bataljonsläkaren N. A. Edling.

Gustave Moynier är ordförande. Henri Dunant för protokoll och stenograferar. Han sitter mitt i församlingen och kan just nu inte må mycket bättre. Nu minns församlingen plötsligt ”Ett minne från Solferino”, och alla reser sig och ger honom stormande applåder.

Konferensprotokollets slutdatum – den 29 oktober 1863 – blir Röda Korsets födelse. Henri Dunant blir Röda Korsets andlige skapare, och han blir vägröjaren för Genèvekonferensen. Antalet grundare är fem, där Henri Dunant är katalysatorn.

Den till åren komne general Dufour, som 1831 ritat den schweiziske flaggan, får nu uppleva att vända på den så att Röda korsets emblem bildar ett rött kors på en vit botten.

Kongressen antar en resolution som omfattar tio artiklar. Dessutom har kongressen tre önskemål.

De tio artiklarna och de tre önskemålen ligger nu till grund för allt framtida arbete, där orden ”Inter arma caritas” – barmhärtighet i krig – aldrig får suddas ut.

Gustave Moynier får i juni 1864 den schweiziska förbundsregeringen att skicka ut en inbjudan till en andra konferens och en uppföljning av konferensen 1863.

Den 8 augusti 1864 samlas de stater som inbjudits till konferensen i Genève. Den första Genèvekonventionen undertecknas den 22 augusti 1864 av tolv regeringar. År 1866 har tjugo stater anslutit sig. Ett år senare ansluter sig Ryssland och året efter kommer Kyrkostaten. Genèvekonvektionen innehåller bestämmelser om behandling av sårade och sjuka soldater.

Sjukvårdspersonalen ska vara neutral och bära skydd, när de utför sina insatser. Rödakorssymbolen ska respekteras av alla.  Rött kors på vit botten!

Satsningen i Algeriet förblöder

Samtidigt som konferensen öppnas i augusti är Henri Dunant i stort behov av mer kapital för sin satsning i Algeriet. Kreditbanken i Genève, där han är direktör och styrelseledamot, går i konkurs. När ärendet kommer upp vid civildomstolen i Genève görs Henri Dunant helt ansvarig för konkursen.

Rödakorskommitténs beslut, att nu också utesluta honom, medför att många av hans förslag glöms bort. Han vill införa neutrala skyddszoner och han har tankar på en krigsfångekonvention.

En dag är Henri Dunant försvunnen. Ingen vet var han finns och det ska dröja ända tills 1887 innan han upptäcks i en liten schweizisk stad Heiden. Han frågar direkt efter en doktor, och träffar doktor Hermann Altherr.

– Får jag be om Ert namn?

– Jag är Henri Dunant!

– Är Herrn Henri Dunant från Genève?

– Jag är Röda Korsets grundare och initiativtagare till Genèvekonventionen.

Henry Dunants monument i Wagga Wagga AustralienDoktorn häpnar! Denne febrige tiggare kan omöjligt vara Henri Dunant – Röda Korsets grundare – som nästan alla trott varit död i många år. Doktor Altherr ordnar senare en plats på sjukhuset till honom. Henri Dunant får hörnrummet 12 på andra våningen, och han kommer att stanna i detta rum under arton år. Översköterskan Elise Bolliger och hennes systerdotter Emmy Rybli blir de som sköter om Henri, och de två finns där dag som natt.

År 1895 händer något positivt för Henri Dunant. En journalist, Georg Baumberger från St. Gallen och redaktör för ”Züricher Nachrichten”, får under en bergsklättring i trakten av en slump reda på att den sjuke eremiten är grundaren till Röda Korset.

Georg Baumberger skriver en artikel i tidskriften ”Über Land und Meer” om Henri Dunant, grundaren av Röda Korset, som väcker stor uppmärksamhet i hela Europa, en artikel under rubriken ”Eremiten i Heiden”.

Året är 1901 och Stortinget i Kristiania ska snart dela ut Nobels första Fredspris. En höstkväll knackar det på Henris dörr till rum 12. Utanför står tre allvarliga män med Jörgen Lövland i spetsen.

– Herr Dunant, det är oss en stor ära att berätta att Ni har tilldelats Nobels Fredspris tillsammans med Frédéric Passy

Det nya året 1910 skålas in. Henri Dunant är nu åttiotvå år och åren har slitit hårt på hans kropp. Han får feber på natten till söndagen. Översköterskan Elsie Bolliger baddar hans ansikte med kallt vatten och hon nynnar tyst. När hon ska sluta hans ögon vaknar han upp.

– Åh, så mörk det blir!

Detta blir Henri Dunants sista ord och söndagen den 30 oktober 1910 gråter. Klockan är strax över tio på kvällen.

Hans ansikte är förändrat.

All trötthet och bitterhet, som funnits som fåror i ansiktet, slätas ut och ett himmelskt ljus lyser upp hans ansikte.

Henry Dunants förs den 2 november 1910 till en sista vila på kyrkogården Friedhof Shilfeld i Zürich. Han ville på inga villkor bli begraven i Genève. Hans urna placeras i gravvården avdelning A, nummer 1174. Inter arma caritas

 

Kjell Ekborg

Ur arkivet

view_module reorder

Lagerarbetare med sax och vassa ord

Min frisör Lennart och jag har ett ständigt pågående tugg. Och det har blivit ett behov att lite då och då klippa till med hårdvinklade ord och skruvat prat. Den ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 08 april, 2013

Att tänka är allas ansvar

Vi är alla individer som kan tänka. Det är en enkel sanning, vars värde är mycket underskattat. Det verkar nämligen vara väldigt lätt att glömma eller förneka att det faktiskt ...

Av: Johan Argus | Agora - filosofiska essäer | 05 december, 2012

Den lilla människan - Samtal mellan Torsten Renqvist och Anders Forsberg

Den lilla människan Samtal mellan Torsten Renqvist och Anders Forsberg Skulpturen Göran och draken vid Torsten Renqvists ateljé. foto Anders Forsberg Bildkonstnären Torsten Renqvist är död. Tidningen Kulturens Anders Forsberg intervjuade sin gode ...

Av: Torsten Renqvist | Konstens porträtt | 25 Maj, 2007

Rendezvous i Wien med kompositörerna Gluck, Gassmann, Salieri och Mozart

Är det så med oss människor att vi gillar se på och höra om när andra träter och slåss? I Mozart Haus i Wien pågår just nu och fram till ...

Av: Lilian O. Montmar | Kulturreportage | 21 april, 2014

Klaus Rifbjerg. Bild: Froztbyte/Wikipedia

Där brast ett ädelt hjärta

Ivo Holmqvist porträtterar den mångsidige, produktive och danske författaren Klaus Rifbjerg, som gick bort i år.

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 08 april, 2015

Robert Halvarsson, Fyra dikter

Robert Halvarsson arbetar till vardags som redaktör och ordförande i ett mediekooperativ. Han har ett kontinentalfilosofiskt intresse och för Tidningen Kulturen har han bland annat bidragit med litteraturkritik och essäistik ...

Av: Robert Halvarsson | Utopiska geografier | 21 april, 2014

Kulturarbetare viktiga för företagare med visioner

Kulturarbetare viktiga för företag med visioner Lotta Haglund på Kulturkraft på Östgötagatan i Stockholm. Foto: Ragnar di Marzo. I Sverige har det under de senaste åren startats en våg av ...

Av: guido zeccola | Allmänna reportage | 15 september, 2006

En stank av urin – en essä om det manliga kissandet i konsten

En liten pojke som står och kissar dygnet runt i ett gathörn tillhör en av stadens mest kända konstverk och är ett obligatoriskt turistmål för den som besöker Bryssel. Visst ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 31 oktober, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.