Solidarisk matematik

Åldringsvård är inget uppenbart sexigt ämne. Åldringsvård vilar ofta i medieskugga istället för att synas som en av samhällets stora angelägenheter. Ibland faller ljuset in trots allt. För några år ...

Av: Lisa Gålmark | 18 Maj, 2009
Essäer om samhället

Livspusslet – hur får man ihop det?

Alla pratar om det. Skriver om det. Läser om det. Funderar på det. Livspusslet. Alla har ett livspussel i Sverige.Kändisar har också ett livspussel. Med bitar som inte går ihop ...

Av: Belinda Graham | 24 april, 2013
Gästkrönikör

Kärleksfulla artister och bråkig publik

Tidningen Kulturens Sunna och Liv Nordgren besökte årets Peace and Love festival i Dalarna. Årets Peace and Love festival var större än någonsin, både vad det gäller publik och artister.  Numera ...

Av: Sunna Nordgren och Liv Nordgren | 05 juli, 2008
Essäer om musik

Sofia Sandström. Kvällspasset

Sofia Sandström är född 1966, bosatt i Stureby/Stockholm, allt mer upptagen av novellen som form och fotografiet som konstnärligt medel, och med bakgrund i en helt annan verksamhet har jag nu ...

Av: Sofia Sandström | 24 februari, 2014
Utopiska geografier

Aurélien Lugné-Poe Deus ex machina på Le Théâtre de l’Œuvre



Aurélien Lugné-Poe. Ett porträtt av VuillardEn stark och uppmärksammad teaterupplevelse i Paris nyligen var framförandet av Ingmar Bergmans film ”Höstsonaten” från 1978 på  Théâtre de l’Œuvre, grundad 1893 av den unge skådespelaren Aurélien Lugné-Poe. En teaterbesökare som en gång sett filmen, där Ingrid Bergmans självupptagna briljans står i skarp kontrast till Liv Ullmans gestaltning av hennes vädjande och länge kuvade dotter, som med alla medel försöker nå sin mor, kunde känna vissa farhågor. Skulle det vara möjligt att ersätta filmens starka bilder och övertygande skådespelarprestationer  med andra skådespelare och en teaterscens mer begränsade möjligheter?

Eventuella farhågor sopas bort redan i pjäsens första scener, där regissören Marie-Louise Bischofberger låter modern, spelad av Françoise Fabian, göra en snabb och effektfull entré som  raskt punkterar dottern Rachida Braknis spända förväntningar och raserar hennes omsorgsfulla förberedelser inför moderns ankomst.

Den franska texten, som skrivits av Marie Deshaires, lyfter fram dennas totala kallsinnighet, både gentemot sin nyligen avlidne make och gentemot sin dotter som hon inte har sett på sju år. I den franska föreställningen har man valt att inte låta den sjuka dottern, av modern placerad på en klinik och i filmversionen gestaltad av Lena Nyman, ta kroppslig gestalt på scenen. Hotet att eventuellt behöva träffa henne fyller modern med en så stark irritation, att en scen som konkretiserar relationen dem emellan blir överflödig.

En outhärdlig men absolut nödvändig scen är däremot den, där dottern förmås att spela Chopins ”Höstsonat”, bara för att ytterligare punkteras av moderns ”lilla vän”-attityd.  Dotterns väl förberedda middag sopas helt under mattan: då kalvsteken landat på bordet, inser hennes mor plötsligt att hon måste söka sin agent telefonledes. Trots att föreställningen i fråga om dekor är påfallande avskalad uttrycker skådespelarnas kroppsspråk verkningsfullt deras personligheter.

Höstsonaten på Théâtre de l'Oeuvre Både filmen och pjäsen har karaktären av en  katharsis – frågan är om den leder till att närma mor och dotter till varandra. Dottern påminner modern i en uppgörelsescen om hennes ständiga likgiltighet gentemot sina barn. I en viktig replik visar modern att hon behandlats på exakt samma sätt av sina egna föräldrar som även de hållit sina barn på minst en armlängds avstånd både fysiskt och psykiskt. Den polskfödda psykoanalytikern  Alice Miller har  i sin omfattande produktion ingående och övertygande visat hur den behandling som ett barn utsätts för av sina föräldrar kan fortplanta sig i generationer.  Möjligt är att dottern var på väg att bryta det destruktiva mönstret, då hon själv fick ett barn, vars närhet hon känner även efter hans död. Hennes förnimmelser betecknas av modern som klart överspända.

I sin bok Ingmar Bergman, nyligen publicerad på Actes Sud, har Odette Aslan dokumenterat regissörens uttalanden om sitt skapande. I samband med oberättigade anklagelser för skattebrott, tvingades han söka sjukhusvård. Den förödmjukande behandlingen av honom som person klippte effektivt av hans skaparkraft, som han dock fick tillbaka i samband med att han rentvåddes. Det var efter detta positiva besked som han fick idén att göra en film som gestaltar en uppgörelse mellan en hänsynslös mor och hennes nu vuxna barn som till sist  ger sin version av deras relation.

ett gammalt program på Théâtre de l'ŒuvreInför uppförandet  av ”Höstsonaten” inleddes ett samarbete med den svenske fotografen Bengt Wanselius, som varit husfotograf vid Dramaten och som dokumenterat ett tjugotal föreställningar i Ingmar Bergmans regi.   Théâtre de l’Œuvre och Frédéric Franck, dess direktör sedan 2013, visar i sin repertoar att man vill fullfölja den tradition som inleddes av Lugné-Poe på 1890-talet. Dennes avsikter var att bryta med den traditionella, franska teatertraditionen, som dominerats av Boulevardteaterns förutsägbara intentioner att underhålla publiken för att i stället gestalta mänskliga problem och viktiga ställningstaganden, att få publiken att reflektera i stället för att bara konsumera en lättsmält och oförarglig föda.

1893 uppförde Lugné-Poe med hjälp av den radikale  litteraturkritikern och författaren Camille Mauclair och konstnären Edouard Vuillard den belgiske författaren Maurice Maeterlincks pjäs Pelléas och Mélisande på Théâtre des Bouffes-Parisiens efter bara några veckors förberedelser. Pjäsen väckte uppmärksamhet inför en publik som frapperades av det medvetet avskalade i uppsättningen.  Dramat som gestaltar människans hjäplöshet inför ett oblitt öde och som tonsatts av en rad kompositörer uppfördes ett par veckor senare på Théâtre du Parc i Bryssel och blev en stor succé. Tiden var mogen att skapa en alternativ teater för Lugné-Poe som uppfattade scenen som en trampolin - ett medel att skaka om publiken med en annorlunda teater, men förmodligen också som en möjlighet att själv synas.  

Première Ubu RoiLugné-Poes ambitioner materialiserades i den modernistiska scenen Théâtre de l’Oeuvre, grundad i samarbete  Mauclair och  Vuillard, samtliga strax över tjugo år gamla.  De strävade efter att i  ett samarbete mellan olika konstarter göra scenen till ett allkonstverk, där både själsliga processer men även dagsaktuella samhällsproblem skulle gestaltas. Théâtre de l’Œuvre var under perioden 1893-1900  en av Europas mest uppmärksammade internationella teaterscener, där nydanande pjäser av främst nordiska, belgiska, ryska och tyska författare uppfördes. Föreställningarna bevistades av de ryska, blivande regissörerna Stanislavskij och Meyerhold och scenen kan ses som en av den modernistiska teaterns viktigaste utgångspunkter. Lugné-Poe uppförde belgaren Emile Verhaerens drama ”Le Cloître”, däremot inte hans revolutionsdrama ”Les Aubes”, som i stället uppfördes av Meyerhold 1917.  

En stor påfrestning för teaterns verksamhet blev framförandet av ”Les Loups” av Romain Rolland i maj 1898. Romain Rolland ville inte ta ställning till frågan om Dreyfus var skyldig eller inte, något som  hade en negativ inverkan på hans äktenskap.  (Hans maka, Clotilde Bréal var av judisk börd). Fler franska vänsterintellektuella än man kan föreställa sig avstod från att ta ställning. Avsikten med ”Les Loups” var att gjuta olja på vågorna. Effekten blev den rakt motsatta. Handgemäng utbröt i salongen, och Lugné-Poe som haft en förkänsla av att föreställningen innebar ett risktagande skriver i ett brev till Romain Rolland efter premiären   att teaterns abonnenter var ursinniga. (”Oj, oj!!”).

Efter att hämtat andan presenterade han inför säsongen 1898-1899 ett program som bl a innehöll en Shakespearepjäs, en pjäs av Bjørnstjerne Bjørnson, repriser av två Ibsenpjäser och   en pjäs av Knut Hamsun med titeln ”Individen på samhällets dörrtrösklar”.  Hans inbjudan till förnyat abonnemang på föreställningar väckte ingen reaktion. Brev till Romain Rolland: ”Ingen har besvarat min inbjudan. Det är förtvivlat.” Räddningen blev ett flitigt turnerande i skilda länder, främst Belgien. (Tidskriften ”La Revue Blanche” med bröderna Natanson som redaktörer tog öppet  ställning för Dreyfus. Den rönte samma öde och fick läggas ner).

Genica Athanasiou 1921 av Man Ray Antonin Artauds första kärlek Vilka är de direkta parallellerna mellan dagens och gårdagens ”Théâtre de l’Œuvre”?  Det är inte bara det uppenbara intresset för nordiska gestaltningar av själstillstånd, vilket  under innevarande spelår även kommit till uttryck i uppförandet av Jon Fosses pjäs ”Aldrig mer ska vi skiljas”. Under 1880- och 1890-talen växte intresset för den ryska litteraturen explosionsartat i Frankrike. Ett djupt intryck på exempelvis romanförfattaren André Gide gjorde Dostojevskijs "Anteckningar fran ett källarhal" fran 1863, ägnad en avvikande individs uppgörelse med sig själv. Boken utgör en klar parallell till  Hamsuns korta roman ”Svält”(1890), också den med en plågad individs inre som fokus.  Den översattes till franska redan 1895 och väckte stor uppmärksamhet bland unga författare som ville förnya sitt skrivande. Att Gide omedelbart och djupt imponerad kommenterar den är inte oväntat. Och att Lugné-Poe såg en möjlighet att göra en scenisk gestaltning av texten är logiskt, inte minst med tanke på att han själv och hans livskamrat, skådespelerskan Suzanne Despres, ofta tvingades uppleva hunger under perioder då de inte alls hade någon form av inkomst. Om pjäsen verkligen kunde uppföras eller inte har jag inte kunnat få bekräftat.

Det är ändå i intresset för gestaltningar av självrannsakan som trådarna mellan dagens och gårdagens Théâtre de l’Œuvre löper samman. Gestaltningar av fenomenet  återkommer ofta i Bergmans filmer, som i ”Smultronstället” från 1958, där den åldrade och välbeställde läkaren (Alf Sjöberg) inför sin promovering tvingas till självrannsakan av sina mardrömmar men också av sin svärdotter (Ingrid Thulin) som frispåkigt påminner honom om att hon och hennes man tvingats göra stora uppoffringar för att betala tillbaka en skuld till honom.  Modern i ”Höstsonaten” tvingas till självrannsakan av sin dotter som försökt förtränga den behandling hon utsatts för, bara för att som vuxen behandlas på samma sätt som när hon var barn.
Inte heller  idag räds Théâtre de l’Œuvre för att ta upp frågor som teaterbesökarna kan känna sig personligt träffade av.



Eva-Karin Josefson

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder
Victor Klemper Bundesarchiv CC-BY-SA 3.0

USA:s nye president övertrumfar fiktionen.

George Orwells framtidsroman ”1984” säljer som aldrig förr i USA just nu. Det är inte att undra på, verkligheten sedan presidentinstallationen den 20 januari har redan inhämtat mycket av Orwells ...

Av: Ivo Holmqvist | Kulturreportage | 05 februari, 2017

Intervju med den katolska biskopen Anders Arborelius

På Götgatan i Stockholm i en gammal byggnad nära den katolska domkyrkan ligger den katolska biskopens ämbete, kontor och bostad.Att tala om katolicism väcker fortfarande uppseende i Sverige. Men i ...

Av: Guido Zeccola | Övriga porträtt | 09 september, 2011

Narkissus i Pompeji

Valsäng och Hälleviksstrand

I mitt universum överlappar alla kronologier och geografier varandra. I mitt universum, som i Modianos och Prousts, är varje minne förbundet med en plats. Och varje verklig plats förknippad med ...

Av: Carsten Palmer Schale | Gästkrönikör | 16 oktober, 2015

Arthur Schopenhauer. Porträtt av Ludwig Sigismund Ruhl 1815

Världen är som en bok eller en målning, en spegel för…

Ensam berövad allting ända till minnet. Förstenad, till synes helt död, de förlorade tårarnas källa med sina drag samlade, avlagrade från allt levande och söndergråten världens döda splittring med Ting ...

Av: Göran af Gröning | Agora - filosofiska essäer | 18 januari, 2017

Michael Economou

I Peder Winstrups huvud

En ny dikt av Michael Economou

Av: Michael Economou | Utopiska geografier | 12 Maj, 2017

Om Chalmersspex

Chalmersspexet räknas till en av Sveriges största amatörteaterföreningar och går att härleda tillbaka till 1948 då det första studentspexet i Chalmers regi sattes upp, Bojan.Ett Chalmersspex handlar enligt utsago alltid ...

Av: Kajsa Ljusegren | Kulturreportage | 05 Maj, 2016

Om de ytterste anliggender i en verdslig tid

Innledning Artikkelen min hviler på følgende grunnoppfattelse om verden, det vil si at denne oppfattelse gjelder for vår verden: At idag er det helt alminnelig å tro og mene at det ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 09 mars, 2013

In memoriam Rautavaara

In memoriam Rautavaara Stefan Hammarén skriver ett memorandum över Tapio "Tapsa" Rautavaara, finsk sångare, skådespelare och idrottsman.

Av: Stefan Hammarén | Musikens porträtt | 09 november, 2006

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.