En sydafrikansk Fröken Julie drar norr- och västerut

Den bärande konflikten i Strindbergs Fröken Julie kan summeras med fyra ord, annars förbehållna missromaner: kvinnan av börd – mannen av folket. Grafiskt kan man framställa det som två diagonala ...

Av: Ivo Holmqvist | 09 november, 2012
Reportage om scenkonst

Individ-perspektiv, genus-perspektiv, klass-perspektiv

Jag föddes med ett individ-perspektiv och har behållit det perspektivet genom åren. Det betyder att jag alltid varit välkomnande och accepterande mot mina medmänniskor. Jag har aldrig avvisat någon på ...

Av: Stefan Whilde | 04 mars, 2013
Stefan Whilde

Johan Jönson

Johan Jönson; poet, född 1966 – har gett ut böcker på Displaced press (i översättning av Johannes Göransson), OEI editör, Maskinen och Albert Bonniers förlag men är även verksam som ...

Av: Johan Jönson | 26 september, 2011
Utopiska geografier

Sommarens sillar och grillar

Dagen före sommarpartyt ökar stressnivån. En av de bjudna ringer på telefonen. Ska hon hoppa av? Eller har hon med någon mer gäst? Är det några intrikata matspecifikationer som vi ...

Av: Per-Inge Planefors | 24 juni, 2013
Gästkrönikör

Konrad Lorenz. Djurvärldens Einstein



Konrad Lorenz  med sina gässKonrad Lorenz ansåg att den tidiga barndomens händelser är de mest avgörande för en människas vetenskapliga och filosofiska utveckling. Lorenz föddes år 1903 och tillbringade barndomen i ett slottsliknande hus i den österrikiska orten Altenberg nära Linz. Fadern var läkare till yrket och modern hemmafru. Föräldrarna stödde från allra första början pojkens stora intresse för djur. I den stora trädgården sägs det ha vimlat av kanariefåglar, änder, ekorrar, apor och hundar. Exotiska fiskar simmade i dammar. Hans far gav honom en prickig salamander med uppmaningen att avliva den efter fem dagar.Salamandern avlivade han inte, i stället förökade den sig omåttligt. Då var hans lycka gjord. Denna framgång kunde ha varit tillräcklig för att bestämma hans vidare karriär, men en annan viktig faktor tillkom; Barnflickan läste sagor ur Selma Lagerlöfs "Nils Holgersson" för honom.

I sitt nobelpristal berättade han om sagobokens inflytande på hans pojkdrömmar. Han började längta efter att själv bli en vildgås och flyga runt, men eftersom det var omöjligt, ville han åtminstone äga en gås. När även det visade sig vara omöjligt, bestämde sig familjen för att hålla tama ankor. Han fick en gammal anka från en granne och upptäckte att han kunde få inflytande över och prägla ankans beteendemönster. Samtidigt började han intressera sig för sjöfåglar och blev expert på deras reaktioner. En gammal kaja fick för vana att följa honom vart han än gick och även sitta på hans skuldra. Lorenz började studera fenomenet "prägling". Denna upptäckt kom att bidra till att han förärades nobelpriset 1973, vilket han fick dela med Karl von Frisch och Nikolaas Tinbergen.

Den 26 februari 1989 ligger nobelpristagaren Konrad Lorenz dödssjuk i sin säng i sitt barndomshem i Altenberg. Hans tillstånd tillåter honom inte att som vanligt bege sig till sin gåskoloni. En av hans assistenter ser plötsligt att Lorenz' älskade gäss kretsar runt, runt över taket på den sjukes hus. En dag senare avlider "djurvärldens Einstein" som det tyska magasinet "Spiegel" kallade honom.

På gymnasiet sägs Konrad Lorenz ha underpresterat i de naturvetenskapliga ämnena, något som låter ovanligt för en blivande vetenskapsman. Efter studentexamen ville han studera zoologi, men det tillät inte fadern. Ett sådant osäkert yrke skulle han inte kunna försörja sig på! Dessutom förbjöd han unge Konrad att upprätthålla den föga ståndsmässiga förlovningen med trädgårdsmästarens dotter. Konrad lydde och läste till medicine doktor för att fadern skulle ge honom lugn och ro att sedan fortsätta med zoologistudierna. Men han gifte sig ändå med trädgårdsmästardottern Margareth Gebhardt.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Andra världskriget pågick och militärtjänsten väntade. Han arbetade först på en avdelning för neurologi och psykiatri på ett sjukhus i Posen. Där samarbetade han med doktor Herbert Weigel, en av de få psykiatrikerna som tog psykologi på allvar på den tiden. Här fick Konrad Lorenz insikter om neuroser, särskilt om hysteri och psykoser. Våren 1942 förflyttades läkaren Konrad Lorenz, nu 39 år, ut till fronten nära Witebsk. Två månader senare hamnade han i sovjetisk fångenskap på ett sjukhus i Chalturin, där han fick ansvar för en avdelning med 600 bäddar. Soldaterna led nästan uteslutande av så kallad fältpolyneurit, en form av allmän inflammation i nervvävnaden som orsakas av de kombinerade effekterna av stress, överansträngning, kyla och vitaminbrist.

Institutionen för beteende Foto Mats OlofssonNär sjukhuset i Chalturin lades ned förlades Lorenz tjänst till Oritschi och senare till ett antal olika läger i Armenien. Han lärde sig flytande ryska och fick ganska god kontakt med några ryska läkare. Han fick tillfälle att observera de slående parallellerna mellan de psykologiska effekterna av nazistiska och marxistiska utbildningar och började förstå betydelsen av indoktrinering per se. Han hade ju själv fallit offer för och insupit en del av den nationalsocialistiska rörelsens dogmer...

Samtidigt med sjukvårdsarbetet med de sårade soldaterna började han skriva ned sina iakttagelser av djurs beteendemönster. Som läkare i de mindre fånglägren i Armenien hade han tid att börja skriva en bok om kunskapsteori, eftersom det var det enda ämne för vilket han inte behövde tillgång till bibliotek. I början skrev han sitt manus med kaliumpermanganatlösning på ljusa cementsäckar, som han rev i bitar. När lösningen torkade blev skriften brunfärgad.

De sovjetiska myndigheterna uppmuntrade hans skrivande, men när manuset nästan var färdigt, blev han förflyttad till ett läger i Krasnogorsk nära Moskva. Där fick han ett föreläggande att skriva manus och skicka en kopia till censuren, samtidigt som han fick ett löfte om att få ta med sig en kopia vid repatrieringen. Datumet för österrikarnas repatriering till hemlandet närmade sig och han fick anledning att frukta att han skulle hållas kvar i fångenskap på grund av boken. Därför tog Lorenz kontakt med fånglägerkommendanten. Denne frågade om manuskriptet även innehöll politisk propaganda och bad Konrad Lorenz om hans hedersord på att boken endast handlade om opolitisk naturvetenskap. Lorenz försäkrade med sitt handslag att detta var fallet och kommendanten skrev genast ut en "propusk", en order, som gav Lorenz tillstånd att ta med sig sitt manuskript och hans tama stare tillbaka till Österrike.

Kommendanten gav muntlig order till konvojens ledare att muntligen vidarebefordra frisedeln till avlösande officerare och på detta sätt lyckades Konrad Lorenz återvända till Altenberg med både manus och fågel intakt, ett sällsynt prov på ordets makt och tillit till ett givet hedersord. Boken publicerades senare under titeln "Die Rückseite des Spiegels", Spegelns baksida.

Återkommen till Österrike i februari 1948 fylkades vännerna omkring honom. Professorn i zoologi Otto Storch, gjorde sitt yttersta för att erbjuda honom ett forskningsarbete. Den österrikiska vetenskapsakademin finansierade en liten forskningsstation i Altenberg med pengar donerade för detta ändamål av den engelska poeten och författaren JB Priestley.

Vid krigsslutet hade beteendeforskaren Otto König, som f.ö. i år skulle ha fyllt 100 år, tillsammans med sin hustru Lilly Frischauf grundat ett institut för beteendeforskning, "Biologische Station Wilhelminenberg", på Wilhelminenberg i Wien. Konrad Lorenz hade varit Otto Königs lärare och mentor. König blev glad över att åter få samarbeta med Lorenz. "Wilhelminenbergarna" blev snart kända för befolkningen genom de många föredragen och publiceringarna av populärvetenskapliga artiklar.

Zoologen Wilhelm Marinelli gav Lorenz möjlighet att föreläsa på hans "Institut für Wissenschaft und Kunst". Professor Wolfgang Schleidt vid Garden universitet i närheten av Washington byggde sin första överljudsomvandlare för omvandling av gnagarnas läten till hörbar frekvens och sitt första terrarium av en gammal säng från soptippen.

Mycket snart återupprättades den internationella kontakten mellan etologerna. Konrad Lorenz fick erbjudanden från utländska lärosäten, men han föredrog att stanna i Österrike. När Karl von Frisch lämnade sin lärostol i Graz för att återvända till München, föreslog han Konrad Lorenz som sin efterträdare och fakulteten i Graz instämde enhälligt. Men det österrikiska utbildningsministeriet, som vid denna tid var strängt katolskt, vägrade blankt att följa Frischs och fakultetens förslag. Lorenz antog därför ett lektorat på universitetet i Bristol med den extra uppgiften att genomföra etologisk forskning på en vattenhönssamling i Severn Wildfowl Trust i Slimbridge.

I sin forskning började Konrad Lorenz koncentrera sig på djurens problem med aggressivitet, deras överlevnadsfunktioner och de mekanismer som motverkar farliga effekter. Fiskars våldsbeteenden och vildgässens sammanhållning blev snart de viktigaste föremålen för hans forskningsinsatser. Han insåg hur mycket mer detaljkunskap som saknades. Därför började han observera sina djur med nya ögon för att hitta intressanta fakta.

Fram till sent i livet var han ointresserad av mänskligt beteende och än mindre av den mänskliga kulturen. Var det hans medicinska bakgrund som väckte medvetenheten om de faror som hotar vår civilisation?

Lorenz gravI sitt nobeltal försökte han förklara sin inställning: " Förvånansvärt sent blev jag medveten om riskerna med människans förstörelse av sin naturliga miljö och den förödande onda cirkeln av kommersiell konkurrens och ekonomisk tillväxt. Vad gäller kulturen som ett levande system och med tanke på störningarna i naturen, är jag av den åsikten att det största hotet mot mänsklighetens fortsatta existens ligger i det som väl kan kallas massneuros. Man kan också tillägga att de största problemen som mänskligheten står inför är de moraliska och etiska problemen."

Lorenz hävdade att människan anser sig vara skapelsens medelpunkt och att hon till orätt ser sig som väsensskild från övriga levande varelser och att vi delar många av våra maner och riter med djuren. I sitt nobeltal anförde han som exempel vår vana att hälsa med ett leende. Detta skulle härleda ur en hälsningsrit som tjänar till att visa sig ofarlig inför sin nästa och även att blidka sin medmänniskas aggressivitet. Jag undrar om djuren också grinar upp sig när de möts i skogen?

Många nobelpristagare passerar i revy utan att allmänheten i gemen tar stor notis om dem, men Konrad Lorenz var en benådad berättare med utpräglat sinne för humor och självironi. Till skillnad från många vetenskapsmän hade han inga problem med att skriva populärvetenskapliga böcker.

Jag minns att Otto König mellan åren 1956 och 1992 hade ett eget program i österrikisk teve varje vecka som hette "Rendezvous mit Tier und Mensch". Det var ett program som vi sällan missade. Genom att framträda i offentligheten berättade han om sina vetenskapliga rön. Där framträdde han ofta tillsammans med Konrad Lorenz och varnade för kommande miljöfaror. De båda vetenskapsmännen förutsåg tidigt många av de miljöproblem som vi i dag kämpar emot.

I Österrike var Konrad Lorenz en av de mest inflytelserika kärnkraftsmotståndarna. Kärnkraftverken i Zwentendorf och Hainburg stod färdigbyggda, när den österrikiska regeringen beslutade att aldrig ta dem i drift. Konrad Lorenz' insatser bidrog i hög grad till detta unika beslut.

Lilian O. Montmar
Senaste boksläppet
https://www.youtube.com/watch?v=6go58pAa5vY
Hemsida
 http://home.swipnet.se/Alerta

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Radikal realism

Varje konströrelse är i sig banbrytare när det gäller både tekniken och det så kallade samhällsperspektivet. En efter en bryter rörelserna successivt och progressivt mot konservatismen inom konst och ger ...

Av: Giuseppe Di Lecce | Essäer om konst | 26 november, 2011

The Baltic messenger Interview with Ruta Sepetys

From Susana Oksanen to Katrina Kalda, the literary world can now add one more woman author and descendant of the Baltic people, Ruta Sepetys, to the list of women authors ...

Av: Anna Nyman | Litteraturens porträtt | 23 oktober, 2012

En fri kvinna

Salivsträng. Annat. Drömmar om säd. Hon ligger utsträckt på bordet. Serverad. Precis som hon vill ha det. Allt är minutiöst förberett med tanke på hur det gick förra gången. Det ...

Av: Karin Eng | Gästkrönikör | 06 Maj, 2012

Knut Hamsun porträtterad av  Alfredo Andersen

Randanmärkningar om glädjens villkor. Del 1

Om det inte finns glädje i människolivet är det inte mycket värt. Det är då knappast mödan värt att sträva vidare. Den som inte vet vad glädje är kan inte ...

Av: Nikanor Teratologen | Essäer om litteratur & böcker | 19 augusti, 2017

Den kritiska essän. Ett försvarstal

På eftermiddagen den sjätte september 1901 återvände den amerikanska presidenten William McKinley till den Panamerikanska utställningen i Buffalo, New York från ett besök vid Niagarafallen. I den väntande folksamlingen stod ...

Av: Robin Joensuu | Essäer om litteratur & böcker | 18 februari, 2012

Tåg i konsten – fart och rök

Några framrusande X2000 ser man inte så mycket av i dagens konst. Det är snarare graffiti man kommer att tänka på när man talar om tåg och konst, än tåg ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 27 Maj, 2013

Bortvändhet från ambitionerna

I stort sett varje strävan uppåt i de givna hierarkiernas tjänst bemöts idag med gillande eller åtminstone acceptans (som kan komma sig av såväl en välkomnande känsla av samhörighet som ...

Av: Peter Worland | Utopiska geografier | 08 juni, 2009

Natur och kultur mer samhöriga än vi tror . Byggmästaren som bygger våra…

  Speculum veritatis Titeln på Brian Goodwins bok från 2007, Nature's Due. Healing Our Fragmented Culture, är inte helt lätt att översätta. "Nu är det naturens tur!" (Nature is due) är ett ...

Av: Erland Lagerroth | Essäer om litteratur & böcker | 23 april, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.