Erika och Ulrika på Normal förlag

  Ulrika och Erika Larsson. Foto: Elisabeth Ohlson Wallin Erika och Ulrika på Normal förlag – queerböckerna blev deras liv På hösten 2004 bestämde sig Erika och Ulrika Larsson sig för att ge sig ...

Av: Agneta Tröjer | 04 augusti, 2007
Konstens porträtt

Milla-Elina Bylund Lepistö

Jag är född 1979 och bosatt i Sundsvall. Mitt bidrag består av texter och bilder. För att förstå mitt uttryck kan en beskrivning av min bakgrund, mina idéer och tankar ...

Av: Milla-Elina Bylund-Lepistö | 08 april, 2012
Kulturen strippar

Marilyn Horne som  Adalgisa i Bellinis Norma.   Courtesy of the Marilyn Horne museum and exhibition

Dubbelt grubbel

Om Vincenzo Bellinis Norma, druiderna, madame Blavatsky och mycket annat

Av: Annakarin Svedberg | 15 november, 2017
Essäer om musik

Jan-Ewert Strömbäck. Alltid på en måndag

  Jan-Ewert Strömbäck är författare av både skönlitteratur och sakprosa. Han debuterade 1975 i Wahlström&Widstrands debutantantologi Grupp 75. Förra året belönades han av juryn för LO:s kulturpris för en nyskriven novell ...

Av: Jan-Ewert Strömbäck | 12 augusti, 2013
Utopiska geografier

August Strindberg och Emil Kléen



Emil Kléen 1896 Foto WikipediaAugust Strindberg hade problem med sina relationer, det gällde både kvinnor och män. När det gällde den senare kategorin var Emil Kléen ett av de ytterst få undantag där vänskapen höll sträckan ut, det vill säga fram till den av syfilis och TBC angripne Kléens tidiga död, bara 30 år gammal.

I Göran Söderströms i fjol utkomna och mäktiga verk: Strindberg , ett liv, behandlas vänskapen mellan vår svenske ikon och poeten och journalisten Emil Kléen. Somliga menar att bl.a. denna relation antyder att Strindberg var queer. Denna bedömning gör dock Söderström aldrig i sin bok.

Kleen uppfattades som en dekadent person, vilket han själv gärna framhöll, som inte drog sig för att utmana kristen idealisms sedebud. Dock behöll han sin respekt för den kristna hållning han lärt känna i sin barndoms skånska miljö. Han hade medkänsla med de svaga i samhället men tillhörde inte någon politisk organisation.

Paralleller kan dras mellan Strindbergs och Kléens syn på fransk symbolism; Kléen skrev essäer i ämnet, bl.a, om Baudelaire. För att ytterligare betona sin udda och upproriska karaktär kom från hans penna vers med pornografiskt innehåll. Hjalmar Söderberg beskrev Kléens författartalang så: ”vers om vad som helst, mest om flickor och blommor och om juninätter på skånska slätten, som han kom ifrån.” Han fick stå modell för den dekadente poeten i Martin Bircks ungdom. Men Kléens poesi berömdes av andra för formskickligt skriven hembygdsromantik.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Strindberg lärde känna Kléen i Lund efter Infernokrisen. Till Kléens umgängeskrets, som ofta träffades på klassiska Åke Hans, räknades Bengt Lidforss, även han med kopplingar till Strindberg av varierande art och intensitet. Från Berlin försökte Lidforss locka Kléen till den tyska metropolen, som det svängde ordentligt om vid denna tid. I ett brev skrev han: ”… kinesar hos mig, billigt fylle, och en flicka från gatan till två Mark, en Antonius (lustgosse) till tre”. Talande för inslag i båda dessa herrars sexuella läggning.

Nyfikenhet fick Strindberg en gång att i den tyska huvudstaden besöka en Tuntenball (fjollbal); i sitt sällskap hade han Edvard Munch. Sådana tillställningar såg polisen genom fingrarna med, de ansågs inte vara av uppenbart störande natur. Strindberg förefaller inte på något sätt ha varit särskilt skakad av denna upplevelse, förmodligen därför att den i jämförelse med vad som idag erbjuds på sina håll låg i en annan division - högre eller lägre beroende på hur man ser saken.

Venus Anadyomene av Emil KleenRelationen mellan Strindberg, i detta sammanhang ”Den store”, och Kléen utvecklades till något som kunde jämföras med ett far-son förhållande, där Strindberg visade stor, och ovanlig, tolerans visavi sin vän. I en recension av Inferno i Malmö Tidning framfördeKléenkritik: ” … skeptisk ironi lyser fram ur det ockulta dunklet.” Men även vissa delar av boken berömdes: ”hänförande vackert skrivna rader.” Kléen skickade recensionen med ett bilagt brev till Strindberg, som då var i Paris, där han urskuldade sig med att artikeln skrivits i all hast. Förtroendet för Kléen behöll Strindberg. Han bad honom om synpunkter på sitt manus för Till Damaskus: ” Jag ber dig upptäcka felet jag vädrar men ej kan få upp.”

När Kléen mot slutet av sitt liv vistades i Åre för att lindra sina plågor skickade Strindberg ett brev: ”Jag har varit orolig för dig. Har haft känsel av att du lidit mycket.” Under den sjukes sista dagar var Strindberg en frekvent gäst vid sjukbädden, ibland två gånger per dag. I förordet till Kléens postumt ugivna Valda dikter (1907), där ”Den store” sammanförde Kléen med Stagnelius, skildrade Strindberg hur han vid dödsbädden upplevde vännens avsked till livet: ” Jag såg hur lätt den stora skilsmässan gick, då han nästan kropplös somnade in – eller vaknade, vilket lär vara detsamma.” Den plågade, materiella kroppen och det svaga käril som sökt sinnenas njutning försvann och förandligades. Strindberg blev djupt gripen. Vännen Axel Herrlin berättade om hur han mötte en starkt gråtande Strindberg kort efteråt ett stycke från sjukhuset. I sitt författarskap återkom Strindberg till ämnet i t.ex. Götiska rummen. Vid begravningen i Höör, Kléen var född i Sätofta som ligger inom kommunens område, var Strindberg en av dem som bar kistan – en mycket ovanlig handling.

Någon tid efter vännens död gick Strindberg efter ett kvällsbesök på Åke Hans, där det talats om Kléen, tillsammans med en vän mot Domkyrkan. ” En ljusgrå katt följde oss ner, hade ett kvinnoansikte! Strök sig mot våra ben (Vi tänkte på Kléen).”

August Strindberg porträtterad som naturalist darwinist och symbolist. Karikatyr av OADet har sagts att Strindberg skulle ha berättat om sin egna eventuella homosexuell läggning, han erkände ju att han sysslat med onani, en aktivitet som fördömdes från både religiöst och medicinskt håll. Begreppet queer var givetvis ännu inte känt. Frågan är om ordet idag kan förklaras på ett sätt som alla ställer upp på.

I mitten av 1800-talet hände nytt inom det sexuella områdets terminologi, därmed inträdde även en början till förskjutning av samhällets syn på olika yttringar inom detta område och en ny sektor inom medicinsk forskning, sexologi, tog plats. De som tidigare ägnat sig åt enkönade sexuella handlingar och som kallats sodomiter, ett negativt laddat ord som förde tankar till synd och förtappelse, började nu benämnas homosexuella. Men vägen var mycket lång fram till den liberala svenska syn som råder idag. Då hotade fängelsestraff, något som Strindberg var livrädd för. Om han nu skulle ha deltagit i homosexuella övningar i praktiken, skulle han då verkligen ha vågat skriva om det? Men inget talar för att han skulle ha haft underlag för sådana skildringar.

Strindberg trivdes väl i många manliga sällskap, inte minst bland yngre män, men han satte klara gränser: om en kontakt tenderade att bli alltför nära satte han stopp. Låt oss utgå från att vänskapen med Emil Kléen var just som den beskrivits: ett slags far –son förhållande och inget annat, till dess att något annat och uppenbart kommit i dagen.

Kurt Bäckström  

Ur arkivet

view_module reorder

Bob Colacello: Andy Warhols vapendragare

I samband med att Bob Colacellos fotobok OUT gavs ut 2008 och den stora Warholutställningen på Moderna i Stockholm ägde rum, ringde jag upp Colacello i New York för att ...

Av: Carl Abrahamsson | Konstens porträtt | 02 januari, 2011

Killers from Space (1954)

Lavalantula och jättespindlarnas återkomst

Jättestora spindlar var en skrämmande ingrediens i 1950-talets skräckfilmer. I Tarantula (1955) experimenterar man med radioaktiva isotoper som ska skapa jättedjur som ska lösa livsmedelsförsörjningen i framtiden. Försöken visar sig ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om film | 10 april, 2016

Dervischdans. Foto: Wikipedia

I minnets och dansens universum

I dansens universum kan vi aldrig upphöra att dansa. Men dansar vi? Är vi helt fria i vår dans som är utan början och utan slut? För har vi en ...

Av: Percival | Essäer om religionen | 21 augusti, 2015

Veckan från hyllan.Vecka 05-2013

Det har varit parlamentsval i Israel. Som väntat blev det helt oväntat. Alla trodde att det skulle bli en högersväng, istället blev det vändning mot mitten och – relativt sett ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 26 januari, 2013

Ove Allansson. Foto: Tre böcker

En sjöman har gått i land

Ove Allansson har lämnat skeppet. Han blev 83 år. Han hade provat flera yrken men sjömanslivet blev det som lämnade djupast intryck i honom och i hans författarskap. Han skrev ...

Av: Benny Holmberg | Litteraturens porträtt | 24 januari, 2016

Hämta andan och anden i Wien

Wienarna hämtar andan på söndagarna. Efter en veckas hård stress är det en utmärkt idé. På Heldenplatz möts lokalbefolkningen och turisterna som med kameror på magen eller mobiltelefoner i händerna ...

Av: Lilian O. Montmar | Resereportage | 29 oktober, 2013

Solipsisme og alminnelig tro

I alminnelig mening står «solipsisme» for en filosofisk retning som går ut på at det eneste virkelig eksisterende er jeget og at alt annet bare er forestilling av jeget. Det ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 23 juni, 2011

En friare filmstruktur Intervju med Sergei Loznitsa

  Filmen "The Joy" är en av de mest kompromisslösa filmer som vi har skådat under 2000-talet. Den ryske regissören Sergei Loznitsa har med hjälp av fotograf och klippare lyckats skapa ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 17 februari, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.