Magnus Andersson fotoporträtt  av Mario Clementi

Intervju med Magnus Andersson gitarristen som kämpar mot den kulturella provinsialismen

Magnus Andersson är utan tvekan den mest betydande bland de gitarrister som verkar inom den samtida konstmusiken. Han började spela som barn för Roland Bengtsson och studerade i ungdomen i ...

Av: Guido Zeccola | 03 februari, 2015
Musikens porträtt

Svensk lagstiftning bidrar till samiska kvinnors underordning

Det finns knappast någon forskning som behandlar levnadsvillkoren för vår urbefolkning, de svenska samerna under det senaste århundradet. Kunskapen om kvinnor och mäns jämställdhet i denna folkgrupp är mager. Under ...

Av: Lilian O. Montmar | 07 maj, 2013
Kulturreportage

Dikter av Carin Söderström

Dikter av Carin Söderström     Fördämningar bryts. Allt är tyst. Inåtvänt. Varje kalhygge är ett öppet sår. Tillvaron har en början. Kanske inte ett slut. Existensen av vägar in och ut har ...

Av: Carin Söderström | 19 januari, 2007
Utopiska geografier

19. Öster

På en karta är allting platt, men det är missvisande: Lund är inte bara idéernas stad, Lund är också Sveriges mest kuperade stad. Och det är lummigt, frodigt. Jag brukar ...

Av: Öster | 20 april, 2012
Lund har allt utom vatten

H. L Mencken: Baltimores vise man



H.L. Mencken. Enligt en målning av okänd artistDet är intressant att notera vad som händer med ett samhälles kulturella och intellektuella klimat när en främling tar sitt grepp runt det och komma att det dominera fullständigt. H. L Mencken var under sin levnad en av USA:s mest inflytelserika publicister. Vilket om man går efter hans förutsättningar borde varit en svår position för honom att uppnå. Ändå är det så att Menckens namn och exempel lever vidare långt efter att de flesta av hans fiender är bortglömda sedan länge. Det säger ganska mycket om hållbarheten på hans verk. För om det var någonting Mencken hade så var det fiender.

Mencken föddes i Baltimore 1880. Hans pappa ägde en cigarrfabrik som han arbetade på under flera år. Föga förvånande var det ett arbete som han avskydde och när hans pappa dog lämnade han fabriken. Mencken studerade aldrig vid något universitet. Hans enda kontakt med högre utbildning var en korrespondenskurs i vad vi idag förmodligen skulle kalla ”kreativt skrivande”. Men för den som läser Menckens texter och de många gräl han hade med personer som var betydligt bättre utbildade än han själv – så inställer sig snarast tvivel om den högre utbildningens nytta.

Till skillnad från många av sina samtida på den intellektuella scenen var Mencken inte fostrad i universitetsmiljöerna. Men det tycks inte ha legat honom till last. Efter faderns död sökte han sig till journalistiken. Han skickade in en ansökan till tidningen Daily Herald och blev accepterad. Mencken var vid ansökningsåret 19 år gammal, vilket måste betraktas som en mycket ung ålder för att påbörja en karriär inom tidningsbranschen. Åldern stod emellertid inte Mencken till last. Anställningen vid Herald blev starten på en lång och framgångsrik karriär inom journalistiken.

En observation som är omöjlig att inte göra vid läsning av Menckens texten är den ständiga polemiken – mot det mesta som pågick i samhället. Menckens fiender var talrika men det är inte lika enkelt att se var han hade sina allierade. I den stora samlingen Prejudices som utkom i sex volymer och samlade hans journalistik mellan 1919 och 1927 förekommer till min kännedom endast en artikel som håller en vänlig ton. Det är en minneskrönika över hans vän och medkritiker James Huneker. Man tror inte att det är möjligt, men det är en väldigt finstämd och gripande krönika över en man som Mencken hade den yttersta respekt för. Men detta utslag av vänlighet måste betraktas som en engångsföreteelse.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Menckens verkliga hemvist var polemiken. Mot alla, författare, politiker, filosofer, akademiker och alla andra typer offentliga personer man överhuvud kan tänka sig. Särskilt minnesvärd är den stora uppgörelsen mot den socialistiskt anstrukne professorn Thorstein Veblen. Veblen var vid tiden ett av dessa ”household names” och utövade ett ganska stort inflytande med sina idéer. I synnerhet Veblens bok The Theory of the Leisure Class kom att vinna popularitet åt sin författare. Den kanske viktigaste idén i boken – eller åtminstone den som Mencken fäste mest uppmärksamhet vid – handlar om överklassens ackumulering av tillgångar och varför den upplever ett behov av sådana. Som Veblen ser det handlar det mindre om att förvärvande och konsumtion av vissa varor kan bringa njutning till köparen, och mer om ett befästande av den egna överlägsna sociala ställningen.

Menckens svar förtjänar att citeras i sin helhet:

Do I enjoy a decent bath because I know that John Smith cannot afford one—or because I delight in being clean? Do I admire Beethoven's Fifth Symphony because it is incomprehensible to Congressmen and Methodists—or because I genuinely love music? Do I prefer terrapin à la Maryland to fried liver, because plowhands must put up with the liver—or because the terrapin is intrinsically a more charming dose?”

Detta är i väldigt hög grad ett ”common sense” svar på den marxistiska uppfattningen att det är genom teori som vi får insyn i verkligheten. För marxisten är teori viktigare än empiri. Observationer är meningslösa om de inte tolkas i ljuset av teorin. Mencken var aldrig någon systematisk tänkare och gjorde aldrig några anspråk på att vara en sådan. Snarast är det så att man i Menckens skrivelser upptäcker en stark skepsis mot den typen av resonemang som drivs av någon som Veblen. För det sunda förnuftet verkar det onekligen mer rimligt att man tar del av en vara för att den kan bringa någon form av njutning, snarare än för att befästa den egna sociala ställningen i förhållande till de lägre klasserna. Även om det inte heller ska nekas till att den typen av lyxkonsumtion förekommer.

Därmed inte sagt att Mencken var ointresserad av filosofi och idéer. Men det är som att han aldrig riktigt tog dem på allvar. I jämförelse med den vördnad många akademiker visar för enskilda tänkare och system av idéer, så förhåller sig Mencken skeptisk. Om teorin säger en sak och magkänslan en annan – så kan man alltid vara säker på att Mencken följer den senare. Men trots denna skeptiska hållning mot abstrakta teoretiska resonemang så var Mencken aldrig anti-intellektuell i sin inställning. Tvärtom var han väl bildad och skrev vid 27 års ålder studie över Nietzsches idéer. Kanske den första i sitt slag. Nietzsche hade vid tiden inte varit försvunnen från jordelivet särskilt länge.

Om någon filosof kan sägas ha påverkat Mencken så är det utan tvekan Nietzsche. När man tar del av Menckens skeptiska hållning mot abstraktioner är det lätt att anta att han var ännu en konservativ. Men det är inte heller sant. Om något så är det passande att framhålla att Mencken var en elitist. Mencken trodde aldrig på demokrati. Onekligen en kontroversiell hållning i ett demokratiskt land. I likhet med Nietzsche trodde han att varje samhälle för fram en liten grupp av människor som sedan står för det intellektuella, moraliska och politiska ledarskapet. Menckens åsikt är att det är omöjligt för män av första rangen att vinna massornas gillande och att politiken därför är en bransch för charlataner.

Ett annat betydelsefullt drag hos Mencken – som han tog över från Nietzsche – var motviljan mot kristendomen. Mencken har inställningen att kristendomen är en lära som tar fram det allra sämsta hos människor. Och han skrev många texter som skildrar de puritanska och protestantiska lärorna som var dominerande i det amerikanska samhället. Mer precist är Mencken skeptisk till de mer amerikanska varianterna av kristendomen. Han skrev mycket lite om exempelvis katolicismen. Kristendomen för Mencken är i hög grad en lära som premierar dogmatism framför en intellektuell hållning. Det är en lära för människor som ivrigt avstår från livets goda med ingen bättre anledning än att deras präst har sagt åt dem att göra så. Det är en lära för ett trist och mediokert samhälle.

H. L MenckenMenckens kanske största strid var mot alkoholförbudet som var rådande under det tidiga nittonhundratalet. För Mencken är ”prohibition” ett exempel på allt som är fel med den puritanska inställningen till livet. Konsekvensen av att förbjuda alkohol från att serveras i barer är att människor istället dricker det i källare och i skymundan. Om man avskaffar synden på en nivå så dyker den upp på en annan och gör där mer skada än vad den annars hade gjort. Hos Mencken uttrycks aldrig kritik som denna genom pamflettbudskap. Ett av hans vältaliga exempel är att unga män tidigare introduceras till alkoholens värld genom att gå på barer. På barerna vistades de i förhållandevis respektabla miljöer och serverades av bartendrar som kunde blanda dem goda drinkar. Det var en alkoholkultur med ett visst mått av klass. Som en följd av förbudet blev de istället hänvisade till att just få sitt första möte med alkoholen genom att dricka hembränd fulsprit i någon sunkig källare.

Det är väldigt typiskt Mencken att bedriva en sådan typ av argumentering. Sunt förnuft som aldrig kommer utan ett sinne för humor. Det är vad som gör Mencken unik som publicist och polemiker. Han skrifter kommer med ett intellektuellt djup men utan pretentiösa ambitioner, vilket får sägas vara ganska så ovanligt. Det är intressant att notera att Mencken aldrig var en isolerad figur under sin levnad. Som tidigare Dr. Johnson var han ett namn som många av hans landsmän kände till. Tidningarna han publicerade sig i var inte heller några små och obskyra publikationer. Mencken var också med om att starta upp den egna tidningen American Mercury där han var redaktör under flera år.

Det är svårt att föreställa sig att någon som tar så många kontroversiella ställningstaganden skulle kunna uppnå någon framgång i dagens Sverige. Kanske inte ens i dagens Europa. Det är en beklaglig reflektion. Men vad som är ännu mer talande är att ytterst få är beredda till att på samma sätt ta kontroversiella ställningstaganden. För Mencken var detta en lek. Det finns ingenting i hans många polemiska artiklar som visar på någonting annat än att han nöjt av spelet. Mencken seglade hela sin karriär under svart flagg. Det är få publicister idag som är intresserade av att göra detta. De allra flesta föredrar att tillhöra någon av de åsiktsströmningar som är accepterade inom offentligheten. Mitt intryck är att många som väl bryter mot konformismen gör det högst motvilligt och utan någon större entusiasm.

Mencken var en lycklig soldat. Han tog alla konflikter som han ansåg det nödvändigt att ta. Och han tog dem med ett leende på läpparna. Det är ett exempel så gott som något på att polemiken inte behöver vara en börda för den som är involverad i den. Lika gärna kan den vara livsbejakande och en källa till glädje. Innan Mencken dog skrev han skämtsamt följande ord, vilka jag tror att de mer än några andra sammanfattar hans liv och gärning:

If, after I depart this vale, you ever remember me and have thought to please my ghost, forgive some sinner and wink your eye at some homely girl.

Anton Stigermark

 

Ur arkivet

view_module reorder

Västerbottenskarta

Vad är det för kartbild av ett landskap som litteraturen tillhandahåller? Om litteraturen kan sägas vara en modell av världen, vilken modell av Västerbotten är det som har kommit att ...

Av: Anders Öhman | Essäer om litteratur & böcker | 14 oktober, 2011

Carl-Göran Ekerwald

Vad är bildning?

Gunnar Lundin om en ny bok av Carl-Göran Ekerwald: Om bildning -: tio dagböckers vittnesbörd

Av: Gunnar Lundin | Essäer om litteratur & böcker | 11 augusti, 2017

En praktisk humanism

Vad händer första veckan i skolbänken? Jag minns spelet mellan den avgudade lärarinnan i katedern och de nya kompisarna. Och jag minns att någon gång i puberteten förvandlades spelet i ...

Av: Gunnar Lundin | Gästkrönikör | 18 juni, 2012

Caspar David Friedrich och stanken av härsket fiskfett

Det ser ut som en tanke. Det lilla tegelhuset ligger i skuggan av Greifswalds Domkyrkas höga torn, inne i den trånga lilla gränden Turmgaße som förbinder Langestraße med Domkyrkoplatsen. Fadern ...

Av: Crister Enander | Essäer om konst | 19 oktober, 2009

Skilda rörelser på landet och i staden Intervju med regissören Radu Mihaileanu

Det finns några filmer som har en enorm vikt på grund av deras sociala patos, ofta större än dess tekniska möjligheter. I Sverige fann man den allra första av denna ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Scenkonstens porträtt | 24 januari, 2012

I Sapfos spår

”Någon, säger jag, kommer att minnas oss i framtiden”. Orden är Sapfos egna och blev en profetia för hennes poesi, läses och uppskattas världen över trots att den har mer ...

Av: Kristina Lauridsen | Övriga porträtt | 29 oktober, 2013

Ryttarstatyn - Några anteckningar om August Strindberg

Året är 1887. Natten är sen. Men på Rydbergs Kælder är stämningen hög. Röster sorlar, skratten rungar. Champagnen och spriten flödar. Lokalen är full av människor, trots den sena timmen ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 01 maj, 2010

Det andliga kallet i Roy Anderssons film "Du levande"

Bra filmer är de som inte endast underhåller men som även bär på starka budskap som dröjer sig kvar i tanken och där lockar till gensvar. För Simon Henriksson är ...

Av: Simon Henriksson | Essäer om religionen | 04 augusti, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.