Ragnar Thoursie Foto Ulla Montan

Kråkorna skrattar ännu

Cecilia Persson om poeten Ragnar Thoursie

Av: Cecilia Persson | 10 maj, 2016
Litteraturens porträtt

När platsen är lika mycket din som min

Skogens installation ZOO är ett deltagande. Sprungen ur föreställningen med samma namn som gruppen satte upp för sex år sedan framträder den som en plats för att ytterligare undersöka empatin ...

Av: Viktor Andersson | 05 november, 2013
Reportage om scenkonst

Strömmen som aldrig slutar virvla – På jakt efter forsens låt

Tidningen Kulturens Peter Sjöblom möter Roland Keijser och Anders Rosén för att gå en svensk folkmusikklassiker på djupet. Den svenska folkmusik har sina milstolpar. Den kanske första men troligen största är de ...

Av: Peter Sjöblom | 30 januari, 2014
Musikens porträtt

Benjamin 26

Håkan Eklund OM BENJAMIN Benjamin är en serie skapad och ritad av kulturella mångsysslaren Håkan Eklund. Det handlar om en-rutingar och serien används ofta av skaparen för att belysa dumma företeelser i allas ...

Av: Håkan Eklund | 11 februari, 2012
Kulturen strippar

Helena Nyblom och Ett drömspel



Helena Nyblom  1843-1926August Strindberg stack aldrig under stolen med att han påverkades av andra författare. Fältskärns berättelser av Zacharias Topelius inspirerade En namnsdagsgåva, hans första, numera försvunna skådespel. Vid ungefär samma tid tog han också intryck av den isländska sagoskatten. Charles Dickens inflytande är tydligt i Röda rummet. Henrik Ibsen påverkade Lycko Pers resa. Zola var avgörande för Fadren och Fröken Julie.

Edgar Allan Poe inte bara inspirerade till skådespelet Samum. Eftersom Poe avled samma år som Strindberg föddes lekte Strindberg med tanken att han var Poe reinkarnerad, en teknisk omöjlighet även i andevärlden. Poe avled nämligen flera månader efter Strindbergs födelse.

Vidare var Shakespeare en avgörande inspirationskälla för de historiska dramerna. Swedenborgs betydelse för Inferno-perioden och de expessionistiska dramerna är välbekant. Strindberg entusiasmerades av många fler. Hans Christian Andersen och Maurice Maeterlinck ej att förglömma. Strindberg angav den sistnämnde som inspiration till Svanevit. Men vad han än skrev och hur påverkad han än var, så blev resultatet ändå alltid Strindberg.

Ett drömspel (1901) präglas av hinduiska och buddhistiska tankegångar. Men vid läsningen av en av sagoberätterskan Helena Nybloms berättelser i hennes tidiga, mycket fina men nästan bortglömda novellsamling Fantasier (1896) slås jag av likheterna mellan hennes novell ”Glädjens lustfärd” och och framför allt det förspel till ett Ett drömspel, som Strindberg skrev till urpremiären på Svenska teatern i Stockholm 1907. 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Kan de verkligen vara en slump? Kan Strindberg ha tagit intryck av hennes saga? I båda fallen kommer guddomliga kvinnor till Jorden och i båda fallen påträffar de glädjelöshet hos människorna. Därtill kommer att både framställningssätt och tonläge är likartat.

Helena Roed-Nyblom (1843-1926) var en danska som i Florence träffade Carl Rupert Nyblom, som hon gifte sig med. Nyblom var Strindbergs lärare i estetik i Uppsala och vi vet att Strindberg kände Helena Nyblom. I sin biografi över Helena Nyblom skriver Gunnel Vallqvist följande:

Strindberg omtalas överraskande sällan i breven. Av spridda omnämnanden att döma uppskattade hon honom mycket för hans språk och fann hans kvinnofientlighet mest vara en reaktion mot manshatet hos feminister som Alfhild Agrell och den avskydda fru Edgren. Men hans författarskap i början av nittiotalet, under det första äktenskapets slutfas och Berlinperioden, väcker hennes motvilja. ”Läs inte sådanne ruttne böcker som Strindberg nu skrifver  ... ”, skriver hon till prins Eugen i september 1893. Bland de tusentals brev till Helena Nyblom som finns bevarade i Nyblomska arkivet är ett enda från Strindberg, ett långt brev från sommaren 1882, som är värt att något dröja vid. Troligen har Strindberg och fru Nyblom träffats i Uppsala eller Stockholm – att de var bekanta vet man, liksom att Strindberg hyste stor uppskattning för henne, medan hans inställning till professorn var mindre positiv (Nyblom tillhörde ju också, sedan 1879, den förhatliga Akademien).

August Strindbergs egen skiss till en planerad uppsättning av Ett drömspelLiksom Helena Nyblom läste Strindberg bör han, som också skrev sagor, ha läst hennes fantasier. Rent allmänt sett följer både ”Glädjens lustfärd” och Ett drömspel samma mönster. (Med Ett drömspel menas här både det 1901 författade skådespelet och det till premiären 1907 författade förspelet.)

I ”Glädjens lustfärd” vill Glädjen som vistas i Olympen vid parkerna kring Elysén besöka jorden. Glädjen frågar Allfadern vad stjärnan som droppar fram ur nattmörkret är för någonting.

”De kalla den jorden!” svarade Zeus, som satt försjunken i tankar på ett klippstycke, hvarifrån man öfverskådade hela himlen.

”Jorden,” upprepade Glädjen, ”det var ett mörkt namn. Och hvem bor på jorden?”

”Människorna kallar man dem,” svarade Zeus. ”De ha en viss yttre likhet med oss gudar; samma likhet, som skuggan af platanernas blad har med det friska Iöfvet, som strålar i ljuset.”

Glädjen satt tankfull en stund och frågade derpå:

”Äro människorna lyckliga?”

Zeus svarade henne endast med att rycka på axlarna.

Glädjen vände hastigt sitt lysande ansigte emot honom, der hon satt vid hans fötter.

”Men de äro väl ändå glada? De känna glädjen?” frågade hon ifrigt.

”Utan tvifvel känna de ett visst slags glädje,” svarade Zeus, som med förvåning såg en obekant oro i Glädjens ljusa ansigte. ”De känna en flyktig, öfvergående glädje, som alltid i sig sjelf bär fröet till undergång, men den glädje, vi äga, känna de icke; de känna ju icke dig!”

Zeus log och tog sin vackra dotter under hakan. Men hon sprang hastigt upp och utropade:

”Känna de inte mig? Nåväl, så skola de lära känna mig. Jag skall besöka dem,redan i morgon!”

Och Glädjen ger sig mycket riktigt iväg för att vara borta en hel dag. Hon ger sig av med ett hästdraget ekipage:

Hela himlahvalfvet glödde i morgonrodnaden, och det föreföll henne, som om beständigt nya världar rullades upp framför henne med de underbara molnmassor, som samlade sig och skildes likt luftiga böljor kring hästarnas hofvar.

Men plötsligt förändrades allt. Hon kände på en gång en tyngd öfver bröstet. Hon kunde endast med svårighet andas, och det såg ut som om äfven hästarne med ansträngning arbetade sig fram i en materia, som ville draga dem ned.

Bauers  Illustration till Helena Nybloms Bortbytingarna i Bland tomtar och troll 1913Om vi nu går till Ett drömspels förspel så utspelar sig samma händelseförlopp. Guden Indras dotter reser ner till jorden. När Indra frågar henne var hon är svarar hon:

Jag följde blixtens stråle ifrån höga Etern

Och tog ett moln till resvagn

Men molnet sjönk, och nu går färden nedåt …

Säg höge fader, Indra, vilka regioner

Jag råkat i? Vi är så kvavt,

Så tungt att andas?

INDRAS RÖST

Du lämnat andra världen och gått in i tredje,

Från Ḉukra, Morgonstjärnan,

Du fjärmat dig och träder in

i Jordens Dunstkrets; tag där märket

På Solens sjunde Hus, det heter Vågen,

Där dagens stjärna står vid höstens jämning

När dag och natt de väga lika …

INDRAS DOTTER

Du nämnde Jorden, är det denna mörka

Och tunga värld som lyses upp av månen?

INDRAS RÖST

Det är den tätaste och tyngsta

Av kloten som i rymden vandra

INDRAS DOTTER

Välan, jag går dit ner, men följ mig fader!

INDRAS RÖST

Nej, jag kan icke andas där

INDRAS DOTTER

Han som kunde rida i alla väder av Helena NyblomNu sjunker molnet, det blir kvavt, jag kvävs

Det är ej luft, men rök och vatten som jag andas

Så tungt, den drar mig nedåt, nedåt,

Och nu jag märker ren dess krängning,

Den tredje världen är dock ej den bästa …

Båda dessa gudadöttrar har svårt att andas i den kvava jordatomsfären och Indra kan inte följa sin dotter för han kvävs hos människorna. Glädjen inbillar sig att hennes ankomst ska hälsas med just glädje, men så icke. Frågan är om inte Glädjen råkar mer illa ut än Indras dotter:

Människorna där nere började att hyssja och hvissla. Man kastade först jord, sedan grus och småsten och till sist riktigt stora stenar upp emot henne. Hon lyfte på fötterna, för att de icke skulle träffa henne, men då de började hagla tätare och tätare, blef hon ond.

”Är det så ni mottaga Glädjen?” sade hon med rynkade ögonbryn. ”I som inte kännen mig, borde tacka himlen för att jag är kommen! Men jag stannar ingenstans, där jag inte är välkommen!”

Precis som i Ett drömspel dyker en diktare upp i Helena Nybloms fantasi, men han visar sig vara något helt annat än vad Glädjen förväntar sig.

”Stör mig inte! Jag diktar!”

”Är du diktare?” frågade Glädjen, och hennes ansikte lystes upp af varmt deltagande. ”Har ni också diktare här nere på jorden?”

Mannen stirrade på henne utan att veta, hvad han skulle svara. Nu var det han, som trodde att denna underliga flicka icke måtte vara riktigt vid sitt fulla förstånd.

”Är du en diktare,” fortfor hon och räckte honom en Ros, som hon i förbigående plockat. ”Då måste mitt sällskap vara dig kärt, ty jag är Glädjen!”

”Glädjen,” återtog han med samma tvära stämma som förr. ”Hvad är det för nonsens! Glädjen finns inte! Glädjen är bara en illusion!”

”Jaså,” svarade hon och ansträngde sig för att hålla skrattet tillbaka. ”Hvem har gjort den upptäckten!”

”Det är en modern upptäckt,” svarade han, ”en af de allra nyaste och finaste. Lifvet är ett elände. Det lyckligaste skulle vara, att dö så snart som möjligt, men det allra lyckligaste att aldrig ha blifvit född. Det är just om dessa sorgliga sanningar den dikt handlar, som jag håller på att skrifva.”

Glädjen såg misstänksamt på det papper han höll i handen, som om det varit ett farligt djur, som ville bita henne.

”Du kan väl i alla fall inte neka till, att Glädjen finns?” frågade hon oroligt.

”Jo, det kan jag verkligen,” svarade mannen. ”Ja, det vill säga en flyktig, öfvergående illusion, som hjälper människorna att för ett ögonblick glömma sitt medfödda elände, – men glädjen själf! De amsagorna ha vi lyckligtvis längese’n vuxit ifrån! Hvem i det nu lefvande människosläktet har väl någonsin kännt glädjen?”

Bauer tolkar Oskuldens vandring av Helena NyblomStrindberg kunde inte ha sagt det tydligare. Det är samma ifrågasättande av tillvaron som präglar Ett drömspel, men utan den buddhistiska betoningen av lidandets roll. Och Strindbergs diktare i Ett drömspel är inte fullt lika illusionsfri, men det finns som bekant andra händelser och gestalter i Ett drömspel som matchar den här texten. Tonläget, attityderna hos människor på jorden skiljer sig inte mycket från varandra i de båda texterna. Nybloms framställning är mera konventionell jämförd med Strindbergs. Ett drömspel innebar ju att ett helt nytt sätt att hantera händelseförlopp inom världsdramatiken, men i princip utspelar sig samma skeende.

Som om inte alla dessa pessimistiska stämningslägen, som hanteras på likartat sätt i båda texterna vore nog, så dyker likt en uppenbarelse uppgiften upp i Gunnel Vallquists biografi att Helena Nyblom nästan tjugo år före Strindberg skriver så här: ”Det är synd om alla människor”, Begreppet återkommer dessutom flera gånger i Helena Nybloms brev från 1880-talet.

Detta begrepp – som Strindberg använde i formen ”Det är synd om människorna” som en refräng i Ett drömspel precis som Helena Nyblom använde det som omkväde i sina brevväxlingar – har tack vare Ett drömspel blivit till ett bevingat uttryck.

Handlar det om en slump, ett meningsfullt sammanträffande av den art som Jung kallade synchronicitet eller hade Strindberg tagit intryck av Helena Nyblom? Det tycks i varje fall inte råda någon tvekan om annat än att Helena Nyblom var först med konceptet. Oavsett vilket så tycks Helena Nyblom och August Strindberg i detta avseende ha varit vad man skulle kunna kalla själsfränder.

Nu är inte ”Glädjens lustfärd” den enda novellen i Fantasier med likartat tema. I den andra novellen ”Sorgens flykt”tar Sorgen Glädjens misslyckade besök på Jorden till intäkt för att också sänka sig dit. Men hennes besök misslyckas också. Människorna vill lyncha henne. I den tredje novellen ”Kärlekens vandring” följer Kärleken Glädjen och Sorgen i spåren med något bättre resultat. 

Fantasier publicerades fem år före Ett drömspel. Helena Nybloms sagor illustrerades på sin tid av både John Bauer och Carl Larsson.

 Bertil Falk

Ur arkivet

view_module reorder
Albert Camus

Albert Camus – en författare och ett främlingskap som fortsätter att fascinera

2013 var det hundra år sedan Albert Camus föddes, vilket uppmärksammades stort i Frankrike. Föredrag och symposier avlöste varandra, nyutgåvor av hans texter och en rad nya publikationer om författaren ...

Av: Elisabeth Tegelberg | Essäer om litteratur & böcker | 17 november, 2015

Guido Zeccola. Foto: Ida Thunström

Innan festen tar slut

Chefredaktören Guido Zeccola lämnar i februari Tidningen Kulturen. Ida (som även hon lämnar sitt uppdrag -som konstredaktör- på tidningen) och Guido har träffats för att tala om Tidningen Kulturens liv ...

Av: Ida Thunström | Media, porträtt | 28 februari, 2017

Sommarens sillar och grillar

Dagen före sommarpartyt ökar stressnivån. En av de bjudna ringer på telefonen. Ska hon hoppa av? Eller har hon med någon mer gäst? Är det några intrikata matspecifikationer som vi ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 24 juni, 2013

Someone for me – Whitney Houston tribute

För några år sen berättade jag för en tjejkompis i Stockholm att jag hade vaknat upp med en dröm om att Whitney Houston var död. Hade drömt om att alla ...

Av: Annelie Babitz | Gästkrönikör | 15 februari, 2012

Beredning av kaffe i en enkel restaurang i Gondar, Etiopien. Foto Tarja Salmi-Jacobson

Kaffe, gudarnas dryck från Etiopien

Det berättas att en etiopisk vallpojke på 900-talet skulle ha upptäckt att när hans getter åt kaffebuskens bär och blad blev de alltid pigga samma kväll. Kaldi, som pojken hette ...

Av: Tarja Salmi-Jacobson | Kulturreportage | 12 april, 2016

Balthazar Gracian, Arthur Schopenhauer och livsviljan

I en tid då många människor praktiserar Schopenhauers åsikt att man kan befria sig ur världens elände genom att förneka livsviljan, är filosofen om inte glömd så dock förgäten. Låt ...

Av: Bo I. Cavefors | Agora - filosofiska essäer | 02 januari, 2014

Asger Jorn: I begynnelsen var bilden. Foto: Thomas Notini

Cobra – nittonhundratalets sista avantgarde

Thomas Notini om COBRA som inte är en antydan om något farligt och skräckinjagande utan ett akrostikon bildat av början av (de franska) namnen på de tre städer varifrån gruppens ...

Av: Thomas Notini | Essäer om konst | 17 augusti, 2015

Carl Milles skulptur

Biblicism i modern film

Människans sägner är så mycket mer än bara ursprungsberättelser och övernaturliga förklaringar på världsfenomen; de erbjuder visdom, moraliska budskap och levnadsregler för dem som söker, skriver Noak Gröning som i ...

Av: Noak Gröning | Essäer om film | 12 juni, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.