Crister Enander om Birgitta Stenberg

Birgitta Stenberg fick ta emot ett av de största litterära pris en svensk författare kan få – näst efter Alfred Nobels vill säga – Selma Lagerlöfs litteraturpris. Och tidigare har ...

Av: Crister Enander | 23 augusti, 2014
Litteraturens porträtt

Ikonoklaster

Att rensa ut ”Tintin i Kongo” från barnbiblioteken som visst skett i Stockholm skulle inte gå i Belgien, trots landets koloniala förflutna. Hans skapare Georges Rémi, född den 22 maj 1907 ...

Av: Ivo Holmqvist | 28 september, 2012
Essäer

Postmoderna perversioner: Guillaume Faye läser Heidegger

Den andliga fronten som under 1900-talet kämpade mot den moderna teknokratins destruktiva metoder existerar inte längre sedan något årtionde tillbaka.I svetsfogen mellan "usura" och en globalism som är totalitarismens verkliga ...

Av: Guido Zeccola | 27 juli, 2010
Essäer

Jag har aldrig tänkt på marknaden

Tidningen Kulturen presentar en serie porträtt av olika bokförlag i Sverige. Vad gör de? Vilken är deras policy och politik? En sak är säker: deras insatser är ett viktigt bidrag ...

Av: Daniel Westerlund | 12 maj, 2008
Litteraturens porträtt

Norman Rockwell, en spegling av Amerika



Norman RockwellI det senaste avsnittet av Downton Abbey, det som utspelar sig kring julen, slår en engelsk lord som hamnat på obestånd sina lovar kring den amerikanska miljonärskan, slottsfruns mamma. I Shirley MacLaines framtoning är hon så vulgärt amerikansk och rättfram som engelsmän, med liten eller ingen rätt, älskar att föreställa sig befolkningen i USA, övertygade om sin egen sofistikerade kulturella överlägsenhet. Hon ser ut som ett spöke. Det hindrar inte lorden, men hon genomskådar honom. Pengarna behåller hon för sig själv, och någon ladytitel är hon inte intresserad av. Hon föreslår i stället att han tar sig över Atlanten, så ska hon bjuda samman honom med några miljonärsänkor som fikar efter en fin titel.

"Come to my little cottage on Bellevue in Newport!" Inte alla som såg avsnittet förstod detta rejäla understatement. Men den som varit i Newport, Rhode Island, gör det. Bellevue är den långa breda gata som kantas av miljonärspalats från den tid när rövarbaroner med sociala och kulturella ambitioner och penningstinna efter lyckade affärer i järn och stål, bilfabriker och järnvägar lät bygga palats efter europeiska förebilder, ståtliga mansions med trettio-fyrtio rum, ibland med Versailles som modell. Ett av dem ägdes av den excentriska Doris Duke som ärvde ett tobaksimperium. Hon var frikostig med donationer för att bevara Newports märkvärdiga arkitektur, inte bara palatsen utan också trähusen från slutet av 1600-talet: Newport är en av USAs äldsta städer.

En bra bit bort på Bellevue finns ett stort hus med många rum som nu hyser ett museum för illustrationskonst. Bland de mest namnkunniga konstnärerna som ställs ut är N. C. Wyeth, pappa till  ultrarealisten Andrew Wyeth (med den bekanta drömmande flickan på ängen, och de många akvarellerna på modellen Helga med flätorna) och en mästare på att bildsätta äventyrsböcker av R. L. Stevenson och andra. Det är klassiska bilder som generationer av amerikaner (pojkar mest) tagit till sig. Just så såg John Silver ut, med lapp för ögat, träben och en papegoja på axeln. Ännu större intresse har besökaren av de bilder av en någon yngre artist som ställs ut och vars målningar numera hör till de verkliga dyrgriparna: Norman Rockwells bekanta omslag till Saturday Evening Post.

I början av december i fjol ropades tre av originalen till sådana omslag (den flitige Rockwell hann med 323 av dem, från 1916 till 1963) ut på Sotheby´s i New York och nådde fabulösa summor, sammanlagt 58 miljoner dollar. Vem som ropade in dem förblir en hemlighet, men man vet att både filmmagnater och en av arvtagerskorna till Wall-Mart hör till samlarna av Rockwells konst. Högst gick "Saying Grace" som kammade in 46 miljoner: en gudfruktig farmor (eller mormor) knäpper händerna samman med sin lille sonson (eller dotterson) innan de börjar äta, till förvåning för de andra på lunchbaren som är vana vid att kasta sig över maten.  Sådan lätt sentimentala  scener finns det gott om i Rockwells produktion, kan jag konstatera när jag bläddrar genom den stora flotta "Norman Rockwell 332 Magazine Covers" som jag är lycklig ägare till.

Norman Rockwell. Doctor and the doll. Saturday Evening Post cover march 9 1929

Han började med sina omslag i Literary Digest men gick snart över till Saturday Evening Post. En illustration, den fanns på numret för den 9 mars 1929, ser vi varje gång vi kör in till centrala Auckland. På blindmuren till ett apotek har man förstorat upp denna bekanta bild: en liten flicka kommer med sin sjuka docka till husläkaren som tålmodigt tar fram sitt stetoskop för att höra vad som felas. En hjärteknipande och kanske också effektiv reklam (fast bilden på muren borde bättras på, den flagnar betänkligt). Ett annat av hans omslag hör till mina tidiga bildminnen, dock inte riktigt så tidigt som första gången det fanns på veckotidningsomslaget, den 6 mars 1948. "Gossip" visar femton damer och herrar som för vidare skvaller, en av dem Rockwell själv..

Det kunde varit en illustration till H. C. Andersens saga om fjädern som blev till många hönor, om hur ryktet om en höna som putsar av sig en fjäder för att göra sig vacker inför tuppen av skvallret blir till flera höns som plockar bort alla sina fjädrar och blir skandalöst nakna. Hos Rockwell ser man ansiktena på folk, i lika mån förvånade och förtjusta när de får veta en skvallrig nyhet som de genast för vidare. Och på slutet är ringen sluten, där får den som satte igång det hela höra vad som blivit av historien och känner säkert inte igen en enda sak i den. Den gången flödade läsarbreven in till Saturday Evening Post, alla ville veta vad det var för skandal som så ivrigt fördes vidare.

Men om Norman Rockwell alls visste vad det var de talade om så höll han tyst om det. Han var en ganska tillbakadragen man, det framgår av en ny stor bok om honom som just kommit: "American Mirror: The Life and Art of Norman Rockwell" av Deborah Solomon (Farrar, Strauss and Giroux, 483 s., 28 dollar). I den spekuleras lite för mycket  och nog ganska grundlöst i Rockwells intresse för unga människor, särskilt pojkar, men annars är det bra. Han var född i New York men kom att flytta till Stockbridge, en lantlig avkrok i Massachussetts där det sedan länge finns ett mycket sevärt Norman Rockwell-museum. Vi var där för några år sedan, och när vi sett allt köpte vi en mugg med hans bild på ortens allmänning, the village green, omgiven av en rad typiskt amerikanska småstadsfasader.

Som boktiteln anger är hans många målningar en spegel av det typiskt amerikanska, kanske inte alltid som det är, särskilt inte nu när medelklassen i USA är på god väg att försvinna, men som amerikaner i gemen vill att det ska se ut: gudfruktigt, patriotiskt, småtrivsamt, anekdotiskt: "A small-Town Arcadia of his own imagining" skriver Deborah Solomon. En som verkligen vet hur småstadsamerika ser ut (eller i varje fall såg ut för några årtionden sedan) och som är bra på att mytologisera det, är humoristen Garrison Keillor som sedan länge har sin egen radioserie A Prairie Home Companion,  om vad som tilldragit sig av vardagshändelser hos de goda grannarna i den fiktiva småstaden Lake Wobegone i Mellanvästern. Han är från Wisconsin (vi har en nära vän som var hans rumskamrat på college i Madison och som påstår att han den gången var en genomtrist typ).

Garrison Keillor recenserade uppskattande "American Mirror" i The New York Times för ett par månader sedan, med uppenbart igenkännande och stor sakkunskap, och kommenterade hur Rockwell ändrade sig med tiden, från att ha börjat med en smålustig bild på storebror som tvingas gå ut med sin nyfödda lillasyster, "embarrassed to be seen by his chums as he pushes a baby carriage, a baby bottle in his pocket", över de stora väggmålningarna från andra världskriget som sammanfattar amerikansk  demokrati på ett slående och övertygande vis, och till 1960-talets porträtt på den modiga lilla flicka som i skydd av federal militär bryter skolbojkotten mot färgade i det segregerade södern, och porträtt på Eisenhower och Kennedy. Sedan fick tidningen nya ägare som trodde att omslag med foton på filmstjärnor skulle sälja bättre än Rockwells americana, möjligen en felspekulation.

"He rode his bike around Stockbridge, went on TV talk shows, tolerated his own celebrity, and kept working and working. Toward the end, at 84, in and out of dementia, unable to work, he was still wheeled into the studio every day to listen to classical music, wash his brushes, arrange his stuff, putter around, do everything but paint.." Norman Rockwell som dog 1978 var alltså född några år före förra sekelskiftet. Han fick inte inte illa betalt för sina många veckotidningsomslag,  efter hand ungefär 30.000 dollar per styck i dagen penningvärde. Vem är det som kammat hem miljonerna nu? Sotheby´s till en mindre del, men merparten till de tre sönerna till den som var art director på Saturday Evening Post och som fick de tre målningarna av Rockwell. Han hade dem  hängande på väggen tills han gick bort för tjugoett år sedan. Därefter vidtog ett utdraget käbbel mellan arvingarna som sent omsider försonats. Nu borde de vara nöjda...

Ivo Holmqvist

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Neorealism, lojalitet, svek och en enorm frihetskänsla

Neorealism, lojalitet, svek och en enorm frihetskänsla Ragnar di Marzo och Manusgruppens filmprojekt över generationsgränserna har resulterat i Kärringen därnere - en dramakomedi om möten och vänskap som trotsar alla hinder ...

Av: Guido Zeccola | Filmens porträtt | 12 oktober, 2006

Den bortglömda förmågan att hålla en hemlighet - Eller: vem är Burial?

Sampling var sedan länge ett känt fenomen, bland annat inom den brittiska dansmusiken, långt innan Burial. Men genom sina 2-steprytmer, djupa basgångar och melankoliska drift mot allt djupare innebörder, blev ...

Av: Robert Halvarsson | Musikens porträtt | 12 februari, 2014

Carlos Castanedas avsked av sina läsare

Den ensamma fågeln har fem förutsättningar:Den första är att den flyger till den högsta punkten;den andra är att den inte längtar efter sällskap,inte ens utav sin egen art;den tredje är ...

Av: Nina Michael | Essäer om religionen | 27 augusti, 2013

Förnuftets källor är språkets förbrytelse

Filosofen (eller diktaren) som en världsfrånvänd, opraktisk, naiv och excentrisk människa. Likgiltig socialt anseende, förmögenhet eller personlig lycka (gör ingen korrelation mellan dessa). Däremot, utan att generalisera, kan den ”teoretiska” ...

Av: Göran af Gröning | Agora - filosofiska essäer | 04 januari, 2017

Katarina, helgonet av de omöjliga

Katarina föddes i Siena 1347 och dog i Rom 1380. En historiker karaktäriserar Katarinas samtid på följande knapphändiga sätt. "Det var en eländig tid för mänskligheten. En källa från 1300-talet ...

Av: Lena Månsson | Övriga porträtt | 07 mars, 2011

Postmodernismens liv efter detta

För några år sedan publicerades samlingsvolymen Svar på frågan: Vad var det postmoderna?. Skriften kan tolkas som en till akademisk ”nyansering” förklädd äreräddning av ”det postmoderna”. (I skamvrån, som ”onyanserad” ...

Av: David Brolin och Göran Fredriksson | Agora - filosofiska essäer | 17 juni, 2017

Intervju med Bo Ibn Al-Waqt Gustavsson

Bo Gustavsson har utkommit en ny diktsamling, Carmina Esoterica. Ibn Al-Waqt, ögonblickets son, det är vad sufierna kallar sig.   Din nya diktsamling har gett titeln Carmina Esoterica, dvs. "esoteriska sånger". Det ...

Av: Mohamed Omar | Litteraturens porträtt | 16 februari, 2009

Och Gud skapade Lili von Wallenstein

Lili von Wallenstein är en av de mest intressanta författarinnorna som jag har läst den senaste tiden. Hennes nya bok Och Gud skapade kvinnan har beskrivits som "en postfeministisk Jägarna ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 07 juli, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts