Stefan Whilde

Anteckningar om getter, sjömän, åtgärdspaket och musik!

1. Vi har nu gått in i getens år. Fred och harmoni väntar enligt kinesisk lära. Hälsa och motion dessutom. Efter ett oroligt 2014 i lilla Sverige och stora världen ...

Av: Stefan Whilde | 01 april, 2015
Stefan Whilde

2 sprites fixt av Hebriana Alainentalo

Kärlek utan löftesland.

Kärleken är i kris. Kärleksrelationen, som helst ska vara en trygg hamn bortom världens kaotiska oroligheter, har själv börjat vackla och erbjuder inte längre den trygghet som många säger sig ...

Av: Jeremiah Karlsson | 30 april, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Medeltida tolkningar av Torahn

Det finns få texter som är så enkelt och spartanskt skrivna som Torahn. Samtidigt är den från en svunnen tid med andra tanke- och levnadssätt. I denna öken av kargt ...

Av: Gustaf Redemo | 11 december, 2012
Essäer om religionen

En väg in till en annan verklighet. Ingeborg Bachmann och Paul Celan

Det är en omvälvande och livsavgörande kärleksaffär. Den utspelar sig mellan två författare vars nerver tycks ligga utanpå skinnet. Det är intensivt. Det är allvar. Det rör sig om något ...

Av: Crister Enander | 27 oktober, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Kaurismäki – absolut finskt?



Aki KaurismäkiAki Kaurismäki kan ses som någonting absolut finskt även om många finländare tycker att han förmedlar en felaktig bild på Finland i sina filmer. Ändå tilltalar Kaurismäkis filmer en internationell publik som uppskattar de djupt mänskliga historierna fyllda med filmisk lek.

Mannen beställer Koskenkorva i den nyöppnade restaurangen Työ (arbete på svenska). Filmen heter Moln på Drift, och är regisserad av Aki Kaurismäki.

Den sprittörstiga mannen är Peter von Bagh. Både Peter von Bagh och Aki Kaurismäki kan tänka svara något slags finska filmhjältar. Bägge har regisserad film, skrivit om filmer och grundat en filmfestival, men framför allt är båda filmentusiaster till sista andetaget.

Det som dock skiljer herrarna ifrån varandra är att von Bagh är förtjust i orden, medan Kaurismäki undviker dem till varje pris.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I april 2008 beviljades Kaurismäki titeln ”akademiker” av presidenten Tarja Halonen. Ett avgörande skäl till denna ära var Kaurismäkis internationella karriär, någonting som uppskattas högt i Finland. Von Bagh har i sin tur en rad böcker översatta till flera språk samt han är den kreativa ledaren för Il Cinema Ritrovato, filmfestivalen i Bologna.

Men vi går lite tillbaka i tiden. När von Bagh i slutet av 1970-talet planerade filmarkivets filmprogram satt den unge Aki Olavi Kaurismäki i biografen och såg varje visning. Senare blev Aki och Peter vänner för livet

Och med detta citat beskriver Kaurismäki sitt systematiska filmtittande:

Jag visste till exempel tre månader i förväg vilken film jag skulle se den 14 april klockan 14.30. Det var strikt vetenskapligt, som hos Jean Luc Godard början av 60-talet, förutom att jag inte hade någon sportbil. Som motvikt till det hade jag däremot en brevbärares kvicka fötter.

Att von Bagh hälsar på mig innan sin föreläsning på bio Victor förvånar mig lite. Den kanske ändå mest kända finska filmnörden lär ha ett utmärkt minne. Samtidigt är det ett tecken på att det finländska filmlivet är sorligt litet. Att jag kanske hör till den nya generationens cineaster som suttit ganska många kvällar på Orion, filmarkivet i Helsingfors, räcker till att filmarkivets förra chef känner igen mig. Imponerande.

Alla som bekantat sig med boken Aki om Kaurismäki (Peter von Bagh, 2007) vet att jag inte talar om vilkenbiograf som helst, utan den biograf där både vonBagh och Kaurismäki har sett sina Renoirs och Godards.

Bokens författare, filmvetaren Peter von Bagh besökte Cinemateket en höstkväll för att hålla en föreläsning på sin ”miserabla svenska”. ”Ni kunde ha haft Aki Kaurismäki här ikväll men nu fick ni mig istället, vilken otur”, börjar von Bagh sitt tal ironiskt. Inga märkvärdiga språkfel, von Bagh kan umgås med sin publik som klart och tydligt visar sin förtjusning.

Det är nog svårt att vara kritisk när man talar om sin nära vän och samtidigt vill tala för den finska filmkulturen.

Lite av samma svaghet tycks ha en annan rätt så nyutgiven bok Aki Kaurismäen elokuvat (Aki Kaurismäkis filmer, Lauri Timonen, 2006) om Kaurismäkis filmproduktion från The Liar (1981) till Ljus i Skymningen (2006), (boken finns för nuvarande endast på finska.

En kortare recension på Aki om Kaurismäki av Kristoffer Noheden finns att läsa i Tidningen Kulturens nummer 35/2007.

Kanske det svåra i ett litet filmland som Finland är att de få internationellt framgångsrika finska regissörerna betraktas lätt och med stolthet som auteur.

För att citera Kaurismäki: ”Vi här i Finland är veterligen ett flitigt och gudfruktigt folk, och Shakespeare erbjuder oss ingen tröst.” von Baghs framställning förblir således en aning för storslagen. Visst kan man jämföra Kaurismäki med Bresson och Godard, men än sen? För mig räcker Kaurismäkis filmer i sig som små konstverk. von Bagh håller ändå en fin liten genomgång av en filmhistoria skriven av Aki Kaurismäki och mycket av det han säger baserar sig på intervjuboken, men filmklippen han visar är helt unika.

Början på Brott och Straff (Rikos ja Rangaistus, 1983) är en intressant köttig introduktion till en djärv Dostojevskij filmatisering.

Frank, spelad av Matti Pellonpää, i Calamari Union (1985) håller en poetisk monolog om hur det är att vara en hungrig man. Filmen har också setts som en ”undergroundfilm” på grund av att man åker med tunnelbana i filmen Dessutom visas klipp ur Ariel (1988) där huvudpersonens pappa tar livet av sig och lämnar en Cadillac till sin son. Skuggorna i Paradiset (Varjoja Paratiisissa, 1986) förblir dock en av mina personliga Kaurismäki favoriter.

Den lilla historien om kassörskan Ilona och sophämtaren Nikander är så prima, så roligt att jag inte kan låta bli att vara alldeles sentimental. ”Med detta möte, liksom de flesta viktiga avgöranden i berättelsen, är fullständigt ordlöst. Kaurismäki har funnit ett språk som är lika behärskat som passionerat.” Detta språk har dock utvecklats och förfinats; som många påstått fått sin fulländning i Mannen utan Minne (2002).

Det genomgående i Aki Kaurismäkis produktion är en viss slags nysurrealism och tron på den lilla människan. Fast man är fattig har man rätt till sitt människovärde och kanske en Cadillac.

Kaurismäkis intresse för litteratur, konst, hundar, musik och förstås film är närvarande i alla hans filmer; och givetvis i både böckerna av von Bagh och Timonen.

Även om de flesta protagonister är antingen fattiga eller arbetslösa är det intellektuella livet (vid sidan av spritdrickandet etc.) inte bara ett borgerligt privilegium.

En utopi i dagens samhälle? Eller en viskning eller rop i ytlighetens tomma landskap? Att göra en film om den fattiga arbetarklassen i 1980-talets uppsving-Finland var ofattbart. ”Paradoxalt nog var Skuggor med sina vardagsteman den första finska filmen där man kan prata om en viss internationell framgång.”

Först efteråt har man börjat tematisera arbetarklassen i finska filmer. Ett bra men sent exempel är Eila (Jarmo Lampela, 2003).

Intervjuboken Aki om Kaurismäki har översatts åtminstone till franska, italienska, engelska, japanska och svenska. Boken är full av filmhistoriska hänvisningar och förhållningen till filmkonsten är uppriktigt, högtidlig och allvarlig. Boken är både intim, rolig och intellektuell, även om den strider mot den Kaurismäki ska principen.

Om regissören i slutändan vill bli av med bilden efter att först avskaffat ljud och ord, känns den kritiklösa hyllningen i boken ganska banal. ”Shakespeare förstörde filmkonsten. Jag är trött på dialog. Min primära avsikt är att också göra mig av med bilden.” Det intressanta är hur annorlunda svenska och finska medier mottog boken Aki om Kaurismäki när den

kom ut. På finska sidan skyller man på överdrivenhet och excess medan DNs skribent förhåller sig till den översatta boken mycket positivt. Aki om Kaurismäki är underhållande och saknar definitivt inte ironi och passion. Dessutom är bokens bildmaterial framstående.

Sammanfattningsvis kan man ändå säga, och som jag gjort denna text genom, och Johan Croneman skriver: ”Kaurismäkiboken är ett verk att citera.”

När jag besöker det höstdystra Helsingfors och beställer en kopp vanligt kaffe – inte ens tal om espresso – på vikingaterminalens café, drabbas jag av en ytterst Kaurismäkisk känsla; kaffet smakar vatten och cafébiträden lär ha gett mig onda blickar när jag uttrycker denna besvikelse en aning för högt.

En regissör som gjort sig till en adjektiv: Aki Kaurismäki lyckas nog inte bara bevisa att han läst filmhistorien ordagrant, utan lyckas han också skapa en unik, ny bild- surrealism vars upplevelse som inte bara är finsk utan universellt tilltalande.

”Med andra ord: man borde göra raka, kortfattade och utsökt vackra filmer […]” Skrev Kaurismäki sex år innan han själv gjorde Skuggorna i Paradiset.

 

Mirva Huusko

Ur arkivet

view_module reorder

ASIMOV, CLARKE, BRADBURY OCH VIDARE: OM Sf OCH Pf

Den sommaren, 1970, när jag som 17-åring frälstes av såväl litteraturen som filosofin, läste jag främst tre författare: Rilke (Duinoelegierna, Malte Laurids Brigge), Södergran (allt!) och – Isaac Asimovs Stiftelsetrilogin ...

Av: Carsten Palmer Schale | Essäer om litteratur & böcker | 24 juni, 2012

Detta ville jag säga

. .. en dikt av Gilda Melodia

Av: Gilda Melodia | Utopiska geografier | 20 juli, 2017

Den arbetslöse i vildmarken

Få svenska filmer som jag har sett har varit så lyckade som Losers. I händelsernas centrum står en kvinna i yngre medelåldern, Karin (Isabella Von Saenger). Hon arbetar med en ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 31 december, 2013

Veckan från migrationsverket

En 91-årig dement kvinna med familj i Sverige ska utvisas till Ukraina, där hon inte har någon släkt kvar. (Hennes utvisning stoppades i sista stund av Europadomstolen.) Jacqueline, 74 år ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 22 oktober, 2011

Tanker om moral og etikk, livssyn og likeverd

Moralen og det moralske  For å komme under vær med begrep som  moral og etikk, er det praktisk formålstjenelig å foreta en grenseoppgang mellom disse begrep og det begrepene er ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 16 juli, 2009

Agnes Gällhagen. Det finns ingen dans i frekvens och balans

Det finns flera rum. Rummen existerar samtidigt, intill varann. Helt tillgängliga är de olika rummen inte. Trösklar separerar dem, och några av dörrarna är stängda. Det vore en felaktighet att ...

Av: Agnes Gällhagen | Utopiska geografier | 30 september, 2013

Vladimiro Sirenetto  Oravsky. Bild: Ole Schwander

April april din dumma strömming - en kunskapslyftspaus

Den första april försöker många institutioner och ännu fler människor överträffa varandra med vitsar, absurditeter och practical jokes av varierade underhållnings- och surhetsgradsvärde. Jag tycker att det är en trevlig tradition ...

Av: Vladimiro Sirenetto Oravsky | Gästkrönikör | 01 april, 2016

Den romantiska texten - en helig princip

En av de stora förtjänsterna med Horace Engdahls essäsamling Den romantiska texten, är att han så konsekvent förmår ställa poesin i relation till varat och existensen och därmed "frigöra" både ...

Av: Lars-Göran Söderberg | Essäer om litteratur & böcker | 28 september, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.