Att tämja gudarna

Likt Usain Bolt sprintar Ian Buruma i sin senaste bok igenom tre essäer på 125 sidor blankt. Den första handlar om skiljandet mellan stat och kyrka i USA respektive Europa ...

Av: Niklas Anderberg | 14 februari, 2012
Essäer om religionen

Leka sköldpadda tillsammans Baserat på ett sant rykte

Jag kallar den allvarsamma, pedagogiska men även lagom underhållande leken ”Leka sköldpadda tillsammans”, mest på grund av att den heter så. ”Leka sköldpadda tillsammans” lämpar sig lika mycket för de anställda ...

Av: Vladimir Oravsky | 05 oktober, 2013
Gästkrönikör

Julian Aguilera Marías om Herakleitos

Iillustration: Joakim Ceder Julian Aguilera Marías om Herakleitos I filosofihistorien är det vanligt att betrakta filosofen Herakleitos (540-480 f.Kr.) som motsats till filosofen Parmenides (540-470, ev. 515-445 f. Kr.), vilkas tankevärldar ...

Av: Thor Olav Olsen | 16 oktober, 2007
Agora - filosofiska essäer

Adonis. Foto: Mariusz Kubik

En diktare bortom alla gränser

Poeten och konstnären Adonis, som blivit ett världsnamn inom poesin, föddes i en alawitisk by i Syrien 1930, och drogs som filosofistudent i Damaskus in i ett  politiskt nytänkande som ...

Av: Percival | 08 oktober, 2015
Litteraturens porträtt

Kaurismäki – absolut finskt?



Aki KaurismäkiAki Kaurismäki kan ses som någonting absolut finskt även om många finländare tycker att han förmedlar en felaktig bild på Finland i sina filmer. Ändå tilltalar Kaurismäkis filmer en internationell publik som uppskattar de djupt mänskliga historierna fyllda med filmisk lek.

Mannen beställer Koskenkorva i den nyöppnade restaurangen Työ (arbete på svenska). Filmen heter Moln på Drift, och är regisserad av Aki Kaurismäki.

Den sprittörstiga mannen är Peter von Bagh. Både Peter von Bagh och Aki Kaurismäki kan tänka svara något slags finska filmhjältar. Bägge har regisserad film, skrivit om filmer och grundat en filmfestival, men framför allt är båda filmentusiaster till sista andetaget.

Det som dock skiljer herrarna ifrån varandra är att von Bagh är förtjust i orden, medan Kaurismäki undviker dem till varje pris.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I april 2008 beviljades Kaurismäki titeln ”akademiker” av presidenten Tarja Halonen. Ett avgörande skäl till denna ära var Kaurismäkis internationella karriär, någonting som uppskattas högt i Finland. Von Bagh har i sin tur en rad böcker översatta till flera språk samt han är den kreativa ledaren för Il Cinema Ritrovato, filmfestivalen i Bologna.

Men vi går lite tillbaka i tiden. När von Bagh i slutet av 1970-talet planerade filmarkivets filmprogram satt den unge Aki Olavi Kaurismäki i biografen och såg varje visning. Senare blev Aki och Peter vänner för livet

Och med detta citat beskriver Kaurismäki sitt systematiska filmtittande:

Jag visste till exempel tre månader i förväg vilken film jag skulle se den 14 april klockan 14.30. Det var strikt vetenskapligt, som hos Jean Luc Godard början av 60-talet, förutom att jag inte hade någon sportbil. Som motvikt till det hade jag däremot en brevbärares kvicka fötter.

Att von Bagh hälsar på mig innan sin föreläsning på bio Victor förvånar mig lite. Den kanske ändå mest kända finska filmnörden lär ha ett utmärkt minne. Samtidigt är det ett tecken på att det finländska filmlivet är sorligt litet. Att jag kanske hör till den nya generationens cineaster som suttit ganska många kvällar på Orion, filmarkivet i Helsingfors, räcker till att filmarkivets förra chef känner igen mig. Imponerande.

Alla som bekantat sig med boken Aki om Kaurismäki (Peter von Bagh, 2007) vet att jag inte talar om vilkenbiograf som helst, utan den biograf där både vonBagh och Kaurismäki har sett sina Renoirs och Godards.

Bokens författare, filmvetaren Peter von Bagh besökte Cinemateket en höstkväll för att hålla en föreläsning på sin ”miserabla svenska”. ”Ni kunde ha haft Aki Kaurismäki här ikväll men nu fick ni mig istället, vilken otur”, börjar von Bagh sitt tal ironiskt. Inga märkvärdiga språkfel, von Bagh kan umgås med sin publik som klart och tydligt visar sin förtjusning.

Det är nog svårt att vara kritisk när man talar om sin nära vän och samtidigt vill tala för den finska filmkulturen.

Lite av samma svaghet tycks ha en annan rätt så nyutgiven bok Aki Kaurismäen elokuvat (Aki Kaurismäkis filmer, Lauri Timonen, 2006) om Kaurismäkis filmproduktion från The Liar (1981) till Ljus i Skymningen (2006), (boken finns för nuvarande endast på finska.

En kortare recension på Aki om Kaurismäki av Kristoffer Noheden finns att läsa i Tidningen Kulturens nummer 35/2007.

Kanske det svåra i ett litet filmland som Finland är att de få internationellt framgångsrika finska regissörerna betraktas lätt och med stolthet som auteur.

För att citera Kaurismäki: ”Vi här i Finland är veterligen ett flitigt och gudfruktigt folk, och Shakespeare erbjuder oss ingen tröst.” von Baghs framställning förblir således en aning för storslagen. Visst kan man jämföra Kaurismäki med Bresson och Godard, men än sen? För mig räcker Kaurismäkis filmer i sig som små konstverk. von Bagh håller ändå en fin liten genomgång av en filmhistoria skriven av Aki Kaurismäki och mycket av det han säger baserar sig på intervjuboken, men filmklippen han visar är helt unika.

Början på Brott och Straff (Rikos ja Rangaistus, 1983) är en intressant köttig introduktion till en djärv Dostojevskij filmatisering.

Frank, spelad av Matti Pellonpää, i Calamari Union (1985) håller en poetisk monolog om hur det är att vara en hungrig man. Filmen har också setts som en ”undergroundfilm” på grund av att man åker med tunnelbana i filmen Dessutom visas klipp ur Ariel (1988) där huvudpersonens pappa tar livet av sig och lämnar en Cadillac till sin son. Skuggorna i Paradiset (Varjoja Paratiisissa, 1986) förblir dock en av mina personliga Kaurismäki favoriter.

Den lilla historien om kassörskan Ilona och sophämtaren Nikander är så prima, så roligt att jag inte kan låta bli att vara alldeles sentimental. ”Med detta möte, liksom de flesta viktiga avgöranden i berättelsen, är fullständigt ordlöst. Kaurismäki har funnit ett språk som är lika behärskat som passionerat.” Detta språk har dock utvecklats och förfinats; som många påstått fått sin fulländning i Mannen utan Minne (2002).

Det genomgående i Aki Kaurismäkis produktion är en viss slags nysurrealism och tron på den lilla människan. Fast man är fattig har man rätt till sitt människovärde och kanske en Cadillac.

Kaurismäkis intresse för litteratur, konst, hundar, musik och förstås film är närvarande i alla hans filmer; och givetvis i både böckerna av von Bagh och Timonen.

Även om de flesta protagonister är antingen fattiga eller arbetslösa är det intellektuella livet (vid sidan av spritdrickandet etc.) inte bara ett borgerligt privilegium.

En utopi i dagens samhälle? Eller en viskning eller rop i ytlighetens tomma landskap? Att göra en film om den fattiga arbetarklassen i 1980-talets uppsving-Finland var ofattbart. ”Paradoxalt nog var Skuggor med sina vardagsteman den första finska filmen där man kan prata om en viss internationell framgång.”

Först efteråt har man börjat tematisera arbetarklassen i finska filmer. Ett bra men sent exempel är Eila (Jarmo Lampela, 2003).

Intervjuboken Aki om Kaurismäki har översatts åtminstone till franska, italienska, engelska, japanska och svenska. Boken är full av filmhistoriska hänvisningar och förhållningen till filmkonsten är uppriktigt, högtidlig och allvarlig. Boken är både intim, rolig och intellektuell, även om den strider mot den Kaurismäki ska principen.

Om regissören i slutändan vill bli av med bilden efter att först avskaffat ljud och ord, känns den kritiklösa hyllningen i boken ganska banal. ”Shakespeare förstörde filmkonsten. Jag är trött på dialog. Min primära avsikt är att också göra mig av med bilden.” Det intressanta är hur annorlunda svenska och finska medier mottog boken Aki om Kaurismäki när den

kom ut. På finska sidan skyller man på överdrivenhet och excess medan DNs skribent förhåller sig till den översatta boken mycket positivt. Aki om Kaurismäki är underhållande och saknar definitivt inte ironi och passion. Dessutom är bokens bildmaterial framstående.

Sammanfattningsvis kan man ändå säga, och som jag gjort denna text genom, och Johan Croneman skriver: ”Kaurismäkiboken är ett verk att citera.”

När jag besöker det höstdystra Helsingfors och beställer en kopp vanligt kaffe – inte ens tal om espresso – på vikingaterminalens café, drabbas jag av en ytterst Kaurismäkisk känsla; kaffet smakar vatten och cafébiträden lär ha gett mig onda blickar när jag uttrycker denna besvikelse en aning för högt.

En regissör som gjort sig till en adjektiv: Aki Kaurismäki lyckas nog inte bara bevisa att han läst filmhistorien ordagrant, utan lyckas han också skapa en unik, ny bild- surrealism vars upplevelse som inte bara är finsk utan universellt tilltalande.

”Med andra ord: man borde göra raka, kortfattade och utsökt vackra filmer […]” Skrev Kaurismäki sex år innan han själv gjorde Skuggorna i Paradiset.

 

Mirva Huusko

Ur arkivet

view_module reorder

Vad är en ikon?

  ”Du skall inte göra dig något beläte eller någon bild, vare sig av det som är uppe i himmelen eller det som är nere på jorden eller av det som ...

Av: Thomas Notini | Essäer om konst | 06 december, 2012

2 sprites fixt av Hebriana Alainentalo

Kärlek utan löftesland.

Kärleken är i kris. Kärleksrelationen, som helst ska vara en trygg hamn bortom världens kaotiska oroligheter, har själv börjat vackla och erbjuder inte längre den trygghet som många säger sig ...

Av: Jeremiah Karlsson | Essäer om litteratur & böcker | 30 april, 2017

Jules Verne, En amerikansk journalists resa 2889

Vid hundraårsminnet 1889 av franska revolutionen skrev Jules Verne en framtidsvision från 2889, d.v.s. tusen år till in i framtiden. Han visste lika väl som alla andra att det inte går ...

Av: Jules Verne | Kulturreportage | 02 oktober, 2013

Stillbild ur filmen

Godfried Schalcken och spöktavlan som aldrig fanns

Den holländske 1600-talskonstnären Godfried Schalcken har inte blivit ihågkommen i första hand för sitt konstnärskap, utan snarare som en karaktär i en gotisk novell. Novellen blev en film och sanningshalten ...

Av: Mathias Jansson | Konstens porträtt | 11 mars, 2015

”Johan på snippen han spelte klaver!” Bishop Hill, svenskhet på prärien III

När vi sitter på halmbalar mitt i den vackra parken i svenskbygdens Bishop Hill på prärien i Illinois USA och deltar i det traditionella firandet av Jordbruksdagarna och tillsammans med ...

Av: Benny Holmberg | Kulturreportage | 21 mars, 2014

Albert Herranz – Dikter

Albert Herranz (Stockholm, 1970). Jag har bott hela mitt liv på en medelhavsö och detta har präglat mitt skrivande. Min värld är liten, en människas mått, så liten att du ...

Av: Albert Herranz | Utopiska geografier | 26 mars, 2012

Den förhatliga kulturrelativisten

Lena Andersson skriver i DN 4e november om hur framställningen av historiska epoker (i det här fallet 1700-talet) i tv-serien Anno 1790 är symptomatiskt för en alltmer dominerande historisering, kontextualisering ...

Av: Anna Remmets | Gästkrönikör | 08 november, 2011

Språket bortom orden. Tankar kring en monografi om Arvo Pärt

Det hör inte till vanligheterna att någon som inte är musiker eller musikvetare till professionen skriver en monografi om en tonsättare. Men det har emellanåt inträffat, och då handlar det ...

Av: Thomas Notini | Musikens porträtt | 12 juni, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.