Böcker har sina öden…

”To hundrede pund er prisen”, så hette en bok som kom på det danska K E Hermanns förlag 1944. Det en översättning av Graham Greenes tidiga thriller ”A Gun for ...

Av: Ivo Holmqvist | 08 juni, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Bangladesh

Inga Olofson – försök till ett äreminne. Och en kram

En kvinna skrev till mig. Det är många år sedan nu, och det handlade om Indien. Hon hade läst mina artiklar om, bl.a., möten med Indira Gandhi, resor i landet ...

Av: Annakarin Svedberg | 21 april, 2017
Kulturreportage

Ellen Thesleff foto Public Domain Wikipedia

Kulturkrönika, tidig vår 2016

Björn Gustavsson fortsätter att tycka. Nu om Ellen Thesleff med flera

Av: Björn Gustavsson | 28 mars, 2016
Björn Gustavsson

Symboliska fraktaler

Språkfraktaler. Av Symboliska fraktaler

https://www.facebook.com/profile.php?id=100008863355085

Av: Symboliska fraktaler | 09 mars, 2015
Utopiska geografier

I världsmedborgarskapets döda vinkel



Martha Nussbaum 2008 wikipediaAlla instanser som på ett eller annat sätt förvaltar ett pedagogiskt uppdrag måste bidra till att fostra världsmedborgaren, menar Martha Nussbaum. Att vara världsmedborgare innebär kort sagt att ha en kalejdoskopisk kulturell blick, att på ett inkännande och ansvarfullt sätt förstå likheter och skillnader mellan kulturer: att vara medveten om ”interkulturella kopplingar”.

Man måste också ha förmågan att kunna se sig själv som en länk i det interkulturella fältet snarare än att värna om den egna kulturens identitet. Föreställningen om hennes pluralistiske, själsligt fostrade kosmopolit är sprungen ur sokratiska idealföreställningar om en undersökande, ickedogmatisk syn på lärande (Cultivating humanity, sid. 32 f.).

Ännu ett viktigt skäl till att Nussbaum uppvärderar Sokrates är att hans idealföreställningar vilar på en demokratisk värdegrund – alla människor har förmågan att utveckla egenskaperna som han talar om (Ibid. sid. 26).

Vid en hastig anblick framstår Nussbaums idéer om medborgerlig bildning som rimliga, vilket förstås är skälet till att de utövat stort inflytande på såväl enskilda högskolors programförklaringar som högskoleverkets rapporter. Samt en rad andra instanser.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det är tacksamt att återge och reflektera Nussbaums idéer för att belysa och motivera den egna verksamheten för allmänheten. Det kan nämligen göras med största följsamhet, med tanke på Nussbaums allmängiltiga, vida anspråk. Dessa allmänna anspråk möjliggör dock tillämpningar som i första hand tjänar till att bekräfta och rättfärdiga den egna verksamheten snarare än att utveckla och problematisera den. Vilket i förlängningen innebär att Nussbaums ursprungliga syfte, det vill säga att värna om den enskilde individens frihet, hamnar i skugga.

En annan förespråkare av det ”allmännas pedagogik” är en av veteranerna i den pedagogiska diskussionen, John Dewey. Dewey förespråkade allmänna, flexibla mål framför specifika, fast förankrade mål i utbildningen, eftersom det förstnämnda vidgar människans vyer medan det sistnämnda ger henne tunnelseende (Demokrati och utbildning, sid. 151).
Det finns dock fog för att betrakta Deweys ”allmänna pedagogik” som ett utslag av idealistisk optimism; Demokrati och utbildning andas stark påverkan av industrialiseringen som pågick under dess tillkomst.

I takt med att den tidsandan ebbade ut, har Deweys allmänna föreställningar gradvis urlakats. Jag tror att även Nussbaums Cultivating humanity bör ses som ett utslag av idealistisk optimism, i den meningen att den är ett debattinlägg där den retoriska argumentationen för en återgång till sokratiska värden har prioriterats framför djupgående analys och motivering. Nussbaum bör läsas med kritisk försiktighet, som någon som genererar perspektiv och väcker slumrande frågor snarare än som någon som anger en specifik riktning.

Nussbaum synliggör bland annat viktiga perspektiv genom sin litteratursyn.

Men Nussbaums litteratursyn är också ett område där man kan avläsa hur ytligheten begränsar hennes idéer.

Skönlitteraturen intar en viktig ställning hos Nussbaum; den är en av de faktorer som kan bidra till att fostra världsmedborgaren. Läsningen av vissa litterära texter frigör en inlevelseförmåga, som i sin tur utgör en grundläggande förmåga för att förstå människors förutsättningar och livsvillkor (Cultivating humanity, sid. 88 ff.). Hon talar om ”narrative imagination”.

Nussbaum uppehåller sig uteslutande vid berättelsernas innehåll och förtjänsterna därav. Endast genom kontinuerliga händelseförlopp, skeenden och karaktärer tycks inlevelseförmågan kunna genereras genom skönlitteraturen, vilket innebär att Nussbaum endast är intresserad av konventionella prosatexter. Den skönlitteratur som inte räknas till prosagenren är utdefinierad. Den pluralistiska, kritiska förmåga till reflektion som Nussbaum menar att den narrativa fantasin ska bidra till att fostra, återspeglas inte i hur hon själv (be)dömer de litterära texternas kvalitet. Textens innehåll blir en aspekt genom vilken en texts kvalitet kan bedömas utifrån närmast utilitaristiska, objektiva principer: ju fler personer den kan hjälpa till insikt, desto bättre är den. Nussbaums föreställning om ”narrative imagination” är dock viktig på så sätt att hon synliggör att litteraturen har en potential som pedagogiskt och etiskt instrument. Däremot ser hon inte

hur detta instrument ska omsättas i praktiken. Inte heller ser hon hela räckvid den av skönlitteraturens pedagogiska och etiska möjligheter.

Att betrakta en text som ett enskilt, yttre objekt frikopplat från sin läsare är en unken litteratursyn. En text existerar inte som ett autonomt objekt i sig själv, utan realiseras först i samband med att läsaren gör sin tolkning av den. Hänsyn måste därför tas till vad som händer i mötet mellan

läsare och text för att kunna synliggöra textens etiska och pedagogiska potential.

Insikten om att texten inte existerar som ett autonomt objekt i sig självt visar att en texts kvalitet inte kan (be)dömas på innehålls- eller genremässiga grunder.

Vilket inte minst visas av Roland Barthes. I Barthes essä om fotografiet, Det ljusa rummet, talas om fotografiets punctum. Punctum är elementet i fotografiet som öppnar upp för ett partikulärt möte mellan betraktaren och fotografiet, det i fotografiet som träffar betraktaren (Det ljusa rummet, sid. 44). Ett punctum kan vara vad som helst i fotografiet som betraktaren av någon anledning kan relatera till: den sepiabruna färgtonen, ett ansiktsuttryck, en vägskylt snett bakom ansiktet.

Även när det gäller litterära texter finns något som motsvaras av punctum, det vill säga något specifikt som öppnar upp för ett partikulärt möte mellan läsare och text, det som träffar läsaren.

I likhet med fotografiets punctum kan detta vara vad som helst; ett ovanligt ord i texten som din mormor brukade använda, en blå kista som får dig att tänka på en dröm du haft, ett tilltal. Föreställningen om textens punctum visar att det är högst individuella faktorer som får dig att uppskatta texten. En texts genre eller innehåll kan således inte upphöjas till faktorer genom vilka textens kvalitet kan bedömas.

Att finna den litterära textens punctum kan i vissa fall ske abrupt, men kräver i allmänhet eftertanke och tålamod. Att bli känslig för de inte sällan svaga och diffusa signaler som texten sänder ut, och att dessutom kunna tolka dem, är förmågor som måste övas upp.

Denna inkännande förmåga till att kunna avläsa textens enskildheter kan ses som en riktningsgivare för hur man beter sig ansvarsfullt i relationer med andra människor.

Härigenom framträder i klart ljus hur skönlitteraturen kan fungera som ett etiskt instrument. Ett instrument genom vilket den pedagogiska potentialen i sin tur ger sig tillkänna.

Emmanuel Lévinas hävdar att etiken är första filosofi (se exempelvis hans Totalité et infini, s. 175), men etiken fungerar också som första pedagogik: genom att etiken innebär förmågan till känslighet för enskildheter hos envar, fungerar den som ett grundläggande villkor både för hur kunskap ska förmedlas och för hur den ska kunna tas emot på ett ansvarsfullt sätt. Därigenom grundas en pedagogik som utgår från den enskilde individens villkor, snarare än en som utgår från principen att försöka vara allmän.

En följd av insikten att texten realiseras genom läsarens tolkning, är att den som läser och analyserar en text också är den som bestämmer och avgränsar den; läsaren har problemformuleringsprivilegiet. Att vara textens läsare/producent är följaktligen förbundet med ett etiskt ansvar, som man flyr då man ser texten som ett autonomt objekt, frånskilt människan som läser den. I förekommande fall tillåts inte texten vara riktningsgivare för etiska relationer, och blir istället endast föremål för läsarens/producentens vilja att behärska och kontrollera.

Istället för att fungera som etisk riktningsgivare, anger maktrelationen till texten riktningen för relationer mellan andra människor. Följaktligen kan texten också realiseras som ett kontraproduktivt verktyg.

 

Andreas Åberg

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Trulson! Var är du?

 För hundra år sedan, den 24 augusti 1911, avled den skånske konstnären Anders Trulson i en avlägsen bergsby i Abruzzo i Italien, endast 37 år gammal. Under årens lopp har ...

Av: Johan Werkmäster | Konstens porträtt | 24 augusti, 2011

Tankens ambivalens (Tredje brevet)

11/2 I mina tidigare litteraturstudier trodde jag att jag skulle hitta ett ädlare liv, högre i sin strävan att genomskåda maktens struktur och i stället känna den fria andens sublima liv ...

Av: Göran af Gröning | Utopiska geografier | 16 juli, 2014

En brittisk generation dömd till undergång 1914-1918. Rupert Brooke, Wilfred Owen,Siegfried Sassoon

Strax innan krigsutbrottet 1914 svepte en vind av allmän stridsyra och patriotism fram över Storbritannien. Unga män från alla landsändar och samhällsklasser trängdes i långa, ringlande köer utanför värvningskontoren, sporrade ...

Av: Elisabeth Brännström | Essäer om litteratur & böcker | 19 maj, 2013

En rämna i ordvävens ytskikt. Overklighetens Janet Frame

Verkligheten gled undan som en försåtlig illusion. Skräcken ockuperade henne. Inte ens ormbett eller jordbävningar kunde mäta sig med det som gjorde Janet så rädd. Hon satt i en inskränkt ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 13 augusti, 2012

Way Out West 2011

Warpaint är ett band från Los Angeles som låter känslorna och minnena styra hur deras drömska, svävande musik låter. De säger att de aldrig tröttnar på att spela sina låtar ...

Av: Lena Lidén | Kulturreportage | 30 augusti, 2011

Mircea Cartarescu och den rumänska litteraturens okända historia

Hertha Müllers nobelpris i litteratur ifjol har ökat intresset för Rumänien och landets kultur, men vad finns förutom Müller för en svensk publik? Rumäniens främsta författare Mircea Cartarescu besöker Sverige ...

Av: Waldemar Ingdahl | Litteraturens porträtt | 01 juni, 2010

Kajsa Dahlbergs Ett eget rum

Om förebilder

Det finns ett radioprogram som heter ”Sommar i P1”. I det kan man få veta allt det senaste inom politiska modetrender. År 2015 var det på modet att underordna programmets ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 04 oktober, 2015

Stillbild ur filmen

Godfried Schalcken och spöktavlan som aldrig fanns

Den holländske 1600-talskonstnären Godfried Schalcken har inte blivit ihågkommen i första hand för sitt konstnärskap, utan snarare som en karaktär i en gotisk novell. Novellen blev en film och sanningshalten ...

Av: Mathias Jansson | Konstens porträtt | 11 mars, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.