Omlästa klassiker: Per Olov Enquists Nedstörtad Ängel

Omlästa klassiker: Per Olov Enquists Nedstörtad Ängel Mycket har sagts och mycket har skrivits om Per Olof Enquist och hans författarskap alltsedan romandebuten med Kristallögat 1961. Drygt fyrtio år senare nämns ...

Av: Patrik Tornéus | 08 februari, 2007
Essäer om litteratur & böcker

Sommarsolståndet

    And as a ray descending from the sky gives rise to another, which climbs back again, as a pilgrim yearns for home; so through my eye her action, like a ray into my ...

Av: Guido Zeccola | 21 juni, 2017
Bildreportage

Kristina Murray Brodin. Dikter

Ibland är det bara några skrivna rader som kan ge uttryck för de känslor som ryms i mig. Då finns orden där, pockar på att få komma ut och bli ...

Av: Kristina Murray Brodin | 31 januari, 2012
Utopiska geografier

Tre år i öknen – om David Lynchs Dune

”I like to make films because I like to go into another world. I like to get lost in another world. And film to me is a magical medium that ...

Av: Jonas Wessel | 25 oktober, 2013
Essäer

I världsmedborgarskapets döda vinkel



Martha Nussbaum 2008 wikipediaAlla instanser som på ett eller annat sätt förvaltar ett pedagogiskt uppdrag måste bidra till att fostra världsmedborgaren, menar Martha Nussbaum. Att vara världsmedborgare innebär kort sagt att ha en kalejdoskopisk kulturell blick, att på ett inkännande och ansvarfullt sätt förstå likheter och skillnader mellan kulturer: att vara medveten om ”interkulturella kopplingar”.

Man måste också ha förmågan att kunna se sig själv som en länk i det interkulturella fältet snarare än att värna om den egna kulturens identitet. Föreställningen om hennes pluralistiske, själsligt fostrade kosmopolit är sprungen ur sokratiska idealföreställningar om en undersökande, ickedogmatisk syn på lärande (Cultivating humanity, sid. 32 f.).

Ännu ett viktigt skäl till att Nussbaum uppvärderar Sokrates är att hans idealföreställningar vilar på en demokratisk värdegrund – alla människor har förmågan att utveckla egenskaperna som han talar om (Ibid. sid. 26).

Vid en hastig anblick framstår Nussbaums idéer om medborgerlig bildning som rimliga, vilket förstås är skälet till att de utövat stort inflytande på såväl enskilda högskolors programförklaringar som högskoleverkets rapporter. Samt en rad andra instanser.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det är tacksamt att återge och reflektera Nussbaums idéer för att belysa och motivera den egna verksamheten för allmänheten. Det kan nämligen göras med största följsamhet, med tanke på Nussbaums allmängiltiga, vida anspråk. Dessa allmänna anspråk möjliggör dock tillämpningar som i första hand tjänar till att bekräfta och rättfärdiga den egna verksamheten snarare än att utveckla och problematisera den. Vilket i förlängningen innebär att Nussbaums ursprungliga syfte, det vill säga att värna om den enskilde individens frihet, hamnar i skugga.

En annan förespråkare av det ”allmännas pedagogik” är en av veteranerna i den pedagogiska diskussionen, John Dewey. Dewey förespråkade allmänna, flexibla mål framför specifika, fast förankrade mål i utbildningen, eftersom det förstnämnda vidgar människans vyer medan det sistnämnda ger henne tunnelseende (Demokrati och utbildning, sid. 151).
Det finns dock fog för att betrakta Deweys ”allmänna pedagogik” som ett utslag av idealistisk optimism; Demokrati och utbildning andas stark påverkan av industrialiseringen som pågick under dess tillkomst.

I takt med att den tidsandan ebbade ut, har Deweys allmänna föreställningar gradvis urlakats. Jag tror att även Nussbaums Cultivating humanity bör ses som ett utslag av idealistisk optimism, i den meningen att den är ett debattinlägg där den retoriska argumentationen för en återgång till sokratiska värden har prioriterats framför djupgående analys och motivering. Nussbaum bör läsas med kritisk försiktighet, som någon som genererar perspektiv och väcker slumrande frågor snarare än som någon som anger en specifik riktning.

Nussbaum synliggör bland annat viktiga perspektiv genom sin litteratursyn.

Men Nussbaums litteratursyn är också ett område där man kan avläsa hur ytligheten begränsar hennes idéer.

Skönlitteraturen intar en viktig ställning hos Nussbaum; den är en av de faktorer som kan bidra till att fostra världsmedborgaren. Läsningen av vissa litterära texter frigör en inlevelseförmåga, som i sin tur utgör en grundläggande förmåga för att förstå människors förutsättningar och livsvillkor (Cultivating humanity, sid. 88 ff.). Hon talar om ”narrative imagination”.

Nussbaum uppehåller sig uteslutande vid berättelsernas innehåll och förtjänsterna därav. Endast genom kontinuerliga händelseförlopp, skeenden och karaktärer tycks inlevelseförmågan kunna genereras genom skönlitteraturen, vilket innebär att Nussbaum endast är intresserad av konventionella prosatexter. Den skönlitteratur som inte räknas till prosagenren är utdefinierad. Den pluralistiska, kritiska förmåga till reflektion som Nussbaum menar att den narrativa fantasin ska bidra till att fostra, återspeglas inte i hur hon själv (be)dömer de litterära texternas kvalitet. Textens innehåll blir en aspekt genom vilken en texts kvalitet kan bedömas utifrån närmast utilitaristiska, objektiva principer: ju fler personer den kan hjälpa till insikt, desto bättre är den. Nussbaums föreställning om ”narrative imagination” är dock viktig på så sätt att hon synliggör att litteraturen har en potential som pedagogiskt och etiskt instrument. Däremot ser hon inte

hur detta instrument ska omsättas i praktiken. Inte heller ser hon hela räckvid den av skönlitteraturens pedagogiska och etiska möjligheter.

Att betrakta en text som ett enskilt, yttre objekt frikopplat från sin läsare är en unken litteratursyn. En text existerar inte som ett autonomt objekt i sig själv, utan realiseras först i samband med att läsaren gör sin tolkning av den. Hänsyn måste därför tas till vad som händer i mötet mellan

läsare och text för att kunna synliggöra textens etiska och pedagogiska potential.

Insikten om att texten inte existerar som ett autonomt objekt i sig självt visar att en texts kvalitet inte kan (be)dömas på innehålls- eller genremässiga grunder.

Vilket inte minst visas av Roland Barthes. I Barthes essä om fotografiet, Det ljusa rummet, talas om fotografiets punctum. Punctum är elementet i fotografiet som öppnar upp för ett partikulärt möte mellan betraktaren och fotografiet, det i fotografiet som träffar betraktaren (Det ljusa rummet, sid. 44). Ett punctum kan vara vad som helst i fotografiet som betraktaren av någon anledning kan relatera till: den sepiabruna färgtonen, ett ansiktsuttryck, en vägskylt snett bakom ansiktet.

Även när det gäller litterära texter finns något som motsvaras av punctum, det vill säga något specifikt som öppnar upp för ett partikulärt möte mellan läsare och text, det som träffar läsaren.

I likhet med fotografiets punctum kan detta vara vad som helst; ett ovanligt ord i texten som din mormor brukade använda, en blå kista som får dig att tänka på en dröm du haft, ett tilltal. Föreställningen om textens punctum visar att det är högst individuella faktorer som får dig att uppskatta texten. En texts genre eller innehåll kan således inte upphöjas till faktorer genom vilka textens kvalitet kan bedömas.

Att finna den litterära textens punctum kan i vissa fall ske abrupt, men kräver i allmänhet eftertanke och tålamod. Att bli känslig för de inte sällan svaga och diffusa signaler som texten sänder ut, och att dessutom kunna tolka dem, är förmågor som måste övas upp.

Denna inkännande förmåga till att kunna avläsa textens enskildheter kan ses som en riktningsgivare för hur man beter sig ansvarsfullt i relationer med andra människor.

Härigenom framträder i klart ljus hur skönlitteraturen kan fungera som ett etiskt instrument. Ett instrument genom vilket den pedagogiska potentialen i sin tur ger sig tillkänna.

Emmanuel Lévinas hävdar att etiken är första filosofi (se exempelvis hans Totalité et infini, s. 175), men etiken fungerar också som första pedagogik: genom att etiken innebär förmågan till känslighet för enskildheter hos envar, fungerar den som ett grundläggande villkor både för hur kunskap ska förmedlas och för hur den ska kunna tas emot på ett ansvarsfullt sätt. Därigenom grundas en pedagogik som utgår från den enskilde individens villkor, snarare än en som utgår från principen att försöka vara allmän.

En följd av insikten att texten realiseras genom läsarens tolkning, är att den som läser och analyserar en text också är den som bestämmer och avgränsar den; läsaren har problemformuleringsprivilegiet. Att vara textens läsare/producent är följaktligen förbundet med ett etiskt ansvar, som man flyr då man ser texten som ett autonomt objekt, frånskilt människan som läser den. I förekommande fall tillåts inte texten vara riktningsgivare för etiska relationer, och blir istället endast föremål för läsarens/producentens vilja att behärska och kontrollera.

Istället för att fungera som etisk riktningsgivare, anger maktrelationen till texten riktningen för relationer mellan andra människor. Följaktligen kan texten också realiseras som ett kontraproduktivt verktyg.

 

Andreas Åberg

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Kaija Saariaho – metallarbetarens eteriska dotter

I dag, den 27 augusti 2013, delas årets upplaga av polarpriset ut. Sett till pristagarna genom åren kan man snabbt konstatera en något beklämmande, och kanske inte så oemotsagd, slagsida ...

Av: Stefan Thorsson | Musikens porträtt | 27 augusti, 2013

Inget som tjänar livet kan vara förnedrande

Svaret på frågan om vad som är mystik, varierar från religion till religion, från en tid till annan tid. Kristen mystik ger, generellt sett, uttryck för den enskilda människans upplevelser ...

Av: Bo I. Cavefors | Essäer | 23 april, 2014

Till Tibets Folk

  Vi förstår bara genom att jämföra Allt som inte kan jämföras förstår vi inte Allt som är enastående förstår vi inte Vi förstår bara genom att jämföra Därför förstår vi ...

Av: Vagn Lundbye | Utopiska geografier | 09 mars, 2009

den sovande älvan av Sergej Marshennikov

Bortom Martin Heidegger

Under 1950-talet genomkorsas Martin Heideggers filosofi av det som den tyske tänkaren kallade Kehre, en vändpunkt. Den mest betydande i hans filosofi blir då konsten. I ”Sein und Zeit” (1927) ...

Av: Guido Zeccola | Agora - filosofiska essäer | 28 april, 2017

Veckan från hyllan Vecka 7. 2012

Statsminister Fredrik Reinfeldt vill att vi ska jobba till 75 år. Man ska kunna byta karriär under livet, och blir jobbet för tungt på gamla dar kan man alltid omskola ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 12 februari, 2012

Smärtans skiftande skepnader. Intervju med Michel Laub

Det finns åtskilliga författare som skildrat förintelsen. Tillvägagångssätten är olika, ögonvittnesskildringar, beskrivningar eller bara smärtans minnen. Är det egentligen berättigat att skriva om förintelsen, om man själv inte upplevt den? Detta ...

Av: Linda Johansson | Essäer om litteratur & böcker | 25 oktober, 2014

Från första världskrigets slagfält

BBC låter meddela att många fler brittiska dagboksblad från första världskriget ska läggas ut på nätet. I National Archives finns en och en halv miljon sådana sidor varav man redan ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer | 21 januari, 2014

Veckan från hyllan. Vecka 18. 2012

Guernica är en liten stad i Baskien, grundad på 1300-talet, och ett viktigt centrum för baskisk kultur. För 75 år sedan, den 26 april 1937, när spanska inbördeskriget hade pågått ...

Av: Gregorz Flakierski | Veckans titt i hyllan | 28 april, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.