Infernaliska vindar: håll i tanten

Vi här mitt i Sverige, invid sjön Vättern, har haft flera dagars intensiv vind. Härligt, för det känns nästan som att vara ute till sjöss. Men vi upplever vinden på ...

Av: Per-Inge Planefors | 23 april, 2013
Gästkrönikör

Med Oliver Parland i huvudroll

Men snart på utfärd och picknick med min psykiater från Trädstockholm som gjorde hembesök, där borta trevligt råkade vi ut för de tvenne enda dårar som fanns kvar på det ...

Av: Stefan Hammarén | 29 april, 2012
Stefan Hammarén

23. Nils-August – Lina – Tobbe

Lepidopteras vingfjäll har intresserat klimatforskarna starkt de senaste åren. Vi tror vanligtvis att fjärilarna har de mest spektakulära, lysande färger, men inget kunde vara mer fel. Lepidoptera saknar helt och ...

Av: Nils-August – Lina – Tobbe | 18 maj, 2012
Lund har allt utom vatten

20 minuter med Birgitta

Vad hinner du på 20 minuter? Ett litet stopp på flygplatsen i Amsterdam fick oss att fundera. Flygskuttet mellan Frankfurt och Amsterdam tar lite drygt 20 minuter. Mer än 20 ...

Av: Per-Inge Planefors | 16 oktober, 2012
Gästkrönikör

I världsmedborgarskapets döda vinkel



Martha Nussbaum 2008 wikipediaAlla instanser som på ett eller annat sätt förvaltar ett pedagogiskt uppdrag måste bidra till att fostra världsmedborgaren, menar Martha Nussbaum. Att vara världsmedborgare innebär kort sagt att ha en kalejdoskopisk kulturell blick, att på ett inkännande och ansvarfullt sätt förstå likheter och skillnader mellan kulturer: att vara medveten om ”interkulturella kopplingar”.

Man måste också ha förmågan att kunna se sig själv som en länk i det interkulturella fältet snarare än att värna om den egna kulturens identitet. Föreställningen om hennes pluralistiske, själsligt fostrade kosmopolit är sprungen ur sokratiska idealföreställningar om en undersökande, ickedogmatisk syn på lärande (Cultivating humanity, sid. 32 f.).

Ännu ett viktigt skäl till att Nussbaum uppvärderar Sokrates är att hans idealföreställningar vilar på en demokratisk värdegrund – alla människor har förmågan att utveckla egenskaperna som han talar om (Ibid. sid. 26).

Vid en hastig anblick framstår Nussbaums idéer om medborgerlig bildning som rimliga, vilket förstås är skälet till att de utövat stort inflytande på såväl enskilda högskolors programförklaringar som högskoleverkets rapporter. Samt en rad andra instanser.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det är tacksamt att återge och reflektera Nussbaums idéer för att belysa och motivera den egna verksamheten för allmänheten. Det kan nämligen göras med största följsamhet, med tanke på Nussbaums allmängiltiga, vida anspråk. Dessa allmänna anspråk möjliggör dock tillämpningar som i första hand tjänar till att bekräfta och rättfärdiga den egna verksamheten snarare än att utveckla och problematisera den. Vilket i förlängningen innebär att Nussbaums ursprungliga syfte, det vill säga att värna om den enskilde individens frihet, hamnar i skugga.

En annan förespråkare av det ”allmännas pedagogik” är en av veteranerna i den pedagogiska diskussionen, John Dewey. Dewey förespråkade allmänna, flexibla mål framför specifika, fast förankrade mål i utbildningen, eftersom det förstnämnda vidgar människans vyer medan det sistnämnda ger henne tunnelseende (Demokrati och utbildning, sid. 151).
Det finns dock fog för att betrakta Deweys ”allmänna pedagogik” som ett utslag av idealistisk optimism; Demokrati och utbildning andas stark påverkan av industrialiseringen som pågick under dess tillkomst.

I takt med att den tidsandan ebbade ut, har Deweys allmänna föreställningar gradvis urlakats. Jag tror att även Nussbaums Cultivating humanity bör ses som ett utslag av idealistisk optimism, i den meningen att den är ett debattinlägg där den retoriska argumentationen för en återgång till sokratiska värden har prioriterats framför djupgående analys och motivering. Nussbaum bör läsas med kritisk försiktighet, som någon som genererar perspektiv och väcker slumrande frågor snarare än som någon som anger en specifik riktning.

Nussbaum synliggör bland annat viktiga perspektiv genom sin litteratursyn.

Men Nussbaums litteratursyn är också ett område där man kan avläsa hur ytligheten begränsar hennes idéer.

Skönlitteraturen intar en viktig ställning hos Nussbaum; den är en av de faktorer som kan bidra till att fostra världsmedborgaren. Läsningen av vissa litterära texter frigör en inlevelseförmåga, som i sin tur utgör en grundläggande förmåga för att förstå människors förutsättningar och livsvillkor (Cultivating humanity, sid. 88 ff.). Hon talar om ”narrative imagination”.

Nussbaum uppehåller sig uteslutande vid berättelsernas innehåll och förtjänsterna därav. Endast genom kontinuerliga händelseförlopp, skeenden och karaktärer tycks inlevelseförmågan kunna genereras genom skönlitteraturen, vilket innebär att Nussbaum endast är intresserad av konventionella prosatexter. Den skönlitteratur som inte räknas till prosagenren är utdefinierad. Den pluralistiska, kritiska förmåga till reflektion som Nussbaum menar att den narrativa fantasin ska bidra till att fostra, återspeglas inte i hur hon själv (be)dömer de litterära texternas kvalitet. Textens innehåll blir en aspekt genom vilken en texts kvalitet kan bedömas utifrån närmast utilitaristiska, objektiva principer: ju fler personer den kan hjälpa till insikt, desto bättre är den. Nussbaums föreställning om ”narrative imagination” är dock viktig på så sätt att hon synliggör att litteraturen har en potential som pedagogiskt och etiskt instrument. Däremot ser hon inte

hur detta instrument ska omsättas i praktiken. Inte heller ser hon hela räckvid den av skönlitteraturens pedagogiska och etiska möjligheter.

Att betrakta en text som ett enskilt, yttre objekt frikopplat från sin läsare är en unken litteratursyn. En text existerar inte som ett autonomt objekt i sig själv, utan realiseras först i samband med att läsaren gör sin tolkning av den. Hänsyn måste därför tas till vad som händer i mötet mellan

läsare och text för att kunna synliggöra textens etiska och pedagogiska potential.

Insikten om att texten inte existerar som ett autonomt objekt i sig självt visar att en texts kvalitet inte kan (be)dömas på innehålls- eller genremässiga grunder.

Vilket inte minst visas av Roland Barthes. I Barthes essä om fotografiet, Det ljusa rummet, talas om fotografiets punctum. Punctum är elementet i fotografiet som öppnar upp för ett partikulärt möte mellan betraktaren och fotografiet, det i fotografiet som träffar betraktaren (Det ljusa rummet, sid. 44). Ett punctum kan vara vad som helst i fotografiet som betraktaren av någon anledning kan relatera till: den sepiabruna färgtonen, ett ansiktsuttryck, en vägskylt snett bakom ansiktet.

Även när det gäller litterära texter finns något som motsvaras av punctum, det vill säga något specifikt som öppnar upp för ett partikulärt möte mellan läsare och text, det som träffar läsaren.

I likhet med fotografiets punctum kan detta vara vad som helst; ett ovanligt ord i texten som din mormor brukade använda, en blå kista som får dig att tänka på en dröm du haft, ett tilltal. Föreställningen om textens punctum visar att det är högst individuella faktorer som får dig att uppskatta texten. En texts genre eller innehåll kan således inte upphöjas till faktorer genom vilka textens kvalitet kan bedömas.

Att finna den litterära textens punctum kan i vissa fall ske abrupt, men kräver i allmänhet eftertanke och tålamod. Att bli känslig för de inte sällan svaga och diffusa signaler som texten sänder ut, och att dessutom kunna tolka dem, är förmågor som måste övas upp.

Denna inkännande förmåga till att kunna avläsa textens enskildheter kan ses som en riktningsgivare för hur man beter sig ansvarsfullt i relationer med andra människor.

Härigenom framträder i klart ljus hur skönlitteraturen kan fungera som ett etiskt instrument. Ett instrument genom vilket den pedagogiska potentialen i sin tur ger sig tillkänna.

Emmanuel Lévinas hävdar att etiken är första filosofi (se exempelvis hans Totalité et infini, s. 175), men etiken fungerar också som första pedagogik: genom att etiken innebär förmågan till känslighet för enskildheter hos envar, fungerar den som ett grundläggande villkor både för hur kunskap ska förmedlas och för hur den ska kunna tas emot på ett ansvarsfullt sätt. Därigenom grundas en pedagogik som utgår från den enskilde individens villkor, snarare än en som utgår från principen att försöka vara allmän.

En följd av insikten att texten realiseras genom läsarens tolkning, är att den som läser och analyserar en text också är den som bestämmer och avgränsar den; läsaren har problemformuleringsprivilegiet. Att vara textens läsare/producent är följaktligen förbundet med ett etiskt ansvar, som man flyr då man ser texten som ett autonomt objekt, frånskilt människan som läser den. I förekommande fall tillåts inte texten vara riktningsgivare för etiska relationer, och blir istället endast föremål för läsarens/producentens vilja att behärska och kontrollera.

Istället för att fungera som etisk riktningsgivare, anger maktrelationen till texten riktningen för relationer mellan andra människor. Följaktligen kan texten också realiseras som ett kontraproduktivt verktyg.

 

Andreas Åberg

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Bertil Falk - en svensk hjälte

Det finns människor som arbetar mot den kulturella provinsialismen utan att göra så mycket väsen av sig. Människor som samhället kallar kulturarbetare men i vissa fall handlar det om någonting ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 23 juli, 2010

Svensk lagstiftning bidrar till samiska kvinnors underordning

Det finns knappast någon forskning som behandlar levnadsvillkoren för vår urbefolkning, de svenska samerna under det senaste århundradet. Kunskapen om kvinnor och mäns jämställdhet i denna folkgrupp är mager. Under ...

Av: Lilian O. Montmar | Kulturreportage | 07 maj, 2013

Vad menar du med denna Text? Bild Hebriana Alainentalo

Att se

Tre nigerianska analfabeter och tre Oxford-docenter fick i uppgift att välja bort ett av fyra föremål: en yxa, en hammare, en kniv och en stock. Hur utföll valet? Experimentet refereras ...

Av: Carsten Schale | Agora - filosofiska essäer | 11 april, 2015

Christina Rossetti När jag är död, min käre

Den brittiska poeten Christina Rossetti (1830-1894) använde traditionella versformer som sonetter och ballader, och valde gärna motiv från Bibeln, folksagor och helgonlegender. Med sin mest kända diktsamling, Goblin market and other ...

Av: Christina Rossetti | Utopiska geografier | 08 juli, 2013

Apollo Musagete. Foto: Nicolai Lund.

En stråkkvartett och ett tumult

Nyligen hade vi i Skinnskattebergs kammarmusikförening besök av en ung polsk stråkkvartett, Apollo Musagete, som spelade gudomligt. Apollon måste glädjas i sin hellenska himmel.

Av: Ulf Stenberg | Musikens porträtt | 25 januari, 2016

Maskeradliv i mellankrigstid

    Maskeradliv i mellankrigstid Sveriges historia rymmer världens mest berömda maskerad. Alla har hört om hur Gustav III blir skjuten 1792. Men få känner till att operamaskeradernas historia i landet sträcker sig ...

Av: Gabriel Widing | Essäer om samhället | 09 oktober, 2007

Casablanca

Vive la démocratie!

Den 16 februari 1944 hade Bogart-filmen Passage to Marseille premiär. I filmen möter vi Humphrey Bogart i rollen som den franske journalisten Jean Matrac. Världskriget rasade ännu, utgången var inte ...

Av: Mohamed Omar | Essäer om film | 29 juli, 2017

Det namnlösa är himmelens och jordens begynnelse. Om Taoismen

Taoismen är en gammal kinesisk filosofi i likhet med konfucianismen. Trots stora skillnader har de sin gemensamma källa i en äldre förklaringsmodell för den verklighet som ligger bortom våra sinnesupplevelser ...

Av: Lena Månsson | Essäer om religionen | 07 oktober, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.