41. Asad

”Så dom tog dig till slut min bror.” Nadifa stod i dörröppningen.”Du får inte tappa hoppet nu. Tänk på mig, på oss.” Jag reste mig upp ur sängen och såg på ...

Av: Asad | 05 oktober, 2012
Lund har allt utom vatten

Död mans hand

Stig Dagerman. Fotografen är okänd Stig Dagerman sitter nere i Frankrike och försöker skriva. Det går trögt. Året är 1948. Tillsammans med sin hustru, Annemarie, och sina två små barn ...

Av: Crister Enander | 23 februari, 2009
Litteraturens porträtt

Ivo Holmqvist

Ett stillsamt förslag: släng det gamla skräpet, in med det slätstruket nya.

Jag ser i Dagens Nyheter att Jan Lööf är den senaste i raden som råkar ut för politiskt korrekta förlagsredaktörers klåfingrighet. Hans roliga bilderbok ”Morfar är sjörövare” som kom ut ...

Av: Ivo Holmqvist | 18 maj, 2016
Gästkrönikör

Normbrytande unga kvinnliga författare i Europa

  Den svenska utgivningen av översatt, ny centraleuropeisk litteratur är på frammarsch. Någon menar att det beror på att nya, unga förlag skyndat att nischa sig inom genren, andra hävdar vikten ...

Av: Johanna Gredfors Ottesen | 05 april, 2010
Litteraturens porträtt

”Även en värld som skapar sig själv, måste en gång ha blivit skapad.”



Krishnananda i unga år med sin chef och läromästare SivanandaUnder en resa i Indien i december 1993, arrangerad av Samuel Strandberg i Samuel Travels, kom jag till den lilla staden Rishikesh, där Ganges flyter ut ur Himalaya. Att vi kom dit berodde på att där låg ett känt ashram, The Divine Life Society, där vi bodde i flera dar. Och ledande där var Swami Krishnananda, 71 år gammal. Han var sjuklig (dog 2001) och bodde på sjukhuset, så vi som ville ta del av hans visdom, fick sitta på golvet i en sjukhuskorridor. Av alla upplevelserna i Indien är det just dessa stunder på golvet i korridoren, som jag minns bäst. Och det beror tydligen på den man som vi väntade på och lyssnade till.

 I efterhand har jag förstått, att han var en märklig man. Hans läromästare var Swami Sivananda, som grundade The Divine Life Society och själv gav ut 296 böcker (!) och dog 1963. Under rubriken ”He is a Wonder to Me!” skrev Sivananda följande till den senares 75-årsdag:

”Krishnanandaji är ett under för mig! Han har överträffat mig, han har överträffati Sankara. Han har överträffat Dakshinamurthy. Han kom för några år sedan. /.../ Sedan, hur han gradvis utvecklades och växte till i kunskap och visdom är ett under för mig.

Swami Krishnanandaji är en mästare också I västerländsk filosofi. Det är på grund av den intensiva törst efter kunskap, som han har. Han vill jämföra västerländsk filosofi med indisk filosofi. /…/ Folk är överväldigade av hans kunskap. Med dålig föda, dålig hälsa och manga besvärligheter, hur Swami Krishnanandaji har uträttat så mycket, är ett under. /---/

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Inte ett enda hårt ord har han uttalat. Han blir aldrig arg. Han klagar aldrig. Jag tror inte det finns någon i detta ashram av hans typ.” 

Med viss ängslan ställde jag i sjukhuskorridoren en fråga till Krishnananda, som jag då länge gått och tänkt på: ”Nu när Ilya Prigogine har visat att världen skapar sig själv, behövs det väl inte någon gud?” Han blev ingalunda ställd, som man kunde ha väntat sig, utan svarade omedelbart, som om han hade väntat sig frågan: ”Även en värld som skapar sig själv, måste en gång ha blivit skapad.” Det svaret har imponerat på mig, och jag har aldrig glömt det.

Javisst, så är det ju, men därom vet vi intet, menar jag. Så mycket mer anser sig Krishnananda veta. För när jag nu, efter 20 år råkade snubbla över honom igen, ser jag, att hela hans väldiga författarskap handlar om detta. Det vill säga om det som ligger före och bortom vår vardagsvärld, sinnevärlden. Jag har haft tillgång till en artikel på inte mindre än 22 sidor i Wikipedia, Swami Krishnananda, samt till hans bok The Philosophy of Life med den klargörande och uttömmande underrubriken: ”A Critical Exposition of the Fundamental Principles in Eastern and Western Philosophies in the Light of the Doctrines of Swami Sivanananda” (428 sidor). Jag köpte den i Rishikesh i en upplaga från 1992, men den utkom första gången 1969; en tredje upplaga kom så sent som 2003. Den är ett stort lärdomsprov, en innehållsrik bok full av synpunkter..

Vad skall man nu säga om denna tankevärld? ”Snömos” sade Samuel Strandberg, när jag hade glädjen att få kontakt med honom nu i september 2013. Men han hade nog inte läst boken, bara hört Krishnananda tala. Så kan man ju säga utifrån en begränsad västerländsk, rationalistisk horisont. För det är ju spekulationer och påståenden det är fråga om, bara sådana.

Men spekulationer kan vara mer eller mindre genomtänkta och utarbetade, och här är det i grunden fråga om hela den indiska filosofin, ett tänkande under kanske 2700 år. (Krishnananda har publicerat en översikt också över denna: A Short History of Religious and Philosophic Thought in India, 1970 och 1973). Även om något förvisso inte är riktigare, därför att det är gammalt, är det av stort intresse att göra närmare bekantskap med denna tankevärld. Jag tror inte vi ska begränsa oss till västerländsk filosofi, liksom Krishnananda inte har begränsat sig till indisk..

Den försvunna materien

Till en början kändes det tungt att läsa Krishnanandas bok, inte minst för att man måste läsa in sig på den mycket speciella terminologin (till vilken jag återkommer). Men ju mer jag läste, desto lättare blev det. Han skriver väl och är både klar och pedagogisk. Förordet och det första kapitlet ”The definition of philosophy” är särdeles genomtänkta och beundransvärda. Jag väljer att gå i närkamp med dessa framför att försöka täcka in hela den mäktiga boken.

En huvudlinje är att filosofin inte skall vara någon logisk, intellektuell doktrin och inte heller någon religiös känsloström, utan man måste vända sig till den mänskliga naturen i dess helhet, till människans själva varande. Människans strävan framträder alltid som en helhet. Hos Sivananda finner man en sådan syntes av närmande till livet. (s v f) Och därför är intuitionen hos honom lika viktig som logiken och förnuftet och praktiken lika viktiga som teorin (4 ff).

Denna hållning är, tycker jag, lätt att sympatisera med, och jag inbillar mig att jag själv, i avsaknad av professionalitet i naturvetenskap och matematik, har arbetat på liknande sätt. Däremot kan jag inte sympatisera med den andra huvudlinjen, den som går genom hela boken och som har sin rot i en flertusenårig tradition i den indiska filosofin överhuvud. Nämligen tanken att den konkreta värld, som vi ständigt umgås med, är en illusion och att det i stället är medvetandet, det andliga, som konstituerar världen. Detta presenteras under rubriken ”The Metaphysics of Reality” (9 ff, jfr vidare t ex 23 f, 183-205, 209 f och passim)

Krishnananda har nu, utöver sina föregångare i denna långa tradition, funnit på ett nytt sätt att bevisa detta. Nämligen genom den nya västerländska fysiken. Refererande till Arthur Eddington konstaterar han, att ”vetenskapsmännen har jagat den solida substansen från den kontinuerliga vätskan till atomen, från atomen till elektronen, och där har de förlorat den”. ”Vid en noggrann analys av världens natur har den”, konstaterar Krishnananda, tydligtvis med stor tillfredsställelse, ”tonat bort till intet, tills bara medvetandet återstår”. (9, jfr 135 ff)

Men detta är nu ett lika vanligt som elementärt misstag, som Krishnananda, som ständigt sysslar med osynliga storheter, inte borde ha gjort sig skyldig till. Den analytiska reduktionismen – dominanten i vår tids vetenskap – kan visserligen reducera materien på angivet sätt. Men vad som därvid tappas bort är relationen mellan delarna – elektroner, protoner, atomer, molekyler och större helheter. – relationer som blir till processer, funktioner, dynamiskt skapande, helheter, system, samband av alla slag, från de minsta till de största.

Det är ju dessa samband, detta skapande som gör att vi har denna värld av mer eller mindre fasta ting, inklusive oss själva, som vi har privilegiet att leva i och njuta gott av. En värld som alltså är lika fix och färdig som någonsin. Att missa dessa osynliga samband är ett fel som många gjort sig skyldiga till och bland dem, såvitt jag förstår, hela den indiska filosofin. Som därtill i sin inriktning på det absoluta jaget, den yttersta grunden, det eviga väsendet och det statiska är främmande för det dynamiska, för världen i rörelse, förändring och utveckling (jfr 208, 219). Här finns en tendens att överallt söka det eviga och förneka det rörliga. Fråga är om inte detta är det här tänkandes största svaghet.

Ett utslag av detta är förnekandet av att vatten skulle vara något annat än sina beståndsdelar väte och syre. Nej, vattnets egenskaper finns redan närvarande i dessa orsaker, heter det, ”fastän omärkliga och oigenkännliga även för den noggrannaste vetenskapliga undersökning /…/ Evolution är inte skapelse utan utvecklandet av potentiell existens.” (139) Emergens blir här alltså otillåten.

Det är i varje fall här den stora skiljelinjen går mellan dem som satsar på en översinnlig Gud, som ingen har sett, och dem som bekänner sig till det jordiska med alla dess underbara funktioner och skapelser, något som jag har sökt klarlägga i 12 böcker. Till exempel att skapa en så komplicerad, fantastisk varelse som människan. Själv menar jag, att vi är Jordens barn och inte Guds, och att detta är väl så storartat och underbart.

Hur det hela sedan har uppstått, det vet vi inte och kommer aldrig att få veta. För vi kan inte tala om och tänka fram något utom och bortom och före denna värld, som är allt vad vi känner (mycket nog!), utan att det blir enbart spekulationer.

Den egentliga verkligheten genom intuition och meditation

Men Krishnananda låter sig inte nöjas med detta. I fortsättningen demonstrerar han i stället hur det går till att nå det onåbara. Också detta är högst läsvärt. Den västerländske filosof, som Krishnananda ägnar störst utrymme och sympati är Kant, därför att denne just kom fram till att bortom sinnevärlden finns ”tinget i sig” (10 f; Spinoza talar om ”sub specie eternitatis (15)). Men Kant menade att detta ting i sig kan vi aldrig nå fram till.

Andra har emellertid varit mindre säkra, menar Krishnananda. Den forskare, ”som har upptäckt gränserna för förnuftet och observationen, tvingas troligen att acceptera dettas realitet.” ”Det är i själva verket vad som hände med stora vetenskapsmän som Max Planck, Einstein, James Jeans och Eddington”, ”Fysiken har nödvändigtvis landat i metafysiken.” (10)

Det finns nämligen andra vägar, menar Krishnananda. Genom intuition och meditation kan man nå det som ligger bortom sinnevärlden, heter det. Genom upplevelser i dessa tillstånd, kan vi nå utöver sinnenas och förnuftets nivå, till Jaget, det Absoluta, den Högsta Varelsen, till alltings grund. Upplevelser av identifikation med objekten. Medvetandet och objektet blir ett.

Hur vet man då, att intuition och meditation visar rätt? Jo, genom de vises upplevelser, sådana som man möter dem i Upanishaderna. Därmed är det sagt: Krishnananda arbetar och tänker inom ramen för den stora, långvariga indiska traditionen, den som vi vet alldeles för lite om. Därtill kommer just upplevelsen: ”Verkligheten som etableras i filosofin skall upplevas i ett tillstånd av djup meditation. Här blir medvetandet och tillvaron ett? Det finns ingen väg att gå in i gemenskap med den utan genom att vara den. /…/ Filosofins Absoluta är inte ett objekt för medvetandet utan det som är medvetandet självt i dess verkliga och essentiella natur.” (11 f)

Filosofin har sedan att omsätta dessa upplevelser – ”de vises uppenbarelser” – i vanliga tankar och ord. Därom handlar avsnittet ”Rational presentation of experience.” (12 ff) För det behövs just ord, många ord. En flertusenårig filosofi om denna andra värld har naturligen skapat en rad termer för vad man anser sig ha funnit. Det kan upplevas som irriterande för den fåkunnige, men bör väl snarast ses som en förtjänst (se t ex s 4, 8, 201, 244, 258 ff, 277). Det gör att vi eller i varje fall indierna kan tala om dessa fenomen. Man får genom att lirka sig fram mellan olika textställen söka skaffa sig en uppfattning om vad det är fråga om. Själv började jag med kapitel IX om Isvara eller Gud, och det var någorlunda hanterligt.

Ett moment i detta kapitel måste särskilt kommenteras. Det är fråga om Gudsbevis, och de är ganska många. Ett gäller världens eller i varje fall materiens tillkomst. ”Kombinationen av atomer i grupper vid tiden för skapelsen kan inte vara annat än ett verk av en avsiktlig, medveten varelse. /…/ Denna slutliga organisatör är Gud.” (250, samma 248 f)

Ja, så har människan alltid resonerat om sådant som hon inte förstått. Man har ställt på benen en varelse, som är större och starkare och duktigare än en själv, men i grunden likadan och som man därför kan förstå. Och så har denne fått sköta jobbet. Men atomer och materia är inte som vi, och de kan just sköta detta jobb själva. Den som har förstått detta och skapat teorin om ”dissipativa strukturer”, självorganiserande system och därmed gett oss en ny världsbild är den i upptakten nämnde Ilya Prigogine, som därför erhöll ett sällsynt välmotiverat Nobelpris 1977. (Därom bl a i min Världen och vetandet sjunger på nytt, 1994, s 55 -120.)

Den negativa filosofin

. Lika viktig tycks emellertid kritik av motsidan vara. ”Filosofin har ett rent negativt värde – att erbjuda en uttömmande kritik av sinneserfarenhet och logiskt tänkande /…/ genom att demonstrera begränsningarna och inadekvanserna hos dessa. All filosofi uppstår i själva verket från en inre otillfredsställelse med den omedelbara empiriska upplevelsen till följd av inadekvanserna inneboende i dess själva natur.” (12)

Detta tycks mig vara överord. Låt gå för att sinnesorganen och logiken inte kommer till rätta med den påstådda översinnliga, ”upplevda” verklighet, som tycks vara allt för Krishnananda och den indiska tanketradition han vidareför, men för den jordiska verklighet, som de är skapade av och för, är de så adekvata, som biologin tillåter. Vart och ett av dessa organ är faktiskt ett litet under.

Vägskäl

Här skiljs i själva verket våra vägar. Den positiva sidan av den indiska filosofin, hävdandet av en överjordisk verklighet, är intressant och kanske uppbygglig, men förnekandet av det jordiska och dess storhet och värden är oacceptabelt. Hur blir det, kan man fråga sig, med den högst jordiska hälsan? Krishnananda var tydligen mycket sjuklig.

Till detta kommer osäkerheten i denna filosofis stoff och resultat. Det är inte bara så, att ”upplevelser” kan te sig osäkra till innehåll och konturer, särskilt när de inte direkt kan omsättas till tankar, ord och meningar. Det är ju också så att vi fåkunniga förutsätts skola lita på ”de vise” – i dag och för 2700 år sedan. ”Tro ej allt vad skeppare förtälja / om oerhörda ting, som de erfarit ”, heter det i Tegnérs ”Epilog”, och det kanske har någon relevans, även om det här är fråga om skeppare i överförd mening.

Till detta kommer ytterligare en omständighet, som jag inte sett anförd någonstans. Kritiken av den vanliga kunskapsprocessen var ju fokuserad på att det där var vi ofullkomliga varelser med våra speciella sinnesorgan och begränsa(n)de begrepp, som var mottagare. I intuition och meditation är det väl inte fråga om dessa organ och begrepp – men väl så mycket om oss själva. Det är i grunden fråga om samma mottagarinstrument. Också här kan vi ju ha fel och ha missförstått det hela, också dessa ”upplevelser” är ju subjektiva och kan vara en illusion, en inbillning.

Filosofin som nyckeln till allt

Sedan kan man också fråga sig vad allt detta skall tjäna till. Men här blir oss inte Krishnananda svaret skyldig. Från Sivananda citerar han om Vedanta, den uråldriga riktning inom indisk filosofi, som de båda företräder: ”Vedanta är den djärva filosofi som lär ut livets enhet och medvetandets helhet. /…/ Det är den sublima filosofi som med en gång upphöjer själen till Braman-nivå, gudomlig glans och ära, som gör människan absolut fri från fruktan, som förstör alla barriärer, som skiljer människa från människa och som kommer med endräkt, lugn fred och harmoni till en lidande mänsklighet. /…/ Det är den enda filosofin, som, rätt förstådd och praktiserad, kan sätta ett slutligt stopp för världskrig och alla oenigheter, split och skärmytslingar, som existerar i olika nationer och samhällen.”

Och så vidare (14, fortsätter på s 45 f). Detta är många vackra ord, och det är ju roligt och glädjande, men har det betytt något i praktiken? Möjligen i Indien, fast det också där har utkämpats många krig. Inte i Västerlandet, men där har vi ju heller inte haft någon Vedanta, bara kristendomen, som väl har verkat i samma riktning utan att ha lyckats bättre.

Jag har väl inte mediterat mycket men i varje fall något, men inte har jag haft några upplevelser av en Högsta Varelse eller alltings grund. Fast det kan ju bero på obegåvning på området. Däremot har jag genom studier, forskning och tänkande sett hur underbart Jorden och jordelivet fungerar – eller i varje fall en (liten?) del av det. Och det räcker långt, alldeles tillräckligt i varje fall för mig.

Påståenden av en lärdomsbjässe

Krishnanandas bok innehåller långa, separata kapitel om de fyra storheterna i meditationens värld: Atman, Brahman, Isvara och Jiva, ungefärligen motsvarande, om jag förstått rätt, Jaget, världens yttersta grund, Guden eller världsprinciperna och Det individuella medvetandet (m edvetandet övergår här från ett psykologiskt begrepp till ett metafysiskt.) En förtjänst hos dessa är att de erkänner, att det är så mycket som vi inte kan förstå. Men det mesta har formen av rena påståenden. Mycket ter sig som tom begreppsexercis, som ”snömos”. Särskilt gäller det kapitlet om Brahman, där ett avsnitt kallat ”Brahman is Existence and Consciousness” (226 ff) kommit mig att tänka på en gammal ramsa, som bevisar, att livet är en potatis: ”Livet är en strid, striden är en kamp, kampen är en häst, hästen är en dragare, dragaren är ett stadsbud, stadsbudet är en knöl och knölen är en potatis.”

För att göra Krishnananda rättvisa skall det dock framhållas att han, i motsats till oss västerlänningar, behärskar, eller i varje fall kan spela över både indisk och västerländsk filosofi, två tankeområden av väldig omfattning. Här har redan åtskilliga västerländska tänkare passerat revy, men boken innehåller också en särskild avdelning med små monografier över och kritik av Kant, Hegel, Schopenhauer, Nietzsche, William James, Henri Bergson, Samuel Alexander, Alfred North Whitehead, nyhegelianismen och ”Betydelsen av studiet av västerländskt tänkande”. På så vis förankrar han sitt tänkande också i västerländsk filosofi – eller polemiserar emot den.

 

Erland Lagerroth

Ur arkivet

view_module reorder
Den på Stockholms filmfestival 2014 Bronshästnominerade filmen Keeping Room av David Barber

Intervju med Daniel Barber

Roberto Fogelberg Rota intervjuar regissören till filmen "Keeping Room", en film om det amerikanska inbördeskriget, vars historia och foto i hög grad imponerat intervjuaren.

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 15 april, 2015

Mitt enda brott mot mänskligheten

Mitt enda brott mot mänskligheten är att jag tror på människan. Någonstans inom mig har jag inte slutat flyga drake på ängen bakom den rangliga sommarstugan nere på Österlen. När ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 18 november, 2010

Vad hände Wolf Solent?

  Vad hände Wolf Solent? Ny fattning av ett Ibsentema Av den engelsk-walesiske författaren John Cowper Powys (1872-1963) har på svenska under senare år utgivits Wolf Solent och essäerna i Kulturens mening ...

Av: Gunnar Lundin | Essäer om litteratur & böcker | 18 september, 2007

Om Lars Norén, Kristian Gidlund och Lena Andersson via Heidegger

”Jag har skrivit på dagboken. Jag är nu på sidan 373. Jag fruktar att den blir mycket omfattande, kanske 1 500 sidor. Vem orkar med det.” Så skriver faktiskt – ...

Av: Björn Gustavsson | Gästkrönikör | 08 december, 2013

"Minsta möjliga lidande är det bästa"

Ett samtal med Michael Bowen Michael Bowen har levt och arbetat under alla de stora formativa perioderna i det sena amerikanska 1900-talets historia: Beatkulturens öppensinnade inre och yttre reslust, Hippie-erans fredspatos ...

Av: Carl Abrahamsson | Konstens porträtt | 11 april, 2010

Själens diskreta relativiseringsprocess

Jag sitter vid fönstret och ser ut på ett träd i höstrusket. Det har blommat hela sommaren som en praktfull rese i synfältet. De goda tiderna. Värmen och föresatserna. Trädet böjer ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om religionen | 16 september, 2009

Samtalets tid och plats

Den västerländska vetenskapen föds ur ett samtal. Platon skrev dialoger. Han uppfann inte formen; inom den filosofiska tradition som han själv tillhörde finns hänvisningar till försvunna dialoger av Protagoras, Zenon ...

Av: Anna-Lena Renqvist | Agora - filosofiska essäer | 21 augusti, 2013

Vem var Ana Mendieta?

Mattias Viktor Desac om den kubansk-amerikanska konstnären Ana Mendieta

Av: Mattias Viktor Desac | Konstens porträtt | 11 januari, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts