Ekelunds frihet

Den offentliga bilden av Vilhelm Ekelund (1880-1949) är minst sagt schizofren: å ena sidan betraktas han som en svärmisk naturlyriker och å andra sidan som en vresig enstöring som decennium ...

Av: Bo Gustavsson | 08 februari, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Lottomannen

Gubben var liten, tjock och obehaglig. En invandrad typ som passade lika bra in på våra gator som en sadlad dromedar. ”Vad glor du på”, fräste jag åt honom när ...

Av: Vladimir Oravsky | 19 oktober, 2013
Gästkrönikör

Utanför Ganesha-tempel i Pondycherry

I Tamil Nadu, Södra Indien, finns en ficka i geografin

Exakt hur stor fickan är vet jag inte, men där talas över femtio språk. Fickan heter Auroville. Jag har varit där. I en väldig kruka, formad som en blomknopp, finns en ...

Av: Annakarin Svedberg | 24 september, 2017
Kulturreportage

Konung i rike

Simulerat körverk för fem ostämda fioler, en småskev viola, en vinbestänkt cello och en rostig trombon (Pjäsen är huvudsaken)  En konung äger smala händer En konung äger små ögon En dag går konungen ...

Av: Alan Asaid | 03 augusti, 2009
Utopiska geografier

Seamus Heaney 1939-2013



Seamus HeaneyIrländarna är ett läsande folk som vet att uppskatta sina författare. Man kan möta fyra av dem på konstverk i mer än dubbel storlek i en bokhandel i centrala Dublin, den kvartett som tilldelades nobelpriset: dramatikerna  George Bernhard Shaw och Samuel Beckett och poeterna William Butler Yeats och Seamus Heaney. Pjäsförfattarna höll till utomlands, den tvåspråkige Becket bland annat i Paris, och Shaw Corner kan man besöka i den lilla byn Ayot St Lawrence nära St. Albans väster om London.

Men Yeats blev kvar på den gröna ön, liksom Heaney även om han tidvis var professor i Harvard och Oxford. De borde förstås ha varit fem, allra minst. Den mest berömde av dem alla, han som lämnade den gröna ön redan några år in på förra århundradet, hade Svenska Akademien många år på sig att hedra med ett pris. James Joyce dog först 1941, och Bloomsday som firas till hans minne är en årlig begivenhet som firas allt ivrigare år från år. Om det stämmer som det sägs att irländska författare är skattebefriade så drar nationen in stora pengar på kulten kring honom. Att guida turister i hans spår genom Dublin, med ”Ulysses” i hand, har blivit en inbringande cottage industry.

Nu har allstå den siste i kvartetten av irländska nobelpristagarna i litteratur gått bort, Seamus Heaney som var en oerhört produktiv poet, läst och älskad på många håll i världen. I Wikipedias utförliga och sakkunniga artikel om honom påstås att två tredjedelar av all poesi som säljs i den engelskspråkiga världen är Heaneys, det kan säkert stämma. Formuleringen när han fick priset (han belönades med de flesta andra priser också) är lite svepande men är samtidigt på kornet: ”för ett författarskap av lyrisk skönhet och etiskt djup, som lyfter fram vardagens mirakler och det levande förflutna”

Bland alla hans dikter är det särskilt de som handlar om det levande förflutna som jag ständigt återkommer till, ett förflutet som ligger ett par årtusenden tillbaka i tiden. Den danske riksantikvarien P. V. Glob gav 1965 ut en bok om fynden från järnåldern i de jylländska mossarna: ”Mosefolket: jernalderns menneske bevaret i 2000 år”. Den kom snabbt på svenska som ”Mossarnas folk”, och något år senare på engelska som ”The Bog People”. Där finns detaljerade fotografier på kvarlevorna av kvinnor och män som avrättats, kanske i rituellt syfte, och som hamnat i mossarna där den kemiska sammansättningen sett till att de bevarats nära nog intakta.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Jag kan tänka mig att Seamus Heaney fascinerades av den boken. Dikter om the bog people, bland dem mannen från Grauballe och en Bog Queen med ett bärnstenshalsband, finns i hans diktsamling ”The North” (1975), en titel som syftar både på det Nordirland i trakterna av Belfast där han växte upp, och på den nordiska forntid och vikingatid som han ägnade stort intresse. I den tidigare samlingen ”Door into the Dark” (1969) ingår hans dikt om Tollund-mannen med snaran om halsen vars ansikte är det mest välbevarade av dem alla, som hade han just fallit i sömn i går och inte avrättats för tvåtusen år sedan:

“Some day I will go to Aarhus

To see his peat-brown head,

The mild pods of his eyelids,

His pointed skin cap.”

Seamus Heaney som valpThe peat, mossan som blev till torv, var något som Seamus Heaney var uppväxt med, hans far var bonde. När han kom till Stockholm och hämtade sitt pris gav han ett tacktal som hör till de allra bästa i den långa serien av sådana. Man kan läsa det både på nätet (där finns också hans mästerliga översättning av ”Beowulf”, den fornengelska långa episka dikten som även hans amerikanska författarkollega John Gardner lät sig inspireras av) och som avslutning i samlingsvolymen ”Opened Ground, Poems 1966-1996”.

Han inledde talet med att konstatera att ordet Stockholm hade han fastnat för redan som liten. Mot slutet av kriget där ute på Londonderrys landsbygd hade han örat tryckt mot radion och sändningarna från en okänd omvärld. Även om han inte förstod de främmande språken så blev tonfallen bekanta för honom, också de som kom ur lådan när stationsskivan lyste upp vid ordet Stockholm. Sedan sveper hans tacktal vidare i tid och rum, och han kommer bland annat in på Yeats, och han citerar och tar avstamp i två av dennes välkända rader:

“Think where man´s glory most begins and ends,

And say my glory was that I had such friends.”

I ask you to do what Yeats asked his audience to do and think of the achievement of Irish poets and dramatist and novelists over the past forty years, among whom I am proud to count great friends.”

Sedan låter han sökarljuset hamna på Homeros och Troja, och avslutar så med  rader som anspelare på de tidiga jägarkulturerna. Det är lätt att se både Skydstrupspigen med sitt pärlhalsband och männen från Grauballe och Tollund framför sig när man läser hans lysande slutrader om poesins form, funktion och kraft, ord som är både eviga och som tycks ha en särskild aktualitet just nu:

”The power to persuade that vulnerable part of our consciousness of its rightness in spite of the evidence of wrongness all around it, the power to remind us that we are all hunters and gatherers of values, that our very solitudes and distresses are creditable, in so far as they too, are an earnest of our veritable human being.”

Ivo Holmqvist

 

Ur arkivet

view_module reorder

I Pousettes värld: en poet

Det är en konst att vara enkel. Erik Pousette skalar av det överlagrade och står kvar med de stringenta orden i dess ursprungliga skepnader. Han litar på dem. Behöver inte ...

Av: Benny Holmberg | Litteraturens porträtt | 23 Maj, 2012

Om det moderne. Del I

Innledning Artikkelen min bygger på følgende tese: at for de aller fleste begrepsord gjelder det at det ikke er helt opplagt/innlysende hva for betydning og mening de aktuelle begrepsordene har, eller ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 27 november, 2011

Beato Angelico.  Noli me tangere

Kris­tus är uppstånden. Ja, han är verkligen uppstånden

Efter de tre dagarnas sökande, saknad och sorg återvänder "begravningssällskapet" till livet. De inre känslorna har lagt sig och de vardagliga sysslorna får ta vid.

Av: Hans-Evert Renérius | Gästkrönikör | 05 april, 2015

Bild av Melker Garay

Slaktbänken

Melker Garay om den etiska värden som verkar vara skrivna i sand.

Av: Melker Garay | Melker Garay : Reflektioner | 30 november, 2015

Främlingen främmandegjord blir en vän

1800- och 1900-talslitteraturen är full av flanörer; från den mållösa strövaren Peter Walsh i Virginia Woolfs ”Mrs. Dalloway” till modernismens promenerande variant av Odysseus, Leopold Bloom i James Joyces ”Odysseus” ...

Av: Matilda Amundsen Bergström | Reportage om scenkonst | 24 Maj, 2012

En liten pojkes dröm om att få gå i skolan. Intervju med författaren…

Under Togos brännande sol lever de i ett stort antal, alla de barn som vill gå i skolan. Som vill lära sig, utvecklas och få kunskap. För att kunna se ...

Av: Linda Johansson | Litteraturens porträtt | 24 juni, 2012

Ivo Holmqvist om Folke Isaksson

“Eldflugorna har slocknat, askflagorna yr över jorden.” Så vackert och så dystert avslutade Folke Isaksson titeldikten i den samling som kom 1998 och som hette just ”Eldflugorna”. Den apokalyptiska slutraden ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 04 juni, 2013

Äkthet och falskhet i Blade Runner och Homo Falsus

”[…] av alla bländverk livet tvingar på oss är detta det farligaste: att tro att det bara finns en verklighet och att den är begriplig.” – Jan Kjaerstad, Homo Falsus Med ...

Av: Gustav Borsgård | Essäer om litteratur & böcker | 30 november, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.