Spåren av svensk kolonialism

Nationsbyggandet i norden inleddes under medeltiden. Området för aktörerna omfattade nuvarande Danmark, södra Finland, Sverige-Norge, Hälsingland, Jämtland och Trondheimsområdet. I de stora områdena norrut fanns samerna från Härjedalen i söder ...

Av: Rolf Sjölin | 10 augusti, 2010
Kulturreportage

Strindberg, Rousseau och drömmen om kvinnan

Förhållandet mellan August Strindberg och hans "oförgätlige vän Rousseau" har av kritiken oftast behandlas utifrån de politiska och filosofiska tankar om samhället som präglade den svenske författaren. Men vad ...

Av: Fredrik Nordin | 29 juni, 2011
Litteraturens porträtt

De stora frågorna som moderniteten ställer förblir fortfarande obesvarade

Intervju med Claudio Magris I Sverige är Claudio Magris en av de mest lästa italienska författarna. Naturligtvis finns det andra författare, som Camilleri, Fo och Saviano, men vi känner dem mest ...

Av: Guido Zeccola | 22 november, 2010
Litteraturens porträtt

Familjen Facebook – framsidan och baksidan

Det fanns något som hette Facebook, berättade man. Det var ett slags mötesplats på Internet. Jag som författare borde gå med, sa man. Knyta kontakter, nå ut, hålla mig a ...

Av: Stefan Whilde | 31 augusti, 2013
Stefan Whilde

Seamus Heaney 1939-2013



Seamus HeaneyIrländarna är ett läsande folk som vet att uppskatta sina författare. Man kan möta fyra av dem på konstverk i mer än dubbel storlek i en bokhandel i centrala Dublin, den kvartett som tilldelades nobelpriset: dramatikerna  George Bernhard Shaw och Samuel Beckett och poeterna William Butler Yeats och Seamus Heaney. Pjäsförfattarna höll till utomlands, den tvåspråkige Becket bland annat i Paris, och Shaw Corner kan man besöka i den lilla byn Ayot St Lawrence nära St. Albans väster om London.

Men Yeats blev kvar på den gröna ön, liksom Heaney även om han tidvis var professor i Harvard och Oxford. De borde förstås ha varit fem, allra minst. Den mest berömde av dem alla, han som lämnade den gröna ön redan några år in på förra århundradet, hade Svenska Akademien många år på sig att hedra med ett pris. James Joyce dog först 1941, och Bloomsday som firas till hans minne är en årlig begivenhet som firas allt ivrigare år från år. Om det stämmer som det sägs att irländska författare är skattebefriade så drar nationen in stora pengar på kulten kring honom. Att guida turister i hans spår genom Dublin, med ”Ulysses” i hand, har blivit en inbringande cottage industry.

Nu har allstå den siste i kvartetten av irländska nobelpristagarna i litteratur gått bort, Seamus Heaney som var en oerhört produktiv poet, läst och älskad på många håll i världen. I Wikipedias utförliga och sakkunniga artikel om honom påstås att två tredjedelar av all poesi som säljs i den engelskspråkiga världen är Heaneys, det kan säkert stämma. Formuleringen när han fick priset (han belönades med de flesta andra priser också) är lite svepande men är samtidigt på kornet: ”för ett författarskap av lyrisk skönhet och etiskt djup, som lyfter fram vardagens mirakler och det levande förflutna”

Bland alla hans dikter är det särskilt de som handlar om det levande förflutna som jag ständigt återkommer till, ett förflutet som ligger ett par årtusenden tillbaka i tiden. Den danske riksantikvarien P. V. Glob gav 1965 ut en bok om fynden från järnåldern i de jylländska mossarna: ”Mosefolket: jernalderns menneske bevaret i 2000 år”. Den kom snabbt på svenska som ”Mossarnas folk”, och något år senare på engelska som ”The Bog People”. Där finns detaljerade fotografier på kvarlevorna av kvinnor och män som avrättats, kanske i rituellt syfte, och som hamnat i mossarna där den kemiska sammansättningen sett till att de bevarats nära nog intakta.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Jag kan tänka mig att Seamus Heaney fascinerades av den boken. Dikter om the bog people, bland dem mannen från Grauballe och en Bog Queen med ett bärnstenshalsband, finns i hans diktsamling ”The North” (1975), en titel som syftar både på det Nordirland i trakterna av Belfast där han växte upp, och på den nordiska forntid och vikingatid som han ägnade stort intresse. I den tidigare samlingen ”Door into the Dark” (1969) ingår hans dikt om Tollund-mannen med snaran om halsen vars ansikte är det mest välbevarade av dem alla, som hade han just fallit i sömn i går och inte avrättats för tvåtusen år sedan:

“Some day I will go to Aarhus

To see his peat-brown head,

The mild pods of his eyelids,

His pointed skin cap.”

Seamus Heaney som valpThe peat, mossan som blev till torv, var något som Seamus Heaney var uppväxt med, hans far var bonde. När han kom till Stockholm och hämtade sitt pris gav han ett tacktal som hör till de allra bästa i den långa serien av sådana. Man kan läsa det både på nätet (där finns också hans mästerliga översättning av ”Beowulf”, den fornengelska långa episka dikten som även hans amerikanska författarkollega John Gardner lät sig inspireras av) och som avslutning i samlingsvolymen ”Opened Ground, Poems 1966-1996”.

Han inledde talet med att konstatera att ordet Stockholm hade han fastnat för redan som liten. Mot slutet av kriget där ute på Londonderrys landsbygd hade han örat tryckt mot radion och sändningarna från en okänd omvärld. Även om han inte förstod de främmande språken så blev tonfallen bekanta för honom, också de som kom ur lådan när stationsskivan lyste upp vid ordet Stockholm. Sedan sveper hans tacktal vidare i tid och rum, och han kommer bland annat in på Yeats, och han citerar och tar avstamp i två av dennes välkända rader:

“Think where man´s glory most begins and ends,

And say my glory was that I had such friends.”

I ask you to do what Yeats asked his audience to do and think of the achievement of Irish poets and dramatist and novelists over the past forty years, among whom I am proud to count great friends.”

Sedan låter han sökarljuset hamna på Homeros och Troja, och avslutar så med  rader som anspelare på de tidiga jägarkulturerna. Det är lätt att se både Skydstrupspigen med sitt pärlhalsband och männen från Grauballe och Tollund framför sig när man läser hans lysande slutrader om poesins form, funktion och kraft, ord som är både eviga och som tycks ha en särskild aktualitet just nu:

”The power to persuade that vulnerable part of our consciousness of its rightness in spite of the evidence of wrongness all around it, the power to remind us that we are all hunters and gatherers of values, that our very solitudes and distresses are creditable, in so far as they too, are an earnest of our veritable human being.”

Ivo Holmqvist

 

Ur arkivet

view_module reorder
Vilhelm Ekelund

Vilhelm Ekelund och extremhögern

Många olika typer av läsare har genom åren sökt sig till Vilhelm Ekelunds (1880-1949) verk. Inte minst har han nått framgång hos författare, poeter och akademiker, vilka haft det gemensamt ...

Av: Mattias Aronsson | Litteraturens porträtt | 12 december, 2017

Post-EmmaKrönika 1 Rastplatsen I

Snart ingen mindre än en &:så triton dök fram i mitt Jon Blunds dyra hov ärad med håv i en håv nästan som i horstrumpor ensam. Var fet som en ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 18 februari, 2010

Frankrike är inte enbart Paris…

Fransmännen, dessa EU-medborgare, blir alltmer fästa vid sina lokala regioner och sina dialekter. Filmen "Bienvenue chez les Ch'tis" -Välkommen till Norr' - skulle titeln kunna heta på svenska - ...

Av: Anne Edelstam | Gästkrönikör | 16 september, 2008

Andy Warhol, Velvet Underground och Ron Nameth

I samband med att Fotografiska i Stockholm i början av 2011 visar en utställning om Andy Warhols (och Velvet Undergrounds) "Exploding Plastic Inevitable"-show 1966-1967 tillåter vi oss här en liten ...

Av: Carl Abrahamsson | Konstens porträtt | 12 januari, 2011

Laokoon och hans söner. Källa Wikipedia

I Laokoongruppens grepp

Laokoon och hans söner i kamp med en jätteorm är en av konstens mest levande och dramatiska skulpturer. Det har funnits många som försökt efterlikna motivet med få har kommit ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 26 oktober, 2017

Tanz der Gerippe von Michael Wolgemut

Nelly Sachs poetiska öde hand i hand med Paul Celan

(eller det Tyska som både död och hopp) ”Jag är icke mera jag; gudens meningslöshet är i mig. Tiden står stilla, rummet finns inte längre. Min tankes tanke svävar bort genom färglösa rymder, speglande ...

Av: Göran af Gröning | Essäer om litteratur & böcker | 25 december, 2014

Emily Dickinson

En dikt av Emily Dickinson

Är dikter bättre, ju svårare de är? Litteraturvetaren Harold Bloom verkar tro det. Han är en av Emily Dickinsons varmaste anhängare, och talar i sin "Den västerländska kanon" (1994) om ...

Av: Emily Dickinson | Utopiska geografier | 14 februari, 2015

Benjamin 40

                 

Av: Håkan Eklund | Kulturen strippar | 19 Maj, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.