Hans Kirk

Den kollektiva blickens mästare

Hans Kirk, född 1898 i Hadsund och död 1962 i Köpenhamn, var en av de första att introducera den kollektiva romanen inte bara i hemlandet Danmark men också i världslitteraturhistorien ...

Av: Tommy Gunnarsson | 27 februari, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Arne Sand, och mellan fingrarna

När Arne Sand debuterade 1949 med romanen Förföljaren uppmärksammades han på ett sätt som ganska få debutanter får uppleva. Det var ett Strindbergsår, och för att fira det delade man ...

Av: Daniel Svederud | 26 november, 2011
Litteraturens porträtt

Den unge Sven Lindqvist

För några år sedan, 2009, inledde förlaget Atlas en återutgivning av Sven Lind­qvists verk. Samtliga böcker som i det följande tas upp finns där utgivna. I höstas kom också i ...

Av: Gunnar Lundin | 17 mars, 2012
Litteraturens porträtt

Det finns inte ett landskap som inte är dunkelt – Om Relationens filosofi…

Congrès des écrivains et artistes noirs, kongress för svarta författare och konstnärer, anordnas för första gången i Paris 1956 på initiativ av den senegalesiske publicisten Alioune Diop och hans panafrikanska ...

Av: Viola Bao | 06 augusti, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Frank Hellers beskrivning av judar blev ett självporträtt



Frank Heller Ända sedan Conan Doyle med början 1887 (romanen ”En studie i rött”) framgångsrikt producerade ett antal berättelser, de flesta noveller, med Sherlock Holmes i The Strand Magazine, har författare av mordfall och andra brott vinnlagt sig om att skapa liknande gestalter med särdrag, som skiljer dem från andra litterära problemlösare, individer som lämpar sig för seriella skrönor i det kortare formatet.

Tidigt ute var Jacques Futrelle, som följde med Titanic ner i djupet, med sin Tankemaskinen, Professor Augustus S.F.X. Van Dusen, ett problemlösargeni med ovanligt stort huvud, antagligen för att få plats med den effektiva tankemaskinen. Även svenska författare har skapat sådana varelser. I 60 nummer av Alibi-magasinet med början i slutet av 1940-talet lät Lennart Forssberg under pseudonymen Rolf Berge sin sömnige hjälte Henning ”Latmasken” Örn somna då han borde vara vaken. Idén var suverän, men tyvärr utnyttjade författaren den bara vid något enstaka tillfälle fullt ut.

Den svensk som enligt min åsikt lyckats bäst med att åstadkomma en problemlösare skräddarsydd för serieproduktion är Frank Heller med det freudianska originalet doktor Joseph Zimmertür, bosatt på Heerengracht 124 i Amsterdam mitt emot en av stadens berömda kanaler. Zimmertür debuterade 1926, dels i Svenska Dagbladet och Bonniers Veckotidning och dels i novellboken ”Doktor Z.” Doktor Zimmertür är en holländsk jude, psykoanalytiker och drömtydare.

Zimmertür är kalkerad på den schablonmässiga bilden av en europeisk jude i början av 1900-talet, en stereotyp om utseende och beteende som i sig självt var en ren karikatyr, men som fortfarande ligger och molar i mångas föreställningsvärld. Den kroknäste juden är en myt som tar lång tid på sig att försvinna.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Men Frank Heller har med avstamp i dessa klichéer som var allenarådande under första halvan av 1900-talet skapat den generöse doktor Zimmertür, en sympatisk krumelur som både är enstöring och sällskapsmänniska, en gestalt som har humor, klassisk bildning och självironi. Samt en svindlande förmåga att lösa problem.

Novellerna handlar om säreget uppbyggda strukturer med halsbrytande intriger. ”Ett fall av schizofreni” bär släktskap med science fiction. ”Mordet på Promenade du Midi” är ett exempel i genren omöjliga brott. Idén att lösa mordproblem och andra gåtor med freudiansk analys och drömtydning var helt enkelt ett lyckokast från Frank Hellers sida.

De agerande hos Frank Heller visar ofta upp överdrivna beteenden som de båda biobesökarna i ”Ett biografdrama” eller de tre männen på Akilles bar i ”Mannen som stod under toffeln”, men samtidigt målar författaren skickligt upp miljöerna på de platser där Zimmertürs äventyr utspelar sig och Heller har också en förmåga att då och då skapa metaforer besläktade med bevingade ord.

Dr Zimmertürs diagnoser, 1928. Omslag av Curt PetersDoktor Zimmertür, som uppenbarligen är en ungkarl, är nyfiken och han kombinerar sin iakttagelseförmåga med en analytisk talang som gör det möjligt för honom att dra slutsatser av det som sker i hans omgivning. Han ser det andra inte ser, precis som Sherlock Holmes, fast utifrån andra förutsättningar. (Sherlock Holmes dyker faktiskt upp i en av Zimmertür-novellerna.)

Det fanns en förebild till Zimmertür, nämligen Frank Hellers gode vän Moritz Oppenheim. Han var en judisk läkare i Wien som emigrerade 1939 till USA. Då hade Frank Heller sedan sju år upphört att skriva om sin judiske deckarhjälte.

Mellan 1926 och 1932 blev det fyra novellsamlingar, en roman samt en eftersläntrande novell om doktor Zimmertür.

Zimmertür publicerades också i Tyskland under Weimartidens sista år, men när Frank Heller märkte vart vinden blåste i det land där hans böcker hade sin största marknad så övergav han sin skapelse. Om Zimmertür kastades på bokbålen i det nationalsocialistiska arbetarpartiets Hitler-Tyskland vet jag inte, men Frank Heller var mycket populär i Tyskland och han växlade kanske om i sista minuten. Det var ren och skär opportunistisk snikenhet som fick Frank Heller att göra helt om marsch. Hade han i stället fortsatt att penna sina Zimmertür-noveller hade det här kunnat bli en positiv hyllningsartikel, men hur mycket jag än uppskattar Zimmertür-novellerna, så dämpas min entusiasm när jag inser med vilken snabbhet som Frank Heller vände kappan efter vinden då han 1932 upphörde med Zimmertür. Det skedde med ett rappt lappkast, manifesterat i artikeln ”Judarna i Wien” i Vecko-Journalen 1932 (som sedan publicerades i essäsamligen ”Irrande vinter”, 1933). Där formligen slirar Heller på kopplingen i en balansakt där han försöker att både tillfredsställa de som är som är antisemiter och de som inte är antisemiter.

Detta Frank Hellers dubbelspel upptäckte jag i artikeln ”Judarna i Wien – en lektion i antisemitism” av Sven Sörmark och Eva Dickson i boken ”Det börjar med judarna …” (Svenska Kommittén mot antisemitism 1986), som av en slump hamnade i min hand. ”Judarna i Wien” är skriven på ett infernaliskt sätt. Frank Heller låter nämligen gränserna flyta i en sorts medveten neutralitet, men i stället gör artikeln intrycket att han har förståelse för de antisemitiska stämningarna. Det är när han i Scen 3 delger egna upplevelser som han – trots att han i Scen 1 säger sig vara stolt över att ha en judisk professor i Wien (förebilden till Zimmertür) som en god vän – ändå hamnar i den situationen att han inte alls tar ställning mot utan snarare för antisemitismen. Följande parti innehåller inga avståndstaganden, ingenting som tyder på att han ogillar sitt betraktelsesätt. Vad han åstadkommer är en Jud Süss-effekt. Jag citerar det i sin helhet, så kan Du som läsare själv döma:

Det börjar med judarna …1986 Omslagsbild av Marianne EnquistDet är en dag i första veckan av oktober. Gatubilden i stadens centrala delar är totalt förändrad. Fönsterluckorna framför affärerna är nedrullade; man möter människor i mängd, men dock är det som om det inte längre var wienare man mötte. Plötsligt går det upp för en, vari skillnaden mellan denna dag och andra dagar består: de svarta ögonen är borta, de böjda näsorna är försvunna, inga kaftaner mer och inga korkskruvslockar vid öronen! Det är Davids försoningsdag, och alla ättlingar av Davids stam ha dragit sig tillbaka till sina. hem och till sina synagogor för att under fasta, fottvagningar och andra ceremonier förlåta varandra allt ont de begått under årets lopp och sålunda möta det nya året med ett rent sinne, utan agg Genom de tysta gatorna vandrar jag ut till en svensk vän som bor i ett magnifikt hus vid Spittelauerlände. När jag går uppför trapporna, hör, jag ekot av några slag från gårdsplanen, dét är en jungfru som piskar en matta. Plötsligt avbryts hon i sitt arbete av upphetsade röster som från alla håll ropa: ” Få vi be om ro? Det är helgdag i dag!” Det är husets övriga hyresgäster, vilka en för alla och alla för en kräva konung Davids dag respekterad. Jungfrun listar sig kuvad och skrämd uppför trapporna med sin matta. Det är min väns jungfru, och då hon ser mig, skyndar hon att fråga mig, vad den helgdag heter, vars frid hon sig ovetande kränkt. Jag tröstar henne med att det varken är den helige Josef eller den heliga Magdalena, som hon förolämpat. Och medan vi gå uppför trapporna, studerar jag namnen på dörrarna. Huset innehåller tjugufem lägenheter, och av dessa bebos de tjugofyra av familjer med hebreiska namn. I den tjugofemte bor min vän, som är den ende kristne i hela detta hyrespalats, och som är utlänning.

Det låter sig inte bestridas: Wien är en judisk stad, icke någon germansk. Handel, industri, finans- och rättsväsen, vetenskap, medicin, litteratur, konst - överallt äro de ledande namnen judiska, och i några av dessa fack, exempelvis finans-, rättsväsen och medicin, finns det nästan inte en post i ledande ställning, som besatt med en ”inföding”. Enligt min svenske väns åsikt – han bor i Wien sedan sammanbrottet 1918 – ligga 95 procent av sådana poster i händerna på judar. Man kan förstå både de känslor, ett sådant sakläge måste framkalla, och den enkla logik, som finner ett botemedel i utdrivandet av dessa förhatliga uppåtsträvare. Måste inte de lediga platserna automatiskt tillfalla ”kristna”? Skulle inte den arbetslöshet, vilken rider landet och framför allt ungdomen som en mara, vara besegrad i samma ögonblick, och ett nytt Österrike lyfta sig som en fågel Fenix ur askan av det gamla, vars undergång (enligt vad många tro) till största delen berodde på stämplingar av dessa invandrade, världsomspinnande konspiratörer? ”Asiaterna till Asien!” (Det är med namnet asiater man numera i bildade kretsar betecknar de hatade inkräktarna.) ”Sänd dem allesammans till Tel-el-Aviv!” Tankegången har den förtjänsten att vara lättfattlig.

Det är i och för sig sant att det 1932 då dessa rader skrevs inte stod helt klart vad Hitler och nazismen var beredda att göra, men Frank Hellers snabba omläggning av sin litterära verksamhet visar att han med fingertoppskänsla satt fingret vädret och kände vart vinden blåste. Han uppfattade det antisemitiska budskap som skulle prägla Tyskland om Hitler kom till makten och anpassade sig till det för att inte förlora en god inkomstkälla.

Irrande vinter, 1933. Omslag Torsten SchonbergSven Sörmark och Eva Dickson konstaterar att ”under det fortsatta 30-talet stöter Frank Heller oupphörligt på kroknästa herrar med bruten dialekt och juvelöverströdda fruar” som ”darrar av snikenhet och ångest för att vid gränskontrollerna få sina valutaskojerier avslöjade”. Och de konstaterar: ”Vad Frank Heller berättade för Vecko-Journalens borgerliga och högutbildade läsare hade varit ointressant om han varit en etablerad antisemit, men nu var han inte det. Han uppfattades som ett godmodigt kvickhuvud med världsresenärens tolerans och klarsyn. Hans skildringar av judar han mötte ute i världen var avsedda som intressanta anekdoter. I brev till sina vänner förklarar han med en munter cynism, som uppfattades som avväpnande i stället för motbjudande, att hans syn på Hitlers Tyskland och dess syn på judarna präglades av ett enda faktum: hans böcker såldes i stora upplagor i landet. Storhertigens finanser gick som följetong i nazipartiets huvudorgan Völkischer Beobachter – och att han därför ville hålla sig väl med regimen.”

Med allt detta för ögonen kan man notera att den som darrade av snikenhet där han flydde över gränskontrollerna ur Sverige – efter växelförfalskningar i Lund fullt jämförbara med valutasvindlerier – var Frank Heller själv. Hans bild av judarna var ett lysande självporträtt helt enkelt. Tyvärr tycks ingen ha sagt det åt honom medan han levde. Man kan fråga sig vad anpasslingen Frank Heller tänkte när Kristallnatten inträffade i november 1938 eller när de tyska koncentrationslägren befriades 1945 och journalfilmerna med staplar av mördade judar spreds över världen.

Hans prisvärda deckargestalt i de märkliga Zimmertür-berättelserna överskuggas inte av hans reportage från Wien i Vecko-Journalen, men reportaget kastar en skugga över hans karaktär. Och han insåg kanske inte att hans dubbla bokföring – orsakad av hans egna snikna opportunism som han tillskrev judarna – i framtiden skulle leda till en artikel som just denna.

Man slutar inte att läsa Fjodor Dostojevski, Ezra Pound eller T.S. Eliot för att de var antisemiter och jag vill inte på något sätt kasta ut Zimmertür med pendelkråkan Frank Hellers unkna badvatten. Berättelserna om Zimmertür är unika. De saknar motsvarighet, är djupt originella och vid omläsning finner jag nya sidor hos Zimmertür och de gestalter som omger honom. De visar upp en positiv sida i Hellers ambivalens. Det är bara synd att även den sidan med största säkerhet dikterades av den snikenhet som den kriminellt belastade medlöparen Frank Heller tillskrev judarna.

 

Bertil Falk

Ur arkivet

view_module reorder

På spaning efter den oskuld som flytt

I vissa frågor tenderar vi att gå från oklarhet till oklarhet. Och när det onda pågått tillräckligt länge har vi förlorat all förmåga till äkthet i vare sig känsla eller ...

Av: Oliver Parland | Essäer | 28 november, 2010

Gåramålaren Carl Ljungberg från Hammenhög

Kringvandrande målare var en vanlig syn på landsbygden för hundra år sen, särskilt i Skåne. De knackade på hos bönderna och erbjöd sig att måla av gården för mat och ...

Av: Lena Månsson | Konstens porträtt | 18 september, 2017

Kafka, Slottet och Klam (en personlig resa)

Inför de kommande frågorna kring Kafkas bok Slottet har jag lagt mina litteraturvetarglasögon åt sidan, för att på så sätt närma mig texten ännu oförlöst. Vem är Klamm i Slottet? Vem ...

Av: Göran af Gröning | Essäer om litteratur & böcker | 23 juni, 2014

Möjligheter och återvändsgränder för den nyklassiska bildkonsten

En debatt har under sommaren rasat kring den figurativa norska skolan till vilken bl.a. den (ö)kände norska konstnären Odd Nerdrum räknas. Debatten föranleddes av utställningen "Figurationer, Realism och romantik i ...

Av: Leif V Erixell | Essäer om konst | 31 augusti, 2009

En resa till dagens ände. Om Denise Mina

Himlen ligger som ett lock över staden. Det är grått och kallt, vinden viner vasst och snålt genom gatorna och ett isande regn tycks falla vareviga dag. Här härskar nöden ...

Av: Crister Enander | Litteraturens porträtt | 02 augusti, 2010

När Arvo Pärt kom till Mexiko

Lördagen den 20 oktober var det första gången som Arvo Pärts musik framfördes i Mexiko City, och det utav Estlands Filharmoniska Kammarkör och Tallins Kammarorkester under ledning av Tõnu Kaljuste ...

Av: Rebecka Villanueva Ulfgard | Musikens porträtt | 02 november, 2012

Sebastian Errazuriz:

Konst att gäspa till

Gäspningen som tecken är lite undanskuffad, men den har definitivt sin plats i historien. Den kan dock symbolisera så mycket mer än bara trötthet, inte minst ett inlägg i debatten ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 09 april, 2015

Från Abruzzo till Bornholm – jakten på Zahrtmann

En höstdag 2013 befinner jag mig på den danska ön Bornholm – drygt en timmes färjeresa från Ystad. På sommaren invaderas ön av turister från Sverige, Tyskland och det danska ...

Av: Johan Werkmäster | Kulturreportage | 08 november, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.