Är konsten granne med Gud? Om konstens drift att ständigt omdefiniera sig

För 46 år sedan år 1963 på Moderna museet i Stockholm sågade musikern och konstnären  Karl-Erik Wallin sönder en flygel. Det var Sveriges första happening. Det var en s.k. konceptuell ...

Av: Benny Holmberg | 01 Maj, 2009
Essäer om konst

Samernas och finnarnas olika syn på användningen av markerna

Det handlar om samhällets omorientering från destruktiv och narcissistisk inställning ”jag-i-centrum” till ”vi-i-centrum”. Willigis Jäger i förordet till Hans Wielens bok Samernas rättigheter till land är ett känsligt, mycket omdiskuterat och ...

Av: Nina Michael | 28 november, 2012
Kulturreportage

Peace & Love - en festival för alla sinnen

2010 var ett rekordår för Peace & Love. Med sina 3000 besökare vid starten 2001 till hela 42.000 i år har Peace & Love nu blivit den största svenska festivalen ...

Av: Linda Olsson, Karin Sundqvist | 11 juli, 2010
Kulturreportage

Lily Tuck: Woman of Rome - A Life of Elsa Morante

För sin roman ”The News from Paraguay” fick amerikanskan Lily Tuck 2004 års National Book Award, inte alldeles oförtjänt. Det är en historia på faktiskt underlag om kärlek och politik ...

Av: Ivo Holmqvist | 04 september, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Frank Hellers beskrivning av judar blev ett självporträtt



Frank Heller Ända sedan Conan Doyle med början 1887 (romanen ”En studie i rött”) framgångsrikt producerade ett antal berättelser, de flesta noveller, med Sherlock Holmes i The Strand Magazine, har författare av mordfall och andra brott vinnlagt sig om att skapa liknande gestalter med särdrag, som skiljer dem från andra litterära problemlösare, individer som lämpar sig för seriella skrönor i det kortare formatet.

Tidigt ute var Jacques Futrelle, som följde med Titanic ner i djupet, med sin Tankemaskinen, Professor Augustus S.F.X. Van Dusen, ett problemlösargeni med ovanligt stort huvud, antagligen för att få plats med den effektiva tankemaskinen. Även svenska författare har skapat sådana varelser. I 60 nummer av Alibi-magasinet med början i slutet av 1940-talet lät Lennart Forssberg under pseudonymen Rolf Berge sin sömnige hjälte Henning ”Latmasken” Örn somna då han borde vara vaken. Idén var suverän, men tyvärr utnyttjade författaren den bara vid något enstaka tillfälle fullt ut.

Den svensk som enligt min åsikt lyckats bäst med att åstadkomma en problemlösare skräddarsydd för serieproduktion är Frank Heller med det freudianska originalet doktor Joseph Zimmertür, bosatt på Heerengracht 124 i Amsterdam mitt emot en av stadens berömda kanaler. Zimmertür debuterade 1926, dels i Svenska Dagbladet och Bonniers Veckotidning och dels i novellboken ”Doktor Z.” Doktor Zimmertür är en holländsk jude, psykoanalytiker och drömtydare.

Zimmertür är kalkerad på den schablonmässiga bilden av en europeisk jude i början av 1900-talet, en stereotyp om utseende och beteende som i sig självt var en ren karikatyr, men som fortfarande ligger och molar i mångas föreställningsvärld. Den kroknäste juden är en myt som tar lång tid på sig att försvinna.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Men Frank Heller har med avstamp i dessa klichéer som var allenarådande under första halvan av 1900-talet skapat den generöse doktor Zimmertür, en sympatisk krumelur som både är enstöring och sällskapsmänniska, en gestalt som har humor, klassisk bildning och självironi. Samt en svindlande förmåga att lösa problem.

Novellerna handlar om säreget uppbyggda strukturer med halsbrytande intriger. ”Ett fall av schizofreni” bär släktskap med science fiction. ”Mordet på Promenade du Midi” är ett exempel i genren omöjliga brott. Idén att lösa mordproblem och andra gåtor med freudiansk analys och drömtydning var helt enkelt ett lyckokast från Frank Hellers sida.

De agerande hos Frank Heller visar ofta upp överdrivna beteenden som de båda biobesökarna i ”Ett biografdrama” eller de tre männen på Akilles bar i ”Mannen som stod under toffeln”, men samtidigt målar författaren skickligt upp miljöerna på de platser där Zimmertürs äventyr utspelar sig och Heller har också en förmåga att då och då skapa metaforer besläktade med bevingade ord.

Dr Zimmertürs diagnoser, 1928. Omslag av Curt PetersDoktor Zimmertür, som uppenbarligen är en ungkarl, är nyfiken och han kombinerar sin iakttagelseförmåga med en analytisk talang som gör det möjligt för honom att dra slutsatser av det som sker i hans omgivning. Han ser det andra inte ser, precis som Sherlock Holmes, fast utifrån andra förutsättningar. (Sherlock Holmes dyker faktiskt upp i en av Zimmertür-novellerna.)

Det fanns en förebild till Zimmertür, nämligen Frank Hellers gode vän Moritz Oppenheim. Han var en judisk läkare i Wien som emigrerade 1939 till USA. Då hade Frank Heller sedan sju år upphört att skriva om sin judiske deckarhjälte.

Mellan 1926 och 1932 blev det fyra novellsamlingar, en roman samt en eftersläntrande novell om doktor Zimmertür.

Zimmertür publicerades också i Tyskland under Weimartidens sista år, men när Frank Heller märkte vart vinden blåste i det land där hans böcker hade sin största marknad så övergav han sin skapelse. Om Zimmertür kastades på bokbålen i det nationalsocialistiska arbetarpartiets Hitler-Tyskland vet jag inte, men Frank Heller var mycket populär i Tyskland och han växlade kanske om i sista minuten. Det var ren och skär opportunistisk snikenhet som fick Frank Heller att göra helt om marsch. Hade han i stället fortsatt att penna sina Zimmertür-noveller hade det här kunnat bli en positiv hyllningsartikel, men hur mycket jag än uppskattar Zimmertür-novellerna, så dämpas min entusiasm när jag inser med vilken snabbhet som Frank Heller vände kappan efter vinden då han 1932 upphörde med Zimmertür. Det skedde med ett rappt lappkast, manifesterat i artikeln ”Judarna i Wien” i Vecko-Journalen 1932 (som sedan publicerades i essäsamligen ”Irrande vinter”, 1933). Där formligen slirar Heller på kopplingen i en balansakt där han försöker att både tillfredsställa de som är som är antisemiter och de som inte är antisemiter.

Detta Frank Hellers dubbelspel upptäckte jag i artikeln ”Judarna i Wien – en lektion i antisemitism” av Sven Sörmark och Eva Dickson i boken ”Det börjar med judarna …” (Svenska Kommittén mot antisemitism 1986), som av en slump hamnade i min hand. ”Judarna i Wien” är skriven på ett infernaliskt sätt. Frank Heller låter nämligen gränserna flyta i en sorts medveten neutralitet, men i stället gör artikeln intrycket att han har förståelse för de antisemitiska stämningarna. Det är när han i Scen 3 delger egna upplevelser som han – trots att han i Scen 1 säger sig vara stolt över att ha en judisk professor i Wien (förebilden till Zimmertür) som en god vän – ändå hamnar i den situationen att han inte alls tar ställning mot utan snarare för antisemitismen. Följande parti innehåller inga avståndstaganden, ingenting som tyder på att han ogillar sitt betraktelsesätt. Vad han åstadkommer är en Jud Süss-effekt. Jag citerar det i sin helhet, så kan Du som läsare själv döma:

Det börjar med judarna …1986 Omslagsbild av Marianne EnquistDet är en dag i första veckan av oktober. Gatubilden i stadens centrala delar är totalt förändrad. Fönsterluckorna framför affärerna är nedrullade; man möter människor i mängd, men dock är det som om det inte längre var wienare man mötte. Plötsligt går det upp för en, vari skillnaden mellan denna dag och andra dagar består: de svarta ögonen är borta, de böjda näsorna är försvunna, inga kaftaner mer och inga korkskruvslockar vid öronen! Det är Davids försoningsdag, och alla ättlingar av Davids stam ha dragit sig tillbaka till sina. hem och till sina synagogor för att under fasta, fottvagningar och andra ceremonier förlåta varandra allt ont de begått under årets lopp och sålunda möta det nya året med ett rent sinne, utan agg Genom de tysta gatorna vandrar jag ut till en svensk vän som bor i ett magnifikt hus vid Spittelauerlände. När jag går uppför trapporna, hör, jag ekot av några slag från gårdsplanen, dét är en jungfru som piskar en matta. Plötsligt avbryts hon i sitt arbete av upphetsade röster som från alla håll ropa: ” Få vi be om ro? Det är helgdag i dag!” Det är husets övriga hyresgäster, vilka en för alla och alla för en kräva konung Davids dag respekterad. Jungfrun listar sig kuvad och skrämd uppför trapporna med sin matta. Det är min väns jungfru, och då hon ser mig, skyndar hon att fråga mig, vad den helgdag heter, vars frid hon sig ovetande kränkt. Jag tröstar henne med att det varken är den helige Josef eller den heliga Magdalena, som hon förolämpat. Och medan vi gå uppför trapporna, studerar jag namnen på dörrarna. Huset innehåller tjugufem lägenheter, och av dessa bebos de tjugofyra av familjer med hebreiska namn. I den tjugofemte bor min vän, som är den ende kristne i hela detta hyrespalats, och som är utlänning.

Det låter sig inte bestridas: Wien är en judisk stad, icke någon germansk. Handel, industri, finans- och rättsväsen, vetenskap, medicin, litteratur, konst - överallt äro de ledande namnen judiska, och i några av dessa fack, exempelvis finans-, rättsväsen och medicin, finns det nästan inte en post i ledande ställning, som besatt med en ”inföding”. Enligt min svenske väns åsikt – han bor i Wien sedan sammanbrottet 1918 – ligga 95 procent av sådana poster i händerna på judar. Man kan förstå både de känslor, ett sådant sakläge måste framkalla, och den enkla logik, som finner ett botemedel i utdrivandet av dessa förhatliga uppåtsträvare. Måste inte de lediga platserna automatiskt tillfalla ”kristna”? Skulle inte den arbetslöshet, vilken rider landet och framför allt ungdomen som en mara, vara besegrad i samma ögonblick, och ett nytt Österrike lyfta sig som en fågel Fenix ur askan av det gamla, vars undergång (enligt vad många tro) till största delen berodde på stämplingar av dessa invandrade, världsomspinnande konspiratörer? ”Asiaterna till Asien!” (Det är med namnet asiater man numera i bildade kretsar betecknar de hatade inkräktarna.) ”Sänd dem allesammans till Tel-el-Aviv!” Tankegången har den förtjänsten att vara lättfattlig.

Det är i och för sig sant att det 1932 då dessa rader skrevs inte stod helt klart vad Hitler och nazismen var beredda att göra, men Frank Hellers snabba omläggning av sin litterära verksamhet visar att han med fingertoppskänsla satt fingret vädret och kände vart vinden blåste. Han uppfattade det antisemitiska budskap som skulle prägla Tyskland om Hitler kom till makten och anpassade sig till det för att inte förlora en god inkomstkälla.

Irrande vinter, 1933. Omslag Torsten SchonbergSven Sörmark och Eva Dickson konstaterar att ”under det fortsatta 30-talet stöter Frank Heller oupphörligt på kroknästa herrar med bruten dialekt och juvelöverströdda fruar” som ”darrar av snikenhet och ångest för att vid gränskontrollerna få sina valutaskojerier avslöjade”. Och de konstaterar: ”Vad Frank Heller berättade för Vecko-Journalens borgerliga och högutbildade läsare hade varit ointressant om han varit en etablerad antisemit, men nu var han inte det. Han uppfattades som ett godmodigt kvickhuvud med världsresenärens tolerans och klarsyn. Hans skildringar av judar han mötte ute i världen var avsedda som intressanta anekdoter. I brev till sina vänner förklarar han med en munter cynism, som uppfattades som avväpnande i stället för motbjudande, att hans syn på Hitlers Tyskland och dess syn på judarna präglades av ett enda faktum: hans böcker såldes i stora upplagor i landet. Storhertigens finanser gick som följetong i nazipartiets huvudorgan Völkischer Beobachter – och att han därför ville hålla sig väl med regimen.”

Med allt detta för ögonen kan man notera att den som darrade av snikenhet där han flydde över gränskontrollerna ur Sverige – efter växelförfalskningar i Lund fullt jämförbara med valutasvindlerier – var Frank Heller själv. Hans bild av judarna var ett lysande självporträtt helt enkelt. Tyvärr tycks ingen ha sagt det åt honom medan han levde. Man kan fråga sig vad anpasslingen Frank Heller tänkte när Kristallnatten inträffade i november 1938 eller när de tyska koncentrationslägren befriades 1945 och journalfilmerna med staplar av mördade judar spreds över världen.

Hans prisvärda deckargestalt i de märkliga Zimmertür-berättelserna överskuggas inte av hans reportage från Wien i Vecko-Journalen, men reportaget kastar en skugga över hans karaktär. Och han insåg kanske inte att hans dubbla bokföring – orsakad av hans egna snikna opportunism som han tillskrev judarna – i framtiden skulle leda till en artikel som just denna.

Man slutar inte att läsa Fjodor Dostojevski, Ezra Pound eller T.S. Eliot för att de var antisemiter och jag vill inte på något sätt kasta ut Zimmertür med pendelkråkan Frank Hellers unkna badvatten. Berättelserna om Zimmertür är unika. De saknar motsvarighet, är djupt originella och vid omläsning finner jag nya sidor hos Zimmertür och de gestalter som omger honom. De visar upp en positiv sida i Hellers ambivalens. Det är bara synd att även den sidan med största säkerhet dikterades av den snikenhet som den kriminellt belastade medlöparen Frank Heller tillskrev judarna.

 

Bertil Falk

Ur arkivet

view_module reorder
Alena Baeva

Östersjöfestivalen seglar vidare

De utommusikaliska ambitionerna är det inget fel på. Östersjön skall räddas och ledarskap förbättras, vad det nu har där att göra. Lite apart är det. Men mest handlar det förstås ...

Av: Ulf Stenberg | Essäer om musik | 08 september, 2016

Möte med innu-indianerna i Rita Mestokoshos diktsamling

Den innu-indianska poetissan Rita Mestokosho är på kortbesök i Stockholm. Den första gången jag hörde talas om henne var i Jean-Marie Gustave Le Clézios nobelföreläsning år 2008, då han hyllade ...

Av: Lilian O. Montmar | Litteraturens porträtt | 24 oktober, 2009

Erotiskkrönika 02 Telegram från kamrat Maxim

Ett hospisgram [(fastän eg. nog endast) e-mail som, med speciella marginaler] från kamrat Maxim, ifrån stora världen låte, kom om hans evigt fortsatta och alltid lika oföränderliga, fullt ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 01 juli, 2010

Magasin 3 – Fem verk. En berättelse

Fem konstverk som alla bestrider omedelbara och intuitiva tolkningar. Den nyöppnade utställningen ”Otherworldly” på Magasin 3 i Stockholm består av fem verk som plockats ur konsthallens egen samling och placerats ...

Av: Henrik Örnlind | Essäer om konst | 12 oktober, 2013

Den litterära arkipelagen

Som student för länge sen, på 1960-talet, fick jag lära mig att litteraturen är ett ”system” där de litterära alstren ”cirkulerar” i två skilda ”kretslopp”. Däruppe strömmar den fina litteraturen ...

Av: Arne Melberg | Essäer om litteratur & böcker | 10 augusti, 2017

Agnes Gällhagen. Det finns ingen dans i frekvens och balans

Det finns flera rum. Rummen existerar samtidigt, intill varann. Helt tillgängliga är de olika rummen inte. Trösklar separerar dem, och några av dörrarna är stängda. Det vore en felaktighet att ...

Av: Agnes Gällhagen | Utopiska geografier | 30 september, 2013

Chiapas – en reseberättelse

I den mexikanska delstaten Chiapas rinner floden Grijalva fram mellan bergsväggarna i en djup kanjon, El Cañón del Sumidero. Det finns krokodiler i vattnet. Det är ogenomskinligt grönt. Guiden i ...

Av: Ann-Marie Svensson | Resereportage | 03 juli, 2014

Hundliv i Central Park

Jag är rädd för hundar, blev biten när jag var liten. Skräcken har tilltagit med åren. Det känns som om varenda hund är ute och sniffar efter just mig! Och ...

Av: Lilian O. Montmar | Gästkrönikör | 19 Maj, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.