Petra Mölstad- Det

Petra Mölstad – Betraktar fåglar smyger på rådjur skrubbar mig mot folk och tjyvar. Samlar. Gillar inte almsjuka och rävskabb. Krafsar in och ut och försöker gnaga genom barriärer. Går ...

Av: Petra Mölstad | 06 augusti, 2012
Utopiska geografier

JK Rowling

Hogwarts är inte någon idyll i det nya Harry Potter äventyret

Harry Potter and the Cursed Child. Vill du se den nya Harry Potter pjäsen och ha bra biljetter, så kostar det ungefär 55 - 70 pund per biljett och kväll ...

Av: Belinda Graham | 16 oktober, 2016
Essäer om litteratur & böcker

Apollo Musagete. Foto: Nicolai Lund.

En stråkkvartett och ett tumult

Nyligen hade vi i Skinnskattebergs kammarmusikförening besök av en ung polsk stråkkvartett, Apollo Musagete, som spelade gudomligt. Apollon måste glädjas i sin hellenska himmel.

Av: Ulf Stenberg | 25 januari, 2016
Musikens porträtt

Författaren och vänstertwitterpöbeln

Författaren satt i aftonsolskenet och läppjade på ett glas portvin. Han hade vant till sig med det på sista tiden, då cognacen bet för mycket på honom – alltför mycket ...

Av: Simon O. Pettersson | 18 augusti, 2014
Utopiska geografier

Frank Oppenheimer, den kreative tekniknörden



Frank Oppenheimer av David BarkerNär Manhattanprojektet närmade sig sanningens minut kallade Robert Oppenheimer på sin yngre bror Frank, också han fysiker. Hukande intill varandra såg bröderna bomben detonera. Ingenting skulle sedan bli sig likt. Världen förändrades. Robert Oppenheimer stannade kvar i hetluften, medan Frank länge förblev fullständigt okänd, för att så småningom gå till historien som tekniknörden med de stora undervisningsidéerna.

Nu finns hans liv klarlagt tack vare journalisten K C Coles spännande bok ”Something Incredibly Wonderful Happens. Frank Oppenheimer and the World He Made Up”, Houghton Mifflin Harcourt, Boston, 2009.

Bröderna Oppenheimer fick en trygg uppväxt i New York. Fadern Julius hade som sjuttonåring emigrerat till USA från Tyskland 1888 och gift sig med konstnären Ella Friedman. Han började importera tyger från Europa, och familjen fick snart en position i New Yorks burgna överklass. Hemmets konstsamling inkluderade Picasso, van Gogh och Renoir. Livet var kultiverat, noga övervägt och ambitiöst. Endast de bästa skolorna dög åt sönerna. Frank spelade flöjt när han inte smet iväg till ett ställe som sålde gamla motorer - medan den 8 år äldre Robert satt och läste.

Båda bröderna studerade fysik utomlands. Frank berättade om sina starka minnen från Cavendish Laboratory i Cambridge och från Florens där forskarna arbetade till sent in på nätterna. Där gjorde han långa besök i Uffizierna och njöt av konsten. Men han noterade också marscherande soldater utanför labbet, precis som han sett i Tyskland. Där hade han dessutom skrämts av att se hur vännerna tvingades bära särskilda armbindlar och utestängdes från arbete. År 1935 anslöt sig Frank - då 23 år gammal - till brodern i Kalifornien för att doktorera vid California Institute of Technology, Caltech, ett drivhus för begåvade fysiker, många med tysk bakgrund. Det bästa med Caltech var enligt Frank de vilda fredagsdiskussionerna hemma hos fysikern Charles Lauritsen.

Men allt var inte lika avspänt. Trettiotalskrisen skapade arbetslöshet och fattigdom, och i Europa härjade spanska inbördeskriget. Roosevelt startade New Deal, och unga idealister fann varandra i den intellektuella studiemiljön. Många drogs till kommunismen, och Franks växande sociala engagemang förde honom till de kretsarna. Där fanns också Franks blivande hustru Jackie Quann. En särskild händelse 1937 fick Frank och Jackie att ansluta sig till partiet. I Pasadenas simhall fick de svarta bada endast på onsdagskvällarna. Innan de vita skulle simma på torsdagsmorgonen bytte man bassängens vatten. De enda som försökte ändra på detta var kommunisterna, berättar Frank. Tre år senare lämnade paret partiet; Frank skrämdes bort. ”Det hade blivit auktoritärt och centralistiskt”.

PendulumVid det laget var andra världskriget ett faktum. Fysikerna Leo Szilard och Albert Einstein hade skrivit till presidenten och berättat att deras kollegor Otto Frisch och Lise Meitner presenterat ett försök med atomklyvning. Brevets budskap hade varit att upptäckten nu öppnat för tillverkning av en fruktansvärd bomb. Författarna som trodde att Tyskland startat ett projekt i denna riktning föreslog en motsvarande satsning i USA. I januari 1942 efter bombningen av Pearl Harbour beslöt Roosevelt till slut hörsamma uppmaningen och gav klartecken för ”Manhattanprojektet”. Robert Oppenheimer blev projektets vetenskaplige ledare.

År 1945 rekryterades också Frank Oppenheimer till Los Alamos i New Mexico, platsen där provsprängningen förbereddes. Hustrun Jackie och de två barnen följde med och inkvarterades i staden som byggts upp i ingenmansland. Det var inget vanligt jobb, berättar Frank. ”Fokuseringen blev total, allt var bråttom, alla sprang mot resultatet som hägrade. Ingen saktade ned farten /---/ maskineriet hade fångat oss i en fälla.”

Provsprängningen lyckades, styrkan var oerhörd. Det var den 16 juli 1945. Många forskare stod skrämda och rådvilla inför den gigantiska förstörelsekraften, ångestfyllda för vad som kunde följa. Återigen skrev Albert Einstein, Leo Szilard m fl till Roosevelt och varnade, denna gång för att använda den nya bomben i kriget. Men Roosevelt dör, enligt uppgift innan han hunnit läsa brevet och president Truman bedöms inte heller ha läst varningen. Han hade dessutom ingenting till övers för känsliga fysiker. Bomberna fälls, Hiroshima och Nagasaki förstörs och över 200 000 människor dör direkt. Robert Oppenheimers djupa suck inför presidenten ”Jag har blod på händerna” går runt i medierna och möts av Trumans förakt.

Frank Oppenheimer är skakad. Han pläderar offentligt för internationell atomkontroll och engagerar sig i fredsrörelsen. 1947 får han en forskartjänst vid Minnesota University. I den växande MacCartyismen granskas alla, inte minst fysiker, och nu kommer hans kontakt med det kommunistiska partiet fram. Det resulterar i att han avlyssnas och utestängs från arbetet. Ingen stöttar honom, inte ens Robert. När KTHs rektor Harald Woxén bjuder honom till Stockholm för att föreläsa vägras han nytt pass. FBI skriver: ”om han reser till Sverige och avviker till Sovjet och detta blir känt av CIG (senare= CIA) kommer vår byrå att utsättas för avsevärd kritik”. Frank och Jackie förhörs i representant-husets ”Un-American Activities Committee”, och där erkänner de sin tidigare partitillhörighet men vägrar uttala sig om andra personer.

den unge Frank OppenheimerAlla forskartjänster stängs nu för Frank Oppenheimer. Universiteten anser sig inte ha råd att stötta honom. Familjen flyr till Colorado, där han vistats på somrarna. Han säljer en målning av van Gogh och köper ett hemman där. Paret slår sig på djurhållning och trevar sig fram i yrket. FBI spanar på dem och omgivningen skvallrar om parets udda framtoning. För att klara ekonomin tyr sig Frank Oppenheimer till de lokala skolorna, och så småningom blir han antagen som lärare i naturvetenskap. Han satsar allt på sin undervisning, utvecklar tekniska experiment, laborerar och stöttar. Hans idéer väcker intresse, elevernas självtillit växer, och det dröjer inte länge förrän de börjar vinna priser. 1959 lyckas Frank Oppenheimer, trots ett kvardröjande politiskt misstroende mot honom, få en forskartjänst i Colorado. Det är lätt att tänka sig med vilka förhoppningar han startar där. Men han blir besviken; han känner inte igen det akademiska livet och saknar mellankrigstidens frispråkiga diskussioner. Efter tio år av förföljelser har forskarna lärt sig tiga, säger han. Studenterna verkar ha tappat geisten, de jagar examina utan engagemang. Han tycker också att universitetens uppdelning mellan naturvetenskap och humaniora är kontraproduktiv och att universitetslivet blivit ”en intellektuell öken”.

Inte oväntat skapar han något ur sin frustration. Han spanar in ett labb som står tomt, och där bygger han ett tjugotal fysikexperiment. Man tager vad man haver, tänker han, också det alldagliga får duga som byggmaterial; aluminiumfolie, rullskridskohjul, pianotråd, toalettflottörer, virknålar, glödlampor, etc. Ett federalt bidrag finansierar fotocellstyrda timers, oscilloskop och stroboskop. Allt detta resulterar i fysikundervisning i experimentella former. Samtidigt engagerar han sig i debatten mot Vietnamkriget.

Efter åren i Colorado vill Frank Oppenheimer hitta egna lokaler där han kan utveckla sina idéer. Familjen flyttar till San Fransisco 1967. Intill Golden Gate-bron reser sig Palace of Fine Arts, en klassicistisk byggnad uppförd till den internationella utställningen 1915. Nu står den tom. Han skaffar sig tillträde till huset, och börjar genast ”dra fram enkla fenomen ur den komplexa förvirrande världen”. Det blir ”stationer” som inbjuder till att enkelt och lättfattligt undersöka gravitation, magnetism, elektricitet, optiska lekar, resonansfenomen i luft, vatten, metall, mm. Konstnärer skapar installationer som inkluderar ljud, ljus och musik. Så bygger han sitt Exploratorium, ett eget laborativt Science Center för allmänheten. På den oglamourösa ytan på 10 000 m skapas närmare 300 experiment (idag 475). Publik i alla åldrar strömmar till. Hans verk drar till sig pedagoger och idéerna kopieras, inte minst i museivärlden.

ExploratoriumNågra år senare var Oppenheimers begrepp ”hands on” i utställningar vedertaget, också i Sverige; t ex i Tom Tits Experiment i Södertälje, Teknorama på Tekniska Museet och Teknikens Hus i Luleå.

Frank Oppenheimers sympatiserade, inte oväntat, med de radikala studentupproren i Berkeley – som fick sina motsvarigheter i den europeiska 68-protesten mot föråldrade universitetssystem och sociala ojämlikheter. Hans dom över forskarsamhällets isolering var inte nådig, han utmanade sina fysikerkolleger med filosofen Max Ottos ord: ”På den tiden då naturvetenskapen saknade makt kunde forskarna kosta på sig att vara etiskt neutrala /---/men nu, sedan detta ändrats, kan världens överlevnad mycket väl komma att avgöras av huruvida forskarna återtar sin roll som samhällsmedborgare”.

Författarinnan K C Cole skönmålar inte. Hon skriver att Frank Oppenheimer var petig och självsäker och explosiv i sina vredesutbrott. Han styrde likt en despot, men han bjöd alla på whisky när allt gick hans väg. Vi får veta att han var otrogen mot hustrun och att han blev allt mer bohemisk. Hans stora hund Orestes var varken särskilt vacker eller ren, men den var alltid med.

Jag mötte Frank Oppenheimer vid ett besök i Exploratorium 1981. Där stod han bland medarbetarna, en äldre svartklädd man, och lutade sig aningen kokett mot en käpp. Cigarröken låg som en dimma i det trånga rummet. Hans eget kontor var belamrat med prylar, så vi vände och gick ut bland experimenten. Hunden svassade i hälarna på sin husse som envist bolmade på sin cigarr medan han stolt och lite blygt visade runt i den gigantiska utställningshallen. En stor optisk installation skulle just då riggas intill entrén, och Oppenheimer ropade några ord till den ansvarige konstnären medan han viftade äventyrligt med sin käpp. Hans samarbeten med konstnärer provocerade forskarna, som ansåg det riskabelt att släppa in konsten i den strama fysikens värld. Frank Oppenheimer fick ofta anledning att sammanfatta sitt svar, och det löd: ”Konst och vetenskap är lika, de skiljer det relevanta från det triviala”.

 

Annagreta Dyring
Vetenskapsjournalist och Hedersdoktor vid Stockholms universitet

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Ett världens ljus av is och blått fett

Stefan Whilde om Vladimir Sorokins prosa och en livrädd verklighet. Vad är moral om inte statsmaktens och religionernas pistol mot massans tinning? Dra ner byxorna ute på stan och du ...

Av: Stefan Whilde | Essäer om litteratur & böcker | 02 september, 2008

Goebbels - den intelligente fanatikern

  Goebbels bland gymnasiekamrater 1916. Goebbels - den intelligente fanatikern Kejsardömet står i full blomning när Paul Joseph Goebbels föds 1897 i småstaden Rheydt strax nordväst om Köln. Efter segern över Frankrike drygt ...

Av: Bo I Cavefors | Essäer om samhället | 25 januari, 2007

Musiken, minnet, muserna och madeleinkakan

Musiken är den av konstarterna som är mest okontrollerbar och gränslös i sina möjligheter och mest vild i betydelserna abstrakt, hållningslös och oberäknelig i sina kapaciteter och i sina strängars ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om musik | 12 februari, 2010

Överlever Nancy Botwin, överlever jag

Hur sunt är det att jämföra sitt eget liv med en amerikansk före detta hemmafru som langar gräs? Jag gör det hela tiden – använder tv-serier som terapi. I barndomen ...

Av: Marja Beckman | Gästkrönikör | 23 januari, 2013

dr Krabba

Janne Karlsson, född 1973 och bosatt i Linköping med mina två söner. Har arbetat inom vården i 20 år, men sade upp mig 2010 för att satsa helhjärtat på tecknandet. Då ...

Av: Janne Karlsson | Kulturen strippar | 03 oktober, 2011

Brödfödesförfattarnas glömda skatt

Brödfödesförfattarnas glömda skatt Skatter finns gömda och glömda i obskyra tidningar och tidskrifters publicistiska historia. Många av våra stora författare förtjänade brödfödan genom att skriva för just exempelvis veckotidningar. Bertil Falk ...

Av: Bertil Falk | Essäer om litteratur & böcker | 23 november, 2006

Illustration:  Hebriana Alainentalo

Raka vägen in i musikens blödande hjärta

När musikskribenten Lennart Persson avled i maj 2009 lämnade han efter sig en stor mängd texter från ett ansenligt antal musik- och nöjestidningar. Allt det han skrev för Sonic från ...

Av: Peter Sjöblom | Essäer om litteratur & böcker | 07 augusti, 2015

Äntligen sex års forskning gått till sin ände,

 resultatet rörande osvikligt: bokstaven C blev T när jag föddes, och fortsatt som loserförfattare.   Ni några minns kanské mina små rapporter under årens lopp från Loserförfattarfabriken om eller till blodläkarna. Från ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 10 maj, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.