Att förbli stående bland ruinerna

 En essä om en musikgenre som kallas Neofolk. En musikgenre som dock inte bara var musik utan också en proteströrelse (såsom punk) ofta extremt provokativ och dunkel. Marco De Baptistis ...

Av: Marco De Baptistis | 07 januari, 2015
Essäer om musik

Tomas Tranströmer med Modhir Ahmed.  Foto: Tokistar/Wikipedia

Tomas Tranströmers ögonblick av nåd

Tomas Tranströmer är död, 83 år gammal. En av vår tids stora poeter har lämnat oss. Hans dödsdag den 26 mars 2015 har blivit en sorgens dag. Både i Sverige ...

Av: Bo Gustavsson | 07 april, 2015
Litteraturens porträtt

Kedjebron

Tio skäl att besöka Budapest

Det finns många anledningar att resa till Budapest. Nedan listar Björn Gustavsson tio möjliga.

Av: Björn Gustavsson | 24 januari, 2015
Resereportage

Idioten på muséet

Hörde en gång om en idiot som gjorde ett museum på precis allt som flöt iland hos honom vid ett klippors ytterskär, bl.a. åror, lådor med smuggelsprit, talrika naziuniformer, EFFOA:s ...

Av: Stefan Hammarén | 26 oktober, 2011
Stefan Hammarén

Leonora Christina – den trofasta och lidande?



Leonora Christina Ulfeldt 1647  Leonora Christina säger sig ha varit sin far Konung Kristian IV:s älsklingsdotter. Tidigt inpräntade han i henne sitt valspråk: ”Trohet är en sällsynt vara”. Man skulle vara trofast, vad som än hände. Det kan då tyckas som ett ödets ironi att hennes far gifter bort henne med Corfitz Ulfeldt – mannen som gått till historien som Danmarks värsta förrädare genom tiderna. I sin Franska självbiografi berättar Leonora Christina om hur hon tidigt fick lida för hans skull. Hon säger sig ha älskat honom men vid närläsning kan man skönja ett förakt, för en make som var henne underlägsen.

Konungens dotter

Leonora Christina var Kristian IV:s tredje barn och föddes på Köpenhamns slott den 8 juli 1621. (Enligt hennes Franska självbiografi föddes hon den 11 juni.) Modern var Kirsten Munk, hustrun som konungen senare kom att förskjuta på grund av påstådd otrohet. Leonora Christina säger själv att hon var faderns älsklingsdotter, då han uppskattade att hon var klok och läraktig och samtidigt hade ett kärleksfullt sinnelag. Hon ska också ha varit den vackraste av konungens döttrar och de porträtt som finns av henne visar också mycket riktigt en skönhet. Hon hade ett gott minne och fick en utbildning värdig en prins. Leonora skriver att hennes far var mycket stolt över henne och präntade tidigt in i henne vad trohet ville säga. Ett löfte var ett löfte och det skulle man hålla oavsett vad som hände.

Adeln stod egentligen inte så högt hos Kristian IV då den var krävande gentemot honom som kung och dessutom länge försökt inskränka hans makt. Det fanns dock de inom adeln vilka han hade stor tillit till och det var rikskansler Jacob Ulfeldt. Konungen lät därför lova bort Leonora Christina redan vid 7 års ålder till dennes son Corfitz, som var 15 år äldre. De gifte sig inte förrän 1636 då Leonora var 15 år gammal. Det var länge han fick vänta på sin gemål men under tiden vistades han mycket utomlands och fick en god och gedigen utbildning. Han var begåvad men verkar samtidigt ha varit en mycket rastlös och orolig själ. Han led troligtvis också av mindervärdighetskomplex gentemot sin högt stående gemål. Han var dessutom rätt sjuklig av sig och led hela livet av ett bensår som inte ville läka. Det kan tyckas som om Corfitz Ulfeldt mest var en black om foten för sin yngre hustru men Leonora skriver i båda sina självbiografier, den Franska självbiografin och sen också i den mest kända, Jammersminde att de båda älskade varandra mycket. Denna kärlek ter sig dock något motsägelsefull vid närläsning.

Hjältinnan

Leonora Christina framställer sig själv i sin Franska självbiografi som en hjältinna och ståndsperson, en modig och stark kvinna som klarar allt. Hon skriver om sig själv i tredje person och refererar till sig som ”notre femme” och på så sätt skapar hon ett självporträtt som liknar de i hjältebiografier. Hon beskriver hur hon som barn lugnar sin informator då de båda vistas på ett fartyg som håller på att gå under i en storm. Leonora ber till Gud, den hon alltid förlitar sig på och hon själv och läraren kommer helskinnade i hamn. Hon gör på så vis klart på en gång att hon är utvald och att hon lider för andra, den som tar andras öde i sina händer. Hennes ansikte är dygdens, trohetens och rättfärdighetens ansikte. Hennes egen fromhet är så stark att den näst intill gör så att hon kan utföra mirakel och kan jämföras med hur drottning Kristina framhäver sig själv i sin självbiografi där hon är den som Gud valt ut, konungens dotter som Gud valt ut att få leva. Kristina framställer sig också som ovanligt stark och mer som av mans kön än kvinnokön. Hon beskriver hur hon föddes med mycket hår på hela kroppen och med en stark röst redan som nyfödd.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Leonora Christina har alltid haft en mycket god hälsa, inte ens alla barnsängar hon går igenom tar knäcken på denna kvinna. Hennes make, däremot är ofta sjuk och när han får ett slaganfall, är det hon som sköter om honom och för hans talan. Leonora är den starka, kloka och rättrådiga.

I sitt märkliga verk Heltinders Pryd (Hjältinnors prydnad) vilket tyvärr inte finns bevarat i sin helhet, beskriver Leonora Christina starka kvinnor som utmärkt sig genom historien. Boken är påverkad av ett franskt verk; pater le Moynes La Gallerie des Femmes Fortes (De starka kvinnornas galleri). Genom att berätta om dessa kvinnor, beskriver hon sig själv. Den kvinnliga tapperheten blir den egenskap som står högst i kurs hos henne, liksom visdom och intelligens och framförallt mod. ”Mången kvinna har mod som mången man”, skriver hon. Det sägs aldrig rent ut i varken Heltinders Pryd eller den Franska självbiografin men det finns inget tvivel om att tapperheten, modet och visdomen som hon prisar hos kvinnor, inte var egenskaper som hon stött på hos så väldigt många män – och särskilt inte hos sin man Corfitz Ulfeldt som visserligen var begåvad men inte direkt vis och rättrådig i krissituationer. Manuskriptet är mer än 300 år gammalt men verkar mycket modernt, och har ett tydligt feministiskt budskap.

Lyckan vänder

Konung Kristian sätter till en början stort pris på Ulfeldt men efter freden vid Brömsebro där han är med och förhandlar och i kungens tycke inte gör tillräckligt mycket för Danmark, tappar han förtroendet för mågen. Kungen är deras stora stöd och beskyddare men han blir mycket deprimerad efter freden som får Danmark att förlora så mycket, att han blir sjuk och avlider. Leonora säger i sin Franska självbiografi att när hennes far dog, dog därmed också lyckan för henne.

Med Kristian IV:s död förlorade makarna Ulfeldt sitt stöd och deras liv förändrades till det sämre trots att Kristians sista ord åt sin dotter var: ”Jag har satt dig så fast att inget kan rubba dig.” Hon var dock klok nog att inse att, att trots sin faders löften kunde hon frukta det värsta för sig och sin make om hennes halvbror Fredrik blev kung. Hon var också stolt nog att inte vilja se kronan på sin förhatliga svägerskas, Sofie Amalies huvud som var kvinnan hon avskydde framför alla andra och som stod under henne i rang. Rangen och anseendet satte Leonora högt och man kan fråga sig om hon själv inte traktade efter kronan. Leonora hävdar dessutom hela tiden sin stolta identitet som kungens dotter som alltid var förnämare än Ulfeldt. Han har mindervärdighetskomplex gentemot sin hustru och han gör allt för att tillfredsställa hennes behov vilket visar sig snart vara ödesdigert. Han spelar ett högt spel och genom oärliga affärer tillskansar han sig en stor förmögenhet. När Leonoras halvbror Fredrik blir av riksdagen vald till kung, dras snaran åt för familjen Ulfeldt. Fredriks handfästning, det dokument han skrev under, är förödmjukande och gjorde att hans myndighet som konung sjönk. Han ansåg det vara svågerns verk, som visade med den att det i själva verkat var rikshovmästaren (Ulfeldt) som hade makten. Men det som ökade kungaparets och allmänhetens förtrytelse mest, var paret Ulfeldts rikedomar medan hovhållningen var ganska knapp och statens finanser efter de senaste krigen var i bedrövligt skick.

För att undkomma förtal tog Ulfeldt emot en beskickning till Nederländerna och lyckas denna gång träffa ett viktigt handelstraktat med generalstaterna. Konungen är å sin sida inte heller overksam under parets frånvaro och söker på alla sätt och vis kringskära Ulfeldts ämbete. Underrättelserna från Nederländerna om hur Ulfedlt gjorde upp traktaten, väckte allmänt missnöje vilket konungen utnyttjade. Då paret kom hem till Danmark drygt ett år senare, var stämningen mot dem därför ännu mera uppretad. Ulfeldt kände sig förnärmad, då han ansåg sig ha slutit en för landet fördelaktig handelstraktat. Som så ofta då han blev ansatt, insjuknade han och drog sig undan.

Ovanpå alltihop spreds dessutom onda rykten i staden av en viss Dina Vinhoffer som påstod sig ha haft en affär med Ulfeldt och sade sig vänta barn med honom. Hon gick till konungen och berättade att hon råkat höra ett samtal mellan Ulfeldt och hans hustru i vilket de planerade att låta förgifta Fredrik III och Sofie Amalie. Vid rättegången där Dina vittnar visar det sig att konungen är böjd att tro det värsta om sin halvsyster och hennes make men det går inte att bevisa. Men Fredrik III skriver till riksrådet med ett betänkande över oegentligheter i Ulfeldts ämbete som rikshovmästare. Ställningen blir outhärdlig för paret Ulfeldt och Leonora uppmanar sin make att de måste lämna landet. Det värsta av alla förräderier var att förråda sitt eget land och det är nu som paret Ulfeldt beger sig till Sverige för att slutligen hämnas på den danske konungen. De reser först till Holland och Leonora tar åter igen på sig hjältinnerollen.

Hjältinnan i mansdräkt

Corfitz UlfeldtLeonora skriver i sin Franska självbiografi hur hon väljer att lida med sin man och vara tillfreds med att stötta honom i hans lidanden och bära bördan med honom. En hustrus plikt var att följa sin make och vara hans stöd och lydig mot honom. Hon skulle inte ifrågasätta hans handlande och vara honom trofast. Men var Corfitz trogen mot henne? Ljög Dina bara eller låg det något i att hon väntade barn med Ulfeldt?

Leonora Christina berättar hur paret reser inkognito. Hon är iförd mansdräkt så att man ska ta henne för en yngling och Corfitz för hans farbror. Allt för att inte bli igenkända. Det något tragiska paret Ulfeldt på flykt undan kungens män är i den Franska självbiografin förvandlade till två äventyrare. Leonora skildrar fängslande och gycklar med det pikanta som finns i könsbytet och framför dessutom ett par tablåer med sig själv som ”attraktiv yngling”. I en av dem berättar hon att paret vid ett tillfälle slår sig ner utanför ett horhus vid Danzig och då är det en ung hora som blir betagen av Leonora och försöker förföra henne i tron att hon är en ung man. Leonora gör allt för att värja sig men den yngre kvinnan är svår att skaka av sig. Leonora försöker då förmå Charles, en man i deras följe att ta sig an horan men hon vill inte ha honom, bara Leonora. Det är något i denna berättelse som inte stämmer. Varför slog de sig ner utanför ett horhus? Var det i själva verket så att det var Corfitz som sökte förströelse på annat håll? Hon var ju iklädd mansdräkt och ska enligt uppgift ha varit gravid då de företog sig denna resa. En berättelse som i sig är en lek med könsidentiteter får något djupt tragiskt över sig och berättar i själva verket om ett äktenskap som inte alls är lyckligt. Leonora vill få Corfitz att framstå som bakgrundsfigur och agera ”pojkens farbror” men man skönjer att det i själva verket var hon som spelade andre fiol, en roll hon inte gillade. Män var i sin fuklla rätt att ha frillor och en del gick naturligtvis till prostituerade då och då men det verkar märkligt om Ulfeldt gjorde det mitt framför näsan på sin fru. Om så var fallet kan detta om något vara det som har fått Leonora att känna förakt för sin man och för män i största allmänhet. Men samtidigt förtäljer andra källor om att Ulfeldt var helt sin kvinnas slav och greve Thott menade i ett brev till Fredrik III att det var Leonora som var hjärnan bakom allt, ingen räknade Ulfeldt för något. Sanningen lär vi aldrig få veta.

Berättelsen som gått till historien är den att Ulfeldt meddetsamma de ankommer Stockholm söker upp drottning Kristina och försöker få henne att anfalla Danmark men Kristina är inte intresserad av krigföring. Entrén måste dock ha varit effektfull med Leonora fortfarande iklädd mansdräkt. Detta drag borde ha tilltalat drottningen som själv ofta gick iklädd byxor. Leonora söker dock inte Kristinas vänskap. Leonora menar att den goda drottningen som älskade intriger och ville väcka avund och göra andra avundsjuka, lyckades inte denna gång. Det Leonora menar är att Kristina, som höll sig med många gunstlingar, flirtade med Ulfeldt men att det inte gjorde henne svartsjuk.

Ulfeldt ger inte upp sina planer på att försöka få Sverige att anfalla Danmark. När Kristina abdikerat och Karl Gustaf har tillträtt som kung försöker han förmå kungen att förklara krig mot Danmark. Karl Gustaf litar på Ulfeldt till en början och samlar sin armé vilken han under Ulfeldt instruktion leder över Store bält där isen för ovanlighetens skull ligger tjock. Förräderiet mot Danmark är nu ett faktum och paret Ulfeldt blir så gott som fredlösa.

Två fängelser

Leonora Christina och Corfitz hamnar först i husarrest i sitt hus i Malmö i väntan på rättegång. Ulfeldt blir åter igen mycket sjuk, han blir som förlamad och kan knappt tala vilket kan tyda på att han fått ett slaganfall. Leonora skriver i den Franska självbiografin: ”Hon har en man som varken är död eller levande; han äter och dricker, han talar men utan att man kan finna en mening i det han säger.” Åter igen är det hon som är den starka och mannen som är den svaga parten. Hon blev nu så stark att man förundras över hennes kraft men också fräckhet. Hon svär och bedyrar sin oskuld medan Ulfeldt är som ett spädbarn som måste matas. Genom sin hysteriska förlamning, lyckas den svage och fege mannen det han hela tiden velat uppnå i den farliga situationen, nämligen att slippa ifrån allt. Konungen skriver nu till Leonora och erbjuder henne att komma tillbaka till Danmark och sina gods – men bara om hon lämnar Ulfeldt. Det är alltså tydligt att kungen inte uppfattar henne som delaktig i förräderiet. Men Leonora väljer att bli vid sin makes sida.

Vid rättegången talar Leonora för sin make som är oförmögen därtill. Hon nekar till allt, alltsammans är lögn. Ulfeldt har inte alls varit med om att utfärda stormningen av Köpenhamn, inte heller om att leda den svenska armen över Store bält. Men så finner man en biljett skriven av Leonora själv i vilken hon frågar efter information som hennes make satt inne med om de danska förhållandena. Saken får nu en helt annan vändning. Efter ytterligare turer förs paret till Hammershus, ett fängelse som ligger högt uppe på en klippa på ön Bornholm. Man tar ingen hänsyn till Ulfeldts sjukdom utan arresterar dem båda helt sonika.

Under fängelsetiden på Hammershus visar Leonora Christina prov på stor styrka, både själslig och fysisk. Hennes försvagade man tappar fort modet och hälsan ännu mer men hon gör allt för att muntra upp honom. De hamnar lyckligtvis i samma cell så att hon kan passa honom och de kan tala till varandra. Hela tiden håller hon på att fundera ut ett sätt för dem att fly därifrån men det är svårt. De bevakas av fångvaktare både utanför och inne i cellen och det är mörkt, kallt och ogästvänligt med branta klippor nedanför murarna. Den värste bevakaren är guvernören Fuchs, en mycket hårdför karl med en våldsam natur. Han är dessutom listig och allmänt opålitlig och Leonora kommer fort på kant med honom.

Det finns en angivare på Hammershus, en kvinna som går Fuchs ärenden. Hon tjuvlyssnar på paret Ulfeldt och kommer på så vis på deras flyktplaner. När Fuchs får veta vad de har i kikaren, hotar han Leonora med sin värja. Hon är dock en person som inte blir rädd i första taget. Det enda vapen hon har att tillgå är en lång hårnål och den drar hon nu ur sitt hår och hotar att sticka Fuchs med den. Han drar sig undan men efter denna incident blir deras matransoner mindre och maten av sämre kvalitet vilket försvagar Corfitz ytterligare. Leonora kan dock inte ge upp tanken på en flykt från detta dystra hål där de hamnat. Hennes själsstyrka vägrar ge upp och låta sig brytas ned. I Heltinners Pryd, skriver hon: ”Hur ofta ser man inte fruntimmershjärtan i karlakroppar och mannamod i bräckliga käril? Det är orimligt att mäta gärningen efter personen istället för att värdera personen efter gärningen.” I dessa två meningar skriver hon en sammanfattning av sitt äktenskap med Ulfeldt där det är hon, kvinnan som till syvende och sist är den kloka och den starka, hon som tar kommandot och finner en öppning i deras svåra situation.

Historien om Leonora Christina, slutar inte där. Hon kommer att fängslas ännu en gång, men utan sin make. I hela 22 år satt hon fången i Blaataarn vilket låg intill Köpenhamns gamla slott. Om denna fångenskap berättar hon i sin mest kända självbiografi Jammersminde. Sina sista år levde Leonora Christina på Maribo kloster. Det sägs att hon var mycket lycklig där. Hon avled 1698 i en ålder av 78 år. Leonora Christina var oerhört stark, både fysiskt och psykiskt som levde så länge trots allt vad hon gått igenom, alla umbäranden och faror hon varit utsatt för. Hon hade god hälsa och stark karaktär, till skillnad från maken som verkligen hade varit henne underlägsen på alla sätt och vis. Det verkar dock som om hon verkligen älskade honom men kärleken är ju blind. Själv har hon uttryckt det så här:

”Ej något synes tungt för äkta kärlek;
Trofasthet är en dygd man ej ska blygas vid.”

Kristina Lauridsen



Ur arkivet

view_module reorder

Beräknande konst i Hamburg

Denna värld må förändras. På flera vis. Och man ser in mellan varven att vissa konstnärer och kuratorer tar sitt ansvar: Gallerirummet transformeras till ett väntrum för asylsökande, asylmottagningar flyttas ...

Av: Stefan Thorsson | Essäer om konst | 19 november, 2012

Kjell Albin Abrahamson Foto Wikipedia

Kjell Albin Abrahamson. En dödsruna

  Den 22 september 2016 dog radioprofilen, utrikeskorrespondenten, författaren, föreläsaren med mera, Kjell Albin Abrahamson.

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 26 september, 2016

Goethes sommarhus i Weimar. Foto: Björn Gustavsson

Att resa till Weimar

Att befinna sig i Weimar är att befinna sig i en stad vars historia samtidigt är en väsentlig del av centraleuropeisk kulturhistoria. Sin litenhet till trots (idag 65 000 invånare) har ...

Av: Björn Gustavsson | Resereportage | 06 juni, 2015

Baltiskskalle

Om skallar och skelett

En bok jag tidigt fascinerades av var ett välillustrerat häfte i liggande format med fullt av tabeller, kurvor och diagram som ville visa upp en expansiv industrinations muskler. Det hette ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om samhället | 28 januari, 2015

Bitskt tandlösa krokodiler

När Sagokungen Ludwig II 1864 bjöd in Richard Wagner från exilen i Schweiz för att möblera om kulturlivet i München, förändrades den bayerska huvudstaden raskt och radikalt. Efter Wagners ettåriga gästspel var ...

Av: Bo I. Cavefors | Essäer | 19 Maj, 2014

Konservativa värden

Konservativa litar sällan – som det heter – på dagens sanningar, vetenskapliga rön och modefilosofiska utsvävningar när det gäller moraliska värden. Man sätter istället sina slantar på eviga värden och ...

Av: Claes-Magnus Bernson | Agora - filosofiska essäer | 13 januari, 2012

Om Röda korsets arbetsförhållanden och språkförbistringen i Första världskrigets Ryssland

Kärt barn har många namn. Sankt Petersburg, Petrograd, Leningrad, och nu Sankt Petersburg igen… St. Petersburg är en vacker stad med breda gator, öppna platser. I skymningsljuset mot broarnas blånande ...

Av: Lilian O. Montmar | Essäer | 29 juli, 2014

Grignan mycket närvarande i poetens verk. Foto Public Domaine Wikipedia

Lövglittrets ord

Den franske poeten Philippe Jaccottet (1925-) bör betraktas som en av de författare som orättvist kommit i skymundan här i Sverige. Det är egentligen förvånansvärt eftersom han kan beskrivas som i fas ...

Av: Jesper Nordström | Litteraturens porträtt | 02 mars, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.