Rochester och starka kvinnor

Kanske ringer det inga klockor av igenkänning vid namnet John Wilmot. Kanske inte heller när jag säger att han var 2:e earl of Rochester, och oftast går under just kallnamnet ...

Av: Julie Blomberg Gudmundsson | 09 november, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Salvador Dalís gåta

En av Moderna Museets många dyrgripar är Wilhelms Tells gåta. Salvador Dalí målade den år 1933 och museet köpte den 1967. Det är en stor oljemålning på duk, cirka två ...

Av: Birgitta Milits | 15 december, 2009
Kulturreportage

Tvål, ljus och oljemålningar i C.D. Friedrichs barndomshem

Han var svensk och hans föräldrar kokade tvål och stöpte ljus i källaren. Här på Lange Straße 57 mitt i centrum av Greifswald föddes Casper David Friedrich den 5 september ...

Av: Mathias Jansson | 16 september, 2014
Essäer om konst

Gdansk - stad i skymning av Hans Evert René

Kopernikus, Schoupenhauer, Fahrenheit...

Av: Hans Evert René | 01 juni, 2015
Utopiska geografier

Kroppen berövad själ och ande



Den erotiska kroppen Zeus och Io av Correggio Ting och ägodel

Begreppet kropp, associeras i vår kultursfär dels till vår egen fysiska kropp, som på något sätt är levande, kroppslig. Dels till en kropp som varit levande men nu är en död kropp, ett ting, ett lik. En rent fysikalisk företeelse, eller ett medicinskt eller biologiskt dött preparat. Mellan dessa står den Cartesianska kroppen en maskin, och då som död, ett maskineri som upphört fungera eftersom den själ som var satt att styra lämnat den… Djuret saknar då själ men är ett maskineri som fungerar via en egen mekanik i stil med de behavioristerna tänkt sig, De tidigaste iakttagelserna och tankarna kring detta faller tillbaka på de förkättrade ’gamla grekerna’ och deras insikt att det fanns kroppar som rörde sig av egen vilja och andra som endast drevs till rörelse av någon yttre kraft… Distinktionen är viktig för det är här tanken på en själ, psyke uppkommer. Innan dess var allt Ett som styrdes av magiska eller gudomliga krafter. Då fanns inget behov av att söka reda ut principerna, lagbundenheterna annat än för att tolka Guds eller gudarnas vilja och hur man skulle kunna påverka genom böner, ritualer och ceremonier… Själ, ande och materia. Alltsedan Descartes ödesdigra snitt måhända delvis gjort för att hindra kyrkans suppression av vetenskapen med inkvisitionsbål ledde samtidigt till ett oöverstigligt problem i hela vår världsbild vilket aldrig fått mer än provisoriska lösningar…

Men vi skall inte hasta i förväg utan stannar här vid filosofins fundament…

Tankens födelse

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Aristoteles såg vår kropp som en sammanhållen och som en manifestation, en enteleki av Psyche, själen. När Psyke lämnade kroppen faller den sönder, upplöses och förgår. Alltså är kroppen inte det primära, inte ett ’ting i sig’… kroppen är förgänglig, kontingent, en tillfällig manifestation av själens levande kraft. Och vi kan förstå att denna syn och förklaringsgrundelegant lät sig fogas till den judeokristna idén om själ och kropp. Kroppen är endast stoft, damm, jord och mylla. Själen är evig, eller evigt är livets kretslopp i naturen, befruktning, födelse, liv förfall och död, upplösning och förruttnelse som förutsättning för återuppståndelse och pånyttfödelse…

Det är först materialismen som i sitt högmod svängt om begreppen och gjort den döda kroppen till det primära. Men på så sätt har man givetvis gett en skenförklaring men ställts inför den olösliga gåtan med ”språnget ’”mellan levande och död materia. Vid vilken punkt sker språnget? När segrar fostrets ”rätt” till sin kropp och sitt liv över moderns numera oinskränkta makt? Över sitt territorium där fostret kan förklaras var en icke önskvärd inträngling. Och motsatt: Äger då slaven sin kropp? Äger hans ägare hans själ? När reducerades barnet från att vara en välsignelse, en gåva från Gud och en garant för fortsatt liv till ett ting som man ”skaffar” sig eller förkastar beroende på konjunkturer, ambitioner, när det passar in i livsprojektet… Som ju numera alltmer tycks ägnas åt att vara ”lycklig”.

Våldet och  kroppenMen denna lycka är inte längre ett inre tillstånd utan styrs av vad omgivningen anser… Steget till forna tiders ideal att acceptera och bära sitt öde med värdighet har av de rörelser som behöver missnöjet som grund för sin energi och legitimitet måste ju hela tiden tillse att lyckan är och förblir en hägrande utopi, och att livet ständigt har en mer eller mindre uttalad nyans av dystopi… Lyckan är ju möjlig endast då den är omedveten, utan tvivel och uppspjälkning i en observerande och en upplevande del… Psyke förstörde sin lycka då tvivlet vaknade, Elsa av Brabant, Othello. I själva verket är ju den som högljutt deklarera sin lycka ofta fylld av tvivel och känner ett behov av att övertyga omgivningen om det hon själv tvivlar på… Minns med en viss förstämning dokumentären om de fem väninnorna upptagna med att vara fria, lyckliga och Gud vet vad. Ingen utveckling syntes hos någon utom hos den enda som grät och visade fram en skärva av allt det svåra hon gått igenom… Mest skrämmande var den utåt förändringsinriktade ständiga ”uppbryterskan” vars liv tydligt handlade om kortsiktiga snabba totala förändringar och uppbrott. Någotslags ”räddning” erbjöd en 12-årig son som oväntat ville bo hos henne, mamman som bara helt sonika stuckit när han var helt liten… Barn vill rädda sina föräldrar. Frågan är bara hur det blir när hans snara frigörelsekamp börjar i puberteten.

Eller får han ingen ha… Varför denna värld där alla är så upptagna av att göra karriär, vara fri oberoende. Göra allt vad man vill. Även kroppen skall man kunna ändra efter behag. Om vi till detta fogar Slavoj Zizeks tes om att dagens kategoriska imperativ numera lyder: Njut!!! Kan vi förstå tillvarons objektlöshet. Objekten är endast relaterade till behovstillfredsställelse och därför utbytbara. Partners, barn, hundar, katter… Minns en liten övre medelklass flickas berättelse i tv: Jo vi skaffade en hund... men den var nu inte så snygg, den var lite ful liksom, och den var så där lite liten så vi bytte till sen till en annan, när den var sådär tråkig liksom… fullständigt utan något som helst uttryck i röst eller ansikte än en viss mondän åker aldrig fast för leda… det skrämde mig att en flicka under tio redan kunde vara så mondänt blasé’ … eller som vi med dagens mer vulgärt amerikaniserade språkbruk säger: cool… American Psycho hägrar, där huvudpersonen får en enorm ångestattack för att en av hans vänner har raffigare solglasögon än han själv, däremot är han totalt oberörd av alla de råa sexmord han begått på uppraggade engångsligg… och han för detta, då värdet på den mondäna hyreslägenheten kunde sjunka om det blev uppenbart vad som skett där…

kroppen och  korsetEcce Homo faller ur vårt medvetande, kvar blir kroppen endast som estetiskt objekt och själen? Dess existens har vi förnekat, anden har vi fördrivit genom hån. Återstår så endast hölje, skal och tomhet… skyltdockans döda kropp, onaturlig norm… ett perverterat ideal… Jag skall återkomma till detta.

Kroppen som ”den andre”

Vi kan alla återkalla minnet av spädbarnets förundran över sina fingrar och händer, de trevande försöken att få händerna att mötas, att manövrera dem att mötas, att gripa tag i dem, föra dem till munnen… den mödosamma processen att lära sig att med viljan styra dem. Detta påminner om vad vi kan se i kärnlaboratorier i, djuphavsdykares och rymdfarares övningar och åtgärder… Tidigare hade barnets lemmar fungerat reflexmässigt och utan ’styrsel’… Men barnet får syn på sina händer då de slumpmässigt rör sig i synfältet och lusten att får ’återse’ dem väcker en strävan… detta är mötet med kroppen som ’den andre’… Ett första möte. Jag antar att barnet då ännu uppfattar sig självt och modern som ETT. Modern omsluter, vårdar, och sköter det organ som kroppen då är för att ta in känna modern. Kroppen är samtidigt givetvis något annat, en olägenhet som irriterar, producerar olust som endast moderns närvaro och omsorg kan avhjälpa, Och hon är den som kan bistå i barnets strävan att erövra sin kropp, tillägna sig ‘främlingen’… detta sker via omvårdanden och ömheten… ni vet de där små lekarna, vems lilla fot är det här, vems lilla hand, lilla mage… Dessa lekar, vårdnaden och omsorgen, lekarna eller bristen på dem, utgör grunden för hur vi senare kommer att uppleva vår kropp… Lustjag, ett lustfyllt själv eller

Kroppen som fiende, förföljare, plågoande och djävulens redskap

Var gång moderns omsorg sviktar eller sviker och minnesspåren av detta uppstår förvandlas kroppen alltmer till något oroande, en källa till olust, spänning och rastlöshet. Ju mer av sprickor och brister i omsorgen sker desto mer laddas denna ’den andre’ upp av denna negativa energi. Detta sker oavsett genom den utveckling som sker då nya nervbanor aktiveras och nya färdigheter skall uppövas, tänder bryta fram. Spänningar, klådor, utslag, bett, bölder, skavsår, nyp, slag, stötar, upphetsning, kyla, hetta… och lömskt hugger hungern till. Så uppstår tiden i rytmen mellan smärta och mättnad blir medvetandet allt mer konstituerat och kontinuerligt Och grundkaraktären växer fram ur detta spel mellan arv och omgivning… För allt det som intet gensvar får släcks, huggs bort och dör. Den primära bortträngningen av det som aldrig var. Av det som återstår av det du nedärvt blir din karaktär och ditt öde…

Det som försvann, försvann spårlöst och för alltid. Och du är vad du alltid var.

Kroppens fragmentKroppen som le cadavre exquis

Den döda modern, den deprimerade moder som associerar din födelse med förlust, tanken att det vore bättre om du aldrig blivit född, förstelnad i marmorlik kylig marmor, eller den hatiska modern besatt av den fasansfulla fantasien om dig som ett utsugande kannibalistiskt objekt, en omättlig parasit, kan genom dessa önskningar riktade mot dig göra att du uppfattar att Todstellreflexen är det säkraste alternativet… och att stelna i den, bli ett ‘vackert lik’… Sådana kunde man för se i finare familjers fotografialbum, bilder av döda barn den tiden då även välbeställdas barn kunde dö i hemmet utan att läkaren mäktade något… Men kunde något av de överlevande någonsin mäta sig med dessa i förtid bortryckta änglars outsägliga skönhet, och fullständiga brist på det levande barnets ofullkomliga, besvärliga och ondsinta sidor. De döda trotsar inte, de döda kräver inget, de döda misslyckas aldrig… De är fullkomliga. Kan det plastikopererade, botox och silikonimpregnerade preparatet ens asymptotiskt närma sig den dödes fulländning? Livet blir en lit de parade till allmän beskådan: Ecce homunculus… I en värld där döden är osynliggjord i det reala tränger han in överallt impregnerar oss, i den fascination underhållning ger oss…

Den skröpliga, sjuka kroppen, säte för lidande och smärta

Kroppens sårDet är genom kroppen vi lär oss känna smärta och lidande, även själsligt uttrycks detta genom ord som ångest, beklämning, plåga, tortyr… Och hela Divina Commedia präglas av detta. Inferno är utan vidare den mest kroppsliga delen, av de tre för att i Purgatorio och Paradisum övergå i allt abstraktare översinnliga beskrivningar… Den sjuka bristfälliga kroppen blir för oss den stora svikaren och sveket projiceras lätt på modern, fadern, och senare de läkare som inte kan bota eller lindra… Kroppens sjukdom eller brist är det plågsammaste av tillstånd. Samtidigt är det så att kroppen har blivit sviken av själen och anden som inte kunnat skydda eller bota. Tragedien är ju här den att det är nu djuret, den fysiska varelsen mest av allt behöver andens vård och omsorg, ja kärlek. Problemet är här kanske det att denna ’felaktiga’ bristfälliga drabbade kropp inte längre upplevs som en del av självet utan att den på något sätt blivit moderns, på samma sätt som spädbarnets kropp delvis var moderns… En kropp som kräver ständig vård och uppmärksamhet. Och som tidvis eller för alltid måste överlämnas i andras vård. Hur detta förhåller sig till Niki de Saint Phalles vision av den tomma moderskroppen, den döda modern berövad alla gränser, obegränsat tillgänglig för alla och envar, den babyloniska skökan… kroppen våldtagen av sjukdom, penetrerad av bakterier, virus, parasiter och det vi inte kan värja oss emot… besatt

Kroppen som fiende och persekutoriskt objekt

Kroppen som inte vill dö, inte släppa taget, en zombie som vill döda själen… den levande döde, något som blivit en populär genre. Förr kunde denna kropp framställas som utrustad med övernaturlig kraft och ibland till och med skönhet. Men nu har tydligen det skrämmande ruttande liket klumpigt hjälplöst nästan burleskt komiskt tagit överhanden… är det då en reflektion av alla sådana kroppar som befolkar våra vardagsrum sia media numera… vår borrträngda skuld. Måhända befolkar de våra drömmar. Men samtidigt speglar de kanske även vårt hat mot kroppen… Men Herre han luktar ju redan… Och Jesus då med sitt sår efter spjutspetsen i sidan återuppstånden. För hurdan kommer vår återuppståndna kropp vara? Som i dödsögonblicket. Ung och skön, fullkomlig eller… tvivlet sätter in… Den sjuka kroppen, kroppen som tvingar oss att uthärda smärta, hunger, otillfredsställd lust, hunger, som vägrar lyda. Som ständigt sätter gränser för vår förmåga… som hindrar oss, kroppen som en börda. Kroppen som det 

glupska djuret som vägrar att underkasta sig, som vägrar att lyda… vår sorg, vår gråt. Vår ångest i andnöd, hjärtklappning andnöd. Som förgiftad, ja som den instans som förgiftar vår ande… Så tung, boja. Ej längre ett tempel, ett hus en boning utan som den likkista vi levande begravts i… i kroppen är anima fången… Kroppen som puppas som en gång skall sprick och ur vilken fjärilen, Psyke frigör sig… Och de mest materialistiska antireligiösa staterna är de enda som balsamerat sina forna döda ledare… I väntan på deras återuppståndelse? Människan är av alla djur det irrationellaste, mest motsägelsefulla… handlingen upphäver ständigt den medvetna tanken…

Slaget för kroppen. oedipus och thebe

Kroppen återfunnen

Förlusten av kroppen innebär att anden flyr ifrån oss, och själen då saknar både essens och sin bärare. Depressionen är den skugga som det förlorade objektet fäller över oss. Tömda på mening och glädje irrar vi likt skuggorna i Hades rastlösa sökande efter de levandes blod att dricka…

Om vi åter kunde bli ETT, ett vara helt och fullt kunde vi måhända återfinna glädjen i det sanna varat, den spontana glädjen i att vara ETT med vår kropp, ett själv och et t med känsla och tanke. Handens, och ögats glädje och njutning, örats öppning mot evigheten, doftens löften, och hudens omslutande skyddande hölje… Varats totala sanning och väldiga tyngd… Och det sår dualismen gav läks genom insikten om att vi alla existerar i och genom det stora som är ETT. Om vi så formulera universum som ett tredimensionellet hologram vilket projiceras på en yta vid Universums rand…= Guds tanke, eller dröm, Och där det sägs att vi finns även efter vår död. I eller hos Den Store Andre. Vi är delar. Endast attribut till det oändliga Varat…

 

Oliver Parland

 

Ur arkivet

view_module reorder

Unga människor och gamla Essä i form av aforismer

 För den sene Vilhelm Ekelund är ålderdomens visdom underlägsen den unga människans bottensäkra uppfattning att världen visserligen är dårskap och rackar­spel men att den både för poeten och för hjälten ...

Av: Gunnar Lundin | Essäer | 31 december, 2013

Från penselhår till pixelporr – en essä om pornografi i konsten

Hur många unga pojkar slet inte ut sin joystick på 80-talet i dunkla pojkrum framför en flimrande TV-skärm? Det var inte bara plattformsspel och shoot-em-up spel som visades på skärmarna ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 22 december, 2012

Jenny Berggren Keljevic

Är du i kärlek eller i lust?

Vi har väl alla någon gång kommit till den punkten i olika relationer då det antingen utvecklas eller börjar slita i kanterna på ett eller annat sätt. Ibland händer det ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | Gästkrönikör | 30 juni, 2017

Universum

Då Oden mötte Mefistofeles

Jag upplever i den norröna mytologin en enorm melankoli. Den norröna mytologin är ett drama, en pågående kris, en gudomlig tragedi. För gudarna är otillräckliga, men det är inte bara ...

Av: Eirik Storesund | Agora - filosofiska essäer | 07 oktober, 2015

Hilma af Klint och den manliga konstens pionjärer ─ en jämförelse

Sveriges Konstföreningar har detta år 2012 ”Andlighet i konsten” som konstbildningstema. De framhåller att andlighet inte är detsamma som kristendom, utan att man kommer att arbeta med konstnärer och företeelser ...

Av: Lena Månsson | Konstens porträtt | 19 januari, 2012

Foto: Guido Zeccola

Svenska jordgubbar

Så var det då åter dags för den årliga jakten på falska jordgubbar. Jordgubbar från fjärran land som olagligt säljs som svenska på den svenska marknaden. Se upp så du ...

Av: Thomas Silfving | Gästkrönikör | 06 juni, 2016

Om det katolska bidraget till den europeiska civilisationen

Marcus Myrbäck om Thomas E. Woods Katolska kyrkan och den västerländska civilisationen

Av: Marcus Myrbäck | Essäer om litteratur & böcker | 10 februari, 2017

Tanker om Platon og filosofien hans

 Det er slettes ikke så dumt å hevde at med stor grad av sannsynligvis var det slik for Platon at han trodde og mente at kultur uten moral medførte at ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 17 mars, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.