Henri de Monfried

   Henri de Monfried Henri de Monfried - från pirat till poet Här uppstår poesin av sig självt, allt du behöver göra för att frammana den i konsten är att ge upp inför drömmarna. - ...

Av: Mohamed Omar | 11 januari, 2007
Essäer om litteratur & böcker

Liten mening om val

Jag skulle kunna skriva ett öppet brev förstås, hoppas att kanske under frukostens förströelser ser Du just min lilla mening. Eller den elektroniska vägen in i regeringskansliet är alltid tillgänglig, förstås, alltid tillgänglig ...

Av: Linda Bönström | 13 september, 2014
Gästkrönikör

Identiteten

Emnet for dette essayet er følgende tre spørsmål: 1. Hva er jeg? 2. Hvem er jeg? 3. Hva for relasjon er det mellom disse to spørsmål? I første og siste ...

Av: Thor Olav Olsen | 12 december, 2009
Agora - filosofiska essäer

Oavhängigt perfektionens hegemoni – Progglådan del 2

”Man ska vara försiktig med vad man önskar sig för plötsligt kanske man får det”, skriver Kulturens Peter Sjöblom i sin recension av ”Progglådan”; 38 timmar med svensk progg, fördelade ...

Av: Peter Sjöblom | 21 Maj, 2013
Essäer om musik

Karen Blixen - den främmande förförerskan



Karen Blixen 1959. Foto Carl Van VechtenKaren Blixen dog för exakt 50 år sedan. Ivo Holmqvist porträttrerar

 ”Det är ingen risk för att Karen Blixens berömmelse ska gå i graven med henne själv”. Så inledde lundaprofessorn Staffan Björck en recension av hennes kortroman ”Ehrengard” när den kom postumt hösten 1963, ett år efter hennes bortgång. Hon avled för i dagarna femtio år sedan, den 7 september 1962, på sin herrgård Rungstedlund vid Öresundskusten några mil norr om Köpenhamn. Där kan man se hennes grav, en vacker liggande sten med enkel inskrift. På den gavel av huset som vetter ut mot havet finns en annan minnesinskrift, ägnad 1700-talsdiktaren Johannes Ëwald som bott i huset och som beskrivit traktens skönhet i sitt poem ”Rungsteds lyksaligheder”. Honom kände Karen Blixen sig befryndad med.

 Det är ett vackert hus, en av de bäst bevarade författarbostäderna i Norden, och välbesökt. Sedan drygt tio år hålls här en sommarkurs över ett ämne med tät anknytning till Karen Blixen. I år handlade det om hennes norska och svenska förbindelser. Om Karen Blixens band till Sverige finns mycket att säga. Hon var gift med den skånske baronen Bror Blixen-Finecke (fast det var hans tvillingbror hon helst hade velat ha). Med honom drog hon just före krigsutbrottet 1914 till Kenya för att odla kaffe. Det gick inte bra, och sedan allt sämre, kanske låg odlingarna för högt och kyligt, och kanske var Bror Blixen mer intresserad av jakt på storvilt och på andra kvinnor. De skilde sig 1925, men Karen Blixen höll ut ännu sex år tills familjen i Danmark inte ville pytsa in fler pengar i denna förlustaffär.

 Hon tvangs hem till det provinsiella Danmark, utblottad också fysiskt (om den syfilis hon smittats med har ordats mycket – hon blev smittfri men fick livslånga starka plågor). Men med sig hade hon utkasten till olika berättelser varmed hon underhållit sig och sin engelske vän, äventyraren Denys Finch Hatton. Han störtade med sitt flygplan och omkom kort innan Karen Blixen lämnade Afrika (samma sak hade hänt med Bror Blixens tvillingbror). Men då hade de redan brutit sin förbindelse – allt detta vet många fler än de som läst böcker om och av Karen Blixen, tack vare Sidney Pollacks romantiserade storfilm ”Out of Africa”.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 Ensam, barskrapad, sjuk, fördriven ur sitt afrikanska paradis – men så vände det plötsligt. Hon hade samlat elva av sina historier till en bok, sedan blev det till nio, och så sju. Hon erbjöd manuskriptet till en amerikansk förläggare och hade turen att komma i kontakt med en energisk dam i branschen, Dorothy Canfield, som samman med andra startat Book-of-the-Month. Där kom ”Seven Gothic Tales” med, trycktes i stor upplaga, såldes och lästes. Reklamkampanjen var amerikanskt effektiv: en dansk baronessa som levt sjutton år i Afrika och som skrev romantiskt otidsenliga historier på engelska var säljande exotisk.

 Nästan samtidigt kom boken på svenska, med en variation i titeln: ”Sju romantiska berättelser” – också det hade täckning, liksom adjektivet i titeln på den danska versionen som dröjde ett drygt år: ”Syv fantastiske Fortællinger”. Nästan alla var entusiastiska, bara en dansk skribent var syrlig, den store teaterkritikern Frederik Schyberg. Hans taggigt ogina recensionen glömde Karen Blixen aldrig. Det där var 1934. Tre år senare följde boken om hennes liv på den afrikanska farmen, i Svenska Dagbladet omskriven av Prins Wilhelm som hade insides kunskap. Han hade varit hennes och Brors bröllopsvittne 1914 vid en lätt bisarr ceremoni i Nairobi, som skildrat i hans minnesbok ”Episoder” och fiktionaliserat av Lennart Hagerfors i ”Drömmen om Ngong”, hans roman om Bror Blixen.

 Och så kom 1942 den tredje betydande boken, novellsamlingen ”Vintersagor”, tryckt i särskild upplaga för amerikanska soldater att ha i packningen (liksom tyska soldater under första världskriget fick Carl Larssons idylliska bilderböcker med sig ner i skyttegravarna). Sedan kom mystifikationen ”Vedergällningens vägar” som är en rafflande och romantisk pastisch på 1800-talets rövarromaner och där författarnamnet Pierre Andrézel snabbt avslöjades (debutboken hade också ett annat författarnamn, Isak Dinesen, som hängt kvar i engelskspråkiga länder).  Därpå en mångårig paus tills ”Sista berättelser” kom 1957. Den titeln jävades redan året därpå när samlingen ”Ödets lekar” kom ut, bland annat med historien om den franska petroleusen Babette, hon som från Pariskommunens barrikader räddar sig undan som hjälpreda i en strängt pietistisk prästgård vid nordnorska kusten – vad som händer vet alla som sett Gabriel Axels film.

 Hon vinner tiotusen franc på lotteri och använder alla pengarna till en överdådig måltid (hon har varit stjärnkock i Paris men hållit tyst om det) med äkta sköldpaddsoppa och cailles au sarcophage. Det är i stort sett bortkastat på de åldrade församlingsmedlemmarna som ska fira sin bortgånge pastors hundraårsdag, inbjudna av hans båda döttrar Martina och Philippa (Babettes arbetsgivare, döpta efter de barska reformatorerna Luther och Melanchton). Den enas tillbedjare dyker upp ur det förflutna, den svenske generalen Löwenstjerna (kanske klippt ur ”Gösta Berlings saga” liksom prästen är i släkt med Ibsens fanatiske Brand).

 Sist och slutligen och innerst inne handlar historien om konstnärsskap  liksom många av hennes noveller handlar om roller, masker, förbytta identiteter och växlande könsroller (ett ämne som sentida litteraturvetare tacksamt tagit fasta på, i queera läsningar). Efter hennes död har som sagt kommit efterlämnade berättelser, bagatellen Ehrengard, de intressanta breven från Afrika och därpå ett lika stort urval brev från Danmark (fler är aviserade). När Knut Ahnlund, också han litteraturprofessor, för trettiofem år sedan skrev en understreckare om nya böcker om och av Karen Blixen (de förra är mångdubbelt fler än de senare) inledde också han sin artikel profetiskt:

 ”Intresset för Karen Blixen har hållit sig förvånansvärt levande. Det är femton år sedan hon dog och denna kritiska tid i skärselden har hennes eftermäle uthärdat segerrikt.” Det låter sig med ännu större rätt sägas ett halvsekel efter hennes död. Inte bara mina medföreläsare och jag höll låda på Karen Blixens museum på Rungstedlund sistlidna midsommarafton, det gjorde också förlagschefen Johannes Riis som presenterade det senaste bandet i den vetenskapliga utgåvan av Karen Blixens verk som Gyldendal ger ut samman med Det Danske Litteraturselskab, under betryggande akademisk akribi (tidigare har ”Den afrikanske Farm” och ”Vinter-Eventyr” kommit i samma serie, fyra titlar återstår).

 Han var med rätta stolt över denna gedigna tegelsten där kommentarerna tar upp nästan lika många sidor som själva texten, någon gång kanske lite väl utförligt, men danska läsare har säkert nytta av att veta att Fridolin förekommer hos Karlfeldt, t.ex.  Romanen vimlar av öppna och dolda allusioner, läsefrukterna och de litterära valfrändskaperna var många. När boken var ny för snart åttio år sedan skrev den lärda kritikern Klara Johansson detta i ett brev: ”Vore jag recensent skulle jag läsa den sju gånger minst innan jag vågade mig på den. Något så intelligensaristokratiskt i vår plebejiska tid!... Den är ju en tättpackad hundkyrkogård.”  Artur Lundkvist hörde till dem som ondgjorde sig över Karen Blixens aristokratiska attityd och det överklassiga och adliga vimlet i hennes böcker. Det var han inte ensam om.

Nej, Karen Blixens berömmelse har inte gått i graven, och intresset har hållit sig levande. Nyss kom ”Karen Blixen og Sverige” av Grethe Rostbøll, tidigare dansk kulturminister, som bland annat handlar om hennes goda förlagskontakter med Bonniers och om hur stor nytta hon hade av den energiska litterära agenten Lena Gedin, och nyligen har Kjell Espmark och Aage Jørgensen skrivit om det Nobelpris som trots mångas ihärdiga ansträngningar aldrig hamnade i hennes ficka. Och snart följer på Makadams förlag ”Den främmande förförerskan – svenska synpunkter på Karen Blixen”, med titeln lånad från en kort och lysande artikel som Olof Lagercrantz skrev i Dagens Nyheter dagen efter hennes död.  I den samsas nyskrivna studier med omtryckta, och ett brett urval svenska recensioner av hennes böcker trycks på nytt. Mycket har skrivits om henne i Sverige och av svenskar alltsedan hennes debut 1934 – den tättryckta bibliografin är på ett par dussin sidor, varav två tredjedelar förtecknar sådant som tillkommit under de femtio år som gått sedan hon gick bort.

 Ivo Holmqvist

 

Ur arkivet

view_module reorder
Monets hus i Giverny,  exteriört Foto Johan Werkmäster

I Monets fotspår genom Normandie

Ett nytt konstreportage av Johan Werkmäster den här gången på spaning efter Claude Monet

Av: Johan Werkmäster | Essäer om konst | 12 december, 2017

”The Lovers” (2001) North Tyneside UK. av Sneha Solank

Svartsjuka, otrohet och brustna hjärtan i konsten

De står nära varandra, sammankopplade som en enhet, omgivna av ett rött varmt sken. Mellan de två älskande växlas romantiska strofer av poesi. Men kärleken är bedräglig, ett virus smittar ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 30 juni, 2015

Utan vatten inget liv

  Ett isande rop drar fram över jorden... Utan vatten inget liv... I vinden hörs språken en blandning av orden.Naken och hungrig, törstig och sjuk. Varje dag knackar de på min inre dörr... Barn med ...

Av: Ragnwei Axellie | Gästkrönikör | 15 april, 2013

Minnen med själen som bild – tribut till Kjell Espmark

Utan siktdjup ingen dikt.Ingen sikt utan dikt. Eftersom detta ska formas till en minnes-essä/resa över en högst levande författare så styr jag först mot det Ithaka som var innan jag lämnade ...

Av: Göran af Gröning | Litteraturens porträtt | 17 augusti, 2014

Minnesmärke över Memphis Minnie i Walls, Mississippi. Foto: Thomas R Machnitzki/Wikimedia Commons.

Memphis Minnie – Elgitarrkung och bluesinnovatör

Sara Forslund porträtterar Memphis Minnie.

Av: Sara Forslund | Musikens porträtt | 29 augusti, 2016

Lagerarbetare med sax och vassa ord

Min frisör Lennart och jag har ett ständigt pågående tugg. Och det har blivit ett behov att lite då och då klippa till med hårdvinklade ord och skruvat prat. Den ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 08 april, 2013

Att se längre än näsan räcker

 Nei, tacka wil iag wår högtoplysta tid wi lefwa uti,wi weta intet mera af några omöjeligheter ..(Johan Krook 1741) När Emanuel Swedenborg kring år 1716 berättade att han skissat på ett ...

Av: Bertil Falk | Essäer om litteratur & böcker | 01 juni, 2012

Var är glädjen?

"Språk är min glädje”, säger Eva B Magnusson, Lindesberg, vars lyrik de senaste åren väckt allt större uppmärksamhet och renderat henne en rad litterära priser. Häromåret fick hon Stig Carlsson-priset ...

Av: Björn Gustavsson | Essäer om litteratur & böcker | 26 februari, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.