Lindellhallen. Lage Lindell. Formspråk.

Inom arkitektur talar man om en stereotom känsla som åsyftar volymen, en distanslöshet, en öppenhet. Den må vara subjektiv, alla tolkar vi rum olika, men den är också bestämmande för det ...

Av: Allan Persson | 01 februari, 2012
Essäer om konst

Ulf Johan Härd, ur Samlade tankar från en hyfsad småstad

Ulf Johan Härd – Att skriva är för mig ett sätt att måla med ord. Jag växlar mellan måleriet och skrivandet. Mitt skrivande liksom mitt måleri baseras på en inre ...

Av: Ulf Johan Härd | 04 februari, 2013
Utopiska geografier

Som en spark i arslet på varenda kotte!

  Vad är det som får folk att betala hundratals kronor, ibland mer, för en bit plast från band som knappt kan spela, än mindre sjunga, och som i låtskrivandet praktiskt ...

Av: Peter Sjöblom | 17 april, 2013
Essäer om musik

På väg mot musiken. Del II. Vår akustiska natur

Det bibliska uttrycket ”i begynnelsen var ordet” är inte en produkt av ”civilisationen” utan är ett av de mest arkaiska begreppen i mänsklighetens historia. Det finns urbefolkningar i bland annat ...

Av: Guido Zeccola | 04 december, 2012
Essäer om musik

En självplågare



Utflykt till Travemünde. Bad, familjebad. Anblicken av stranden. Eftermiddagen i sanden. Att jag var barfota uppfattades som oanständigt. Mannen bredvid mig troligen amerikan. Citatet är ur Kafkas dagbokMüritz, juli 1923:

Franz sitter i den höga korgstolen och lyssnar på Östersjöns vågbrus. Skuggan från solskyddet räddar honom från att bli alldeles brunbränd. Han har rest hit, till Pension Glückauf, tillsammans med systern Elli och hennes barn Felix och Gerti. Idag är han dock ensam. Till skillnad från de andra strandgästerna denna stekheta julidag är han, som alltid, iklädd grå kostym, svart slips och mörkgrå hatt. Han är över 1,80 lång och väger för närvarande omkring 50 kilo. Man brukar anta att han är någonstans mellan 18 och 25 år gammal – i själva verket är han 40. Tidigare var han översekreterare vid Institutet för arbetarnas olycksfallsförsäkring för konungariket Böhmen i Prag. För drygt ett år sedan beviljades han sjukpension, på grund av sin tuberkulos. Men det är i själen han är sjuk. Lungsjukdomen är bara en själssjukdom som svämmat över. Han vet att han aldrig kommer att tillfriskna. Det bekymrar honom dock inte nämnvärt, eftersom han hela tiden känt att han genom att leva står i vägen för sig själv. Dagböckerna har han överlämnat till Milena, likaså diverse gamla papper. Numera består tillvaron av sömnlöshet, huvudvärk, hostande och ett och annat hysteriskt anfall på diverse sanatorier och vilohem. Inom kort ämnar han emigrera till Palestina för att under den första tiden dela bostad med barndomsvännen Hugo Bergmann.

Han blickar ut över havet. Vågorna glittrar. Han känner en innerlig lust att springa ut i dem, men skulle antagligen kollapsa innan han ens kommit halvvägs. I sina friska dagar ägnade han sig ofta åt fysiska aktiviteter; simning, tennis, ridning, rodd – nu är även dessa enkla nöjen tillintetgjorda.

Strandgästerna stojar och njuter utan blygsel av hettan och lättjan. Franz ser på dem och drar en djup suck som river i bröstet. Han svettas. Fötterna kokar i de svarta lackskorna. Då och då försöker han tänja ut skjortkragen, men lossar inte på slipsknuten. Det räckte mer än väl att ta av sig den svarta överrocken. Byxbenen är på tok för korta. Ett par centimeter av underbenen blottas, trots att han dragit upp strumporna så långt det går. När han befunnit sig på sanatorier med nakenhetskrav brukade gästerna alltid skratta åt honom eftersom han vägrade klä av sig. ”Mannen med badbyxorna”, kallade de honom. De enda tillfällen han kan vara naken utan skam är då han frekventerar prostituerade. Endast i närvaron av dessa tjocka, omodernt klädda, bjäfsbesmyckade fruntimmer kan han låsa upp sina inre bojor. Men det var förr i tiden. Nu kan han knappt ens gå på bordell längre, eftersom hans ideliga hostande förstör all stämning i lokalen.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Han minns med obarmhärtig klarhet då han en varm julieftermiddag för många år sedan besökte en badstrand i Travemünde. Av någon outgrundlig anledning bekantade han sig med en jovial och nästan orimligt maskulin herre, troligen en amerikan. Denne uppmanade Franz helt fräckt att byta om till badbyxor.

– Om du inte har några kan du alltid låna ett par av mig, sa amerikanen och gav honom en lätt smäll på smalbenet.

Franz tog artigt men bestämt avstånd från förslaget. Amerikanen var dock om möjligt än mer bestämd, och innan Franz riktigt hann begripa hur det gick till satt han plötsligt i sanden endast iförd ett par badbyxor. Strax senare uppenbarade sig en främmande karl som sade sig kunna fotografera de båda herrarna.

– Strålande ide! sa amerikanen.

Vad Franz hade för åsikt var uppenbarligen totalt irrelevant, för just när amerikanen avslutat meningen började främlingen sätta upp sin fotoapparat. Franz insåg att det var lönlöst att komma med invändningar och fann sig i situationen. Han försökte le – det såg snarare ut som att han hade problem med ansiktsmusklerna – och såg in i kameraögat. Medan amerikanen stolt sträckte på sig sjönk Franz ihop, drog upp knäna och höll krampaktigt tag i sin ena fot. Händelsen plågar honom fortfarande. Han skulle faktiskt hellre låta sig utsättas för en poesiafton med Else Lasker-Schüler. Ja, till och med det.

Franz tittar sig omkring. ”Finns det någon vaktpersonal iförd mörk läderdräkt som ser till att strandgästerna är avklädda?” tänker han. ”Och vad gör i så fall denne pryglare när han upptäcker en man i kostym? Ger honom en välförtjänt omgång med piskan? Det gör förmodligen mer ont om man är naken. Alltså borde ju straffets syfte gå förlorat om man piskar en fullt påklädd person. Nåja, om någon pryglare dyker upp ska jag gladeligen skänka honom min hatt som kompensation.”

I ena rockfickan ligger ett gammalt nummer av tidskriften Der Amethyst och i den andra en bok med hebreisk grammatik (han studerar för fullt inför den stundande tillvaron i Palestina). Han tar upp Der Amethyst, ögnar igenom sidorna. En av illustrationerna föreställer en naken kvinna som böjer sig ner mot två rådjurskid som suger på hennes bröstvårtor. Franz bläddrar hastigt förbi bilden. Mellan boksidorna ligger diverse utklippta tidningsnotiser, vissa flera år gamla. Favoriten lyder ”22 negerpojkar saligförklarade i Uganda”. Denna fras får honom alltid att flina värre än en illmarig gymnasist.

Ett brev faller ut ur boken. Han vecklar upp det och läser:

Ärade herr Kafka,

Ni har gjort mig olycklig. Jag köpte er bok Förvandlingen och gav den till min kusin. Hon begriper sig emellertid inte på berättelsen. Min kusin gav den till sin mor, men hon begriper sig inte heller på den. Modern gav boken till min andra kusin och hon begriper sig inte heller på den. Nu har de skrivit till mig. De vill att jag förklarar berättelsen för dem. Jag är ju doktorn i familjen. Men jag vet inte vad jag ska ta mig till. Ärade herre! Jag har utan att blinka i månader slagits med ryssarna i skyttegravarna. Men att jag skadar mitt anseende inför min kusin, det klarar jag inte. Endast ni kan hjälpa mig. Ni måste; ty det är ni som har ställt till det för mig. Vill ni alltså vara så vänlig att tala om för mig hur min kusin ska förstå Förvandlingen.
Högaktningsfullt
Dr. Siegfried Wolff

Varje gång Franz presenterar sig för någon med litterära intressen utbrister denne alltid:

– Kafka? Ah, det är ni som skrivit berättelsen om lusen!

Ganska ofta tillägger man sedan:

– Den tyckte jag inte om.

Det sägs att även Freud läst Förvandlingen, och varje gång Franz blir påmind om detta vill han inget hellre än att dunka sig livlös mot första bästa tegelvägg.

Han minns inte om han skrev något svar till den där doktor Wolff. Antagligen inte. Men om han skulle ha svarat hade han förklarat att om man till fullo och helt utan friktion förstår något är det helt ointressant.

En grupp småflickor står i sanden och glor på honom. Han glor tillbaka, men bryr sig inte om att hälsa. Flickorna ser varken rädda eller roade ut, snarare förbryllade. En kvinna med blänkande glasögon motar bort dem till en solkig filt lite längre bort. Flickorna pratar och pekar mot Franz. Han blundar, något han föredrar att göra när barn är i närheten. Han hör inte vad som sägs, men antar att det inte rör sig om något positivt. När han öppnar ögonen igen noterar han att kvinnans glasögonskalmar växer in i käkbenet. Sedan börjar flickorna dansa i en ring runt henne och skrattar på ett högst irriterande sätt.

”Om jag ska hit någon mer gång måste jag antingen ta med mig sötsaker att muta dem med eller en käpp att klå upp dem med”, tänker Franz medan skratten borrar sig in i hans tinningar.

Och då, mitt i en inandning, kommer ett våldsamt hugg i lungorna. Han hostar, tar upp en näsduk, håller den mot munnen. Ögonen tåras, lungorna river. Hostanfallen blir allt värre. Ibland varar de upp i en timme.

”Jag har inte långt kvar nu”, tänker han och hostar vidare en stund. ”Och tur är väl det.”

När det gått över tittar han sig omkring. Han ser inte skymten av några unga damer, vilket förmodligen bara är tur. Om han fick syn på några halvnakna sommarkvinnor skulle han omöjligen kunna motstå dem; det är alltid på sommaren som man ser denna märkliga uppvisning av hud i väldiga kvantiteter.

Han sneglar mot ett tjockt, medelålders par på en senapsgul picknickfilt några meter bort. Kvinnan ligger på rygg och äter en persika. Hennes make har nyss vaknat. Under hans näsa växer ett par svarta spetsmustascher. Buken är stor och rund, och eftersom han är iförd en röd- och vitrandig baddräkt påminner han om en badboll. Han plockar upp en bok ur picknickkorgen. Franz känner genast igen boken med mörkgröna pärmar, eftersom det är han själv som skrivit den. Boken är ett resultat av ännu ett misslyckande, nämligen att återigen försöka åstadkomma en roman. Det skedde hösten 1914. Franz hade fått två veckors ledighet från kontoret och var fast besluten om att komma igång med ett större projekt. Det gick inte, istället rann något annat fram ur reservoarpennan, en berättelse han gav titeln I straffkolonin. Många han läst den för sa att den var grym och poänglös, vilket de förmodligen hade rätt i.

En regnig novemberkväll för drygt fem år sedan högläste han under en litteraturafton den smutsiga berättelsen inför fullsatt publik. Lokalen, galleriet Goltz i München, var dunkelt belyst och luften kylig. Han satt bakom ett bord på en liten scen och läste som om det rörde sig om en juridisk skrivelse.Gång på gång hörde han hur åhörarna suckade och gäspade i mörkret. När uppläsningen var avklarad möttes han inte av en enda applåd, på sin höjd var det någon som hostade upp en slemklump. Att kalla uppläsningen för ett misslyckade vore att underdriva saken en smula, men av alla som Franz gjort genom åren är det denna han föredrar att tänka tillbaka på.

Trots ihärdiga invändningar från hans sida publicerades I straffkolonin hösten 1919. Han äger ännu sitt friexemplar och brukar ibland bläddra i det för att påminna sig själv om sin brist på talang. Kände Flaubert och Kierkegaard samma vämjelse inför sina alster?

Det senaste romanförsöket havererade i augusti förra året, då Franz bodde med Ottla, den av de tre systrarna han står närmast, och hennes lilla dotter i Planá. Berättelsen som började så godartat gled ur Franz’ grepp och dog som en fisk på land. En av anledningarna till haveriet var att Franz ideligen stördes av barn som lekte under hans fönster. Trots att de avlägsnade sig när Ottla sjasade bort dem återvände de alltid. Dessutom gjorde utsikten, en mekanisk verkstad på gården, honom allt annat än livsbejakande, vilket resulterade i flera besök av demoner. Men djupt inne i honom finns fortfarande ett vagt hopp om att en dag kunna skriva något som duger, något som han kan stå för. De sex böcker som hittills publicerats kan knappast ses som något av värde (förutom Domen, den är han fortfarande stolt över). Hans behov av att skriva har alltid varit desperata flyktförsök från den egna personen, men alltid slutat med en återvändsgränd där han mött sina outplånliga brister. De enda gånger han faktiskt lyckats åstadkomma någonting är då han på ett eller annat sätt ägnat sig åt självplågeri.

”Jag borde sluta lyssna på mig själv, det är inte hälsosamt”, tänker han och byter ställning i korgstolen. ”Så länge man inte kan bli kvitt sig själv är det omöjligt att kalla sig för renlevnadsmänniska.”

Han är omåttligt förtjust i att räkna upp sina tvångstankar för sig själv; att iaktta sig själv och kritisera sina handlingar, att känna sig olycklig även vid ögonblick då han faktiskt är raka motsatsen, att tvinga sig själv till konstant ensamhet, trots att han njuter av andra människors sällskap – särskilt unga kvinnors. Han kan inte få nog av dessa ljuva, plågsamma varelser.

Han tvingar sig själv att halka omkring i mörker. Så har det varit ända sedan barndomen. När han som femåring skulle fotograferas envisades han med att se sur ut. Som tonåring låtsades han ha ansiktsryckningar. Då var det mest en lustig idé, men i vuxen ålder överskred det successivt till något bestående. Om man konsekvent spelar teater blir den till slut verklighet.

Franz vill göra något drastiskt; skära sig i småbitar med en slaktarkniv, kasta ett barn i vattnet, springa fram till det feta paret och sparka dem hårt på benen.

”Äsch!” tänker han och tar på sig rock och hatt. ”Någon borde ta mig i kragen och ruska om mig så hårt att jag slutar andas. Jag sitter ju bara här och skräpar, redo för sophögen.”

Han kliver ner från korgstolen och börjar gå längs stranden. Han ignorerar stojandet och lekarna omkring sig. Den gassande solen bränner i nacken.

En demon uppenbarar sig plötsligt och utbrister:

– Vad är nu detta? Ni är ju alldeles krokryggig!

– Alldeles riktigt, svarar Franz med huvudet i höjd med sin byxlinning. Jag trivs faktiskt med att gå så här. Jag är lite klen, förstår ni, och jag orkar inte riktigt hålla kroppen upprätt. Det är faktiskt ingen struntsak, jag är väldigt lång …

– Det där är bara griller, säger demonen. Men räta på er nu då! Vad är detta för dumheter!

– Nej, jag går som jag vill.

– Jag måste erkänna att ni kan reta gallfeber på en! Hålla på så där till ingen nytta! Men sluta nu då!

– Vad ni skriker! säger Franz.

– Nåväl, ni får göra som ni vill, säger demonen för att sedan gå upp i rök.

Med ens står Franz rak igen, som om någon ryckt honom i håret. Han håller munnen öppen en liten stund. Ännu ett hostanfall kommer och lungorna skriker. Den här gången är bloddropparna i näsduken betydligt fler. ”Om man ändå kunde åka till månen, där det inte finns någon luft och lungorna kunde få vila lite”, tänker han.

Han kommer allt längre bort från strandgästerna. Havet går från blått till grått. Svartnad tång ligger nära vattnet tillsammans med tomma snäckor, leksaker, skor, koffertar och skräp.

När hettan och mattheten blir för mycket för honom slår han sig ner på en enslig sanddyna. Inga människor syns till. Människor har alltid varit en gåta för honom. En viss förmåga att leva sig in i deras inre liv har han kanske, men han har aldrig träffat någon som är lika usel på mänskligt umgänge som han. Han hatar alla former av samtal och föredrar det skrivna ordet. Brevskrivning är den bästa formen av kommunikation, även om det är detsamma som att ha samlag med spöken. Den moderna företeelsen att telefonera har olyckligtvis ökat kravet på samtal. Franz hatar telefoner. Att tvingas sitta och vänta på att samtalet kopplas, hålla sig fast i bänken av ren nervositet, till slut bli uppropad, rusa fram till apparaten alldeles darrig i hela kroppen och med svag röst fråga efter den man önskar tala med – nej, då får det hellre vara.

Hans drar sig till minnes hur han en gång i arbetsplatsens sammanträdesrum bestämde sig för att telefonera sin fästmö Felice, ett fruntimmer med tomt, köttigt ansikte. När han ställt sig framför telefonen bugade han artigt och började sedan framföra det han hade att säga. Efter en liten stund knackade en uppsluppen direktör honom på axeln och sa:

– Om ni riktar munnen och inte ögonen mot telefonluren går det bättre. Man skall tala i luren, inte till den.

Franz lägger plötsligt märke till en stank så skarp och vidrig att den känns som ett spadslag i bakhuvudet. Stanken kommer från liket av en häst i en sänka bakom honom. Ögonen är svarta hålor och huden torrt trumskinn över knotor och revben. Flugor svärmar kring kadavret. Stanken är värre än Else Lasker-Schülers dikter. Ja, till och med värre än de.

Franz begrundar den döda hästen en stund och kommer att tänka på en händelse så pass oangenäm att han måste nypa sig hårt i ena låret.

Året var 1911. Han och två kollegor befordrades av institutets styrelseordförande, och den myndigaste av de tre höll ett torrt litet tacktal. Franz stod rakryggad framför det väldiga skrivbordet i ek och studerade den kejsarlike gamle mannen som lyssnade likgiltigt och drog i sitt långa, vita helskägg. Huvudet var böjt så att det kröktes mot bröstet, och då och då utstötte han ett hummande. Plötsligt började Franz fnissa, och blev i samma ögonblick alldeles kall av fasa. Att göra bort sig under ett tillfälle som detta skulle svara ytterst illa. Men ingen la märkte till hans fadäs. Kollegan pratade vidare. Franz bet ihop och försökte tänka på något allvarligt. Men hur han än försökte kunde han inte sluta tänka på styrelseordförandens lustiga uppenbarelse – den uttråkade minen, den guppande putmagen, den buttra uppsynen, de borstiga ögonbrynen. Dessutom såg det ut som om han satt på en kudde i stolen, för att komma högre upp. Franz såg framför sig att styrelseordförandens ben var så korta att han kunde dingla med dem i luften, som ett otåligt litet barn. Franz fnissade till igen, men lyckades kvickt maskera ljudet till en hostning. Snart hade kollegan avslutat sitt tacktal och styrelseordföranden såg upp mot de tre unga männen. Han tittade på Franz, vars min nu avslöjade att det inte alls rört sig om ett fall av rethosta. Styrelseordföranden ignorerade detta och tog till orda. Talet han höll var allvarligt och tillhörde den sorten man brukade anföra vid sådana ceremonier. Det kändes som att han bara rapade upp tomma fraser. Detta fick Franz att fnissa till igen. Den ene kollegan sneglade oroligt på honom. Styrelseordföranden sa något som kunde uppfattas som en torr vits helt utan komik. Franz skrattade, först artigt, men sedan, när talet återigen blev myndigt och byråkratiskt, gapskrattade han. Kollegorna såg på varandra. Det började rycka i deras mungipor. Styrelseordföranden avslutade talet, alltmedan Franz skrattade hejdlöst. I ett tappert försök att rädda situationen tog den andre kollegan mod till sig och började hålla ett eget, improviserat tal för att täcka över Franz hysteriska skrattande. Han gestikulerade vilt med händerna och pratade om saker helt irrelevanta för sammanhanget. Styrelseordföranden lyssnade och nickade, likaså Franz, i alla fall så gott han kunde, men när han mindes hur kollegan bara för en liten stund sedan varit alldeles illröd i ansiktet och haft kinderna uppblåsta som en groda, brast det för honom. Skrattsalvan som nu kom var så hög att det ekade i rummet. Styrelseordföranden tystnade och såg på Franz med höjda ögonbryn, likaså kollegorna, som då blivit alldeles knäpptysta. Franz skrattade så att det smärtade i magmusklerna. Tårarna rann, han kippade efter andan, slog sig för knäna. Till slut lyckades han lugna sig en smula och bad om ursäkt, men innan han hunnit få fram hela meningen kom ett nytt skrattanfall. När han äntligen lyckats få stopp på det lutade sig styrelseordföranden tillbaka i sin stol, knäppte sina händer över magen och såg konfyst på honom. Franz tänkte att hans dagar på institutet antagligen var räknade. Senare samma eftermiddag skrev han ett brev till styrelseordföranden, i vilket han bad om ursäkt och skyllde det hela på en längre tids sömnproblem. Han fick behålla sin tjänst, men vågade aldrig se den gamle mannen i ögonen igen. När styrelseordföranden mötte Franz i en trappa eller i en korridor blev han alltid mycket upptagen av att studera sitt fickur.

Förruttnelsen sticker alltmer påträngande i Franz’ näsborrar. Han går ner i sänkan och fram till den döda hästen. Han ställer sig alldeles intill den, hör flugorna surra. I den spräckta buken myllrar något som ser ut som vita maskar. Han funderar på om kadavret en gång varit en ståtlig kapplöpningshäst.

– Men nu springer du aldrig mer.

Han går upp ur sänkan igen, ser ut över havet. Något skaver mot hans ena höft. Det är det där brevkortet i byxfickan, det som han ännu inte haft ork att göra sig av med. Han tar fram det och tvångsläser de sju år gamla raderna, skrivna av hans före detta fästmö (hon med det tomma, köttiga ansiktet):

Käraste, vill du straffa mig? Idag har jag inte hört något från Dig. Snälla Franz, skriv regelbundet! Du vet hur glad och lugn jag blir om jag hör från dig varje dag. Idag har jag varit hela dagen på kontoret, här finns ingen som tar mig i handen och går med mig till Napoleon, och att gå och äta själv orkar jag inte med. Till lunch åt jag en chokladkaka. I morgon ska jag sätta mig till bords igen. Huvudvärken är borta, men jag sover fortfarande ganska dåligt. I kväll ska jag gå till Erna Steinitz. Köp ingen ny kappa till Muzzi, men det förargade mig ändå att du inte gillar den. Du skriver inte ett ord om Dig själv. Har du mycket att göra på kontoret? Har de militära myndigheterna ändrat sig beträffande Ditt ärende? Är Din mamma tillbaka i Prag?
Hjärtligaste hälsningar från Din
Felice

Han stoppar tillbaka kortet i fickan och kan ännu höra hennes gälla röst som påpekade att hans klocka inte gick rätt, att han inte borde läsa så mycket böcker, att han inte skulle vara så dyster hela tiden. Hon sa att hon inte visste vad hon skulle ta sig till med honom.

Han ångrar inte att han slängt hennes brev i kaminen, men grämer sig heller inte över att just detta brevkort undslapp lågorna. Minnen av självförvållade misslyckanden är ju trots allt de enda värda att komma ihåg.

Han går hopsjunken vidare längs stranden. Vart han än vänder sig slår mörka vågor emot honom.

Jonas Wessel

Den fria debatten

 Ett tillägg från professorn Ivo Holmqvist

 

Jag ska inte frånkänna Jonas Wessel hans rätt att fiktionalisera verkligheten - han har gjort det alldeles utmärkt - men den som vill veta när och var och under vilka omständigheter fotot på Franz Kafka och hans kumpan på badstranden togs kan läsa nedanstående rader som också avslöjar vem den glade kompisen var - alls icke en amerikan utan en författarkollega till Kafka vars mest kända roman är mycket läsvärd, och vars växlingsrika liv är intressant om än det slutade tragiskt:
 
Ivo Holmqvist

 

Hans Blomqvist  kommenterar Ivos inlägg
 


Jonas Wessel har helt rätt i att mannen till vänster om Kafka på bilden från Travemünde med all sannolikhet är amerikanen som omtalas i Kafkas dagbok. Säkert är i alla fall att han inte är Ernst Weiss. Den uppgiften har dessvärre felaktigt spridits av Kafkakännaren Klaus Wagenbach. Men han har fått mothugg inte bara av mig utan också av världens främste Kafkakännare Hartmut Binder.

 
Hans Blomqvist
Kafkaöversättare
 
En ny replik  av Ivo Holmqvist
 
Tack för detta tillrättaläggande - ja, det är nog troligast att Hartmut Binder, Hans Blomqvist och Jonas Wessel har rätt, och Klaus Wagenbach och därmed jag fel. I Kafka dagboksanteckning för den 27 juli 1914 som kryllar av misantropiskt iakttagna medmänniskor sägs det bland annat så här, i Joseph Kreshs engelska översättning som är den jag råkar ha till hands: ”Trip to Travemünde. Mixed bathing. View of the beach. Afternoon on the sand. My bare feet struck people as indecent. Near me a man who was apparently an American.” Så synd att han inte samtidigt kommenterade att han och amerikanen blev fotograferade i det ögonblicket, om de nu var så. 
 
Det finns fler indirekta indicier. Mannen som sitter bredvid Kafka är mycket vältrimmad, på gränsen till atletisk, på ett vis som var vanligare i USA än i Mellaneuropa vid den tiden, föreställer jag mig (och Weiss hade varit nära döden i tuberkulos bara några år tidigare). Ansiktet på mannen bredvid Kafka stämmer inte heller helt med Ernst Weiss, som man kan konstatera av de många fotografierna på honom i Googles bildgalleri. Och när han hängde med Kafka till Travemünde och Marienlyst så fanns en tredje person med i sällskapet som han ständigt bråkade och grälade med, hans väninna aktrisen Rahel Sanzara, och han hade därmed kanske ingen anledning att se särskilt glad ut.
 
Kafka och Weiss kom bra överens ännu ett par år, tills en brytning skedde 1916, men mot slutet av Kafkas liv försonades de som man kan läsa sig till i Ernst Pawels Kafkabiografi ”The Nightmare of Reason” som dessutom citerar Kafkas första dagboksanteckning om Ernst Weiss, från 7 januari 1913. Han var en ”typical Western European Jew, to whom one therefore feels instantly close”. För övrigt ser jag nu att Hartmut Binder för tre år sedan gav ut en stor biografi om Gustaf Meyrink, författaren till den säregna skräckromantiska ”Golem” som kom ut 1915 och redan föjande år i folkloristen Ernst Kleins försvenskning, och i nytryck häromåret. Om den och om Binders biografi vore det nog värt att skriva åtskilligt…
 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Fackföreningsrörelsens renässans och kollektiv kapitalbildning

Under 2008 upplevde Sverige och världen en omfattande ekonomisk regression. Den ekonomiska krisens förlopp är synnerligen snabbt och hindras inte av några landsgränser. I de flesta länder ställer finansmarknaden och ...

Av: Patrik Wikström | Gästkrönikör | 25 februari, 2009

Oravsky gjorde det med Dubcek

Jag började skriva i samarbete med andra kreativa författare eftersom min svenska inte var god nog. Det var på den arkaiska tiden när redaktionerna brydde sig om petitesserna som grammatik ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 30 juni, 2016

Bild Hebriana Alainentalo

Trollkarlen

Dikt av Percival i pingstens tid

Av: Percival | Utopiska geografier | 12 maj, 2016

Hayati Kafe. Foto: Martin Adolfsson (detalj)

Stockholm Jazzfestival 2015: Hayati Kafe hyllar Frank Sinatra och Putte Wickman

Ett samtal med sångaren Hayati Kafe om turktoppen, svensktoppen, storbandsjazz, Frank Sinatra, den amerikanska sångboken och språket ladino.

Av: Leif Carlsson | Musikens porträtt | 07 oktober, 2015

Stefan Whilde. Foto: Jane Hansson

Det ska vara gott att leva, annars kan det kvitta

Vi tog tåget från sönderbyggda staden Malmö till hamnbyn Ystad för att leka, frossa och vila. Resan kan vi förstås utan och innan sedan länge eftersom vi har en sommarstuga ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 juli, 2016

Omöjliga Intervjuer- Tidsvargens skelettmusik Johan von Fritz antar Aleister Crowley, en del…

  De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Johann von Fritz | Kulturreportage | 07 mars, 2013

Fåfängans pris: kejsar Valens och de hungriga germanska ulvarna

I juni 2013 utkommer på Arktos förlag Lars Holger Holm och Kenneth Maximilian Geneser med en bok kort och gott kallad Gotisk. Det rör sig om en uppföljare till deras ...

Av: Lars Holger Holm | Essäer | 20 maj, 2013

Mysteriet med de två Franciskusmålningarna

Spelar det egentligen någon roll om det är en framstående konstnär som har målat en tavla eller om någon annan gjort det, om kopian är så väl utförd att man ...

Av: Birgitta Milits | Kulturreportage | 02 februari, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts