Veckan från hyllan, vecka 22-2012

Det har varit rasistiska demonstrationer i Tel Aviv nyligen. Krav framfördes att illegala invandrare från Afrika ska utvisas. Rop hördes som uppmanade till pogrom. Förbipasserande svarthyade personer attackerades. Några sudanesiska ...

Av: Gregor Flakierski | 26 maj, 2012
Veckans titt i hyllan

Om den sämre formen av kapitalism

Om den sämre formen av kapitalism Fungerar den amerikanska formen av kapitalism bättre än den europeiska? Tidningen Kulturens korrespondent från New York, Pierre Gilly, hävdar att det är tvärt om ...

Av: Pierre Gilly | 12 oktober, 2006
Essäer om politiken

Stockholms Filmfestival blev en publiksuccé

Årets upplaga av Stockholms Filmfestival blev en publiksuccé, och har sålunda vuxit till ett mycket lyckat komplement till årets övriga biorepertoar. Tidningen Kulturen tittade lite extra på tre av festivalens ...

Av: Mattias Löfroth | 04 december, 2007
Kulturreportage

Stig Sæterbakken

Det nya testamentet, jakten på Hitler och det onda ögat bakom spegeln

Stig Sæterbakken sökte efter ondskan i litteraturen, inte som moralist, men som utforskare av hur människan förhåller sig till ondskan som begrepp i sin självförståelse och beskrivning av det andra ...

Av: Alexander Viken | 04 augusti, 2017
Litteraturens porträtt

”Vi är skapta för varandra”Constanze Weber 250 år



Constanze Mozart av Joseph Lange 1782Constanze Weber, Wolfgang Amadeus Mozarts gemål, hade rykte om sig att vara honom ovärdig. Ytlig, slösaktig och otrogen sägs hon ha varit. Omdömet om henne vacklar mellan beundran och förakt beroende på vem som skrivit Mozarts biografi. Redan under 1800-talet påbörjades bland tyska musikforskare en successiv nedvärdering av hennes person som i det närmaste liknar en hatkampanj. Men vore det inte klokt att bortse från att hon var gift med Mozart, en av världens stora musikgenier, och istället se till hennes egen biografi? Hon kunde ju rimligen inte ha vetat om hur eftervärlden skulle komma att älska Mozart, med vilken hon tillbringade nio och ett halvt år av sitt åttioåriga liv.

Familjen Weber levde i Mannheim, modern Cäcilias hemstad, och förtjänade sitt uppehälle inom musikens värld. Fadern, Fridolin Weber, hade varit hög tjänsteman i Zell, men kommit i onåd hos sin arbetsgivare och tvingats fly med familjen till staden när Constanze var i tvåårsåldern. Fadern var bassist vid det mannheimska hovet och gav sina fyra döttrar en god musikalisk utbildning. De två äldsta, Josepha och Aloysia, blev utmärkta sångerskor och Constanze, som föddes den 5 januari 1762 var även hon en bra sångerska. Hennes yngre syster Sophie gifte sig med musikern Jakob Haibel, som sjöng Monostatos i Trollflöjten. Alla fyra systrarna kom att spela roll i Mozarts liv – Josepha var den första att sjunga ”Nattens drottning” i Trollflöjten, Aloysia blev hans första verkligt stora men olyckliga kärlek, Constanze gifte han sig med och Sophie var den som vakade vid hans dödsbädd och i vars armar han avled.

Allt hos familjen Weber ”die Weberischen” som Wolfgang Amadeus Mozarts far, Leopold, lite nedsättande kallade Constanzes familj, snurrade runt modern Cäcilia, som ansågs vara såväl instabil som opålitlig och gärna drack ett glas för mycket. Mozart lärde känna familjen då han befann sig i Mannheim i slutet av oktober 1777. Egentligen hade fadern, Leopold, skickat sonen och sin fru till Paris, men Wolfgang ville först höra sig för angående anställningsmöjligheter vid hovet i Mannheim, där man var mycket konstintresserade. Fridolin Weber drygade ut sin inkomst genom att arbeta som notskrivare och det var i den egenskapen som Mozart lärde känna familjen. Han föll för den fascinerande Aloysia, som ivrigt uppmuntrade honom av taktiska skäl. Till sist fick Leopold Mozart iväg honom. I Paris, dog Mozarts mor. När Aloysia återsåg Wolfgang i sorgkläder i december 1778, gav hon honom ett frostigt bemötande, en iskall hand han aldrig skulle glömma.

Hur kan den då 16-åriga Constanze ha upplevt Wolfgangs olyckliga kärlek till systern? Aloysia hade fått ett engagemang vid Wieneroperan och hennes familj hade följt med henne till Wien, där pappa Weber avled efter en kort tid. Aloysia gjorde karriär som hovsångerska och gifte sig med hovskådespelaren Joseph Lange. Mamma Weber tvingades försörja familjen genom att hyra ut rum i ”Auge-Gottes-Haus” invid Peterkyrkan i Wien. Från maj 1781 hyrde Wolfgang in sig hos familjen Weber, efter att ha blivit sparkad från sin brödtjänst som organist hos den furstlige ärkebiskopen i Salzburg.

Han började umgås med Constanze och i brev den 15 december 1781 till pappa Leopold beskriver han Constanze som inte särskilt vacker, men lovsjunger henne som godhjärtad, förståndig, och sparsam. ”Hon har ett hjärta av guld och jag älskar henne och hon älskar mig”skriver han. Detta låter ju inte som om han betraktade Constanze som en ersättning för Aloysia något som ibland framhålls av dem som skrivit hans biografi.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Vad såg den nu nittonåriga Constanze hos den sex år äldre Wolfi? En liten, blek, smal, pojkstackare med smittkoppsärrat ansikte, inte alls vacker, men en trevlig och glad lustigkurre, som hon tyckte om och senare visade sig vara en temperamentsfull sängkamrat, något som måste ha behagat henne. Men något gott ”parti” var han säkerligen inte, utan en frilansare med mycket osäkra framtidsutsikter. Han hade visserligen skrivit ett par operor, men vilken musiker hade inte försökt sig på att komponera musik på den tiden?

Nej, när Constanze bestämde sig för att gifta sig med Wolfgang, visste hon naturligtvis inte att eftervärlden skulle komma att hylla honom som ett odödligt geni! Det var alltså av ren kärlek som hon beslutade sig för en oviss framtid tillsammans med sin Wolfi. Och inte fick de det för lätt! Tvärtemot fadern Leopolds uttalade vilja vigdes paret den 4 augusti 1782 i Stephansdom i Wien. I ett brev till fadern förklarade han beslutet att gifta sig med Constanze med orden: ”vi är skapta för varandra”.

Under tiden hade han haft stor framgång med operan ”Die Entführung aus dem Serail” (Enleveringen ur Seraljen) som hade premiär den 16 juli 1782 på Burgtheater i Wien. Operan var en gåva till Constanze. Operans hjältinna heter Constanze och Wolfgang lovsjunger henne med den ljuvligaste musik.

Constanze Weber 1840Hur förlöpte de nästan tio åren som de fick dela med varandra ur Constanzes sikt? Hon födde sex barn, varav två överlevde, Carl Thomas och Franz Xaver Wolfgang. Det betyder att hon under äktenskapets gång var gravid i fyra och ett halvt år och att paret tvingades begrava fyra barn. Under dessa år komponerade Mozart sina viktigaste verk. År 1789 blev Constanze allvarligt sjuk. Hon fick en infektion i ena foten och pendlade mellan liv och död. Därefter ordinerades hon badkurer från och till under tre år i rad i Baden nära Wien.

Även om Mozart hade framgång med ”Figaros Bröllop”, ”Don Giovanni” och ”Cosi fan tutte” räckte aldrig hushållskassan till det nödvändigaste. De bodde under denna tid i elva olika lägenheter något som betyder att de i genomsnitt måste ha flyttat med allt pick och pack åtminstone en gång varje år. Mozarts största problem var hans oförmåga att hantera pengar, vilket ledde till stora svårigheter för hela familjen. Därtill kommer att Wolfgang med sin passion för biljard och hans kärlekshistorier med sångerskor, städflickor och elever inte var någon förebild som make. Mot slutet av deras äktenskap flydde hon allt oftare från Wien till kurorten Baden för att undslippa samlivet.

Constanze Weber hade det säkert inte lätt. Det krävde mycket av överlevnadskonst att få mat på bordet och att leva med ett musikaliskt geni, men det verkar som om de ändå hade roligt tillsammans. I sina brev beskriver han hur ömsint de umgicks med varandra. Hon förstod sig på hans musik något som var mycket värt. En av de första som skrivit om Mozart och som också hade träffat paret var livstecknaren Franz Xaver Niemeczek. Han berättar för världen att de levde ”vergnügt” (glatt) tillsammans och att Mozart tyckte att hon var ”en god, kärleksfull kvinna”.

Att Mozart varit ett musikaliskt geni förstod Constanze först efter hans död. Hon fick en minimal pension av kejsaren. Hon var en god pianist och sångerska och genom att spela Mozarts musik på konserter och sälja hans musik, klarade hon på kort tid av att betala tillbaka Mozarts skulder. Under några år genomförde hon konsertresor i Tyskland och Österrike, där hon själv framträdde som sångerska. Som ”änkan Mozart” blev hennes liv lättare. Hon levde då under bättre omständigheter och i en något gynnsammare ekonomisk situation.

Som änka förstod hon sig på att slå kapital av hans verk. Särskilt illa såg man på hennes affärer med ”Requiem”. Genom att sälja Mozarts manuskript till en musikförläggare blev hon rik.

Hon gifte sig igen, denna gång med diplomaten Georg Nikolaus Nissen från Schleswig. Han levde först tillsammans med henne en tid som inneboende hyresgäst, innan de gifte sig i Bratislavas domkyrka 1809. År 1810 flyttade paret till Köpenhamn, där de tillbringade tio år. År 1821 reste de till Milano, där Constanzes äldste son, Carl Mozart levde och arbetade som tjänsteman och duktig amatörmusiker.

Sonen Franz Xaver Wolfgang Mozart arbetade som musiker och tonsättare först i Lemberg och senare i Wien.

Det sägs att Constanze dikterade en förskönande biografi om Mozart för Georg Nikolaus Nissen som de båda ville ge ut tillsammans och att hon även förstörde en hel del material, Detta sägs Mozartforskarna aldrig ha förlåtit henne. Likväl arbetade hon tillsammans med Nissen för att föra Mozarts livsverk vidare. Om detta vittnar inte minst hennes många bevarade brev. Hon bidrog också till upprättandet av Mozarteum och Mozartstatyn i Salzburg.

År 1826 blev hon änka för andra gången. Hon stannade kvar i Salzburg tillsammans med sin yngsta syster, Sophie Haibel, som också blivit änka.

Constanze överlevde sin Wolfgang i över ett halvt århundrade. Född för 250 år sedan, den 5 januari 1762 i Zell i Wiesental i Schwarzwald, dog hon den 6 mars 1842 i Salzburg, staden som för all framtid är förknippad med honom och hans verk.

Lilian O. Montmar

http://www.youtube.com/watch?v=7qThrM_BdMQ

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

En dramatikers dagboksjag Lars Norén i närsynt läsning

Är Lars Noréns bägge dagböcker det ultimata uttrycket för dagens flitigt förekommande jagpositionering i litteraturen? Utgör de bägge dagbokstegelstenarna i och med ankomsten av den andra fullbordande delen En dramatikers ...

Av: Benny Holmberg | Litteraturens porträtt | 06 oktober, 2013

Det omoderna lever

Det brukar heta att den som inte följer modets växlingar kommer förr eller senare att bära moderna kläder. Idealen skiftar, men kanske finns det också sådant som är tidlöst. Den ...

Av: Anders Björnsson | Kulturreportage | 04 juni, 2017

En våg i narcissismens tecken översvämmar Sverige

När allt kommer kring så handlar ju inte livet om ytligheter eller status. Det handlar om att må bra - familj, vänner och kärlek. Om hela världen skulle vara blind, vem ...

Av: Fredrik Johansson | Gästkrönikör | 31 oktober, 2014

På väg mot musiken. Del II. Vår akustiska natur

Det bibliska uttrycket ”i begynnelsen var ordet” är inte en produkt av ”civilisationen” utan är ett av de mest arkaiska begreppen i mänsklighetens historia. Det finns urbefolkningar i bland annat ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om musik | 04 december, 2012

Liv, dekadens och misär av Elisabeth Förster-Nietzsche

Weimar ligger såsom nersänkt i en gryta. På ena sidan reser sig Ettersberg med koncentrationslägret Buchenwald och på den andra sidan ligger högt och långt upp en större villa. Den ...

Av: Crister Enander | Essäer | 18 augusti, 2009

Om tro och vetande och behovet att ett gemensamt samtalsrum

En sentida hypotes hävdar att det finns en gen som styr individens spiritualitet. Den så kallade gudsgenen. Denna hypotes framlades i modern tid av den amerikanska genetikern Dean Hamer, och har ...

Av: Aje Björkman | Essäer | 20 juni, 2010

Sinatra och  Grace Kelly i High Society. Bild: Wikimedia

Frank Sinatra – Rösten och Kroppen

Kurt Bäckström om Frank Sinatra som i år hade fyllt 100 år.

Av: Kurt Bäckström | Musikens porträtt | 25 april, 2015

Varför firar vi jul?

Ty ett barn har fötts, en son är oss givenVäldet är lagt på hans axlar, och detta är hans namn: Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig fader, Fredsfurste. (Jes. 9:6). På något sätt är ...

Av: .Lars-Erik Gardell | Övriga porträtt | 24 december, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.