Gösta Ekman

Den store Gösta Ekman - Alla tiders störste svenske skådespelare

”De som givit sitt liv medan de levat, kan inte dö”. - Gösta Ekman 1890 - 1938. Störst, bäst och vackrast. När Gösta Ekman begravdes den 18 januari 1938 i Stockholm följdes ...

Av: Belinda Graham | 11 september, 2017
Scenkonstens porträtt

Den svarte snapsdrickande Jesus. Hemingway i Österrike

När Ernest Hemingway och Ingrid Bergman för första gången träffades 1942 i San Fransisco hade den svenska filmstjärnan just varit på skidsemester i Sun Valley med sin dåvarande man, Petter ...

Av: Kurt Bäckström | 29 juni, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Om behandling av det ”Heliga”….

Trött sitter jag här på mitt rum omgiven av tobaksrök, sprungen ur papyrosserna från Klubb 77asken, som är fullplitad med klotter av bokstävlar och figuriner.

Av: Oliver Parland | 30 juni, 2017
Utopiska geografier

Absaloms vecka

En riksdagsledamot från Rasist-opportunistiska partiet har hoppat av och blivit politisk vild. Nu kan man i och för sig tycka att både han och hans partikamrater har alltid varit det. Annars ...

Av: Gregor Flakierski | 01 oktober, 2011
Veckans titt i hyllan

”Vi är skapta för varandra”Constanze Weber 250 år



Constanze Mozart av Joseph Lange 1782Constanze Weber, Wolfgang Amadeus Mozarts gemål, hade rykte om sig att vara honom ovärdig. Ytlig, slösaktig och otrogen sägs hon ha varit. Omdömet om henne vacklar mellan beundran och förakt beroende på vem som skrivit Mozarts biografi. Redan under 1800-talet påbörjades bland tyska musikforskare en successiv nedvärdering av hennes person som i det närmaste liknar en hatkampanj. Men vore det inte klokt att bortse från att hon var gift med Mozart, en av världens stora musikgenier, och istället se till hennes egen biografi? Hon kunde ju rimligen inte ha vetat om hur eftervärlden skulle komma att älska Mozart, med vilken hon tillbringade nio och ett halvt år av sitt åttioåriga liv.

Familjen Weber levde i Mannheim, modern Cäcilias hemstad, och förtjänade sitt uppehälle inom musikens värld. Fadern, Fridolin Weber, hade varit hög tjänsteman i Zell, men kommit i onåd hos sin arbetsgivare och tvingats fly med familjen till staden när Constanze var i tvåårsåldern. Fadern var bassist vid det mannheimska hovet och gav sina fyra döttrar en god musikalisk utbildning. De två äldsta, Josepha och Aloysia, blev utmärkta sångerskor och Constanze, som föddes den 5 januari 1762 var även hon en bra sångerska. Hennes yngre syster Sophie gifte sig med musikern Jakob Haibel, som sjöng Monostatos i Trollflöjten. Alla fyra systrarna kom att spela roll i Mozarts liv – Josepha var den första att sjunga ”Nattens drottning” i Trollflöjten, Aloysia blev hans första verkligt stora men olyckliga kärlek, Constanze gifte han sig med och Sophie var den som vakade vid hans dödsbädd och i vars armar han avled.

Allt hos familjen Weber ”die Weberischen” som Wolfgang Amadeus Mozarts far, Leopold, lite nedsättande kallade Constanzes familj, snurrade runt modern Cäcilia, som ansågs vara såväl instabil som opålitlig och gärna drack ett glas för mycket. Mozart lärde känna familjen då han befann sig i Mannheim i slutet av oktober 1777. Egentligen hade fadern, Leopold, skickat sonen och sin fru till Paris, men Wolfgang ville först höra sig för angående anställningsmöjligheter vid hovet i Mannheim, där man var mycket konstintresserade. Fridolin Weber drygade ut sin inkomst genom att arbeta som notskrivare och det var i den egenskapen som Mozart lärde känna familjen. Han föll för den fascinerande Aloysia, som ivrigt uppmuntrade honom av taktiska skäl. Till sist fick Leopold Mozart iväg honom. I Paris, dog Mozarts mor. När Aloysia återsåg Wolfgang i sorgkläder i december 1778, gav hon honom ett frostigt bemötande, en iskall hand han aldrig skulle glömma.

Hur kan den då 16-åriga Constanze ha upplevt Wolfgangs olyckliga kärlek till systern? Aloysia hade fått ett engagemang vid Wieneroperan och hennes familj hade följt med henne till Wien, där pappa Weber avled efter en kort tid. Aloysia gjorde karriär som hovsångerska och gifte sig med hovskådespelaren Joseph Lange. Mamma Weber tvingades försörja familjen genom att hyra ut rum i ”Auge-Gottes-Haus” invid Peterkyrkan i Wien. Från maj 1781 hyrde Wolfgang in sig hos familjen Weber, efter att ha blivit sparkad från sin brödtjänst som organist hos den furstlige ärkebiskopen i Salzburg.

Han började umgås med Constanze och i brev den 15 december 1781 till pappa Leopold beskriver han Constanze som inte särskilt vacker, men lovsjunger henne som godhjärtad, förståndig, och sparsam. ”Hon har ett hjärta av guld och jag älskar henne och hon älskar mig”skriver han. Detta låter ju inte som om han betraktade Constanze som en ersättning för Aloysia något som ibland framhålls av dem som skrivit hans biografi.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Vad såg den nu nittonåriga Constanze hos den sex år äldre Wolfi? En liten, blek, smal, pojkstackare med smittkoppsärrat ansikte, inte alls vacker, men en trevlig och glad lustigkurre, som hon tyckte om och senare visade sig vara en temperamentsfull sängkamrat, något som måste ha behagat henne. Men något gott ”parti” var han säkerligen inte, utan en frilansare med mycket osäkra framtidsutsikter. Han hade visserligen skrivit ett par operor, men vilken musiker hade inte försökt sig på att komponera musik på den tiden?

Nej, när Constanze bestämde sig för att gifta sig med Wolfgang, visste hon naturligtvis inte att eftervärlden skulle komma att hylla honom som ett odödligt geni! Det var alltså av ren kärlek som hon beslutade sig för en oviss framtid tillsammans med sin Wolfi. Och inte fick de det för lätt! Tvärtemot fadern Leopolds uttalade vilja vigdes paret den 4 augusti 1782 i Stephansdom i Wien. I ett brev till fadern förklarade han beslutet att gifta sig med Constanze med orden: ”vi är skapta för varandra”.

Under tiden hade han haft stor framgång med operan ”Die Entführung aus dem Serail” (Enleveringen ur Seraljen) som hade premiär den 16 juli 1782 på Burgtheater i Wien. Operan var en gåva till Constanze. Operans hjältinna heter Constanze och Wolfgang lovsjunger henne med den ljuvligaste musik.

Constanze Weber 1840Hur förlöpte de nästan tio åren som de fick dela med varandra ur Constanzes sikt? Hon födde sex barn, varav två överlevde, Carl Thomas och Franz Xaver Wolfgang. Det betyder att hon under äktenskapets gång var gravid i fyra och ett halvt år och att paret tvingades begrava fyra barn. Under dessa år komponerade Mozart sina viktigaste verk. År 1789 blev Constanze allvarligt sjuk. Hon fick en infektion i ena foten och pendlade mellan liv och död. Därefter ordinerades hon badkurer från och till under tre år i rad i Baden nära Wien.

Även om Mozart hade framgång med ”Figaros Bröllop”, ”Don Giovanni” och ”Cosi fan tutte” räckte aldrig hushållskassan till det nödvändigaste. De bodde under denna tid i elva olika lägenheter något som betyder att de i genomsnitt måste ha flyttat med allt pick och pack åtminstone en gång varje år. Mozarts största problem var hans oförmåga att hantera pengar, vilket ledde till stora svårigheter för hela familjen. Därtill kommer att Wolfgang med sin passion för biljard och hans kärlekshistorier med sångerskor, städflickor och elever inte var någon förebild som make. Mot slutet av deras äktenskap flydde hon allt oftare från Wien till kurorten Baden för att undslippa samlivet.

Constanze Weber hade det säkert inte lätt. Det krävde mycket av överlevnadskonst att få mat på bordet och att leva med ett musikaliskt geni, men det verkar som om de ändå hade roligt tillsammans. I sina brev beskriver han hur ömsint de umgicks med varandra. Hon förstod sig på hans musik något som var mycket värt. En av de första som skrivit om Mozart och som också hade träffat paret var livstecknaren Franz Xaver Niemeczek. Han berättar för världen att de levde ”vergnügt” (glatt) tillsammans och att Mozart tyckte att hon var ”en god, kärleksfull kvinna”.

Att Mozart varit ett musikaliskt geni förstod Constanze först efter hans död. Hon fick en minimal pension av kejsaren. Hon var en god pianist och sångerska och genom att spela Mozarts musik på konserter och sälja hans musik, klarade hon på kort tid av att betala tillbaka Mozarts skulder. Under några år genomförde hon konsertresor i Tyskland och Österrike, där hon själv framträdde som sångerska. Som ”änkan Mozart” blev hennes liv lättare. Hon levde då under bättre omständigheter och i en något gynnsammare ekonomisk situation.

Som änka förstod hon sig på att slå kapital av hans verk. Särskilt illa såg man på hennes affärer med ”Requiem”. Genom att sälja Mozarts manuskript till en musikförläggare blev hon rik.

Hon gifte sig igen, denna gång med diplomaten Georg Nikolaus Nissen från Schleswig. Han levde först tillsammans med henne en tid som inneboende hyresgäst, innan de gifte sig i Bratislavas domkyrka 1809. År 1810 flyttade paret till Köpenhamn, där de tillbringade tio år. År 1821 reste de till Milano, där Constanzes äldste son, Carl Mozart levde och arbetade som tjänsteman och duktig amatörmusiker.

Sonen Franz Xaver Wolfgang Mozart arbetade som musiker och tonsättare först i Lemberg och senare i Wien.

Det sägs att Constanze dikterade en förskönande biografi om Mozart för Georg Nikolaus Nissen som de båda ville ge ut tillsammans och att hon även förstörde en hel del material, Detta sägs Mozartforskarna aldrig ha förlåtit henne. Likväl arbetade hon tillsammans med Nissen för att föra Mozarts livsverk vidare. Om detta vittnar inte minst hennes många bevarade brev. Hon bidrog också till upprättandet av Mozarteum och Mozartstatyn i Salzburg.

År 1826 blev hon änka för andra gången. Hon stannade kvar i Salzburg tillsammans med sin yngsta syster, Sophie Haibel, som också blivit änka.

Constanze överlevde sin Wolfgang i över ett halvt århundrade. Född för 250 år sedan, den 5 januari 1762 i Zell i Wiesental i Schwarzwald, dog hon den 6 mars 1842 i Salzburg, staden som för all framtid är förknippad med honom och hans verk.

Lilian O. Montmar

http://www.youtube.com/watch?v=7qThrM_BdMQ

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

”Att dyrka Jesus är som att dyrka Hitler” – humanisterna och konsten att…

En intressant debatt utvecklades nyligen på SvD Brännpunkt, i samband med utgivningen av Per Ewerts och Mats Selanders nya bok Gud och hans kritiker: en antologi om nyateismen (Credoakademin). 20/3 ...

Av: Rickard Berghorn | Essäer om religionen | 07 april, 2012

Anna Sundberg Foto Eva Lindblad

Anna Sundberg. Reflektioner kring en jihadist som kom hem

Bort och hem igen. Så skulle man kunna beskriva Anna Sundbergs resa. Den förlorade dottern som blev funnen. Det låter kanske som jag är ironisk, men det är jag inte ...

Av: Mohamed Omar | Essäer om politiken | 17 maj, 2016

Bach – trotjänaren

”Johann Sebastian Bach är den femte evangelisten. Gån ut och förkunnen honom!” Så inledde ärkebiskopen Nathan Söderblom ett tal inför en kyrkomusikerkongress i Uppsala en gång under sin ämbetstid. Söderblom var ...

Av: Thomas Notini | Musikens porträtt | 28 december, 2012

Veckan från hyllan. Vecka 6 2012

Veckans krönika skulle som vanligt handla om något aktuellt. Jag funderade på antingen den absurda ”Storebror-ser-dig-lagen” ACTA eller den inte mindre absurda svenska anslutningen till europakten. Då kom budet om ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 04 februari, 2012

Upplysning! Ädla tankar och vulgär verklighet

I Det var den tyske filosofen Immanuel Kant (1724-1804) som i den till formatet oansenliga broschyren "Vad är upplysning?" år 1784 formulerade frågan: "Lever vi för närvarande i en upplyst tidsålder? ...

Av: Crister Enander | Essäer om politiken | 14 juli, 2009

Niclas Mossberg – Trottoaren

Niclas Mossberg har en magisterexamen från Göteborgs universitet och har därefter bedrivit forskarstudier i religionsvetenskap vid Åbo Akademi. Bland hans mer vetenskapliga publikationer kan nämnas artikeln ”Ku Klux Klan – ...

Av: Niclas Mossberg | Utopiska geografier | 14 januari, 2013

Gabriella Olsson. Foto: Anna Langseth

Onåbar

Den första delen av Gabriella Olssons prosaföljetong.

Av: Gabriella Olsson | Utopiska geografier | 25 maj, 2015

Ingrid Vang Nyman

Pippi på Jylland

  En hållplats på kystbanen från Köpenhamn till Helsingör heter Springforbi, där stannar sällan tågen. Men om platsen heter Vejen passerar man inte lika snabbt. Herman Bangs kortroman Ved Vejen ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om konst | 03 maj, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.