Varför firar vi jul?

Ty ett barn har fötts, en son är oss givenVäldet är lagt på hans axlar, och detta är hans namn: Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig fader, Fredsfurste. (Jes. 9:6). På något sätt är ...

Av: .Lars-Erik Gardell | 24 december, 2009
Övriga porträtt

Det nya Magritte museet i Bryssel

Mitt i hjärtat av Bryssel ligger det nya René Magritte museet som invigde den 2 juni 2009. Man undrar vad Magritte själv skulle säga om placeringen vid Place Royal, det ...

Av: Mathias Jansson | 18 juni, 2009
Kulturreportage

Som en spark i arslet på varenda kotte!

  Vad är det som får folk att betala hundratals kronor, ibland mer, för en bit plast från band som knappt kan spela, än mindre sjunga, och som i låtskrivandet praktiskt ...

Av: Peter Sjöblom | 17 april, 2013
Essäer om musik

Elisabeth Hesselblad. Foto: Okänd fotograf, Skaraborgs Läns Tidning, Sept 25, 2014.

Elisabeth Hesselblad och Barmhärtighetens jubelår

Vi lever i en apokalyptisk tid. Mellanöstern slits av konflikter och mördande utan gräns. IS och andra islamistiska grupper utövar terror jorden runt. Kristna och människor av främmande religioner förföljs ...

Av: Lena Månsson | 04 januari, 2016
Essäer om religionen

Till minne av Joe Cocker 1944-2014



Joe Cocker är död.

Beskedet träffar mig hårdare än jag var beredd på. Jag har inte varenda en av hans skivor hemma i skivhyllan. Särskilt in dem efter 70-talet. Jag har svårt för hur de låter, hur de är anpassade efter modet för dagen. Soundet på dem är som årsringar som anger exakt tillblivelseår. De ger mig känslan av att producenterna inte litade på att Cockers röst kunde bära upp skivorna på egen hand, utan att han absolut måste moderniseras för att locka moderna lyssnare. Men det skulle den ju ha gjort ändå. Joe Cockers skivproduktion är våldsamt ojämn, men hans röst är det inte.

Hans röst var uråldrig, som om den alltid hade funnits. Så länge att den blivit sträv och skrapig och väderbiten. Som om den hade hört till många före honom, redan så långt tillbaka i tiden att vi inte längre kan minnas namnen på tidigare innehavare. Någon gång i början av 40-talet irrade den runt över världen, ville bli inkarnerad, ville hitta en kropp som var värdig nog att göra den hörbar. Och den irrade sig ända bort till Sheffield. Jag vet inte varför den hamnade just där och i Yorkshire efter så lång tid på bomullsfält och i bluesstrupar på enklare hak och i gospelpredikanter i den segregerade amerikanska södern. Men något fick rösten att så bli kött långt bort på andra sidan Atlanten, i en koldammig engelsk industristad. Det är märkligt hur det kan bli ibland.

Men det spelar ingen roll varifrån rösten kom utan var den hamnade, i lyssnaren. Den grävde sig in i åhöraren och stannade kvar där och det kunde man inte göra något åt. Ingen glömmer Joe Cockers röst. Utan den hade ”Unchain My Heart” inte blivit 1987 års mest respektabla hitlåt.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Joe Cocker

Ray Charles hade de första framgångarna med låten i början av 60-talet och Ray Charles var alltid en närliggande referens när man pratade om Joe Cocker. Charles fanns där, som en förutsättning, till och med när Cocker gick upp på scenen den där tidiga Woodstock-söndagen och överväldigade den jättelika festivalpubliken med en stormande ”With a Little Help from My Friends”. Arrangemanget var ett oregerligt monster som slog vilt omkring sig, så olikt Beatles original man kan tänka sig. Och rösten var så långt från Ringo som man kunde komma.

Det var inte den enda Beatles-låt Cocker plockade upp under karriären. Han själv skrev överhuvudtaget inte så många låtar själv utan litade till coverlåtar. Eller egentligen känns det fel att prata om covers; Cocker var en uttolkare av sådan statur att när han tog sig an en låt blev den hans egen. När han sjöng ”Feeling Alright” slutade den vara en Traffic-låt. Han kunde definitivt hävda besittningsrätten där.

Till och med när han sjöng Dylan-låtar blev de Cockers egna.

”Into the Mystic” gjorde han så känsligt, i synnerhet live, att Van Morrison fick finna sig i åtminstone ett delat ägande.

Dock lyckades Cocker aldrig vrida ”I Heard It Through the Grapevine” ur händerna på Marvin Gaye.

Det var på scenen han visade sin fulla potential. Klassisk är dubbeln ”Mad Dogs and Englishmen”, inspelad två New York-kvällar på Fillmore East i mars 1970. Turnén dokumenterades också några månader senare på film och den visar en stjärntät besättning, från Leon Russell och Rita Coolidge till Jim Keltner och Bobby Keys.

Men det är nog hans Woodstock-medverkan som flest människor känner till. Även de som inte är kallar sig fans. Praktiskt taget vem som helst kan när som helst återkalla den rasande versionen av ”With a Little Help from My Friends” i minnet. Liksom Cockers åtsittande batiktröja och märkliga, spretiga scenstil. Bakåtböjarna blev färre med åren i takt med att ryggen blev lite stelare, men ända till slutet flaxade armarna ut från sidorna när han sjöng och fingrarna fladdrade som om det gick ström igenom dem. Det var som om det fanns så mycket röst inuti honom att stämbanden inte räckte till och överskottet måste ta sig ut någon annanstans. Han sjöng verkligen med hela kroppen.

Men till sist stoppade den inte längre, cancern tog lungorna och sög kraften ur resten av hans lekamen. Kroppen blev 70 men rösten har ingen ålder. Den rösten kan inte dö. Nu letar den igen efter en ny inkarnation. Efter nya stämband. Frågan är när den kommer att hitta det. Om den någonsin kommer att lyckas.

 

Peter Sjöblom

Woodstock 1989

https://www.youtube.com/watch?v=bRzKUVjHkGk

Ur arkivet

view_module reorder

Hannah Wilke. Intra Venus

Hannah Wilke dör i cancer 1993. Ett liv tillika livslångt konstprojekt når sin ände. Det identitetspolitiska i hennes konst dröjer kvar än idag. Detta politiska stoff som omgärdar subjektet kan ...

Av: Allan Persson | Konstens porträtt | 10 Maj, 2013

I världsmedborgarskapets döda vinkel

Alla instanser som på ett eller annat sätt förvaltar ett pedagogiskt uppdrag måste bidra till att fostra världsmedborgaren, menar Martha Nussbaum. Att vara världsmedborgare innebär kort sagt att ha en ...

Av: Andreas Åberg | Övriga porträtt | 12 december, 2013

Lotta Olsson, Jojje Wadenius, foto Ulrika Zwenger

Lotta Olsson, Charlotte Ramel, Jojje Wadenius 

En recension-intervju av Belinda Graham!

Av: Belinda Graham | Musikens porträtt | 09 november, 2016

Marionetter. Foto: Belinda Graham

Don Giovanni - Mozart regisserar själv sin största triumf i Prag

I Prag är Don Giovanni helt enkelt den största blockbustern! Punkt slut. Aldrig har Mozarts mästerverk gjorts så charmigt och humoristiskt, och ändå helt seriöst, som av den klassiska National ...

Av: Belinda Graham | Resereportage | 08 Maj, 2015

Leonard Baskin, Cave birds

Birdman - fågelmänniskor i New England och på Nya Zeeland

Är det inte något elementärt existentiellt med fågeln som symbol? Ivo Holmqvist knyter samman sina möten med den unge Leonard Baskin och den något äldre Mary McIntyre, två konstnärer som ...

Av: Ivo Holmqvist | Konstens porträtt | 23 februari, 2015

Ny Tid

Skörden av dagens postutdelning bestod av ett God Jul-vykort, som kom lite för tidigt om den ska glädja mig julen 2017, eftersom 2016-års julutgåva är inte bara passerad utan även ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 03 februari, 2017

Målning av Melker Garay (detalj)

Hur mycket kan man begära av en människa?

Melker Garay och svårigheten att vara människa.

Av: Melker Garay | Melker Garay : Reflektioner | 30 januari, 2016

Sartre ska vi inte heller glömma

Röken är tät. Sorlet stiger och sjunker som sjudande vågor på ett vindpinat hav. Glasen töms i rask takt. Vissa repliker i de disparata och vilda samtalen skär som slipade ...

Av: Crister Enander | Litteraturens porträtt | 01 juli, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.