Helig, hemlig, hel och hotad

  Otaliga är lekarnavid randenav bergenI hemlighetbestiger jagklättrar påStigberget, de Vitaoch FjällgatansOch fåglar flygerur min munnär jag talartill himlenvid Fåfängans rand (Ur Jordmannen, Kjellqvist 1987) Tidigt visste jag att det fanns något som ...

Av: Else-Britt Kjellqvist | 31 januari, 2011
Essäer om religionen

Veckan från hyllan, vecka 45 2012

Det viktigaste under den här veckan är utan tvekan Allhelgonadagen, Alla helgons dag, och allting som har med den helgen att göra. Inte för att jag är så mycket för ...

Av: Gregor Flakierski | 03 november, 2012
Veckans titt i hyllan

Tegelbacken, centrala Stockholm, september 1930

Det sprakar blått kring ledningarna ovanför en spårvagn som passerar en växel. Vagnen kränger – och två medelålders herrar stående där inne kolliderar. Båda lyfter beklagande sina hattar. Sammanstötningen resulterar ...

Av: Björn Gustavsson | 02 april, 2014
Gästkrönikör

Franco Donatoni

The Heart's Ear

Italienske Franco Donatoni var en portalfigur inom den nutida ljudkonsten och han undervisade minst tre generationer av nya kompositörer under sin verksamhetstid. Till minne av Donatonis bortgång för femton år ...

Av: Guido Zeccola | 10 juli, 2015
Musikens porträtt

Squats - en värld av konstnärer utanför samhällets normer



Fasaden av 59RivoliI Paris kan man räkna till ett tjugotal konstnärsquats. Lika många finns i Berlin, Barcelona och Amsterdam. Även om dessa squats har blivit allt populärare och ett turistfenomen kämpar staten ofta emot. De vill att de försvinner, utan att se till den konst och kultur de representerar och ger tillgång till.

En vanlig squat är en byggnad som ockuperats olagligt. På svenska kallar man det för husockupation. En konstnärssquat är i princip detsamma men de har ockuperats av konstnärer som vill ställa ut sin konst.

Tidigare i år, måndagen den 4 april, stängde tyska staten den välkända squaten Tacheles i Berlin och HSH Nordbank köpte byggnaden. Tacheles hade funnits sedan 1990 och varit en av de största kulturella squaterna i Europa.
Jag kommer ihåg mitt första besök där. Det var dessutom den första squat jag besökte och jag kom dit med många fördomar.
Jag föreställde mig en mörk och förfallen byggnad där till exempel tillgången till droger skulle vara alldeles för lättillgänglig. En plats där människor lever alltför oaktsamt och utanför samhället.

Utifrån var det bara en stor byggnad, på flera våningar. Graffitin klädde byggnaden som en gång i tiden varit ett varuhus. Tacheles finns med i många guideböcker, tidningar och rekommenderas ofta. Egentligen hör man inte så mycket tyska när man besökr byggnaden. Efter att ha betalat några euros kom jag in i ett ställe långt ifrån vad jag hade föreställt mig. Marken var täckt med sand, folk gick barfota eller satt i solstolar.    
Vid den stora byggnaden fanns det en mindre lokal som var ockuperad av en konstnär. Där hade han sin egen tavelutställning. I den stora byggnaden fanns det flera barer intill varandra. På ett ställe fanns det en musikscen där en grupp uppträdde. Man hade möjligheten att dansa därute i sanden, som om man var på en strand. När man gick upp en våning var det något nytt, en annan konstnär som hade en utställning. Där kunde man gå runt, se vad han hade målat och skulpterat, och om man hade lust kunde man även köpa hans konstverk.

Hallen i 59Rivoli Politikernas syn på squats är för det mesta negativ. Deras främsta argument är att de är farliga och ohälsosamma. De tillför inget till ekonomin eftersom de inte drar in några vinster och ger inga skatteintäkter.
Squats började bli ett fenomen i Berlin när muren föll. Många flyttade från Öst till Väst och lämnade bakom sig övergivna lokaler. Det var de tomma byggnaderna som lockade människor och konstnärer.   
I Paris däremot började fenomenet försvinna eftersom fastigheterna var för få och för dyra för konstnärerna. Det var inte lätt att få tillgång till en egen ateljé. Lika svårt var det att hitta lokaler för att ställa ut och sälja sin konst i.
De lediga lokaler som fanns låg också mestadels i de rika områdena. De okända konstnärerna hade väldigt få möjligheter att försörja sig på sin konst. En motrörelse skapades och flera squats öppnades i Paris. De första befann sig på högra sidan av Seine, detta för att följa den konstnärliga traditionen.

Entrén är vanligtvis gratis och alla är välkomna. Budskapet med konstnärssquatterna är att möjliggöra för konstnärer att skapa och ställa ut sin konst. Detta helt självständigt och öppet för alla konstnärer. Resultatet blir en alternativ kultur. Till skillnad från vad stat och medier vänjer oss att se. I en squat kan man finna all slags konst.
59Rivoli är en kontnärssquat i Paris som öppnades 2000. På sajten www.59rivoli.org beskriver konstnärerna vad en konstnärs-squat är för dem:
Det är en kosmopolitisk plats som gynnar blandning av kulturer genom att låta konstnärer från hela världen att dela sina konstnärliga erfarenheter inom kollektivet

Efter att staten legaliserat 59Rivoli stängdes den för renovering i tre år. I februari 2010 öppnades den igen. Jag tycker om den eklektiska stämningen  i  59Rivoli. Samtidigt som jag tittar på tavlor hör jag musik från första våningen. Ett band spelar experimentell musik framför en publik med barn och vuxna. Det finns upp till fem våningar. På varje våning finns det mer eller mindre fem konstnärer. Var och en har sin ateljé som de hyr för 150 euro per månad - ungefär 1500 svenska kronor.
Det finns de som är bofasta där och de som har rätt att bo där upp till sex månader. Detta för att möjliggöra rotation av konstnärer. I ateljéerna skapar och säljer de sina verk.  Det känns som att gå på museum eller i en konstaffär. Inte alls vad man egentligen skulle kunna tro. I trappan, mellan den tredje och fjärde våningen spelar en kille gitarr. Ett par med en sexåring tittar och lyssnar.

Linda McCluskeys ateljé Det är ovanligt med en sådan stämning när man lever i Paris. Allting brukar vara stressigt och ordentligt. Det var skönt med ett avbrott. Alla är öppna, och svarar vänligt på frågorna jag ställer till dem.  
59Rivoli förklarades lagligt av Paris borgmästare Bertrand Delanoë 2005. Tack vare detta kommer squaten inte att stängas. Dessutom har den blivit en turistattraktion. Det har hjälpt konstnärerna eftersom det för med sig fler besökare och därmed en bättre omsättning.
Blondel Fréderic, aka Fredok, är en av konstnärerna som är där tillfälligt. Han berättar för mig att han tidigare hade en egen konstgalleria, men att inkomsterna var för låga, ingen köpte hans verk. Efter det att han kom till 59Rivoli tjänar han mycket mer både ekonomiskt och i berömdhet.

För J-P Malot, en annan konstnär som är där tillfälligt, är det första gången han jobbar i en squat. Han är där sedan oktober 2010. Han skickade in ett verk och därefter föreslog de honom att komma.
Snart har hans sex månader tagit slut och han måste därför lämna sin plats till en annan konstnär. Han vet ännu inte vart han ska ta vägen, kanske till en annan squat. Hans sammanfattning av vistelsen är att han tjänat mycket mer än han kunnat föreställa sig och har gjort sig ett namn.
Han erkänner att vissa konstnärer bor i 59Rivoli även om detta är förbjudet eftersom stadshuset förbjudit konstnärerna att använda lokalerna som bostad.

Med J-P Malot pratar jag om andra squats som finns i Paris. Veckan före försökte sig
staten på att stänga en squat i Vincennes, Rue de la Jarry.  Konstnärerna demonstrerade genom att ha öppna föreställningar fram till den 30 april.
Många av de squats som har tvingats stänga är idag ändå tomma. Det är lokaler som konstnärerna hade kunnat fortsätta använda. Vilket tyder på statens ovilja att jobba med ockupanterna.  J-P Malot skulle hellre vilja att staten investerade mer i squatterna och främja blandningen av olika kulturer och konstinriktningar.
Jag frågar J-P Malot om hans inspiration har påverkats sen han flyttade in i squatten. Han tycker att det har varit mycket fruktbart och upplever det som en komplettering av sin konstnärliga sida.

Konstnärerna Sandy, Fredok och Linda McCluskey Genom att ha legaliserat 59Rivoli har Paris visat att de vill återkoppla kontakten med konstnärsvärlden. Borgmästaren, Bertrand Delanoë, har visat att han vill hjälpa konstnärerna. Till skillnad från Berlin som hellre stänger en känd konstnärssquat, Tacheles, än att försöka hjälpa. När man stänger en konstnärssquat tar man bort stödet till konstnärerna.
Problemet idag i Europa är att samtidigt som staten legaliserar en konstnärssquat stängs en annan. Staten försöker undvika all konst som skapas och finns i squatterna eftersom det kan associeras till droger och anarkister. Genom att negligera dessa ställen negligerar politikerna de olika aspekterna av samtidskonsten. Inte den som man finner i museer och som är exklusiva för kända och rika konstnärer.

Squatterna bör vara mer tolererade eftersom de representerar demokrati inom konsten. Det är öppet för publiken och konstnärerna kan presentera sina egna verk där.
Konstnärer jag talat med är nöjda med systemet. Folk får möjligheten att upptäcka konst de inte kände till och uppskatta den.
Konstnärerna har använt sig av ockuperade ställen för att demonstrera på ett fredligt sätt. En av lösningarna konstnärerna har är att staten hjälper de. De skulle behöva uppmuntring och stöd för att fritt leva av sin egen konst.

Pauline Malmqvist, text och bilder
Tips:
Gå gärna in på J-P Malots blog: jpmalot.blogspot.com. Där kan finns hans verk.
Konstnären Linda McCluskey, har en hemsida med adressen: www.lindamccluskey.com

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 






Ur arkivet

view_module reorder

Gunnar Lundin – Våren

Något om författaren till veckans ”Utopiska Geografier”: På 70- och 80-tal gav jag ut en roman och fem diktsamlingar på Norstedts. Sedan dess sju essäsamlingar på Symposion, ellerströms och senast ...

Av: Gunnar Lundin | Utopiska geografier | 30 december, 2012

Tommy Åberg

Vänlighet lönar sig.

Tommy Åberg är tillbaka som krönikör

Av: Tommy Åberg | Gästkrönikör | 29 november, 2016

Om smak, dialog och estetik

Syftet i Gunnar D Hanssons Var slutar texten? är dels att jämka förhållandet mellan författaren som litteraturvetare och som essäist, dels parallellt att definiera ett nytt ämne vid Göteborgs universitet ...

Av: Gunnar Lundin | Essäer om litteratur & böcker | 11 oktober, 2011

Anna Lovisa Hansdotter, foto privat

Du är vad du heter, men vad heter du egentligen

Det är ju så här att jag en gång hade ett namn, inte ett namn som vilket som helst utan ett som jag var döpt och uppväxt med. Jag blev ...

Av: Thomas Wihlman | Kulturreportage | 03 augusti, 2017

William Blake  Inferno

Djuren har ingen talan

Djuren som vi gjort till våra slavar vill vi inte tänka på som våra jämlikar. (Charles Darwin 1838)

Av: Lena Månsson | Reportage om politik & samhälle | 13 oktober, 2016

James Wood

Hur fungerar berättelser?

Kritikern James Wood har gått från recenserandet till en professur fast det brukar vara tvärtom. Med sin How fiction works som kom för nio år sedan skrev han in sig ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 17 oktober, 2017

Sveriges Patti Smith tillbaka med ny platta

2008 debuterade hon med "Stina och Kärleken". Sveriges Patti Smith skrev Dagens Nyheter. Nu är uppföljaren här: "Stina" kort och gott. - Nu väntar jag bara att få komma ut ...

Av: Johan Svensson | Musikens porträtt | 14 oktober, 2010

Martin Heidegger med hustru – ett filosofiskt problem?

Min personliga uppfattning är att filosofi, filosofiska system, ej endast skapas bak hjärnglobers djupa källarvalv, intellektuellt, systematiskt, utan att en hustru, en älskare/älskarinna, en motståndare, en god vän, lika ofta ...

Av: Bo I. Cavefors | Agora - filosofiska essäer | 12 september, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.