Erika och Ulrika på Normal förlag

  Ulrika och Erika Larsson. Foto: Elisabeth Ohlson Wallin Erika och Ulrika på Normal förlag – queerböckerna blev deras liv På hösten 2004 bestämde sig Erika och Ulrika Larsson sig för att ge sig ...

Av: Agneta Tröjer | 04 augusti, 2007
Konstens porträtt

Milla-Elina Bylund Lepistö

Jag är född 1979 och bosatt i Sundsvall. Mitt bidrag består av texter och bilder. För att förstå mitt uttryck kan en beskrivning av min bakgrund, mina idéer och tankar ...

Av: Milla-Elina Bylund-Lepistö | 08 april, 2012
Kulturen strippar

Marilyn Horne som  Adalgisa i Bellinis Norma.   Courtesy of the Marilyn Horne museum and exhibition

Dubbelt grubbel

Om Vincenzo Bellinis Norma, druiderna, madame Blavatsky och mycket annat

Av: Annakarin Svedberg | 15 november, 2017
Essäer om musik

Jan-Ewert Strömbäck. Alltid på en måndag

  Jan-Ewert Strömbäck är författare av både skönlitteratur och sakprosa. Han debuterade 1975 i Wahlström&Widstrands debutantantologi Grupp 75. Förra året belönades han av juryn för LO:s kulturpris för en nyskriven novell ...

Av: Jan-Ewert Strömbäck | 12 augusti, 2013
Utopiska geografier

Squats - en värld av konstnärer utanför samhällets normer



Fasaden av 59RivoliI Paris kan man räkna till ett tjugotal konstnärsquats. Lika många finns i Berlin, Barcelona och Amsterdam. Även om dessa squats har blivit allt populärare och ett turistfenomen kämpar staten ofta emot. De vill att de försvinner, utan att se till den konst och kultur de representerar och ger tillgång till.

En vanlig squat är en byggnad som ockuperats olagligt. På svenska kallar man det för husockupation. En konstnärssquat är i princip detsamma men de har ockuperats av konstnärer som vill ställa ut sin konst.

Tidigare i år, måndagen den 4 april, stängde tyska staten den välkända squaten Tacheles i Berlin och HSH Nordbank köpte byggnaden. Tacheles hade funnits sedan 1990 och varit en av de största kulturella squaterna i Europa.
Jag kommer ihåg mitt första besök där. Det var dessutom den första squat jag besökte och jag kom dit med många fördomar.
Jag föreställde mig en mörk och förfallen byggnad där till exempel tillgången till droger skulle vara alldeles för lättillgänglig. En plats där människor lever alltför oaktsamt och utanför samhället.

Utifrån var det bara en stor byggnad, på flera våningar. Graffitin klädde byggnaden som en gång i tiden varit ett varuhus. Tacheles finns med i många guideböcker, tidningar och rekommenderas ofta. Egentligen hör man inte så mycket tyska när man besökr byggnaden. Efter att ha betalat några euros kom jag in i ett ställe långt ifrån vad jag hade föreställt mig. Marken var täckt med sand, folk gick barfota eller satt i solstolar.    
Vid den stora byggnaden fanns det en mindre lokal som var ockuperad av en konstnär. Där hade han sin egen tavelutställning. I den stora byggnaden fanns det flera barer intill varandra. På ett ställe fanns det en musikscen där en grupp uppträdde. Man hade möjligheten att dansa därute i sanden, som om man var på en strand. När man gick upp en våning var det något nytt, en annan konstnär som hade en utställning. Där kunde man gå runt, se vad han hade målat och skulpterat, och om man hade lust kunde man även köpa hans konstverk.

Hallen i 59Rivoli Politikernas syn på squats är för det mesta negativ. Deras främsta argument är att de är farliga och ohälsosamma. De tillför inget till ekonomin eftersom de inte drar in några vinster och ger inga skatteintäkter.
Squats började bli ett fenomen i Berlin när muren föll. Många flyttade från Öst till Väst och lämnade bakom sig övergivna lokaler. Det var de tomma byggnaderna som lockade människor och konstnärer.   
I Paris däremot började fenomenet försvinna eftersom fastigheterna var för få och för dyra för konstnärerna. Det var inte lätt att få tillgång till en egen ateljé. Lika svårt var det att hitta lokaler för att ställa ut och sälja sin konst i.
De lediga lokaler som fanns låg också mestadels i de rika områdena. De okända konstnärerna hade väldigt få möjligheter att försörja sig på sin konst. En motrörelse skapades och flera squats öppnades i Paris. De första befann sig på högra sidan av Seine, detta för att följa den konstnärliga traditionen.

Entrén är vanligtvis gratis och alla är välkomna. Budskapet med konstnärssquatterna är att möjliggöra för konstnärer att skapa och ställa ut sin konst. Detta helt självständigt och öppet för alla konstnärer. Resultatet blir en alternativ kultur. Till skillnad från vad stat och medier vänjer oss att se. I en squat kan man finna all slags konst.
59Rivoli är en kontnärssquat i Paris som öppnades 2000. På sajten www.59rivoli.org beskriver konstnärerna vad en konstnärs-squat är för dem:
Det är en kosmopolitisk plats som gynnar blandning av kulturer genom att låta konstnärer från hela världen att dela sina konstnärliga erfarenheter inom kollektivet

Efter att staten legaliserat 59Rivoli stängdes den för renovering i tre år. I februari 2010 öppnades den igen. Jag tycker om den eklektiska stämningen  i  59Rivoli. Samtidigt som jag tittar på tavlor hör jag musik från första våningen. Ett band spelar experimentell musik framför en publik med barn och vuxna. Det finns upp till fem våningar. På varje våning finns det mer eller mindre fem konstnärer. Var och en har sin ateljé som de hyr för 150 euro per månad - ungefär 1500 svenska kronor.
Det finns de som är bofasta där och de som har rätt att bo där upp till sex månader. Detta för att möjliggöra rotation av konstnärer. I ateljéerna skapar och säljer de sina verk.  Det känns som att gå på museum eller i en konstaffär. Inte alls vad man egentligen skulle kunna tro. I trappan, mellan den tredje och fjärde våningen spelar en kille gitarr. Ett par med en sexåring tittar och lyssnar.

Linda McCluskeys ateljé Det är ovanligt med en sådan stämning när man lever i Paris. Allting brukar vara stressigt och ordentligt. Det var skönt med ett avbrott. Alla är öppna, och svarar vänligt på frågorna jag ställer till dem.  
59Rivoli förklarades lagligt av Paris borgmästare Bertrand Delanoë 2005. Tack vare detta kommer squaten inte att stängas. Dessutom har den blivit en turistattraktion. Det har hjälpt konstnärerna eftersom det för med sig fler besökare och därmed en bättre omsättning.
Blondel Fréderic, aka Fredok, är en av konstnärerna som är där tillfälligt. Han berättar för mig att han tidigare hade en egen konstgalleria, men att inkomsterna var för låga, ingen köpte hans verk. Efter det att han kom till 59Rivoli tjänar han mycket mer både ekonomiskt och i berömdhet.

För J-P Malot, en annan konstnär som är där tillfälligt, är det första gången han jobbar i en squat. Han är där sedan oktober 2010. Han skickade in ett verk och därefter föreslog de honom att komma.
Snart har hans sex månader tagit slut och han måste därför lämna sin plats till en annan konstnär. Han vet ännu inte vart han ska ta vägen, kanske till en annan squat. Hans sammanfattning av vistelsen är att han tjänat mycket mer än han kunnat föreställa sig och har gjort sig ett namn.
Han erkänner att vissa konstnärer bor i 59Rivoli även om detta är förbjudet eftersom stadshuset förbjudit konstnärerna att använda lokalerna som bostad.

Med J-P Malot pratar jag om andra squats som finns i Paris. Veckan före försökte sig
staten på att stänga en squat i Vincennes, Rue de la Jarry.  Konstnärerna demonstrerade genom att ha öppna föreställningar fram till den 30 april.
Många av de squats som har tvingats stänga är idag ändå tomma. Det är lokaler som konstnärerna hade kunnat fortsätta använda. Vilket tyder på statens ovilja att jobba med ockupanterna.  J-P Malot skulle hellre vilja att staten investerade mer i squatterna och främja blandningen av olika kulturer och konstinriktningar.
Jag frågar J-P Malot om hans inspiration har påverkats sen han flyttade in i squatten. Han tycker att det har varit mycket fruktbart och upplever det som en komplettering av sin konstnärliga sida.

Konstnärerna Sandy, Fredok och Linda McCluskey Genom att ha legaliserat 59Rivoli har Paris visat att de vill återkoppla kontakten med konstnärsvärlden. Borgmästaren, Bertrand Delanoë, har visat att han vill hjälpa konstnärerna. Till skillnad från Berlin som hellre stänger en känd konstnärssquat, Tacheles, än att försöka hjälpa. När man stänger en konstnärssquat tar man bort stödet till konstnärerna.
Problemet idag i Europa är att samtidigt som staten legaliserar en konstnärssquat stängs en annan. Staten försöker undvika all konst som skapas och finns i squatterna eftersom det kan associeras till droger och anarkister. Genom att negligera dessa ställen negligerar politikerna de olika aspekterna av samtidskonsten. Inte den som man finner i museer och som är exklusiva för kända och rika konstnärer.

Squatterna bör vara mer tolererade eftersom de representerar demokrati inom konsten. Det är öppet för publiken och konstnärerna kan presentera sina egna verk där.
Konstnärer jag talat med är nöjda med systemet. Folk får möjligheten att upptäcka konst de inte kände till och uppskatta den.
Konstnärerna har använt sig av ockuperade ställen för att demonstrera på ett fredligt sätt. En av lösningarna konstnärerna har är att staten hjälper de. De skulle behöva uppmuntring och stöd för att fritt leva av sin egen konst.

Pauline Malmqvist, text och bilder
Tips:
Gå gärna in på J-P Malots blog: jpmalot.blogspot.com. Där kan finns hans verk.
Konstnären Linda McCluskey, har en hemsida med adressen: www.lindamccluskey.com

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 






Ur arkivet

view_module reorder

Bob Colacello: Andy Warhols vapendragare

I samband med att Bob Colacellos fotobok OUT gavs ut 2008 och den stora Warholutställningen på Moderna i Stockholm ägde rum, ringde jag upp Colacello i New York för att ...

Av: Carl Abrahamsson | Konstens porträtt | 02 januari, 2011

Killers from Space (1954)

Lavalantula och jättespindlarnas återkomst

Jättestora spindlar var en skrämmande ingrediens i 1950-talets skräckfilmer. I Tarantula (1955) experimenterar man med radioaktiva isotoper som ska skapa jättedjur som ska lösa livsmedelsförsörjningen i framtiden. Försöken visar sig ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om film | 10 april, 2016

Dervischdans. Foto: Wikipedia

I minnets och dansens universum

I dansens universum kan vi aldrig upphöra att dansa. Men dansar vi? Är vi helt fria i vår dans som är utan början och utan slut? För har vi en ...

Av: Percival | Essäer om religionen | 21 augusti, 2015

Veckan från hyllan.Vecka 05-2013

Det har varit parlamentsval i Israel. Som väntat blev det helt oväntat. Alla trodde att det skulle bli en högersväng, istället blev det vändning mot mitten och – relativt sett ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 26 januari, 2013

Ove Allansson. Foto: Tre böcker

En sjöman har gått i land

Ove Allansson har lämnat skeppet. Han blev 83 år. Han hade provat flera yrken men sjömanslivet blev det som lämnade djupast intryck i honom och i hans författarskap. Han skrev ...

Av: Benny Holmberg | Litteraturens porträtt | 24 januari, 2016

Hämta andan och anden i Wien

Wienarna hämtar andan på söndagarna. Efter en veckas hård stress är det en utmärkt idé. På Heldenplatz möts lokalbefolkningen och turisterna som med kameror på magen eller mobiltelefoner i händerna ...

Av: Lilian O. Montmar | Resereportage | 29 oktober, 2013

Solipsisme og alminnelig tro

I alminnelig mening står «solipsisme» for en filosofisk retning som går ut på at det eneste virkelig eksisterende er jeget og at alt annet bare er forestilling av jeget. Det ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 23 juni, 2011

En friare filmstruktur Intervju med Sergei Loznitsa

  Filmen "The Joy" är en av de mest kompromisslösa filmer som vi har skådat under 2000-talet. Den ryske regissören Sergei Loznitsa har med hjälp av fotograf och klippare lyckats skapa ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 17 februari, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.