Kan teatern dra nytta av höstens filmdebatt? Teatersåret 2009

I samband med Stockholms Filmfestival i november anno 2009 vaknade för en gång skull ett debattsuget Sverige till liv. Kanske minns ingen lika tydligt festivalfilmerna som den debatt med fokus ...

Av: Anna Nyman | 25 december, 2009
Kulturreportage

Förnuftets källor är språkets förbrytelse

Filosofen (eller diktaren) som en världsfrånvänd, opraktisk, naiv och excentrisk människa. Likgiltig socialt anseende, förmögenhet eller personlig lycka (gör ingen korrelation mellan dessa). Däremot, utan att generalisera, kan den ”teoretiska” ...

Av: Göran af Gröning | 04 januari, 2017
Agora - filosofiska essäer

Anna Lovisa Hansdotter, foto privat

Du är vad du heter, men vad heter du egentligen

Det är ju så här att jag en gång hade ett namn, inte ett namn som vilket som helst utan ett som jag var döpt och uppväxt med. Jag blev ...

Av: Thomas Wihlman | 03 augusti, 2017
Kulturreportage

Knulla döden!

Funderingar kring Diamanda Galás vokala konst. Om det är möjligt att författa en kommentar över döden är det också möjligt att skriva om Diamanda Galás. Min text vill inte informera eller ...

Av: Guido Zeccola | 21 februari, 2010
Essäer om musik

"Jag vill definitivt inte tillbaka till någon normal verklighet."



missysuicide  

"Jag vill definitivt inte tillbaka
till någon normal verklighet."

Ett samtal med Missy Suicide. Text & foto av Carl Abrahamsson

Sajten suicidegirls.com har under sina fem års existens vuxit från att vara en sexperimentell sajt för alt-tjejer med faiblesse för pin-up-ikonen Betty Page till en veritabel livsstilsfest med massor av prenumeranter, produkter och profitabla primadonnor. Grundaren Missy Suicide är stolt över sitt verk och det är lätt att förstå varför. En amerikansk framgångshistoria, söndertatuerad, men med ett oerhört sött leende.

Det handlar om tjejer såklart. Unga tjejer, på ytan självsäkra, tatuerade, piercade och hårt sminkade. Skillnaden mellan andra sajter för unga tjejer och suicidegirls.com är att merparten av tjejerna är nakna på de hundratusentals bilderna som erbjuds prenumeranterna. Inte porr. Inte ett sedvanligt manligt, kliniskt granskande perspektiv, men ändå... Tjejer. Utan kläder.

Då jag träffar grundaren (och tillika en av ägarna) "Missy Suicide" på sajtens kontor i Los Angeles har hon (och alla andra) kläderna på sig. I själva verket är det som att titta in på vilket Internet- eller mediaföretag eller vilken stressad redaktion som helst. Flitens låga lyser över ett tiotal personer som arbetar heltid med den numer enorma sajten: 1000 Suicide Girls-modeller, 100.000 betalande prenumeranter, en halv miljon unika besökare på sajten varje vecka och ungefär 25 miljoner (!) sidvisningar varje månad...

Missy själv började sin bana som fotograf och journalist. Hon har själv fotograferat hundratals "Suicide-tjejer" för sajten och sägs vara en av de bästa fotograferna i en slags neo-pin-up-estetik: pastischer på 1950-talets oskuldsfullt sexiga bilder där ögon och hållning uttryckte betydligt mer än resten av kroppen.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

På suicidegirls.com är dock detta pin-up-arv uppblandat med en stor dos punkattityd, med tillhörande estetik. Blängande snarare än behagfulla blickar, asymmetriskt elektrisk posering snarare än graciösa kvinnliga förlängningar av en ljuvt parfymdoftande chaise-longue. Men med den gamla charmen bevarad, indränkt i kärleksfull ironi. Vad kan man kalla det hela? Ja, "suicidegirls-bilder" vill modellerna själva kalla dem.

- Idén kom när jag flyttade tillbaka till Portland efter att ha bott i Los Angeles ett tag, förklarar Missy Suicide. I Los Angeles såg jag så många tjejer med perfekta kroppar, långa och vackra. Typ Baywatch-tjejer. Men de verkade alla så osäkra på sina kroppar och sina självförtroenden. I Portland fanns det så många fler stilar och tjejerna verkade så jättemycket mer självsäkra där. Jag tolkade det som att det hängde ihop.

Hon har beskrivit prototypen för en "suicide-tjej" ungefär som de hon själv såg i Portland: tatuerade, piercade, munkjacka, skateboard, iPod med hip-hop eller punk o.s.v. Mycket attityd, mycket provokation och en stor portion ironi. Kanske en "Generation X" som i dessa tjejers fall utvecklat sig till "Generation XY"?

- Jag har alltid älskat Pinup-fotografi, fortsätter Missy, så jag prövade själv att fotografera tjejerna i samma slags stil. När jag såg bilderna själv fick jag idén om att skapa en sajt där bilderna skulle finnas tillgängliga för alla och där varje fotograferad tjej skulle kunna ha en slags dagbok på nätet och dela med sig av sina känslor och åsikter.

- Jag hade jobbat med Internet även innan, så jag förstod hur man skulle kunna göra det. Min affärspartner Sean också. Kring 2001 fanns det inte så mycket kul på nätet, tyckte vi. Det mesta var tråkigt. Så vi började egentligen mest för att hålla oss själva roade. Vi försökte hitta olika möjligheter. Så från början var det nästan som ett konstprojekt som växte och växte och till slut blev Suicide Girls.

I september 2001 (ödesdigra månad för USA!) lanserades sajten suicidegirls.com (med namnet taget från en roman av Chuck "Fight Club" Palahnuick som heter "Survivor") och det tog inte lång tid innan den växte lavinartat. Missy Suicide höll redan från början en strikt kontroll. Vem som helst kunde inte och kan fortfarande inte bli en "suicide-tjej". Man måste vilja det själv till 100% och inte göra det för att tillfredsställa någon pojkvän som kanske skulle tycka det vore coolt eller sexigt att se flickvännen på nätet naken.

I all officiell demagogi från suicidegirls.com finns ett stort mått skol-feminism och det är kanske en av orsakerna till att sajten till stor del varit skonad de mest rabiata feministiska attackerna.

- Det här är ett sätt för tjejer att uttrycka sig, förklarar Missy. Det handlar om hur tjejen känner inför sig själv, om sig själv. Vi har också en annan attityd i förhållandet mellan fotograf och tjej tycker jag. Tjejerna kan uttrycka sig mycket mer konstnärligt själva än på andra sajter. De är med mer i den kreativa processen.

- Det kan definitivt vara stärkande att vara med, i det att det ju handlar om en deklaration inför hela världen om att "här är jag och jag gillar mig själv och hur jag ser på mig själv". Det är ju tjejerna själva som skapar och skriver och ordnar fotograferingar. Det är deras egna känslor det handlar om.

Fotografierna och videosnuttarna som erbjuds på nätet och nu även till video-iPods tas av egna fotografer: Missy själv och lokala talanger över hela världen. De som är "suicide-tjejer" är officiella modeller och får betalt för varje fotosession de gör. "Video podcasts" till video-iPods var man direkt aktiv med då tjänsten lanserades. Radiosändningar, "podcasts", till iPods har suicidegirls.com hållit på med sedan länge. Det är helt uppenbart att man håller sig långt framme rent teknologiskt för att maximalt kunna sprida den tatuerade hudens avklädda evangelium.

- Tjejerna kan ju också träffa varandra, både på riktigt och på nätet, berättar Missy vidare. På nätet har de chansen att träffa andra tjejer från hela världen, inklusive Sydpolen! Det finns Suicide Girls på varenda kontinent nu. Man umgås med andra tjejer och pratar om musik, killar, kultur och en hel massa andra saker. Det är en bra "community" som verkligen fungerar.

- Hundratals par har dessutom funnit varandra på Suicide Girls, ler Missy Suicide. Några har t.o.m. gift sig! Det är ett bra ställe att vara på, med mycket som händer hela tiden. Man snackar om TV, kultur, makeup och det handlar väldigt mycket om konkreta intressen. Det är inte som på myspace.com, där alla är ens "vän" men ingen egentligen bryr sig. På Suicide Girls handlar det om att dela passionerade förhållanden till olika saker eller människor.

Att dela detta med andra brukar vara synonymt med en så kallad livsstil. Teknologi, kultur, sexualitet, möten, produkter, attribut... På bara fem år har Missy och de andra etablerat sig som en nydanande och i många fall distinkt trendsättande faktor. Många skivbolag håller hård koll på vad tjejerna tycker och tänker. Klädföretag likaså.

Men det är inte bara sajten som agerar plattform för Missys vision. En fotobok med godbitar från hennes samling kom ut 2004 ("Suicide Girls", Feral House) och har sedan dess sålt över 70.000 exemplar! Med fotografier som luktar Richard Kern (men betydligt "gulligare", om nu det är rätt uttryck...) och dessutom med personliga texter av de medverkande modellerna visade det sig snabbt att konceptet håller även utanför Internet.

Vidare: Nu har man lanserat DVD, egna kläder och en egen turné över USA med en slags upp-punkad version av 50-talets rytmiska stripp/burlesk-shower. Allt utsålt naturligtvis. Massor av artiklar, uppmärksamhet och gratisreklam. Mycket pengar i omlopp. Om man sedan betänker att sajten har ca 100.000 prenumeranter som alla betalar minst $4 i månaden (ca 30:-) och så vidare, och så vidare, så förstår man en sak. Avklädda alt-tjejer med glimten i ögat är minst lika lönsamma som de lite mer explicit syndiga systrarna i porrbranschen.

- Det är totalt upphetsande, svarar Missy då jag undrar hur framgången känns.

- Från vad som en gång bara var enstaka screentryckta T-shirts så har vi nu egna designerkläder. Vi har radiopodcasts och videopodcasts. Vi var bland de allra första som hade exklusivt material för "videopoddarna" då de kom. Vi har dessutom en nyhetsservice med redaktörer som finns i olika länder. De rapporterar in om relevanta nyheter som handlar om just vår kultur. Man kan läsa nyheter och även intervjuer med folk som Johnny Depp, Keira Knightley, Roman Polanski och många andra. Vi har en stor och bra samling intervjuer.

- Vi hade bra tajming också, helt klart, fortsätter Missy. 90-talet var ett decennium som innehöll mycket konst som tänjde på gränserna och även förlag som Taschen som omdefinierade vad som är konst. Det som varit tabu blev nu plötsligt konst. Andra saker hände och ledde till debatt, som Janet Jacksons synliga bröstvårta på Superbowl-finalen och den typen av saker. Allt spelar in.

Att nämna pengar och omsättning är inte riktigt lika "alternativt korrekt" eller intressant för den officiella Suicide Girls-PR-maskinen. Missy talar hellre om det kreativa och det roliga och att hon ibland känner sig som en mamma för alla tjejerna.

- Det är bara en organisk process som utvecklar sig, fortsätter hon entusiastiskt. Det är det vi älskar med nätet. Min bakgrund finns i journalistik och musik. Så jag började intervjua band för Suicide Girls helt enkelt för att jag älskar det. Så vi kan göra det vi verkligen älskar på olika sätt under sajtens paraply.

- Det skulle vara cool att på något sätt bli som Playboy, medger hon. Då menar jag ett livsstilsfenomen, fast för folk med tatueringar och piercings. För folk som har en annan slags estetik. Hefner bröt en massa is i en verkligt konservativ tid i USA. Det var inte så harmlöst då som mycket av det framstår idag.

Hefner och Playboy utvecklades dock i samklang med tiden och visade mer och mer, om än inte i lika hög utsträckning som "kusinen från landet", Larry Flynt och hans Hustler-imperium. Kommer även Suicide Girls att ändra formel om det finns möjlighet att tjäna mer pengar?, undrar jag.

- Nej, förklarar Missy Suicide kort. Bara ren nakenhet, inget mer. Jag kan inte se att det kommer förändra sig i framtiden. Jag tycker att materialet ska vara hyllande och glädjefyllt, men mer tydlighet än det vi redan har intresserar mig inte. Man ska ha kul med sin egen sexualitet, men vi kommer t.ex. aldrig att visa en tjej och en kille tillsammans på sajten.

Suicide-tjejerna som modeller är fria att arbeta för andra fotografer om de vill, och en del av dem dyker upp i betydligt mer explicita sammanhang. Men det är ingen anledning att bli petad eller retad, menar Missy.

- Vi har 1000 tjejer från över hela världen, förklarar hon. Det är klart de skiljer sig sinsemellan. Det är nog mest deras attityd som förenar dem. Tjejerna är alla viljestarka och självsäkra. De flesta av dem är piercade och tatuerade, men absolut inte alla. De har en slags "ta inga fångar och acceptera inget skitsnack"-attityd. En bra attityd!

- Under själva ansökningsprocessen är vi väldigt ärliga med tjejerna, förklarar Missy vidare. Den processen tar ganska lång tid. De kommer att vara synliga på Internet. Vi vill vara säkra på att de inte gör något de kommer att skämmas för. Andra människor kanske inte ser på det hela så som tjejerna själva gör. Jag brukar säga åt dem att de borde berätta om det för föräldrarna innan de går med, för att vara på säkra sidan. Folk får reda på det förr eller senare. Kanske att föräldrarna inte känner till det först eller kanske de inte hittar så bra på nätet, men det finns alltid andra som tipsar om vad de hittat. Så det är bättre att berätta för dem innan.

- Många föräldrar är stöttande och tycker att det är en bra grej, hävdar Missy Suicide. Min mormor t.ex. är en väldigt gammaldags dam. Först undrade hon vad i helvete jag håller på med. Men efter ett par år förstod hon hur kreativt det hela är och att bilderna verkligen är konstnärliga. Hon erkände då för mig att hon alltid velat ha en tatuering. Så när hon fyllde 75 gick vi ut och tatuerade oss tillsammans... Det gillade jag.

Förutom föräldra-aspekten, vad kan få tjejer att ändra sig när de en gång gått ut med en så pass tuff visa-allt-attityd?

- Inte så mycket faktiskt, svarar Missy. Det brukar mest förändra sig då en tjej hamnat i ett nytt förhållande. Det är då de kan bli lite osäkra på om de vill ligga kvar ute på nätet. Men de flesta gör det. Om tjejen verkligen inte vill vara med så behöver hon självklart inte vara aktiv längre. Hennes bilder hamnar då i ett arkiv och hon kommer inte att finnas med som "aktiv".

- Ibland känner jag mig verkligen som en mamma..., upprepar Missy Suicide. Det är ju många tjejer som hör av sig och vill dela med sig av sina erfarenheter. Det är lugnt. Det är en del av mitt jobb. Jag är tuff men omvårdande. Jag bryr mig. Jag är realist. Jag är hoppfull. Ibland blir jag naturligtvis trött på sajten. Men jag brukar bara ta en paus ett tag och sedan komma tillbaka.

Att sitta i toppen av detta lönsamma systerskaps-imperium och vara delaktig i dess fortsatta tillväxt måste naturligtvis vara fascinerande. Så länge det finns någon därute som gillar att titta på dessa tjejer mer än bara dem själva, så kommer sannolikt Missy Suicides ekonomiska tillgångar att räcka i många generationer Missy Suicides. Jag frågar därför avslutningsvis vad hon fruktar. Vad vore det värsta som skulle kunna hända? Att någon kommer och gör en ännu bättre och mer omfattande sajt på klassiskt amerikanskt manér? Missy Suicide skrattar till.

- Nej, nej... Ingen har ens kommit i närheten och jag kan inte se hur någon skulle kunna göra det.

- När det gäller sajten tror jag nog att det värsta vore om jag inte gillade att arbeta med den längre, svarar hon vidare. Sajten är vad den är och den kan växa mycket och åt många olika håll. Men om jag inte gillade att utveckla och arbeta med den, så skulle det inte vara kul. Det är en rädsla jag har.

- Min största fruktan på ett personligt plan är nog inför att behöva återvända till en vanlig verklighet. Jag vill definitivt inte tillbaka till någon normal verklighet.

Carl Abrahamsson

Vidare läsning
http://www.suicidegirls.com/

Ur arkivet

view_module reorder
Gabriella Olsson. Foto: Anna Langseth

Ragga sadist!

"- Chefsöverläkaren är min, sa jag bestämt, sadister växer inte på träd, jag ska ha honom."

Av: Gabriella Olsson | Gästkrönikör | 21 Maj, 2015

En musikkrönika

I den lilla staden Vara, mitt ute på en pannkakeplatt västgötaslätt, ligger ett av Sveriges modernaste konserthus; en inrättning som årligen besöks av åtminstone 60 000 människor och som årligen ...

Av: Björn Gustavsson | Gästkrönikör | 08 april, 2014

Mansslukerskan av Simon O Pettersson

Jag erinrar mig mycket starkt första gången jag såg henne. Hon bar en vit tjugotalsklänning, som paradoxalt nog framhävde hennes vita hy, och talade med en ljus, mycket feminin röst ...

Av: Simon O Pettersson | Utopiska geografier | 03 juli, 2014

Kungliga böcker samlade i Stockholm

Kungliga böcker samlade i Stockholm Ett reportage om det kungliga biblioteket Det var en gång för länge sedan en kung. Han tyckte om böcker så mycket att han lade grunden ...

Av: Tidningen Kulturen | Allmänna reportage | 07 september, 2006

Sunna Hansdottir. Foto: Erik Mårtensson

Människan som rum

Resenärer vid Odenplans tunnelbana i Stockholm kan omöjligt ha undgått den installation som prydde perrongen i början av året. Jag hörde av mig till konstnären i fråga, Sunna Hansdottir, för ...

Av: Anders Nilsson | Konstens porträtt | 24 september, 2015

Jesper Nordström. Två Dikter

Jesper Nordström.... igen.

Av: Jesper Nordström | Utopiska geografier | 21 januari, 2017

Nationaldagen – bakgrund och dagsform

Om man idag frågar varför vi firar Sveriges nationaldag den 6 juni kan märkliga svar fås, t.ex.: Har inte det med Vasaloppet att göra? Men förresten, det äger ju rum ...

Av: Kurt Bäckström | Kulturreportage | 06 juni, 2013

Johnny, den 12 augusti 2015. Foto: Ivo Holmqvist

Gravöl hos grannen

"Windy Ridge Cottage", står det på skylten, säkert upphittad någonstans, på vår grannes stora garage, ett namn som har fog för sig: vi bor högt härute i västra Auckland, och ...

Av: Ivo Holmqvist | Gästkrönikör | 19 augusti, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.