20 minuter med Birgitta

Vad hinner du på 20 minuter? Ett litet stopp på flygplatsen i Amsterdam fick oss att fundera. Flygskuttet mellan Frankfurt och Amsterdam tar lite drygt 20 minuter. Mer än 20 ...

Av: Per-Inge Planefors | 16 oktober, 2012
Gästkrönikör

Marinetti och futuristen Gud

Berättar les cahiers du situationism som under maj 1968 vissa aktivister tog, för att provocera de dogmatiska maoisterna under ett studentmöte, en kort manifest upp. I manifestet talades det bland annat ...

Av: Guido Zeccola | 25 juni, 2013
Övriga porträtt

Förminska inte känslan av det som du inte förstår

Förminska inte känslan av det som du inte förstår Ett kort porträtt om tonsättaren Giacinto Scelsi. Den originelle och fantastiske tonsättaren, Giacinto Scelsi, som kallade sig "enkel brevbärare som på slitna sulor ...

Av: Ulla-Britt Edberg | 12 juli, 2009
Musikens porträtt

Det moderna Japan granskas av Naomi Kawase

"An" är den japanska originaltiteln på "Under körsbärsträden". Originaltiteln betyder helt enkelt "bönpasta". Den svenska titeln må låta naturlyrisk och "typiskt japansk" för en svensk publik (körsbärsträd hör liksom ihop med ...

Av: Belinda Graham | 01 januari, 2017
Essäer om film

Sommarföljetong. SLUTSEKUNDER Pjäs i tre akter Av Boel Schenlær Akt 2



Fotograf: Tomica Bajsic Scenbilden är densamma i de tre akterna. En cell i ett svenskt fängelse. Vid ena kortsidan en celldörr som öppnas mekaniskt. I golvet en tågräls. Vid celldörren blir det ett glapp där rälsen går. Cellkorridorens ljus och ljud kan komma in där. Vid ena cellväggen finns en vägglatrin; ett stinkande hål i väggen. Den används aldrig, men skådespelarna förhåller sig till den. På väggen en handskriven lista med rätt information blandad med felaktig. Temperaturen i cellen, ljus-, ljud- och miljöförhållanden ändras ständigt.

Skådespelarna finns på scenen från början. Sex svenskar har just låsts in i en cell i ett svenskt fängelse. Celldörren har precis stängts mekaniskt. Under pjäsen passerar två, tre veckor. Deras fysiska lidande ska spelas verkligt och hudnära. Pjäsen är otäck och rolig. (Inte bara tragisk och komisk). Det otäcka och det roliga är lika viktiga. Titeln syftar, bland annat, på fotbollstermen; den sista korta stund i matchen när resultatet antingen kvarstår eller ändras.

Gengångarnas klädsel: De är högtidsklädda i svart, som det var brukligt i folklig miljö vid förra sekelskiftet, för ungefär hundra år sedan. I andra akten bär de vita kläder i samma snitt. I tredje akten bär de svarta bröllopskläder. Hon bär svart lång klänning, med vit slöja, myrtenkrona och enkel brudbukett.

Namnens betydelser:
Georg betyder bonde.
Suzanne betyder lilja på hebreiska.
Raoul betyder berömd varg.
Ginger betyder ingefära.
Julia betyder ungdomlig.
Sven - ett runstensnamn som betyder yngling, ung man.
David betyder den älskade.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 

Andra akten

Scen 1   

Alla skådespelare på scenen

Susanne: (om sin man David som dog) Han älskade mig faktiskt som jag var.

Julia: Jag vill ligga mellan varma kroppar.

Raoul: Julia. Ligg hos mig. Min kropp är varm. (lägger sig hos Julia som reser sig, Raoul följer efter, försöker välta ner Julia på golvet, Julia kämpar emot, får övertaget)

Susanne: (om sin man David som dog)Han hade förlorat så mycket blod.

Julia: (om Georg)Jag vill att den döde ska flyttas bort.

Sven: Vad är klockan?

Ginger: Georg sa: Jag vet inte vem du är.

Sven: (till Ginger) Du är hans syster.

Raoul:(till Julia) Krångla inte nu.

Susanne: Syster? Jag trodde de var ett gift par.(kort paus) (om sin man David som dog) Han var alltid lika kall i kroppen.

Julia: Bär ut den döde!

Raoul: (har lagt sig ner, till Julia): Lägg dig här hos mig.

Susanne: (om sin man David som dog) Jag kramade honom alltid för hårt.

Julia: (om kvinnan hon älskade som hon angav)Jag onanerade i hennes säng.

Raoul: Det borde du göra nu, i min säng.

Julia: Nej, jag onanerade inte i hennes säng, för jag kände ingen lust.

Raoul: (lägger sig på Julia) Jag längtar så omöjligt efter dig.

Julia: Men jag ville att hon skulle tro det för jag längtade så...(tar sig loss från Raoul)... efter henne.

Ginger: Ropa på vakten.

Suzanne: Nej, inga vakter.

Raoul: (till Julia) Nu har jag blivit förälskad i dig.

Julia: (till Raoul) Du är så ynklig.

Raoul: Ja. Jag älskar dig.

Julia: Du sover med öppna ögon Rapul.

Ginger: (om Georg) Det är olidligt.

Suzanne: (till Ginger) Ta hand om honom.

Julia: Du är riktigt motbjudande.

Raoul: Du som är så fin.

Ginger: (går till värmevagnen) Jag ska äta mat.

 

Det börjar plötsligt snöa

Julia: (till Raoul) Ögonvitorna. (kort paus) Du är som en haj.

Raoul: (lägger sig på Julia, skrattar) Ja, en hungrig haj.

Susanne: (om sin man David som dog )Vad var det han längtade efter mest?

Sven: (till Suzanne) Vem pratar du om?

Suzanne: David som dog där. (pekar mot hörnet av cellen, går dit)

Julia: (gör sig fri från Raoul) Hur vet man när sammanbrottet kommer?

Sven: När du hör krasandet under skorna, då vet du säkert.

Suzanne: Vilket år är det?

Julia: (till Sven) Vad menar du nu?

Raoul: (till Julia) När ditt namn ropas ur högtalaren.

Från högtalaren kommer ett högt ljud, ett tjutande larm, därefter en annan signal, det låter som när skolklockan ringer in efter rast. Det blir genast alldeles tyst och de andra sätter snabbt händerna för öronen. Celldörren öppnas mekaniskt. Ett skarpt orange sken fyller cellen. En röst ur högtalaren säger: Julia Andersson. Julia Andersson. Julia börjar vråla, klamrar sig fast vid Raoul, stirrar på de andra, Raoul trycker henne ifrån sig, de andra manar henne mot dörren. Julia går mot dörren.

Julia: Men jag heter ju inte Andersson! (hon går ut, den mekaniska celldörren stängs.)

Celldörren stängs. Det blir alldeles tyst. De andra sätter snabbt händerna för öronen.

 

BLACK

 Scen 2        

Alla skådespelare på scenen, utom Julia

 Sven: Jag behöver se andra människor...

Suzanne: Sällskap är trevligt.

Ginger: Tog de Julia?

Sven: ... så att jag vet att jag inte är död.

Ginger: (till Suzanne) Vilken färg på säcken får hon sa du? (till Sven) Vi andra kanske redan är döda?

Raoul: Eller dödsdömda.

Suzanne: Vad är klockan?

 Tystnad, de andra tittar på Raoul som cirklar runt Ginger

Sven: (till Suzanne och Ginger) Om ni vore döda och alltså jag också vore död fast jag inte ens vet om att jag är död, då skulle jag ju inte leva... nej, det går jag inte med på faktiskt. (kort paus) Nej. Man kan inte gå på vad som helst.

Tystnad, de andra tittar på Sven

Sven: Självmordet skulle ju bli verkningslöst!

 Tystnad, de andra tittar på Sven, Raoul sparkar på Sven, ställer sig bredbent över Ginger som ligger ner.

 

BLACK

 Scen 3 

 

Alla skådespelare på scenen, utom Julia.

 Ginger: (går mot matvagnen, rör sig runt den, mycket nära den utan att röra vid den, luktar på  den, sveper över den med händerna, som en dansande skugga. Hon står helt stilla vid vagnen i  avvaktan som om hon tänkte attackera den. Plötsligt gör hon det. Hon rycker bort ett av de  täckande matlocken. Hon rycker bort alla matlocken. Det finns mat därunder. Hon äter snabbt och hetsigt upp en hel del eller allt. Hon lägger sig på vagnen och äter. Hon skrattar och sjunger.  Plötsligt börjar vagnen röra sig på rälsen, på väg ut från cellen. Hon kastar sig av den och ser  matvagnen försvinna ut. Hon står ett ögonblick och ser efter den. Celldörren stängs.

 BLACK

 Scen 4     

Alla skådespelare på scenen, utom Julia.

Raoul: (ryter till Ginger) Klockan är fyra. Nu ska vi iväg. Ta på dig den vita särken.

Ginger: (tar på sig den vita särken som han håller fram) Den vita särken. Nu ska vi iväg.

Raoul: Vi ska till bilen. Vi går andra vägen, via verkstan. Sitt i baksätet. Min gode vän sitter i framsätet. Här, en dunk hembränt. Det blir värst för dig själv om du inte dricker något alls.

Ginger: (dricker med små klunkar ur dunken, håller på att kräkas)

Raoul: (till Ginger) Kliv ur bilen nu. (småskrattar, sätter foten på hennes rygg) Kryp, Ginger. Kravla. (lägger ett rep runt hennes hals/repet är senare samma rep som Svens gengångare lägger runt hans hals) (till sin gode vän som inte finns) Ryck hårt i repet. Dra upp henne i trädet. Släpp taget. (Ginger faller ihop) Vilken klumpeduns. (småskrattar, dricker kaffe ur en mugg, småpratar med sin gode vän som inte finns) Vi lägger henne i bagageluckan. (kör bilen) Kan du inte gå? Jag får släpa dig. Du stinker. Duscha. Gör dig riktigt ren.

Ginger: Ja, lilla pappa.(lägger sig ner) Får jag sovmorgon?

Raoul: (till Ginger) Jadå, efter omständigheterna.(går till ett hörn, slår Sven hårt i ansiktet) Låt henne ligga.

 Från högtalaren kommer ett högt ljud, ett tjutande larm, därefter en annan signal, det låter som när skolklockan ringer in efter rast. Det blir genast alldeles tyst och de andra sätter snabbt händerna för öronen. Celldörren öppnas mekaniskt. Ett skarpt blått sken fyller cellen. En röst ur högtalaren säger: Ginger Andersson. Ginger Andersson. Ginger börjar vråla, klamrar sig fast vid Sven, stirrar på de andra, Sven trycker henne ifrån sig, de andra manar henne mot dörren. Ginger går mot dörren.

 Ginger: Georg. Varför hjälper du inte mig? (hon går ut, de mekaniska celldörrarna stängs.)

Celldörren stängs. Det blir alldeles tyst. De andra sätter snabbt händerna för öronen.

 BLACK

Scen 5         

 Alla skådespelare på scenen, utom Julia och Ginger.

Rösten/David som svarar henne tycks komma inifrån väggen.

 Suzanne: (sitter tryckt mot celldörren och talar in mot den, viskar ibland, talar mycket högt ibland) Ät på min nakna kropp, men gör det fort. När dörren öppnas är det slut med mig.

David: Säg inget. Var tyst.

Suszanne: Svälj mitt leende.

David: Var tyst. Säg inget.

Suzanne: Du delar mitt slut på mina villkor.

David: Du ska vara tyst !

Suzanne: ... bit mig i läppen, dra min kropp mot din. Spara dina fingrar inne i mig.

David: ... det händer hela tiden ...

Suzanne: Lova att du går. Gör vad du vill men gör det på mitt sätt.

David: ... jag kan se din kropp bunden i cellen... vakter utanför... de vet inte vad som händer med dig ... jag kan se dig ... hur de drar dig neråt...

Suzanne: Min ande är fri.

David: ... men själen storknar ... vart ska en som du ...

Suzanne: Loskorna de la på mina kinder ...

David: ... de är tårar ... och du är fast igen ...

Suzanne: Du också. Du är här, fast med mig här.

David: ... jag delar dig ... som man delar en taxi ...

 

Det blir plötsligt mycket varmt.

 

Suzanne: ... det händer igen ...

David: ... sätt dit smajlgubbar ...

Suzanne: Minns du mig? David?

David: Suzanne, försoning finns inte längre...

Suzanne: Fläckarna på mina svarta byxor...

David: ... illavarslande ...

Suzanne: ... och smaken av den kyss som aldrig ska ta slut ...

David: ... att mista livet helt och hållet är värre, helt jävla ...

Suzanne: ... för jävligt så ta emot mig. Svälj mig.

David: ... skit i dem... ja, skit i alltihopa  ...

Suzanne: Förstör mig inifrån så ingen kan...

David ... ta dig från mig ...

Suzanne: För bort dig från mig. Så outhärdligt...

David: ... att behöva sakna dig och mig mer.

Suzanne: Mina ögon, så förbannat torra.

David: En öppen öken... det blir fler dagar ...

Suzanne: Men inga nya. Så gå bort från mig. Se inte på mig.

David: Jag finns i mörkret.

Suzanne: ... vad som var du... är också härinne ...

David: ... jag är... älskar dig ...

Suzanne: Så blir det aldrig.

Suzanne: Du är mitt vittne.

David: ... men så blir det aldrig igen ...

Suzanne: Inte nu, nej.

 David: ... det finns ingen användning för dig mer ...

Suzanne: Vägen mot intet. 

David: ... men vänta ut det ... hat hjälper inte...

Suzanne: Jag vill ta droppen.

David: Du behöver den.

Suzanne: Törst. Huden värker.

David: ... det har gått timmar ...

Suzanne: Du måste gå nu.

David: ... yttersta sidan ...

Suzanne: Jag känner lukten utanför dörren.

David: ... nu ... är det nog inte mer än några sekunder kvar ... här...

Suzanne: Jag vill vara sist kvar. Vara ensam.

David: ... Suzanne, se bara till att hålla dig kvar på jordytan ... lyckas med det så har du nått vårt mål

Suzanne: Sånt borde huvudet minnas fint ... men ... inte mitt ...

David: ... nu kommer du tro att du måste lämna in snart ... du kanske tror att du måste upphöra, men ...

Suzanne: Den som var jag är förbrukad. Och du ska gå. Du har lovat mig det. Du är ingen oas.

David: ... nu är du alltför grym ... mot dig och mig ...

Suzanne: Jag som var kvar här är ändå inte här mer.

David: ... du har en dag imorgon ...

Suzanne: ... också. Nej.

 

Från högtalaren kommer ett högt ljud, ett tjutande larm, därefter en annan signal, det låter som när skolklockan ringer in efter rast. Det blir genast alldeles tyst och de andra sätter snabbt händerna för öronen. Celldörren öppnas mekaniskt. Ett skarpt grönt sken fyller cellen. En röst ur högtalaren säger: Suzanne Andersson. Suzanne Andersson. Suzanne börjar ropa, ropar Davids namn, klamrar sig fast vid cellgolvet och vid väggarna, stirrar på de andra, de andra manar henne mot dörren. Suzanne går mot dörren.

 Suzanne: David. Var är du?(hon går ut, den mekaniska celldörren stängs.)

 

BLACK

 Scen 6  

 

Skådespelare på scenen: Georg, Raoul, Sven.

 

Raoul: Jag finns inte här.

Sven: Vi kan samtala.(sväljer tabletter, utan vatten)

Raoul: Ja.(kort paus) Jaså. (kort paus) Jaha.

Sven: Jag ska ta hänsyn. (sväljer tabletter, utan vatten)

Raoul: Vad vill du mig.

Sven: Jag tvivlar alltid. (sväljer tabletter, utan vatten)

Raoul: Fattar du inte.

Sven: Tvivlet är min grund. (sväljer tabletter, utan vatten)

Raoul: (tiger)

Sven: Tvivlet övar sig på mig, innan det ska förgöra mig. (sväljer tabletter, utan vatten)

 Celldörren öppnas mekaniskt. Ginger knuffas in på golvet med vit säck. Hon är livlös. Ur högtalaren säger rösten: Ginger Andersson. Celldörren stängs mekaniskt. Raoul och Sven släpar Ginger över golvet, lägger henne bredvid Georg.

 

Sven: Jag ska visa dig.

Raoul: Vad vill du mig nu.

Sven: Det vet jag inte.

Sven: (Raoul tar strypgrepp på Sven) Sven älskar Raoul.

Raoul: Du gräver inte din bara din grav, Sven. (kort paus) Du gräver min med.

Sven: Det är försent nu.

Raoul: (tar strypgreppet hårdare)

Sven: Är det verkligen mitt fel att det blev såhär. Är det det? Det är väl inte någons fel, Raoul, att det blev så här?

Raoul: Du måste lära dig lita på en annan människa.

Sven: Bryr du dig om Ginger?

Raoul: Jag bar ju henne.

Sven: Du blev så arg så du sprack mitt i ansiktet på Ginger.

Raoul: De tvingade mig. (kort paus) Jag blev inte arg.

Sven: Tvingade de dig?

Raoul: De gav mig ett val.

Sven: Tror du på det då?

Raoul: Jag vet vad jag gör.

Celldörren öppnas mekaniskt. Suzanne knuffas in på golvet med grön säck. Ur högtalaren säger rösten: Suzanne Andersson. Celldörren stäng mekaniskt. Raoul och Sven släpar Suzanne över golvet, lägger henne bredvid Ginger.

 Raoul: Jag minns ingenting.

Sven: (står bara där och skriker det här) Jag trycker ut allt. (räcker ut tungan)

Raoul: De där livlösa.

Sven: Jag vill bara spy. (upprepas)

Celldörren öppnas mekaniskt. Julia knuffas in på golvet med orange säck. Ur högtalaren säger rösten: Julia Andersson. Celldörren stängs mekaniskt.Raoul och Sven släpar Julia över golvet, lägger henne bredvid Suzanne.

Raoul: Nu hatar jag allt.

Sven: Jag vill spy på dig.

Raoul: (tar strypgrepp på Sven)...jag vill döda dig...

Sven: Jag ångrar mig nu.

Det blir plötsligt mycket kallt.

Raoul: Fast inte så där...

Raoul: ... aldrig släppa dig...

Sven: (tystnar märkbart)

Raoul: ... bara ta hand om...

Sven: (tystnar märkbart)

Raoul: Vara snäll mot dig.

Sven: (märkbart tyst)

Raoul: Jag tyr mig till dig.

Sven: Jag tog tabletter.

Raoul: Tabletter? När då?

Sven: Nu är det försent.

Raoul: Ska du dö nu, Sven?(kort paus) Jag som är så snäll.

Sven: (svarar inte)

Raoul: Du kan inte klara dig utan mig. (Sven slinker ur Raouls strypgrepp, Raoul håller händerna för ögonen)

Gengångarna kommer in. De är högtidsklädda i helvitt, men i ett klädsnitt som var vanligt för hundra år sedan, vid förra sekelskiftet. Kvinnan i lång klänning, bägge bär huvudbonader. Till en början tycks de vara Svens anfader och anmoder. De närmar sig Sven, ställer sig alldeles inpå, dystra, hotfulla.

Sven: (till gengångarna) Ni kommer försent.

Sven dör. Celldörren öppnas mekaniskt. På rälsen rullar en metallbår in. Georg drar upp Sven på båren. Celldörren öppnas mekaniskt. Båren rullar ut. Celldörren stängs mekaniskt.

Raoul: Snart ska du nå fram till ingenting mer.

Gengångarna rör sig bort från Sven, runt honom, mot Raoul. De ställer sig nära inpå, hotfulla med en repsnara mellan sig. Raoul tar bort händerna från ögonen. I och med att han får syn på gengångarna tycks de nu vara Raouls anfader och anmoder.

 Raoul: (kallar kvinnan för mamma, mannen för pappa)Mamma! Pappa! Jag behöver hjälp.(gengångarna lägger repsnaran runt Raouls hals) Jag ville rädda båda flickorna. Ni måste tro mig. Hon skrek: Hjälp mig, far! Hennes lilla huvud sjönk ner under och gyttjan slöt sig. Den lilla försvann. På samma sätt med min stora flicka. Hon drogs ner och min fru skrek inte mer. Allt var Raouls fel. Jag kunde nått dem. (gengångarna drar åt repsnaran)Deras händer som de sträckte mot mig. Hjälp mig, skrek de. Hjälp. (de drar åt repsnaran mer) Jag bar ditt fotografi i fickan. De stal ditt foto. Det fick de inte. De hade förstorat ditt ansikte. Masker som de bar med ditt ansikte. De hade tagit bort dina ögon. Dina ögon, mor. Min mamma, mamma. Deras ögon där. Men din mun fanns kvar. Varför ska jag minnas det här, varför. Min mamma, mamma, min mamma, mamma.

 Raoul dör. Gengångarna ställer sig vid sidan om Raoul med håglösa ansikten och gester som om de inte var närvarande alls, som om de inte fanns där. De drar upp Raoul på båren. Celldörren öppnas mekaniskt. Båren rullar ut på rälsen. Celldörren stängs mekaniskt. Gengångarna omfamnar varandra, sedan går de ut genom en annan cellvägg.

 BLACK

 

Boel Schenlær, poet & dramatiker, född i Åtvidaberg, bor och arbetar i Stockholm.
Hon debuterade med diktsamlingen Fresk, hälsad som årets bästa diktsamling (Bonniers, 1992), översatt till arabiska 2006. Hennes senaste diktsamling Kärlek som fobi, kom 2007. Tidigare redaktör för poesitidskrifterna Lyrikvännen och Post Scriptum med ett stort antal internationella samarbeten. Grundare av PoesiOnStage och Södermalms poesifestival, (2002). Boel Schenlær har 10 pjäser bakom sig. Hennes dikter och pjäser har översatts till engelska, tyska, litauiska, ryska, kroatiska och arabiska.
 Tomica Bajsic är född i Zagreb, Kroatien.
Poet, författare och översättare. Studerade vid the Academy of Fine Arts in Zagreb.
Redaktör för poesi i översättning i poesitidskriften POEZIJA, och redaktör för nygrundade
Druga priča - Second Story publishing. Arbetar också med renoveringar, teckning och design.
Bor och arbetar i Zagreb, med sin fru, Ivana och deras tre barn. Översatt till engelska, polska, slovenska, franska, spanska och ryska.
 Den tredje och sista akten publiceras den 27 juli

Ur arkivet

view_module reorder

I takt med tiden. Om Erik Gustaf Geijer

År 1838 bar det av; "ensam i bräcklig farkost" lämnade Erik Gustaf Geijer sina forna vänner bland romantikerna och partikamraterna i det konservativa lägret och gick till de liberala ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 17 augusti, 2010

Pixelmålaren Hal Lasko dör vid 98 års ålder

Hal Lasko fick en dator när han fyllde 85 år och vid en ålder då de flesta konstnärer avlidit eller lagt penseln på hyllan startade han sin självlärda konstnärliga bana ...

Av: Mathias Jansson | Konstens porträtt | 04 augusti, 2014

Narcissos och Amor – kvinnans emotionella frigörelse

  Merete Mazzarella. Foto: Leif Weckström/Söderströms förlag Narcissos och Amor – kvinnans emotionella frigörelse Är en självständig kvinna en känslokall kvinna? Kan villkorslös kärlek förenas med jämställdhetskampen? Merete Mazzarella medverkar i den uppmärksammade ...

Av: Kerstin Magnusson | Porträtt om politik & samhälle | 01 februari, 2007

Betvinga din fruktan i förändringens vindar. Om Dean R. Koontz

Den amerikanske skräck- och thrillerförfattaren Dean R. Koontz har skrivit en uppsjö romaner där naturvetenskapliga framsteg leder till blodiga bakslag. På en nivå är det skräck, på en annan science ...

Av: Tommy Sandberg | Litteraturens porträtt | 31 Maj, 2014

London of today Foto: Björn Gustavsson

Björn Gustavsson besöker London efter Brexit

London är tveklöst en av Europas främsta m u s i k m e t r o p o l e r (i konkurrens med städer som Berlin och Wien) ...

Av: Björn Gustavsson | Resereportage | 12 juli, 2016

Den sublime Turner

”J.M.W. Turner – mannen som satte eld på måleriet.” Så kallas Turner av en av sina biografer, den franske konsthistorikern, konservatorn och läraren vid ”L’Ecole du Louvre” i Paris, Olivier ...

Av: Thomas Notini | Konstens porträtt | 01 december, 2012

Om Dzjan av Andrej Platonov

Tåget stannar i ödemarken. Nazar Tjagatajev stiger av och vandrar iväg från tåget. Han kommer fram till en buske som han tilltalar, men får inget svar tillbaka. På uppdrag av den ...

Av: Gustaf Redemo | Essäer om litteratur & böcker | 06 februari, 2014

Monochrome bodies

Pål Henrik Ekern (b. 1981) is a photographer who previously studied at the ValandAcademy, the Swansea Metropolitan University and at the University of Oslo. Heparticipates in the Hasselblad Foundation's annual ...

Av: Krisztina Orbán | Essäer om konst | 15 juli, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.