Melker Garay. Foto: Niclas Kindahl

Litterära artefakter

Hur lätt är det inte att betrakta sina litterära artefakter med en viss misströstan? Hur lätt är det inte att känna missmod ögonblicket efter att man har lagt ner sin ...

Av: Melker Garay | 13 april, 2015
Melker Garay : Reflektioner

Hedendom - shamanism och paganism i vår tid

Svenskarna sägs ofta vara världens mest sekulariserade folk. Det talas om postkristna svenskar som lämnat kristen tradition bakom sig. Den sekulära och religionskritiska naturvetenskapliga världsbilden betonar empirin och förnuftet som ...

Av: Lena Månsson | 26 februari, 2017
Essäer om religionen

En kryddställ för tysk turism

Från ungefär mitten av 1800-talet var förbindelserna Tyskland–Sverige täta och mycket djupgående. Detta framkom inte minst av den stora utställningen om Tyskland och Skandinavien som visades på Nationalmuseum på 1990-talet ...

Av: Björn Gustavsson | 11 augusti, 2014
Gästkrönikör

Den relativa maktens århundrade

Det 21:a århundradet kommer inte att bli det nya amerikanska århundradet som de nykonservativa förutspådde i slutet av 1990-talet. Kommer det i stället att bli det antiamerikanska seklet som den ...

Av: Pierre Hassner | 20 november, 2013
Essäer om samhället

De biologiska föräldrarna. Mötet.



Ekan och solenJag hade ont överallt. Ont i kroppen av min utbrändhet. Det gjorde ondare än förut, det brände sår, i min hud. Jag kände en enorm hopplöshet, kunde inte fokusera på någonting annat än smärtan, som exploderade inom mig. Jag försökte meditera mig bort från min verklighet, bort från mitt helvete, genom att bara tänka mig någon annstans,

Då såg jag det framför mig. Det var en stark solnedgång. En oändlig sandstrand, jag lyssnade på vågorna, och plötsligt, låg jag där. Jag låg med benet uppdraget på ena sidan, och iklädd en vit heldräkt. Jag lät vågorna rulla emot mig, det var en söt hundvalp bredvid mig. Han lekte i sanden. Jag lyssnade på vågorna, det rullade mot stranden, och en mycket stark sol, tornade upp sig i bakgrunden. Plötsligt, framför den oändliga solen, i det glittrande vattnet, kom en äldre asiatisk man roende, han stod upp, i en gammal sliten träeka, och han rodde med bara en enda åra, långsamt framåt, mot solen. Han vände sig emot mig, och vinkade långsamt. Och jag tänkte; farfar.

Sedan ser jag en bild av mig själv, som ung, oskuldsfull flicka, yngre, fast ändå ärrad av mitt liv. Jag ligger på stranden och sover i en vit dräkt, jag ser fridfull ut och med ett inre lugn, jag inte känt på länge.

Bakom mig, utan att jag märker det, för jag sover ju, ser jag en flotte komma flytande. Och i den stunden, i det starka solljuset, ser jag min far, han står på flotten, också i en vit heldräkt, som en karatedräkt, och ler mot mig. Han är elegant, vacker, grånad och stilig och framförallt snäll, och han ler mot mig, utan att vika bort med blicken. Vinden rufsar om lite i hans hår, och han står fast, med händerna knutna bakom ryggen, och tittar på mig. Bredvid honom, till höger, står en rund, kort kvinna, med svart-grått hår i page, och röda läppar. Hon har en blå polotröja och en svart kjol. Det är min mor. Jag ser henne inte lika tydligt, men jag vet att hon är där. Hon ser trött ur, och sliten av livet, och mycket ledsen. Men hon ler mot mig, men kan inte hålla blicken lika tydligt.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

StrandenDe står på flotten, bredvid varandra, dränkta i ljuset från solnedgången. De ser på mig, betraktar mig, när jag ligger på stranden. Jag fortsätter sova, men ändå är jag vaken, för jag ser allting, jättetydligt. Som att jag är vaken, men ändå sover, som att jag mediterar ännu, men ändå är levande, mitt i situationen.

Plötsligt är jag på flotten, vi tre är tillsammans på havet. Jag har mitt huvud vilat i min fars knä, och jag sover. Han stryker mig över håret, långsamt och stilla, med ömma rörelser. Det är som att han vill säga att allting kommer att bli bra, att allting kommer att ordna sig, och att jag kommer att bli fri från mina smärtor. Att det kommer försvinna. Det är som att han vill smeka bort alla mina smärtor, allting jag lidit, genomlevt, de senaste tio åren. Han ger mig stolthet och självförtroende, och jag känner mig stolt över att vara hans dotter.

Min mamma sitter till vänster om oss, hon har lagat mat och häller upp soppa i en skål till mig. Jag vet inte om jag äter något, men vi sitter där, vi tre tillsammans. Jag halvligger i min fars knä och flotten guppar för vinden.

Helt plötsligt är jag tillbaka på stranden, jag ligger på sidan, med benet uppdraget. Solen är stark från solnedgången, min farfar är längre bort i sin båt, och i hans siluett, ser jag att han nu fiskar, och solen sjunker allt längre och längre ner. Mina föräldrar står på flotten, bredvid varandra, och vinkar till mig. Min pappa ler, han ser stolt ut, min mor ser ledsen ut, jag kan inte urskilja ett leende från henne nu, men hon vinkar. Och flotten guppar upp och ner. På något sätt förstår jag att de skall ge sig av. Och paniken växer inom mig, det gör ont i hela mitt bröst.

Havet och solenLämna mig inte! Jag skriker rakt ut, i tomma inte, i mitt eget rum, och helt plötsligt är jag tillbaka i mitt rum, i min egen säng, men ändå där på stranden. Jag skriker åt dem, mina tårar rinner nerför mina kinder. Snälla, lämna mig inte!! Lämna mig inte här! Jag vill inte leva utan er, ni får inte lämna mig!

Men de står bara kvar på flotten, och min far ler, och vinkar, sedan blir han allvarlig, och sedan försvinner de ifrån mig. Kvar finns bara det silverdränkta havet. Min farfar är försvunnen, och långsamt blir det kallare.

Jag lyckas på något sätt somna. För jag är fortfarande lugn. Men jag är ledsen när jag somnar, och förvirrad, rädd och chockad. Men jag somnar, sover djupt, ända till morgonen.

När jag vaknar, och drar upp mina persienner, lyser solen starkt, starkt utanför. Vi har inte haft sol på flera flera dagar, och den lyser, starkt, lågt, precis som på stranden. Och jag ler. För jag vet att de finns kvar. Att de inte lämnat mig. Att de vakar över mig.

 

Linda Marie Jum Soon Johansson

 

 

Ur arkivet

view_module reorder
Den estniske sångaren Georg Ots

Bariton med bredd

I slutet av 70-talet gjorde jag min första resa till Estland - eller som det då officiellt hette ENSV, Eesti Nõukogude Sotsialistlik Vabariik (estniska socialistiska rådsrepubliken). Vi var inte många ...

Av: Thomas Wihlman | Musikens porträtt | 10 december, 2016

Daniel Barenboim Foto Monika Rittershaus

Stalin, Mozart och vi

Josef Stalin älskade Mozarts musik och berördes av den på djupet. Han lyssnade ivrigt till den, på radio och grammofon, på operan och i konsertsalen. Den Store Ledaren, som mördade miljontals ...

Av: Thomas Notini | Essäer om samhället | 18 december, 2016

Johan Jönson

Johan Jönson; poet, född 1966 – har gett ut böcker på Displaced press (i översättning av Johannes Göransson), OEI editör, Maskinen och Albert Bonniers förlag men är även verksam som ...

Av: Johan Jönson | Utopiska geografier | 26 september, 2011

Jacob Ullberger och Thomas Fagerholm spelar på Annorlunda Musikskola. Foto: Maria Ekström.

Jazz för vuxna

En vanlig tisdag i maj övar jazzensemblen Dixie I på låtarna de ska uppträda med på uppspelningen kommande vecka. Det här är den yngsta gruppen av Jacob Ullbergers jazzensembler på ...

Av: Maria Ekström | Musikens porträtt | 05 maj, 2016

Den skapande individen

Tankar om den skapande individen heter en bok av John Landquist från 1970. Landquist var professor i pedagogik och psykologi i Lund 1936-46, men det var snarast en parentes i ...

Av: Erland Lagerroth | Essäer om litteratur & böcker | 17 maj, 2011

Nyårsdagen 2007

Nyårsdagen 2007 Första januari 2007 – när jag hör om stormvarning klass tre beslutar jag mig för att åka tåg till Malmö och fotografera. Tar med min gamla Canonkamera, som jag ...

Av: Jenny Nilsson | Bildreportage | 01 februari, 2007

Carl-Heinrich von Stülpnagel – terrorist i tredje riket

När Hitler inser att attentat mot honom den 20 juli 1944 i väsentliga delar organiserats i Paris av överbefälhavaren för det ockuperade Frankrike, generalen Carl-Heinrich von Stülpnagel, fräser Führern till ...

Av: Bo I. Cavefors | Övriga porträtt | 01 januari, 2015

Opplysningstidens konsepsjon om dannelse av et selv

Innledning Både R. Descartes (1596 – 1650) og I. Kant (1724 – 1804) regnes som opplysningstenkere. Kant skrev til og med et stridsskrift, som er kjent som Hva er opplysning? For ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 09 augusti, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.