Ralph Waldo Emersons två filosofier

Vem läser Ralph Waldo Emerson idag i Sverige? De sista seriöse läsarna av honom var Ekelund och Geijerstam. Sedan har det varit tyst om den amerikanske filosofen. Ändå har han ...

Av: Bo Gustavsson | 10 november, 2013
Agora - filosofiska essäer

Benjamin 38

                   

Av: Håkan Eklund | 05 Maj, 2012
Kulturen strippar

Patti Smith, en äkta ikon. Foto Belinda Graham

De tillgängliga ikonerna

Temat för Bokmässan i Göteborg 2017 kommer att bli "Bildning". Årets tema på Bokmässan i Göteborg 2016 var "Yttrandefrihet". Men med ett rekordstort antal programpunkter – 4 190 stycken!  - kunde du i stort ...

Av: Belinda Graham | 28 september, 2016
Essäer om litteratur & böcker

Lugn bara... Om jagidentiteter i Kristina Lugns verk

Den klaustrofobiska normaliteten som vi alla avkrävs och stundtals kvävs i kanske ändå med nödvändighet och milt tvång kan sägas äga rollen av avstampskliché och stabil utgångsfaktor och referenspunkt i ...

Av: Benny Holmberg | 22 september, 2010
Litteraturens porträtt

En muslimsk begravning i Malmö



I anslutning till Östra kyrkogården finns ett område med muslimska gravplatserInnan jag sätter mig på stadsbussen till Rosengård läser jag i dagens Sydsvenskan en krönika om hemlösa och hur vi ser på dem medan de fortfarande är i livet. Texten är skriven med tanke på Asim – eller Marko som han brukade kallas. Han begravs idag. Och det är dit jag ska åka. Till Malmös moské.

Samtidigt som jag tittar ut genom de immiga bussfönstren samlar jag minnena kring Marko. Varje dag, på väg hem från jobbet, såg jag honom. Alltid någonstans vid Folkets Park, kring utgången till den stora Coop-butiken. Där stod han ofta och sjöng. Det var alltid sånger från Jugoslavien – hemlandet som inte längre finns. Marko hade en gudabenådad röst.

Jag tog mig inte tid att lära känna honom särskilt väl. Jag lyssnade mest till hans sång. Stannade till på väg in i butiken och insöp de lite sorgliga, sirliga slingorna från hans bortskrapade hemland. Det var inte var förrän han försvann ur mitt liv – inte förrän jag fick veta att Marko blivit brutalt mördad, som jag insåg att utan honom skulle min vardag inte bli sig riktigt lik.

-Tycker du om Bijelo Dugme, frågade jag en dag när jag passerade.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Bijelo Dugme är ett gammalt rockband som, med sin förgrundsfigur Goran Bregovic, blivit så episka att de brukar kallas för Jugoslaviens svar på Rolling Stones.

-Ja, det är väl klart, svarade Marko.

Vi pratade en stund om bandet och sedan frågade jag om han hade någon favoritlåt. Marko funderade i ett par ögonblick och började sedan sjunga. Selma, heter låten han valde, och han sjöng den från början till slut. Där i entrén på Coop. Sedan förklarade han för mig vad texten betyder, på svenska.

Nu ropar busschauffören i högtalaren att jag ska stiga av. Jag hade fått be honom om det när jag steg på, eftersom jag inte är säker på var moskén ligger. Från busshållplatsen är det lätt att hitta, och på gårdsplanen utanför moskén möter jag en grupp kvinnor som jag känner igen. Det är personalen från Coop. Jag känner väl igen de här kvinnorna, men vi känner inte varandra. Trots detta sällar jag mig snabbt till deras grupp och frågar om de vet var på själva moskéområdet begravningen ska hållas. Men de vet inte. Inte heller de två poliser som vakar utanför entrén vet någonting. Poliser på en begravning, tänker jag och minns åter det hemska - att mannen med sångrösten har blivit mördad. Det är overkligt. Och det känns lite som en dröm, att vara på en begravning, utan att veta hur den ska gå till.

Anslagstavlan CoopEfter en stunds diskussion, i minusgraderna på gårdsplanen, bestämmer vi oss för att gå in i moskén.

-Måste man ha slöja där inne, frågar någon.

-Jag vet inte, svarar jag. Men jag vet att vi måste ta av oss skorna.

Det är det enda jag minns från studiebesöket här, i nionde klass. Just det där med skorna - och så minns jag den ljusblå takkupolen som jag tyckte påminde om en varm sommarhimmel.

Efter att ha passerat kvinnornas kapprum knyter jag min halsduk om huvudet för att dölja håret. För att vara på den säkra sidan. Kvinnorna från Coop gör likadant och sedan går vi in i moskén tillsammans. En grupp somaliska flickor passerar oss på vägen, och fnittrande pekar de på läktaren och säger att det är dit vi ska gå. Läktaren är kvinnornas plats, under moskéns bönestunder.

Jag väljer en plats nära skranket med god utsikt nedåt och provar först att sitta på knäna, som männen gör, på golvet nedanför. De deltar just nu i en gudstjänst och mellan varven reser de sig och repeterar arabiska fraser, som imamen just har sagt. Några av männen ser persiska ut. Några ser ut att komma från Balkan. De har andra modersmål än arabiska, och jag undrar om de förstår innebörden av bönerna. Eller om det är lite som med den kristna trosbekännelsen. Efter en stund får jag ont i knäna och sätter mig med benen i kors istället.

När gudstjänsten är slut skingras församlingsmedlemmarna ut ur det blåvitt ornamenterade böneutrymmet. Men vi som sitter på läktaren tittar frågande på varandra.

-Här finns ju ingen kista, säger någon plötsligt. Kan vi ha hamnat i fel lokal?

En av kvinnorna går ner för trappan för att fråga, och strax kommer hon upp igen och kallar ner oss andra. Begravningsgudstjänsten ska äga rum utomhus, säger hon. Och innan vi hunnit ta på oss ytterkläderna, har den hunnit börja.

Intill moskéns yttervägg står den bruna kistan på en låg bänk. Locket är täckt med grönt sidentyg, prytt med gyllene arabiska tecken. Bredvid kistan står imamen och läser verser på arabiska. Församlingsmedlemmarna som nyss deltagit i gudstjänsten står uppställda i rader framför honom. De kände inte Marko, men deltar ändå i hans begravning. Efter ett par minuter upprepar församlingsmedlemmarna Allahu Akbar tre gånger och därefter är bönestunden avslutad. På given signal går några av männen fram till kistan och lyfter upp den. Raskt stegar de mot begravningsbilen som väntar på infarten. Kistan ställs till rätta, dörren stängs och begravningsbilen körs bort.

-Vad händer nu, frågar någon.

Det blir tyst. Vi vänder oss till poliserna. De ser ut som män som brukar ha svar på det mesta, men här är vi alla lika rådvilla. Till slut får vi veta att begravningsceremonin ska fortsätta på Thomsons väg, på den muslimska kyrkogården.

-Men det ligger ju på andra sidan Rosengård, utropar en av kvinnorna från Coop. Hur ska vi ta oss dit?

Transportproblematiken ordnar sig snabbt, eftersom alla som har bilar erbjuder sina tomma platser till oss som tagit oss hit på andra sätt. Jag får skjuts med ett par i femtioårsåldern, som råkar stå bredvid mig. Jag hör på deras dialekt att de kommer ifrån forna Jugoslavien. När vi satt oss i bilen frågar kvinnan hur jag kände Marko. Hon verkar nyfiken på vår relation och på varför jag kommit till begravningen. Men det finns inte något enkelt svar på hennes fråga. Och jag har inte funderat på det själv, varför jag är här. Det var bara självklart.

Jag förklarar att Marko blivit en del av min vardag, en person som blivit viktig utan att jag funderat så mycket på det. Jag berättar att han gjorde mig så glad med sin sång och att det hade känts självklart att ta ett sista avsked. Sedan frågar jag hur hon kände den avlidne.

Och kvinnan svarar att en gång i tiden var de gifta med varandra. De kom till Sverige tillsammans, under kriget som splittrade Jugoslavien. Men kort därefter skiljde de sig och fortsatte med sina liv, på var sina håll. De hade varken hörts eller setts på nästan tjugo år.

På Rosengård i MalmöNär vi kommer fram till kyrkogården har kistan hunnit sänkas ner i jorden. Och de behjälpliga församlingsmedlemmarna har börjat skotta igen graven. Snabbt går det, och jag förstår att det vana vid att utföra den här ritualen. Imamen sjunger en sirligt vacker bön och i slutet gör han och de få andra, som förstår den fulla innebörden av ceremonin, en gest där de liksom stryker sina kinder nedåt. Nästan som att de torkar tårar.

Imamen säger sedan att de som har blommor med sig är välkomna att lägga dem vid graven. Kvinnan vars bil jag nyss åkt i, bidrar med det största blomsterarrangemanget. Och personalen från Coop har med sig buketter i cellofan som de sticker ner i jorden. En av dem sätter sig på huk vid huvudänden. Jag tror att det var den hon som kände Marko bäst. Det ser ut som att hon pratar med sin vän. Som att hon lägger ett barn att sova.

Det är säkert tio minusgrader ute, så när blommorna satts på plats börjar begravningsföljet naturligt att skingras. Sydnytt, som filmat ceremonin, stänger av sina kameror. Då plötsligt lägger jag märke till man, som hittills hållit sig dold. Jag lägger märke till hans omaka kläder och härjade ansikte. Han går långsamt fram till graven. Min blick fastnar vid hans vita hår. Trots att det är oklippt är det idag både är det både tvättat och vattenkammat. Han bugar stilla. Han står kvar vid graven en stund.

Samtidigt: Kvinnan från Coop, hon som nyss satt på huk, går fram till exfrun och presenterar sig.

De två har aldrig träffats förut och de kommer aldrig att träffas igen. Men i den bitande iskylan utbyter de några korta erfarenheter och tankar om sin gemensamme vän.

-Han tyckte mycket om att sjunga, säger exfrun.

-Han pratade ofta om dig, säger kvinnan från Coop.

Efter begravningen är jag genomfrusen och hemma i lägenheten tar jag ett varmt bad. Tänker på splittring och gemenskap. Och jag tänker på en låt som heter Selma.

-Selma ska flytta från sin hemstad och börja i skolan någon annanstans. Låten handlar om killen som bär hennes resväska till tågstationen. Han vill säga något fint innan tåget rullar iväg. Men han hinner bara be henne att hon inte ska luta sig för långt ut genom fönstret.

 

Sarah Kittel



Ur arkivet

view_module reorder

Poesi som färd in i det underbara

Författaren och förläggaren Hesham Bahari har översatt den andra delen av poeten Adonis: Boken – platsens gårdag nu. Här publicerarar vi översättarens förord  Boken – platsens gårdag nu utkom på arabiska ...

Av: Hesham Bahari | Essäer om litteratur & böcker | 08 juni, 2014

Den svåra konsten att ha stund-fokus

Avlyssnat samtal på en buss i Stockholm en vanlig vardagseftermiddag: En flicka i 8-årsåldern sitter tillsammans med sin pappa.Hon pratar oavbrutet med pappan som hummar till svar samtidigt som han ...

Av: Marja Beckman | Gästkrönikör | 04 juni, 2009

Fokus Det sceniska rummet. Stadens teater

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär ...

Av: Frida Sandström | Reportage om scenkonst | 18 januari, 2013

Edgar Varèse – en ljudets mästare och befriare

Vi upplever nu en tid när det ekonomiska tänkandet ramar in våra liv som ofta saknar meningsfullt innehåll. Konstens kraftkälla, som Varèse såg som en huvudrollsinnehavare, behövs mer än någonsin. Vem ...

Av: Percival | Musikens porträtt | 04 augusti, 2012

Ellen Thesleff foto Public Domain Wikipedia

Kulturkrönika, tidig vår 2016

Björn Gustavsson fortsätter att tycka. Nu om Ellen Thesleff med flera

Av: Björn Gustavsson | Björn Gustavsson | 28 mars, 2016

Jesper Nordström

Tre dikter av Jesper Nordström

Av: Jesper Nordström | Utopiska geografier | 06 november, 2016

Drottningen i Paris. Om Marie Godebska

Med stigande häpnad bekantade sig besökare på Musée d’Orsay i Paris för en tid sedan med en epok i Frankrikes musikliv, som sällan belysts på ett så inträngande sätt som ...

Av: Eva-Karin Josefson | Övriga porträtt | 20 mars, 2014

Bruno K. Öijer: den svenska poesins Hermesgestalt

Ensam sittande i en halvtom bar på Sveavägen för många år sedan så händer följande: Dörren öppnas och in kommer en man klädd i sammetsröd manchesterkostym och en stor vid ...

Av: Göran af Gröning | Litteraturens porträtt | 04 april, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.