Abrishami synagogan.  Belysning  symboliserar den eviga låga som alltid brinner på offeraltarna

Framme vid en av Teherans många judiska bönehus

Till skillnad från de arabiska länderna har Iran fredat sina judiska församlingar. Sedan 1948 har över 800 000 judar emigrerat och förvisats från sina länder i Mellanöstern och Nordafrika; inte ...

Av: Text och foto: Tarja Salmi-Jacobson | 08 februari, 2017
Essäer om religionen

Åvald Norén. Texter

Mitt namn är Åvald Norén, 22 år och studerar på Malmö Folkhögskola. Jag har skrivit mycket med inspiration av spoken word och även rapp då jag vill uppnå den typen av ...

Av: Åvald Norén | 17 juni, 2013
Utopiska geografier

Att se, röra och göra jaget

I London pågår för tillfället två utställningar som båda berör individens föreställningar om det egna jaget: från frågan om jagets svårdefinierade kärna till dess möjligheter och längtan efter att lämna ...

Av: Lovisa Lindgren | 01 februari, 2010
Essäer om konst

Med tanke på Det öde landets tillkomst

Det öde landet av T. S. Eliot har inte av alla, men av många, kallats 1900-talets viktigaste poem och det är förmodligen den dikt som var århundradets mest inflytelserika. Och ...

Av: Bertil Falk | 18 november, 2013
Essäer om litteratur & böcker

Förfallsperiodernas uppgift är att blottlägga en civilisation



En kväll på tunnelbanan tittade jag mig uppmärksamt omkring: vi hade samtliga kommit någon annanstans ifrån...Bland oss fanns dock två eller tre ansikten härifrån, besvärade silhuetter som tycktes be om ursäkt för att de var här. 
I Rom, på tvåhundratalet av vår tideräkning, var endast sextiotusen av en miljon invånare av latinsk härkomst. När ett folk har fullbordat den historiska idé som det var dess kallelse att förkroppsliga har det inte längre något skäl att bevara sin olikhet, att ta hand om sin särart, att rädda sina anletsdrag mitt i ett kaos av ansikten.

Dagens folkvandringar görs inte genom massiva omflyttningar utan genom successiv infiltration: lite i taget nästlar man sig in bland ”infödingarna”, alltför blodfattiga och alltför förfinade för att fortfarande sänka sig till föreställningen om ett ”territorium”. Efter tusen år av vaksamhet öppnar man portarna...När man tänker på den långvariga rivaliteten mellan fransmän och engelsmän, därefter mellan fransmän och tyskar, förefaller det som om de alla, genom att ömsesidigt försvaga varandra, inte hade någon annan uppgift än att påskynda det allmänna sammanbrottet så att andra exemplar av mänskligheten kan avlösa dem. Liksom forntidens Völkerwanderung kommer den samtida att orsaka en etnisk förvirring vars faser inte klart kan förutses. I närvaro av dessa så olikartade nunor är föreställningen om ett i någon mån homogent samhälle obegriplig. Själva möjligheten av en så heterogen folkmassa tyder på att de infödda i det utrymme de bebor inte längre hade viljan att försvara ens skuggan av en identitet.

I Rom, på tvåhundratalet av vår tideräkning, var endast sextiotusen av en miljon invånare av latinsk härkomst. När ett folk har fullbordat den historiska idé som det var dess kallelse att förkroppsliga har det inte längre något skäl att bevara sin olikhet, att ta hand om sin särart, att rädda sina anletsdrag mitt i ett kaos av ansikten. Efter att ha styrt de två hemisfärerna håller västerlänningarna nu på att bli till allmänt åtlöje: spetsfundiga vålnader, de sista av sin ras i uttryckets egentliga bemärkelse, vigda till en pariatillvaro, klena och slappa slavar, något som möjligen ryssarna kan undvika, dessa sista vita. Detta för att de fortfarande besitter stolthet, denna motor, nej, denna orsak till historien. När en nation inte längre besitter stolthet, och när den upphör att anse att den är universums orsak eller ursäkt, så utesluter den sig själv från vardandet. Den har förstått – till dess lycka eller olycka, beroende på var och ens perspektiv.

Om den nu får den äregirige att förtvivla så fascinerar den å andra sidan den meditative som är en gnutta depraverad. Farligt framskridna nationer är de enda som förtjänar att man intresserar sig för dem, i synnerhet om man upprätthåller oklara förbindelser med Tiden och vänder sig till Clio av ett behov att bestraffa sig själv, hudflänga sig själv. Det är för övrigt detta behov som sporrar till verksamhet, i stor likväl som obetydlig skala. Var och en av oss arbetar mot sina intressen: vi är inte medvetna om det så länge vi arbetar, men om man undersöker vilken epok som helst ser man att människor nästan alltid handlar och offrar sig för en möjlig eller uttalad fiende: revolutionens män för Bonaparte, Bonaparte för Bourbonerna, Bourbonerna för släkten Orléans...Uppväcker historien endast hånskratt, har den inget mål? Ja, den har mer än ett mål, faktiskt många mål, men den uppnår dem bakvänt. Den företeelsen går att bekräfta överallt.

Man förverkligar motsatsen till det man strävat efter, man framskrider i motsats till den vackra lögn man lagt fram för sig själv; härav kommer intresset för biografier, den minst tråkiga av tvivelaktiga genrer. Viljan har aldrig tjänat någon: det mest tvivelaktiga av det man producerar är det man mest håller fast vid, det för vilket man tillfogar sig själv flest umbäranden. Detta är sant för en författare likväl som för en erövrare, ja faktiskt för vem som helst. Slutet för vem som helst inbjuder till lika mycket reflektioner som slutet för ett imperium, eller slutet för människan själv, så stolt över att ha nått fram till den upprätta positionen och så orolig för att förlora den, att återgå till sitt primitiva utseende, att kort sagt avsluta sin karriär som hon påbörjat den: krokig och luden. Över varje varelse hänger hotet att regrediera till dess utgångspunkt (som för att åskådliggöra dess banas gagnlöshet, all utvecklingsgångs gagnlöshet) och den som förmår undvika det ger intrycket av att smita från en plikt, att vägra spela spelet genom att uppfinna en alltför paradoxal form av förfall.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 

Förfallsperiodernas uppgift är att blottlägga en civilisation, att demaskera den, att avkläda den det anseende och den arrogans som är kopplad till dess bedrifter. Därigenom kan den urskilja vad den var och är värd, vad som var illusoriskt i dess ansträngningar och konvulsioner. I den utsträckning den frigör sig från de fiktioner som försäkrade den om dess berömmelse, så tar den ett avsevärt steg mot kunskap..., mot desillusioneringen, mot det allmänna uppvaknandet, en ödesdiger upphöjelse som slungar ut den utanför historien, om den inte uppväckts genom att helt enkelt ha upphört att vara närvarande i och utmärka sig i historien. Universaliseringen av uppvaknandet, frukt av klarsyntheten, som själv är en frukt av reflexernas erosion, är ett tecken på frigörelse i andens ordning och på kapitulation i handlingarnas ordning, just i historien, som själv endast är fastställandet av kollaps: när man vänder sin blick mot historien befinner man sig i den bestörte betraktarens situation. Den automatiska korrelation mellan historia och mening som man upprättat är ett perfekt exempel på villfarelsens sanning.

Historien innehåller om man så vill en mening, men denna mening ifrågasätter och förnekar i varje ögonblick historien, gör den pikant och olycksbådande, ömklig och grandios, kort sagt oemotståndligt demoraliserande. Vem skulle ta historien på allvar om den inte vore själva vägen till förfall? Blotta faktumet att man sysselsätter sig med den säger mycket om vad den är, medvetenheten om den är, enligt Erwin Reisner, ett symptom på de yttersta tiderna (Geschichtsbewusstsein ist Symptom der Endzeit). Man kan faktiskt inte hemsökas av historien utan att störta ner i hemsökelsen av dess avslutning. Teologen reflekterar över händelserna med tanke på den yttersta domen; den ångestfyllde (eller profeten) , med tanke på en mindre praktfull men lika betydelsefull utsmyckning. Båda räknar med en katastrof som liknar den som Delawareindianerna förlade i det förflutna, när enligt deras traditioner inte endast människorna utan även djuren bad i skräck. Och de lugna perioderna? kommer man att invända. Man kan inte förneka att de existerar, ändå är lugnet endast en lysande mardröm, ett lyckat lidande.

 

Gilda Melodia

Ur arkivet

view_module reorder

Om det moderne. Del II

Den postmoderne tilstanden Klarhet er ikke et mål i seg selv, men det er en god begynnelse. Siden spørreordene «hva?», «hvor?», «når?», slik jeg har snakket om i Del I av ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 16 december, 2011

Spegeln - bild av vår tid

  I tunnelbanefönstrets dunkel händer det att du möter någon annans blick i din egen medan din blick i de upplysta skyltfönstren återkastas av tomma dockögon. Den moderna storstadsmänniskan är i ...

Av: Else-Britt Kjellqvist | Essäer om litteratur & böcker | 24 januari, 2011

Livsfilosofen Arthur Schopenhauer og natursvermeren Martin Heidegger: et forsøk på samlesning av to…

  Arthur Schopenhauer(1778-1860) var en svært allsidig filosof; det samme kan ikke sies om Martin Heidegger(1889-1976). Schopenhauer var levende opptatt av vitenskapene, mens Heidegger var en typisk naturromantisk sverrmer, og hvis ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 20 september, 2011

Jag vill se statsministern klättra i träd

Pippi Långstrump älskar att klättra i träd och gå på händer. Men frågan är: Har någon sett Fredrik Reinfeldt gå på händer? Har han delat ut karameller till alla barnen ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 03 februari, 2011

Samernas nationaldag

Sjätte februari är samernas nationaldag.  Sápmi, Sameland, har en symbolmättad flagga med inspiration från diktaren Anders Fjellner. Genom att nyläsa Fjellner  lyfter Mikael Mogren fram en del av svenskheten som ...

Av: Mikael Mogren | Essäer om samhället | 01 februari, 2010

Stockholm Filmfestival Junior, en blandning av etablerat och nytt

När den ordinarie filmfestivalen (Stockholm Filmfestival) går av stapeln, brukar visningarna kunna karaktäriseras av att besökarna nästan tävlar om att vara den bästa biobesökaren - här måste minsann filmen vara ...

Av: Jim Jonsson | Kulturreportage | 11 Maj, 2010

Queer Tango och Tantrisk Buddhism

Sex är nog inte mänsklighetens bästa ämne. Konstigt och märkvärdigt kan det tyckas, efter som sex ju betingar själva vår existens. Men så har också, under epokernas gång, sådana filosofier ...

Av: Annakarin Svedberg | Essäer om religionen | 02 april, 2011

Den omöjliga staden

Neapel är den tredje största staden i Italien, efter Rom och Milano, och har en bland de största hamnar i Medelhavet. Efter så många omskrivningar under de senaste åren om de ...

Av: Joakim Kocjancic | Bildreportage | 25 september, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts