Den utsökta labyrinten - Pierre Boulez musik

Det var rubriken på en ytterst ambitiös fokusering på tonsättaren Pierre Boulez och hans musik i London nyligen (30/9-3/10). I Queen Elisabeth Hall och Royal Festival Hall. Boulez är idag ...

Av: Ulf Stenberg | 09 oktober, 2011
Kulturreportage

Återbruk och skönhetslängtan

Med utgångspunkter i en unik samling lapptäcken hölls i veckan ett seminarium på Jonsereds herrgård, en del av Göteborgs universitet. Åsa Wettre och Håkan Wettre har under åren byggt upp ...

Av: Per-Inge Planefors | 10 februari, 2014
Gästkrönikör

Carl-Henning Wijkmark. Foto: Carl-Henning Wijkmark

”Allting har ett pris, bara människan har ett värde”

Min första kontakt med Carl-Henning Wijkmark blev läsningen av "Dressinen", där efter kom "Jägarna på Karinhall" följd av "Den svarta väggen", "Den moderna döden" som redan är en klassiker och ...

Av: Göran af Gröning | 09 november, 2015
Litteraturens porträtt

La culture, Frankrikes heliga ko

Foto: Anne Edelstam Den klassiska bildningstanken är Frankrikes adelsmärke – universiteten bågnar under överfulla klasser, portvaktarna går i husen med vakande ögon, filmindustrin pumpar ut över 200 filmer per år. Vilket ...

Av: Anne Edelstam | 21 april, 2008
Essäer om samhället

Förfallsperiodernas uppgift är att blottlägga en civilisation



En kväll på tunnelbanan tittade jag mig uppmärksamt omkring: vi hade samtliga kommit någon annanstans ifrån...Bland oss fanns dock två eller tre ansikten härifrån, besvärade silhuetter som tycktes be om ursäkt för att de var här. 
I Rom, på tvåhundratalet av vår tideräkning, var endast sextiotusen av en miljon invånare av latinsk härkomst. När ett folk har fullbordat den historiska idé som det var dess kallelse att förkroppsliga har det inte längre något skäl att bevara sin olikhet, att ta hand om sin särart, att rädda sina anletsdrag mitt i ett kaos av ansikten.

Dagens folkvandringar görs inte genom massiva omflyttningar utan genom successiv infiltration: lite i taget nästlar man sig in bland ”infödingarna”, alltför blodfattiga och alltför förfinade för att fortfarande sänka sig till föreställningen om ett ”territorium”. Efter tusen år av vaksamhet öppnar man portarna...När man tänker på den långvariga rivaliteten mellan fransmän och engelsmän, därefter mellan fransmän och tyskar, förefaller det som om de alla, genom att ömsesidigt försvaga varandra, inte hade någon annan uppgift än att påskynda det allmänna sammanbrottet så att andra exemplar av mänskligheten kan avlösa dem. Liksom forntidens Völkerwanderung kommer den samtida att orsaka en etnisk förvirring vars faser inte klart kan förutses. I närvaro av dessa så olikartade nunor är föreställningen om ett i någon mån homogent samhälle obegriplig. Själva möjligheten av en så heterogen folkmassa tyder på att de infödda i det utrymme de bebor inte längre hade viljan att försvara ens skuggan av en identitet.

I Rom, på tvåhundratalet av vår tideräkning, var endast sextiotusen av en miljon invånare av latinsk härkomst. När ett folk har fullbordat den historiska idé som det var dess kallelse att förkroppsliga har det inte längre något skäl att bevara sin olikhet, att ta hand om sin särart, att rädda sina anletsdrag mitt i ett kaos av ansikten. Efter att ha styrt de två hemisfärerna håller västerlänningarna nu på att bli till allmänt åtlöje: spetsfundiga vålnader, de sista av sin ras i uttryckets egentliga bemärkelse, vigda till en pariatillvaro, klena och slappa slavar, något som möjligen ryssarna kan undvika, dessa sista vita. Detta för att de fortfarande besitter stolthet, denna motor, nej, denna orsak till historien. När en nation inte längre besitter stolthet, och när den upphör att anse att den är universums orsak eller ursäkt, så utesluter den sig själv från vardandet. Den har förstått – till dess lycka eller olycka, beroende på var och ens perspektiv.

Om den nu får den äregirige att förtvivla så fascinerar den å andra sidan den meditative som är en gnutta depraverad. Farligt framskridna nationer är de enda som förtjänar att man intresserar sig för dem, i synnerhet om man upprätthåller oklara förbindelser med Tiden och vänder sig till Clio av ett behov att bestraffa sig själv, hudflänga sig själv. Det är för övrigt detta behov som sporrar till verksamhet, i stor likväl som obetydlig skala. Var och en av oss arbetar mot sina intressen: vi är inte medvetna om det så länge vi arbetar, men om man undersöker vilken epok som helst ser man att människor nästan alltid handlar och offrar sig för en möjlig eller uttalad fiende: revolutionens män för Bonaparte, Bonaparte för Bourbonerna, Bourbonerna för släkten Orléans...Uppväcker historien endast hånskratt, har den inget mål? Ja, den har mer än ett mål, faktiskt många mål, men den uppnår dem bakvänt. Den företeelsen går att bekräfta överallt.

Man förverkligar motsatsen till det man strävat efter, man framskrider i motsats till den vackra lögn man lagt fram för sig själv; härav kommer intresset för biografier, den minst tråkiga av tvivelaktiga genrer. Viljan har aldrig tjänat någon: det mest tvivelaktiga av det man producerar är det man mest håller fast vid, det för vilket man tillfogar sig själv flest umbäranden. Detta är sant för en författare likväl som för en erövrare, ja faktiskt för vem som helst. Slutet för vem som helst inbjuder till lika mycket reflektioner som slutet för ett imperium, eller slutet för människan själv, så stolt över att ha nått fram till den upprätta positionen och så orolig för att förlora den, att återgå till sitt primitiva utseende, att kort sagt avsluta sin karriär som hon påbörjat den: krokig och luden. Över varje varelse hänger hotet att regrediera till dess utgångspunkt (som för att åskådliggöra dess banas gagnlöshet, all utvecklingsgångs gagnlöshet) och den som förmår undvika det ger intrycket av att smita från en plikt, att vägra spela spelet genom att uppfinna en alltför paradoxal form av förfall.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 

Förfallsperiodernas uppgift är att blottlägga en civilisation, att demaskera den, att avkläda den det anseende och den arrogans som är kopplad till dess bedrifter. Därigenom kan den urskilja vad den var och är värd, vad som var illusoriskt i dess ansträngningar och konvulsioner. I den utsträckning den frigör sig från de fiktioner som försäkrade den om dess berömmelse, så tar den ett avsevärt steg mot kunskap..., mot desillusioneringen, mot det allmänna uppvaknandet, en ödesdiger upphöjelse som slungar ut den utanför historien, om den inte uppväckts genom att helt enkelt ha upphört att vara närvarande i och utmärka sig i historien. Universaliseringen av uppvaknandet, frukt av klarsyntheten, som själv är en frukt av reflexernas erosion, är ett tecken på frigörelse i andens ordning och på kapitulation i handlingarnas ordning, just i historien, som själv endast är fastställandet av kollaps: när man vänder sin blick mot historien befinner man sig i den bestörte betraktarens situation. Den automatiska korrelation mellan historia och mening som man upprättat är ett perfekt exempel på villfarelsens sanning.

Historien innehåller om man så vill en mening, men denna mening ifrågasätter och förnekar i varje ögonblick historien, gör den pikant och olycksbådande, ömklig och grandios, kort sagt oemotståndligt demoraliserande. Vem skulle ta historien på allvar om den inte vore själva vägen till förfall? Blotta faktumet att man sysselsätter sig med den säger mycket om vad den är, medvetenheten om den är, enligt Erwin Reisner, ett symptom på de yttersta tiderna (Geschichtsbewusstsein ist Symptom der Endzeit). Man kan faktiskt inte hemsökas av historien utan att störta ner i hemsökelsen av dess avslutning. Teologen reflekterar över händelserna med tanke på den yttersta domen; den ångestfyllde (eller profeten) , med tanke på en mindre praktfull men lika betydelsefull utsmyckning. Båda räknar med en katastrof som liknar den som Delawareindianerna förlade i det förflutna, när enligt deras traditioner inte endast människorna utan även djuren bad i skräck. Och de lugna perioderna? kommer man att invända. Man kan inte förneka att de existerar, ändå är lugnet endast en lysande mardröm, ett lyckat lidande.

 

Gilda Melodia

Ur arkivet

view_module reorder

Barab Bo Odar om dunkelhet och expressionism

I den tyske filmskaparen Barab Bo Odars senaste film "The Silence" målas det upp ett idylliskt landskap (i hög grad tack vare Nikolaus Summerers fotografi) med villor i vilka skuggor ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 09 januari, 2011

Vad är det nu i mig som brister

Det fanns en tid då jag drömde, då jag vaknade upp mitt i natten med häftigt bultande hjärta kall av svett och ångest, uppfylld av märkliga drömlika bilder känslan av att inte veta och ...

Av: Susann Wilhelmsson | Utopiska geografier | 12 oktober, 2009

Moderna Museets utställning 2010

Moderna Museets utställning möter mig med uppmaningen: "AKTA DIG FÖR ATT INTA ÅSKÅDARENS OFRUKTBARA HÅLLNING, TY LIVET ÄR INGET SKÅDESPEL, ETT HAV AV ELÄNDE ÄR INGET TITTSKÅP, EN SKRIKANDE MÄNNISKA ...

Av: Lilian O. Montmar | Kulturreportage | 18 november, 2010

Anna Quirentia Nilsson Public Domain Wikipedia

Från Ystad till Hollywood - Anna Quirentia Nilsson

Andy Warhols färgglada porträtt av Greta Garbo auktioneras ut för en stor summa, ser jag på nätet, och på frimärket för utlandsportot (14 kr) finns Ingrid Bergmans vackra profil, träffsäkert ...

Av: Ivo Holmqvist | Filmens porträtt | 18 mars, 2016

Matematikern som knäckte Enigma

I takt med att Alan Turings postuma berömmelse vuxit har det kommit en flod av böcker, pjäser och filmer om mannen som knäckte tyskarna Enigma-kod, nu senast The Imitation Game ...

Av: Ivo Holmqvist | Media, porträtt | 19 januari, 2015

Karin G Engs erotisk krönika VI. En doft av inuti.

Mjuk men skönjbar slingrar den sig runt mig; rundlar en viskning, en smekning, löften. När den snuddar mig sluter jag ögonen och håller andan. Stilla. En enda evig sekund. Så ...

Av: Karin G. Eng | Gästkrönikör | 26 juni, 2012

Rehabiliteringsdagbok

I ett år och tre dagar har jag varit långtidssjukskriven. Jag förstår vad som utlöste psykosen som slog sönder mitt liv men det ger mig inte mitt liv tillbaka. Jag ...

Av: Cecilia Persson | Gästkrönikör | 05 juli, 2014

66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar.

Del 10   Ja, det kan man fråga sig. Och man kan också fråga sig om det i sig är en relevant fråga, och så vidare... Och Donnerwetter vad många tyskar det ...

Av: Carl Abrahamsson | Carl Abrahamsson | 29 april, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.