Damaskus

DEN ÅTTONDE PORTEN   Det fanns sju portar det fanns sju portar till Damaskus   så har man sagt mig så står det   Men Damaskus viskar det finns åtta portar   Den åttonde porten är för främlingen som öppnar sitt hjärta för ...

Av: Elisabeth Korndahl | 07 juni, 2010
Utopiska geografier

Ulf lundell som rockmusiker  Foto betasjufem

Om Ulf Lundell

Visst är det överraskande: författaren Ulf Lundell, en av få författare som fortsatt att skriva böcker på en gammaldags skrivmaskin, nu gett sig ut i cybervärlden och börjar blogga. Han ...

Av: Björn Gustavsson | 17 november, 2015
Björn Gustavsson

“The elitism of talent and the tyranny of appearance”

En romantiskt sinnad kan kalla det för skönhet, en pragmatiker kan benämna det estetik; det finns en mängd olika beteckningar för konstens självändamål. Oavsett ordval torde framgå för varje normalt ...

Av: Mattias Lundmark | 26 december, 2017
Essäer om konst

Ryttarstatyn - Några anteckningar om August Strindberg

Året är 1887. Natten är sen. Men på Rydbergs Kælder är stämningen hög. Röster sorlar, skratten rungar. Champagnen och spriten flödar. Lokalen är full av människor, trots den sena timmen ...

Av: Crister Enander | 01 Maj, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Kroppen



Det är en prövningens och utsatthetens tid; tveklöst är det så. Märkligt ändå att jag uppfattar denna tid som jag ville att den vore med dig. I din frånvaro ställs jag på nytt öppen, blir genomströmmad , definierad från ögonblick till ögonblick. - Jag vill att kärleken skall vara "lätt"-, sade du en gång. Men den lätthet jag känner nu är en frånvaro av fast förankring, och det finns en fasa i detta, en fasa jag dock intalar mig att jag döljer och bemästrar väl. 
I öknen där, vart alla former och gestalter som vi är vana med tycks förvandlas till någon helhet i vilken all tidigare begrepp, säkra etiska punkter, visioner och övertygelser upphör att gestaltar sig som enskilda delar och fastställda enheter för att inkorporeras i ett Allt utan diskrimineringar och kategorier, då även känslorna förvandlas.
Jag börjar se på mitt eget liv från annat perspektiv.
Människor och ting som hade varit omkring mig och till vilka hade jag donerat all uppmärksamhet och kraft, tycks vara bråkdelar av den totalitet jag kan nu tillfångata, som vatten i mina händer.
Det som består av det tidigare livet är då det som på något sätt är mest tungt.
Ty Tyngden är världen, är verkligheten.

Jag trodde att jag kände dig; men det jag kände var bara mig själv i dig.

Dina handlingar har bevisat det för mig; i dem kände jag dig helt plötsligt inte.

Mitt förnyade krav på att känna dig är samtidigt ett diktat: att lära känna mig.

På så vis är vi fortsatt förbundna; kanske mera nu än någonsin förut.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I din frånvaro kallar du mig till att vara en annan.

Jag blir mig själv, inför dig, först som en annan.

Så tar du ändå fram det i mig som är av dig.

" Men för att tillvaron är så stor, för allt

här till synes behöver oss, detta

flyktiga

som sällsamt berör oss. Oss, de mest flyktiga.

En gång allting, blott en gång. Aldrig mer. Och även vi

en gång. Aldrig mer. Men detta att

en gång funnits, om än endast en gång:

Att ha varit jordiska, tycks oåterkalleligt."

(Rainer Maria Rilke, nionde elegin)

 

 

I

Stuckna ord isbelagda

en matbit på tungablomman

lacrimosa

spindel genom vindarna

som skyler skriket .

 

II

Nuet utplånar inte minnet: det förflutna,

och världen som tycks försvunnen eller ...

innefattar andra ord

så svåra att begripa ( men bara i detta nu och för tillfället).

Att begripa för att kunna erfara orden

med samma ömsesidiga genomskinlighet

vilande in i tryggheten

såsom den där tiden när

blommorna blommade i midvinter och

allting

(i din värld och i min )

kramande ömsesidighet

 

III

Vi som lever för att beständigt tar avsked

har mera vatten i vår fältflaska.

När blicken som den älskade åkallar

i nattens vävande skred

angriper törsten och

allt faller ned

i förväntans darrande mun,

då drick, drick din fittas vin!

Det ska gå över.

 

I öknen där, vart alla former och gestalter som vi är vana med tycks förvandlas till någon helhet i vilken all tidigare begrepp, säkra etiska punkter, visioner och övertygelser upphör att gestaltar sig som enskilda delar och fastställda enheter för att inkorporeras i ett Allt utan diskrimineringar och kategorier, då även känslorna förvandlas.

Jag börjar se på mitt eget liv från annat perspektiv.

Människor och ting som hade varit omkring mig och till vilka hade jag donerat all uppmärksamhet och kraft, tycks vara bråkdelar av den totalitet jag kan nu tillfångata, som vatten i mina händer.

Det som består av det tidigare livet är då det som på något sätt är mest tungt.

Ty Tyngden är världen, är verkligheten.

De människor som har varit mig nära och som är delar av min egen kropp (ett barn, en man, en kvinna...) tycks blivit delar av Alltet men ändå förblivit oersättliga fragment av min egen kropp i en psykofysisk symbios.

Passionerna, begäret dämpas och jag förstår nu att jag måste börja arbeta på något annat och därför sluta att splittra min energi och intelligens annorstädes.

Strängheten som jag vill bebo, är nödvändig för min egen sökning.

Om din verklighet liknar det som just nu försökte jag beskriva då respekterar jag ditt beslut och aldrig mer kommer jag att försöka återuppväcka dina känslor och begär för mig.

Jag sitter i väntan och ska försöka nå stillheten, en tystnad utan smärta.

Jag kommer att möta dig kanske igen, men i andra former och min hemlighet ska jag försvaras i mitt hjärta som ett tyst löfte.

Ändå, när du eller om du kommer att förstå att kärleken inte är ett hinder för ditt "arbete" och Alltet, eller om du förstå eller kommer att se på att Flykten, som du kan nå bara i mig och tillsammans med mig, är åtminstone lika viktig såsom Tyngden, då ska du komma till mig med andra ögon och låta ditt begär träffa mitt.

Innan dess... Jag älskar dig oavbrutet.

 

 

Gilda Melodia

Ur arkivet

view_module reorder

Sommarföljetong. SLUTSEKUNDER Pjäs i tre akter Av Boel Schenlær Akt 2

Scenbilden är densamma i de tre akterna. En cell i ett svenskt fängelse. Vid ena kortsidan en celldörr som öppnas mekaniskt. I golvet en tågräls. Vid celldörren blir det ett ...

Av: Boel Schenlær | Allmänna reportage | 20 juli, 2009

F. Scott Fitzgerald väntar på bussen…

Den utmärkta serien Library of America, USAs svar på den franska La Bibliothèque de la Pléiade, är ett storslaget pågående projekt som vill ge ut allt av värde i den ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 25 juli, 2014

Blomgubben / över huvudet taget

Vad betyder vackert för dig egentligen, plus något mer? Såklart kan de va skönt behagfullt, fåfängt i en gliring, taggat explosivt. Har vackert någonting med verkligheten att göra, över huvudet ...

Av: Kenneth Rundberg | Utopiska geografier | 01 november, 2010

ArkivVisa

Trots ett ett. Oförvånbart. Ofattbart. Av. Huru föröppnandet dig, kunna inte gå till. ¿Varmeraopp fanns du till. Oitagna fram. Fastnat till avstånd i omväg. Du var inte heller hägringen. Vadär ...

Av: Stefan Hammaren | Stefan Hammarén | 06 januari, 2011

En intervju med Markus Andersson

Konst har alltmer kommit att handla om att provocera, utmana konventioner och tänja på gränserna för det acceptabla. Samtidigt kan man skönja ett växande intresse för figurativt måleri och traditionellt ...

Av: Tobias Ridderstråle | Konstens porträtt | 18 februari, 2013

Georg Klein i bakersta raden, vid dörröppningen. Gudrun Eriksson, vid staketraden, längst till höger

Georg Klein – forskare och samtalspartner

Georg Klein, en av våra mest betydande forskare internationellt, professor i tumörbiologi, avled den 10 december. Det kanske kan ses som symboliskt att han avled Nobeldagen, denna märkesdag för forskningen ...

Av: Thomas Wihlman | Reportage om politik & samhälle | 14 december, 2016

Hendrick Avercamp, Kolfspelare på isen, ca. 1625.

Skridskor och kolf under lilla istiden

Om inte vulkanen Tambora i Indonesien hade fått ett våldsamt utbrott 1815 hade kanske aldrig Mary Shelley skrivit romanen om Frankenstein. Vulkanutbrottet skapade ett askmoln som stängde ute solljuset så ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 05 juni, 2016

Elsa Viola. Anteckningar från våning 33

1. De har spärrat in mig och hon har vaknat någonstans i öster. Det var så det började den här gången, precis så. Det där snabba, sköna, onda kan jag inte ...

Av: Elsa Viola | Utopiska geografier | 28 oktober, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.