Om wienerbrödets dag och andra orättvisor

Den 22 november är utnämnd till wienerbrödets dag. Därmed borde wienerbrödet nöja sig med sin placering i den svenska kalenderhistoriken, skulle man kunna tycka. Och det är också möjligt att det ...

Av: Vladimir Oravsky | 24 oktober, 2017
Gästkrönikör

Mannens råstyrka och visuella skönhet

Jag hade svårt att hitta till Bergsjön, helt ärligt, fastän jag är en infödd Göteborgare, så har jag aldrig någonsin satt min fot i denna stadsdel, söndermärkt av fördomar och ...

Av: Linda Johansson | 23 Maj, 2009
Kulturreportage

Tusen liv passerar

I tystnaden och minnet av de som inte orkar mer, stod jag förundrad på gatan en dag i maj förra året, och hörde livet susa i trottoaren, steg och mummel ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | 10 juni, 2014
Gästkrönikör

Teaterkonsten, Teater KAOS och "Vita Horan"

På 80-talet var Stockholm en av Europas teatertätaste städer. Där fanns framförallt en oerhörd mängd fria teatergrupper som med eller utan statliga medel skapade kvalitetsteater för brinnande livet. Publiken vande ...

Av: Boel Schenlaer Boel Schenlaer | 05 mars, 2012
Gästkrönikör

Transcendentala varelse!



Det regnar. Snön smälter helt om det fortsätter så.
Jag längtar och saknar dig. 


 

I minnet återvänder jag till tiden vi tillbringade tillsammans, efter din första resa till USA, här i Stockholm. Detta minne är ett tydligt avgränsat efteråt. Det är din frånvaro som gör minnet synligt för mig. Men likadant är mest en sena sommar eftermiddag. Vi var vid stranden tillsammans med andra personer här i Stockholm.

Jag minns på att, helt plötsligt och utan någon anledning, blev jag lycklig. Jag menar att jag hittade lyckan där, i den där stunden och plats. Där fanns du, och barnen, värme, havet...jag började, mycket ensamt, att sjunga. Jag ville vara ensam och samtidigt alla ni som var där var nödvändiga för min glädje, ni störde mig inte, jag ville bara, för en lite stund, vara ensam med mig själv och leka vid vattnet och sjunga min sång. Sällan har jag varit lyckligare. Plötsligt var allting lugnt, nära mig, omkring mig, inom mig, utan våld...Det var som att andas.

Betraktade som metaforer har resan och kärleken ett drag gemensamt: en föreställning om en slutgiltigt förlösandetranscendens . Vi reser i tron att vi kan förlösas ur våra sociala betingelser, liksom vi älskar i tron på att vi genom mötet med den andre/andra kan förlösas ur oss själva. Föreställningen om det slutgiltiga överskridandet, transcendensen, är givetvis en produkt av "fallet" (dess dialektiska motsats: älskar vi är det alltid i någon mening för att få upprättelse), men ur denna ursprungliga kristna kontext har transcendenstanken översatts och skrivits in också i de mest vardagliga zonerna av våra liv.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I dag vidmakthålls den av kommersiella krafter som strävar efter att få oss att tro att vår egen otillräcklighet är på en gång konstitutiv och möjlig att överskrida: ett falskt diktat som ser till att göra såväl dygd som frälsningslära av vårt konsumistiska beteende. (Paradoxalt nog lär vi oss härigenom att också människor kan konsumeras).

Men den som verkligen älskat vet att ingen människa kan förlösa en annan ur sig själv. Äger kärleken kraft rör det sig knappast om en förlösande kraft. Det enda berättigande transcendenstanken har ett väldigt ytligt sådant. Genom att tro på kärlekens förlösande förmåga tror vi också att vi kan räddas ur den förskrivning av innebörder som i relationen hela tiden tvingar oss att spela rollen av den andre. Om vi tror att rollspelet kan överskridas har vi också försäkrat oss om att vår vilja till kunskap och insikt om den vi älskar aldrig behöver förvandlas till behov och ägande. Men som vi sett är transcendenstanken en del av den form som kärleksrelationen av nödvändighet måste anta. Utan transcendens ges förhållandet över huvud taget inget förlopp, ingen riktning; det låter sig inte ens bestämmas som en signal i händelsen

Gilda Melodia

Ur arkivet

view_module reorder

Det brittiska Göteborgs kyrkliga historia och utveckling mellan åren 1620 och 1860

En betydande del av det brittiska Göteborgs historia är dess kyrkliga och religiösa utveckling. Många av de mest namnkunniga britterna under tidernas lopp var minst lika involverade i den kyrkliga ...

Av: Carl Ek | Kulturreportage | 26 september, 2013

Unica Zürn

En kryptisk mapp av Unica Zürn ängsliga inre landskap

Livet var inte längre ett äventyr för Unica Zürn, allt hade blivit svårare och hon kände sig som i ett fängelse tillsammans med en livskamrat som hade blivit gammal och ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 24 december, 2016

Boxaren och soldaten Joe Louis fyller 100 år

Han föddes den 13 maj 1914 som Joseph Louis Barrow. Skrönan har det till att när han skulle skriva under ett matchkontrakt var hans handstil så barnslig och bokstäverna så ...

Av: Gregor Flakierski | Övriga porträtt | 13 Maj, 2014

Onyktra tankar om skrivandets mörka sidor

Den som tar sin tillflykt till gift för att tänka kan snart inte tänka utan gift. (Charles Baudelaire) Morgondagen har sedan länge varit här, och den är betydligt mer ...

Av: Fredrik F. G. Granlund | Essäer | 26 april, 2011

Jackson tar upp den kastade handsken

Olof Lagercrantz sa en gång vid en intervju att all stor litteratur emanerar ur en tävlingssituation, där två författare stångas mot varandra i en kamp för att försöka övertrumfa den ...

Av: Mats Myrstener | Essäer om film | 13 oktober, 2012

Lena Kronberg. Bara en öl

Lena Kronberg. Berättare, fotograf, skribent, skådespelare, konstnär, guide. Född i Stockholm, men har bott i Lund sedan 1989. Ordnar berättarcaféer för att hålla den muntliga berättartraditionen vid liv och i ...

Av: Lena Kronberg | Utopiska geografier | 27 Maj, 2013

I Virginia Woolfs landskap

Virginia Woolf på tjugotalet. Okänd fotograf I den lilla idylliska byn Rodmell i södra England, där rosorna denna sommar blommor i en överdådig prakt, fann författarinnan Virginia Woolf under en ...

Av: Signe Hassler | Essäer om litteratur & böcker | 27 augusti, 2008

Watson and the Shark (1778) av John Singleton Copley

En död haj är inte konst

Konsthistorien svämmar inte direkt över av hajmotiv. Men de finns, och då med en ganska dramatisk, symbolisk innebörd. I populärkulturens blockbusterfilmer har hajen spelat en tydlig roll, men bilden av ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 28 februari, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.