Maya Deren: banbrytande artist

Maya Deren (1917-1961) var en pionjär inom den amerikanska efterkrigstidens avantgardefilm. Feministisk inspiratör, banbrytande koreograf, Voodooprästinna, etnograf, filosof, dansare och poet. Ett "flower child" före sin tid som vägrade låta ...

Av: Helena Strängberg | 19 april, 2010
Filmens porträtt

Katten är död och levande samtidigt

“What happens if you put a cat in the microwave?” Ja, vad händer om du gör det, tänker jag. Svar: Ingenting. Så länge du inte sätter på microvågsugnen. Men vad händer ...

Av: Helena Lie | 06 maj, 2013
Reportage om scenkonst

Lucky Dog, deras absoluta första långfilm

Helan och Halvan och den komiska fallhöjden

Att Helan och Halvan är roliga, därom råder eller borde inte råda något tvivel. Åtminstone inte i min, till åren något komna generation. Hur det är med efterkommande generationer vet ...

Av: Ulf Stenberg | 03 april, 2016
Essäer om film

Francesca Woodman. Självbedrageri. Rom, 1978. Med tillstånd från MM i Stockholm.

Ängeln och Döden

”Jag har några parametrar, just nu liknar mitt liv kaffesump. Och jag skulle vilja dö ung och spara det som jag har hunnit skapa, dessa kaotiska men söta bilder, istället ...

Av: Guido Zeccola | 07 september, 2015
Konstens porträtt

Gilda Melodia

Gud och Futurismen



Berättar les cahiers du situationism som under maj 1968 vissa aktivister tog, för att provocera de dogmatiska maoisterna under ett studentmöte, en kort manifest upp.




Samma år som han dog 1944, skrev Marinetti L’aereopoema di Gesù (Jesus flygpoem) där han, med palinodisk emfas skriver om ”illusionen att vara i metall medan man bara är fattigt gråtande kött”.

I manifestet talades det bland annat om att progressivt avskaffa och nationalisera den privata egendomen, om hur arbetarklassen skulle bidra till fabrikernas utveckling, om löntagarfonder, om 8 timmars arbetsdag, om jämställdheten mellan könen, om att avskaffa katolicismen samt om automatisk konfiskering av all kyrkoegendom, och om mycket annat. Efter läsningen följde en lång applåd som dock snabbt övergick till skrik och slagsmål efter att en av de anarkistiska provokatörerna avslöjade att texten var tagen ur il programma di Sansepolcro (Sansepolcros manifest, efter ett torg i Milano) som var skriven av Benito Mussolini 1919 och som lagt grunden för fascismens första period. .

Bland de som undertecknat manifestet fanns poeten Filippo Tommaso Marinetti som delegat och ledare till Partito Politico Futurista. Marinetti hade redan tidigare yttrat sig ”mot påvestolen och den katolska mentaliteten, cistern och behållare till alla former av reaktion och antimodernism”. Poeten ville också ersätta ”den aktuella antiklerikalismen som är retorisk och moderat med en aktiv och våldsam antiklerikalism som ska vara i stånd att befria nationen från präster och religion och utvisa dem till en plats där de ska långsamt dö”. 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 Antiklerikalismen präglade den italienska futurismen totalt, från 1909 fram till Marinettis död, med idéer om hastighet, materialism, modernism och så vidare. 
Marinetti var, enligt egen utsago, nationalist, antipacifist, antiborgerlig, antiklerikal och antisocialist. En sorts anarkism, med andra ord, starkt färgad av högerpopulism.

1909 publicerade Marinetti en absurd och skandalös roman, Mafarka, le futurist (Futuristen Mafarka).

Boken censurerades men gavs ut på italienska bara några år senare. Mafarka är en svart kung som erövrar världen, han förvandlas till mekanisk fågel och har samlag med tiotusentals kvinnor som han förför eller våldtar. En antiromantisk och nietzscheansk roman som gavs ut i flera censurerade versioner efter den första och som först 2004 blev publicerad utan censur. En Vertigo bok ska jag säga!

”Den antimetafysiska Marinetti”, skriver Julius Evola, ”hade idéer som var den totala motsatsen till mina egna. Marinetti själv skrev till mig efter han läst en bok jag skrivit, att han kände sig närmare en eskimå än min tankevärld”.

 Men när man är så våldsamt mot all metafysik och transcendens riskerar man att bli en Guds änka som tror på spiritismen.

Filippo Tommaso Marinetti var vän med den triestinska poetinnan och mediumet Nella Doria Cambon, vän bland andra till Italo Svevo och Gabriele D’Annunzio. En verklig mystiker som skrev böcker som Il Convegno celeste (Det himmelska mötet), La logica poetica (Den poetiska logiken) och bidrog inte bara lite till den ockulta aspekten av fascismen. Cambon organiserade seanser där Marinetti deltog ganska ofta.

 Men Marinettis mysticism var materialistisk, han trodde på en andlighet i stånd att förvandlas till materia. En materians mystik som påminner om Bergsons vitalism och tro på en materia starkare än Gud. Marinetti själv berättade att han brukade falla på knä och kontemplera sin sänglampa ty i henne rörde sig ”den gudomliga hastigheten”.

 Under 1930-talet startade Marinetti en konströrelse som han kallade Arte Sacra Futurista, där han påstod att ”bara de futuristiska konstnärerna tvingar konsten att fråga sig kring Samtidigheten och på det här sättet är i stånd att bättre förtidliga dogma som den heliga trefaldigheten, den obefläckade avlelsen och Kristus lidelse”.

 Kristna doktriner, till och med katolska. 
Kom Marinetti tillbaka till Gud?

 Samma år som han dog 1944, skrev Marinetti L’aereopoema di Gesù (Jesus flygpoem) där han, med palinodisk emfas skriver om ”illusionen att vara i metall medan man bara är fattigt gråtande kött”.

Han skrev också en dikt bara timmar före sin död: Quarto d’ora di poesia per la X Mas (en poetisk kvart för den tionde Mas kombattanter) där han på något sätt tycks ha återfunnit kärleken till Gud, om än våldsamt och vitalistiskt: ”Jag skriker inte till er, vi ses i Paradiset, ty där var ni tvungna att lyda Guds oändliga och rena kärlek medan ni vill nu slåss med en armé av resonemanger. Då säger jag er, framåt med pansar!”

 

 

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Vårt lilla, lilla samhällsbygge

Häromdagen upplevde jag en skräckfilm. Åtminstone kändes det så när jag gick i iskylan mot kiosken för att se om den var öppen. Jag hade lånat min pojkväns mobiltelefon som ...

Av: Jessica Johansson | Jessica Johansson | 10 december, 2012

Metaforen i poesi och psykoterapi

Att förklara händelser i livet precis som de var kan te sig omöjligt. Språket kan endast snudda vid våra upplevelser, men aldrig riktigt befinna sig i dem. Metaforen har dock ...

Av: Mattias Segerlund | Essäer om litteratur & böcker | 06 mars, 2012

Sparbössor och direkt demokrati

Alla de som förespråkar den representativa demokratin, är per definition även motståndare till de decisiva, det vill säga beslutande folkomröstningar. Jag antar att dessa människor praktiserar representativ demokrati även i sina ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 10 oktober, 2016

Om strukturene og relasjonene mellom individet, samfunnet og kulturen. Del II

Filosofiske småtterier om kulturbegrepet Er kulturaktiviteter om 'mål og mening'? Svaret på spørsmålet beror verken på hva en forstår med 'kultur' og 'kulturaktivitetet', eller med 'mål og mening'. Det vil si ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 25 januari, 2013

Umberto Eco, Sverige och kyrkogården

Alexandria, Alessandria på italienska, ligger inte i Egypten. Åtminstone inte bara där. Det finns faktiskt en stad i Piemonte, i norra Italien, som heter så. Staden fick namnet av en ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 24 oktober, 2011

De äldsta dansepidemierna

Här ska jag försöka skildra de tidigaste dansepidemierna i Europa. Från 600-700-talen till 1021-talet denna sista kallad de bannlysta dansarna i Kölbigk.

Av: Idumea Vedamsson | Essäer om religionen | 18 juni, 2017

Landet som är vårt land är sig inte längre likt

Landet som är vårt land har förändrats, och förändrats i grunden. Jag tror det började med Kjell-Olof Feldt, en gång finansminister vid Ingvar Carlssons sida. Minns ni hur han allvarligt ...

Av: Crister Enander | Essäer om samhället | 17 oktober, 2010

Om den sämre formen av kapitalism

Om den sämre formen av kapitalism Fungerar den amerikanska formen av kapitalism bättre än den europeiska? Tidningen Kulturens korrespondent från New York, Pierre Gilly, hävdar att det är tvärt om ...

Av: Pierre Gilly | Essäer om politiken | 12 oktober, 2006

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.