Abrishami synagogan.  Belysning  symboliserar den eviga låga som alltid brinner på offeraltarna

Framme vid en av Teherans många judiska bönehus

Till skillnad från de arabiska länderna har Iran fredat sina judiska församlingar. Sedan 1948 har över 800 000 judar emigrerat och förvisats från sina länder i Mellanöstern och Nordafrika; inte ...

Av: Text och foto: Tarja Salmi-Jacobson | 08 februari, 2017
Essäer om religionen

Åvald Norén. Texter

Mitt namn är Åvald Norén, 22 år och studerar på Malmö Folkhögskola. Jag har skrivit mycket med inspiration av spoken word och även rapp då jag vill uppnå den typen av ...

Av: Åvald Norén | 17 juni, 2013
Utopiska geografier

Att se, röra och göra jaget

I London pågår för tillfället två utställningar som båda berör individens föreställningar om det egna jaget: från frågan om jagets svårdefinierade kärna till dess möjligheter och längtan efter att lämna ...

Av: Lovisa Lindgren | 01 februari, 2010
Essäer om konst

Med tanke på Det öde landets tillkomst

Det öde landet av T. S. Eliot har inte av alla, men av många, kallats 1900-talets viktigaste poem och det är förmodligen den dikt som var århundradets mest inflytelserika. Och ...

Av: Bertil Falk | 18 november, 2013
Essäer om litteratur & böcker

Gilda Melodia

Håll ut!



Att hålla ut; ett begrepp, ett uttryck, som många som vill ge intryck av att de är hårda använder, för att skapa en illusion av en sorts självklar ensam heroism.




Att hålla ut är att vara den jord, i hopplöshetens och glömskans tid, var hoppets och viljans frö kan gro och växa till att bli det som är – framtiden, den nya dagen som rinner ut.

Men i den dunkla existentiella natten, när ensamheten känns som störst, och  jag är som förtvinad i smärta, så vet jag  att uthärda, kan vara heroiskt, men det är egentligen bara en hård och stundom bitter kamp mot sig själv, för att kunna rädda sig själv.

När man ser att allt vad man håller högt i livet värderas som lägst, trampas på, smutsas ner, reduceras till något värdelöst som skall skrotas, och betraktar mängden, hög eller låg i status, som likgiltig går fram till kanten på den egna graven, sin egen kulturs och sina egna jags grav; när man ser allt det och dem man håller kärt, söndras och förtärs, av nihilismens obönhörliga och motbjudande grå tillstånd av maktlöshet inför alla värdens nollpunkt, var vägen uppåt är den samma som vägen neråt; då finns det ingen självklarhet i att uthärda.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Då förstår man att det finns stunder var man inte alls egentligen orkar, var natten inte enbart är lång, utan kompakt, utan synlig ända; man befinner sig i ett själsligt insomnia, ett vilolöst tillstånd, var man känner sig kraftlös – och tom. Personliga besvikelser, idealiske besvikelser; de tornar sig, antar monstruösa dimensioner, de ger den vakna mardrömmen en form och en tyngd vars vikt man krossas av om – ja om.

Jag har gått de mörka cirkelgångar, sett och förvirrat mig in i de svartaste irrgångar, i saknad av hopp har man omfamnat mörkret, det visste man och vet man var man har, när man är allra lägst och har givit upp tron, då finns det inget kvar, och man kan känna en sorts lugn, men detta lugn är inget annat än död och allt gotts fördärv; den slutgiltiga övergivenheten av allt gott inom en själv och allt gott utanför en själv, en personlig ruin, en krigsskådeplats, ett personligt 1945, om igen och om igen.

Då ser jag, ja då ser jag, inte mening i en romantisk vision, jag ser den som en strimma av ljus, en gryning inför mitt inre blick; det är inte solen jag ser, jag ser det lilla som är kvar som är vackert; det nästan utrotade goda som gör det mänskliga mänskligt, som den anomali människan är i naturen, på gott – och ont.

Där i den tunna strimman, gryningen i mitt inre mörker, ser jag det och den jag älskar, det och den som betyder allt, alltid. Jag vet att jag måhända inte är stark nog för att uthärda enbart för mitt eget självs skuld, jag håller det inte i så högt värde att min blotta existens och vegeterande på denna torftiga grund jag går och trår på är tillräcklig; men jag är stark nog till att uthärda för det och de som är värdefullast; de som behöver mig mest och låta dem plantera ens inre ruiner med mening och syfte, större än de egna besvikelser och förluster.

Det är hårt, men det gör gott. Det heroiska ligger i att överleva vardagen utan att förlora sitt bästa jag, och trots förluster resa sig igen och igen och igen – inte för att man måste, utan för att man vill.

Att hålla ut, är att i vardagens konforma färglöshet, se andra och annat än sin egen tristess, om inte annat, så för de andra eller idealens skuld; det och de som skall leva bortom existensen, det som skall vara kvar när du inte längre finns. Att uthärda, är att kämpa det inre kriget, varje dag, och stundom förlora, utan att ge upp.

Att hålla ut är att vara den jord, i hopplöshetens och glömskans tid, var hoppets och viljans frö kan gro och växa till att bli det som är – framtiden, den nya dagen som rinner ut. 

Gilda Melodia

Ur arkivet

view_module reorder

Om det moderne. Del II

Den postmoderne tilstanden Klarhet er ikke et mål i seg selv, men det er en god begynnelse. Siden spørreordene «hva?», «hvor?», «når?», slik jeg har snakket om i Del I av ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 16 december, 2011

Spegeln - bild av vår tid

  I tunnelbanefönstrets dunkel händer det att du möter någon annans blick i din egen medan din blick i de upplysta skyltfönstren återkastas av tomma dockögon. Den moderna storstadsmänniskan är i ...

Av: Else-Britt Kjellqvist | Essäer om litteratur & böcker | 24 januari, 2011

Livsfilosofen Arthur Schopenhauer og natursvermeren Martin Heidegger: et forsøk på samlesning av to…

  Arthur Schopenhauer(1778-1860) var en svært allsidig filosof; det samme kan ikke sies om Martin Heidegger(1889-1976). Schopenhauer var levende opptatt av vitenskapene, mens Heidegger var en typisk naturromantisk sverrmer, og hvis ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 20 september, 2011

Jag vill se statsministern klättra i träd

Pippi Långstrump älskar att klättra i träd och gå på händer. Men frågan är: Har någon sett Fredrik Reinfeldt gå på händer? Har han delat ut karameller till alla barnen ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 03 februari, 2011

Samernas nationaldag

Sjätte februari är samernas nationaldag.  Sápmi, Sameland, har en symbolmättad flagga med inspiration från diktaren Anders Fjellner. Genom att nyläsa Fjellner  lyfter Mikael Mogren fram en del av svenskheten som ...

Av: Mikael Mogren | Essäer om samhället | 01 februari, 2010

Stockholm Filmfestival Junior, en blandning av etablerat och nytt

När den ordinarie filmfestivalen (Stockholm Filmfestival) går av stapeln, brukar visningarna kunna karaktäriseras av att besökarna nästan tävlar om att vara den bästa biobesökaren - här måste minsann filmen vara ...

Av: Jim Jonsson | Kulturreportage | 11 Maj, 2010

Queer Tango och Tantrisk Buddhism

Sex är nog inte mänsklighetens bästa ämne. Konstigt och märkvärdigt kan det tyckas, efter som sex ju betingar själva vår existens. Men så har också, under epokernas gång, sådana filosofier ...

Av: Annakarin Svedberg | Essäer om religionen | 02 april, 2011

Den omöjliga staden

Neapel är den tredje största staden i Italien, efter Rom och Milano, och har en bland de största hamnar i Medelhavet. Efter så många omskrivningar under de senaste åren om de ...

Av: Joakim Kocjancic | Bildreportage | 25 september, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts