Skagens sista dotter – om Helga Ancher

Aldrig hade någon fötts med gynnsammare förutsättningar att bli konstnär än Helga Ancher. Född 1883 mitt in i Skagenmålarnas guldålder, en tid av fester, arbete och konstdiskussioner. Man sade att ...

Av: Kerstin Svea Dahlén | 02 mars, 2014
Konstens porträtt

Julefrid – gudomligt mörker och den mångkulturella människan

Farmor hade en julgran. I vårt köpcentrum står en julgran. Jag har ingen julgran. I år är julen mörk och varm. Ingen snö, men regn och en massa plusgrader. Bra, säger ...

Av: Annakarin Svedberg | 24 december, 2013
Kulturreportage

Emmakrönika X jag tror mig existera i en blomma

vad kan mina tårar smaka, som nog hennes tårar, droppen som slutligen tidigt klarade separator, efter det min droppe jag fällde i världshav med tesil skilt, vilken hon tog upp ...

Av: Stefan Hammarén | 13 januari, 2009
Stefan Hammarén

Gruppering av verdier

  Det fins ulike måter en kan gruppere verdier, og en av disse er med utgangspunkt i arven fra naturvitenskapelig basert verdiprofil (empirisk, eksperimentell, vitenskap og vitenskapsfilosofi) versus humane og religiøse ...

Av: Thor Olav Olsen | 18 januari, 2011
Agora - filosofiska essäer

Gilda Melodia

Håll ut!



Att hålla ut; ett begrepp, ett uttryck, som många som vill ge intryck av att de är hårda använder, för att skapa en illusion av en sorts självklar ensam heroism.




Att hålla ut är att vara den jord, i hopplöshetens och glömskans tid, var hoppets och viljans frö kan gro och växa till att bli det som är – framtiden, den nya dagen som rinner ut.

Men i den dunkla existentiella natten, när ensamheten känns som störst, och  jag är som förtvinad i smärta, så vet jag  att uthärda, kan vara heroiskt, men det är egentligen bara en hård och stundom bitter kamp mot sig själv, för att kunna rädda sig själv.

När man ser att allt vad man håller högt i livet värderas som lägst, trampas på, smutsas ner, reduceras till något värdelöst som skall skrotas, och betraktar mängden, hög eller låg i status, som likgiltig går fram till kanten på den egna graven, sin egen kulturs och sina egna jags grav; när man ser allt det och dem man håller kärt, söndras och förtärs, av nihilismens obönhörliga och motbjudande grå tillstånd av maktlöshet inför alla värdens nollpunkt, var vägen uppåt är den samma som vägen neråt; då finns det ingen självklarhet i att uthärda.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Då förstår man att det finns stunder var man inte alls egentligen orkar, var natten inte enbart är lång, utan kompakt, utan synlig ända; man befinner sig i ett själsligt insomnia, ett vilolöst tillstånd, var man känner sig kraftlös – och tom. Personliga besvikelser, idealiske besvikelser; de tornar sig, antar monstruösa dimensioner, de ger den vakna mardrömmen en form och en tyngd vars vikt man krossas av om – ja om.

Jag har gått de mörka cirkelgångar, sett och förvirrat mig in i de svartaste irrgångar, i saknad av hopp har man omfamnat mörkret, det visste man och vet man var man har, när man är allra lägst och har givit upp tron, då finns det inget kvar, och man kan känna en sorts lugn, men detta lugn är inget annat än död och allt gotts fördärv; den slutgiltiga övergivenheten av allt gott inom en själv och allt gott utanför en själv, en personlig ruin, en krigsskådeplats, ett personligt 1945, om igen och om igen.

Då ser jag, ja då ser jag, inte mening i en romantisk vision, jag ser den som en strimma av ljus, en gryning inför mitt inre blick; det är inte solen jag ser, jag ser det lilla som är kvar som är vackert; det nästan utrotade goda som gör det mänskliga mänskligt, som den anomali människan är i naturen, på gott – och ont.

Där i den tunna strimman, gryningen i mitt inre mörker, ser jag det och den jag älskar, det och den som betyder allt, alltid. Jag vet att jag måhända inte är stark nog för att uthärda enbart för mitt eget självs skuld, jag håller det inte i så högt värde att min blotta existens och vegeterande på denna torftiga grund jag går och trår på är tillräcklig; men jag är stark nog till att uthärda för det och de som är värdefullast; de som behöver mig mest och låta dem plantera ens inre ruiner med mening och syfte, större än de egna besvikelser och förluster.

Det är hårt, men det gör gott. Det heroiska ligger i att överleva vardagen utan att förlora sitt bästa jag, och trots förluster resa sig igen och igen och igen – inte för att man måste, utan för att man vill.

Att hålla ut, är att i vardagens konforma färglöshet, se andra och annat än sin egen tristess, om inte annat, så för de andra eller idealens skuld; det och de som skall leva bortom existensen, det som skall vara kvar när du inte längre finns. Att uthärda, är att kämpa det inre kriget, varje dag, och stundom förlora, utan att ge upp.

Att hålla ut är att vara den jord, i hopplöshetens och glömskans tid, var hoppets och viljans frö kan gro och växa till att bli det som är – framtiden, den nya dagen som rinner ut. 

Gilda Melodia

Ur arkivet

view_module reorder
Ett landställt skepp där Aralsjön tidigare bredde ut sig

Moder Jord är i kris

Jorden är förutsättning för våra liv. Den är ett gemensamt villkor för allt levande. Jorden har fostrat oss människor, den är vårt arv och vårt ansvar. Det är globalt känt ...

Av: Lena Månsson | Essäer om samhället | 11 februari, 2016

Västerngenrens reformer och möjligheter – 1950-1990. Del 2

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi ...

Av: Fredrik Stomberg | Essäer om film | 02 juli, 2013

Kungliga böcker samlade i Stockholm

Kungliga böcker samlade i Stockholm Ett reportage om det kungliga biblioteket Det var en gång för länge sedan en kung. Han tyckte om böcker så mycket att han lade grunden ...

Av: Tidningen Kulturen | Allmänna reportage | 07 september, 2006

Eyvind Johnson : Att läsa, att resa, att skriva

I Personligt dokument skildrar Eyvind Johnson hur han som 19-åring bröt upp från hembygden i Norrbotten: "Och så reste jag på hösten ner till Stockholm. Det liknade flykt och var ...

Av: Björn Gustavsson | Litteraturens porträtt | 02 oktober, 2010

”Klockan två kommer jag att må riktigt illa” – George Bernard Shaw möter…

Det är inte särskilt svårt att vara den perfekta värdinnan och den omtyckte värden. Bara två ord behövs: ”Äntligen!” när gästerna kommer, och ”redan?” när de går (fast man måste ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer | 18 juli, 2012

En politisk ontologi? Om Giorgio Agambens Homo sacer

Vad skulle det innebära att tänka oss politikens ontologi? Som ett politikens ursprung? Före värdeomdömen och olika politiska ideologier och partier. Frågorna ställs av översättaren Sven-Olof Wallenstein i efterskriften till ...

Av: Marie Hållander | Essäer om religionen | 15 januari, 2011

Ioana Nicolaie. Foto Mircea Cărtărescu

Den kvinnliga kroppens erfarenhet träder in i litteraturen – intervju med den rumänska…

Jag är tung, genomskinlig, med geometriska parker som växer under arkader. Jag trycker stenar mot bröstet, jag tycker jag är en damm av sprucken marmor. I nionde månaden är jag ...

Av: Maria Monciu | Litteraturens porträtt | 15 december, 2014

”Johan på snippen han spelte klaver!” Bishop Hill, svenskhet på prärien III

När vi sitter på halmbalar mitt i den vackra parken i svenskbygdens Bishop Hill på prärien i Illinois USA och deltar i det traditionella firandet av Jordbruksdagarna och tillsammans med ...

Av: Benny Holmberg | Kulturreportage | 21 mars, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.