Tintins skapare Georges Remi "Hergé" blir 100 år

Tintins skapare Georges Remi "Hergé"  blir 100 år I år skulle Tintins skapare Georges Remi, mera känd som Hergé, ha fyllt 100 år. Sjöhistoriska museet i Stockholm firar med utställningen "Tintin ...

Av: Mohamed Omar | 01 mars, 2007
Essäer om litteratur & böcker

TILL IRAKS FOLK och till ADONIS

Illustration: Guido ZeccolaJag är Bara Den blinde Bashshars syster Eldens teolog Bashshar från Basra har en Grå och Gömd syster   Bara det är jag   Åh, Bashshar, min bror Jag har ...

Av: Elisabeth Korndahl | 14 november, 2008
Utopiska geografier

Över Strindbergs tvångströja

Den 15 april 2012  Käre herr Strindberg!   Nu när han ska dö har jag tänkt så här, nu när de långa klumpiga gevären blänger hotfullt i halvdunklet, uniformsrocken ser ut som den ...

Av: Anne-Sofie Nielsen | 08 mars, 2012
Essäer

Petrinparken med Stefansobservatoriet i bakgrunden

Prag: en modern sagostad med svenska kopplingar

På hållplatsen för spårvagn 22 finns stora affischer med IKEA-reklam, mitt framför en staty där Tycho Brahe poserar tillsammans med sin elev Johannes Kepler.

Av: Belinda Graham, text och bilder | 30 april, 2015
Resereportage

MeetVincent.com © Photoline  Carolien Sikkenk

En ny kulturkrönika av Björn Gustavsson



De flesta bedömare trodde inte att engelsmännen skulle komma att ansöka om utträde ur EU – och ännu färre trodde att Donald Trump skulle vinna presidentvalet i USA (hur demokratiskt ett sådant val nu går till? Flest röster men ändå förlorare?). Och ändå: Det blev som det INTE skulle bli! 
2016 års värld präglas av restlös aktivitet. Eller för att citera utställningsfoldern: "Våra sömnvanor förändras tillsammans med våra levnadsvanor i stort och teknikens utveckling har sedan länge frikopplat oss från ljusets naturliga variationer. Gränserna mellan dag, natt och olika tidszoner har suddats ut – det verkar som att vi har skapat en kultur som har slutat sova."
Björn Gustavsson

Björn Gustavsson

Annons:

Och nu mot slutet av 2016: tjugo grader varmare än normalt i Arktis, och tidigare i år läckte rekordstora mängder av metangas ut från de tinande sibiriska tundrorna – och metan är en tjugo gånger starkare växthusgas än koldioxid.

Trots ett krackelerande EU, trots en populist som närmar sig tronen i USA, trots en skenande växthuseffekt: Business as usual... Vardagen är trögrubblig. Livet går vidare ungefär som vanligt. Så länge det nu går...

En av höstens starkaste filmupplevelser: Den allvarsamma leken i regi av Pernilla August. Fantastiska skådespelarinsatser av inte minst Michael Nyqvist som tidningsmannen Markel – men alla är bra! Den tidiga 1900-talsatmosfären är fint framtagen, lagom doser suggestioner, och därtill Matti Byes (??) fantastiska musik – där temat kommer in lika komprimerat och suggestivt som i Verdis La Traviata (mi-ste-ri-oso).

En besvikelse var dock Jonas Gardells jubileumsshow "30 år tillsammans". En av Sveriges mest folkkära artister summerar här sitt artistliv under de tre gångna decennierna, med fokus på samhällsutvecklingen under samma tid. Inledningen är lysande – med en härlig satir om "hur det inte är okej" (Stefan Löfvén) med både det ena och det andra. Men efter tio minuter dippar föreställningen – och förblir sänkt i ett sorgligt träsk av låga sexskämt. Det skulle ha behövts en regissör, någon med ett slags yttre blick och kraft nog att se att mer än så behövs för en bra föreställning.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Tidigt i höstas återöppnade Bonniers konsthall efter en ombyggnad. Invigningsutställningen, Insomnia, pågår fram till 22 januari. Invigningen pågick en hel natt, med konserter och spännande happenings.

Vad händer med kreativiteten och drömmarna i en sömnlös kultur som vår, frågar sig konsthallschef Sara Arrhenius. "När möjligheten att hela tiden prestera finns, vad gör det med kraven vi ställer på oss själva och andra?"

2016 års värld präglas av restlös aktivitet. Eller för att citera utställningsfoldern: "Våra sömnvanor förändras tillsammans med våra levnadsvanor i stort och teknikens utveckling har sedan länge frikopplat oss från ljusets naturliga variationer. Gränserna mellan dag, natt och olika tidszoner har suddats ut – det verkar som att vi har skapat en kultur som har slutat sova."
Vill man övernatta på Bonniers konsthall (!) kan man boka övernattning i ett av utställningsrummen. Där finns Carsten Höllers "Two roaming beds": man sover i robotsängar som sakta roterar runt i salen och med pennor ritar mönster i golvet... På så vis lämnar besökaren spår efter sig – och blir en del av installationen...

På Waldemarsudde bjuds i höst en omfattande retrospektiv med en av Sveriges mest framträdande konstnärer: Cecilia Edefalk. Hennes målningar, skulpturer, fotografier och installationer kretsar kring frågor om minne, tid, historia... Med små medel skapar denna subtila, säregna konstnär förskjutningar, rörelser. Och hennes tematiseringar av maskrosor i olika stadier av mognad skapar en konkret parallell till hennes intresse för tiden; hur den påverkar oss, innesluter oss. Hennes sviter som anspelar på antiken låter det länge sedan förflutna bli klangbotten för ett slags ödmjukhet inför vår litenhet i universum. Hos Edefalk finns också en stark känsla för ett slags andlig dimension, och en stark insikt om alltings förgänglighet – manifesterat inte minst i alla de maskrosor som hon i olika skeenden målat eller bokstavligt talat konserverat.

I utställningskatalogen, med fantastiska reproduktioner, skriver intendent Karin Sidén: "Cecilia Edefalks konstnärskap rymmer en återkommande klangvärld där lyrisk visuell poesi möter det tvetydiga från en förandligad värld. Förmedlandet av innebörder även i tystnaden mellan ord, eller i tomrum i musik, finner en parallell i Edefalks koncentrerade och högst personliga bildspråk."

I oktober besökte jag Uppsala stadsteater för att där se ännu en uppsättning av Lars Noréns Natten är dagens mor. Noréns pjäser har på senare år börjat spelas allt oftare. Den första iscensättningen av denna genombrottspjäs såg jag 1984 på Dramaten, i regi av Göran Graffman. Det är än idag en av de starkaste saker jag någonsin upplevt på en teater – en scenisk fullträff där Margaretha Byström, Ingvar Kjellson, Örjan Ramberg och Per Mattson. Här i Uppsala har regisserande Hugo Hansén skapat ett likartat scenrum, där 50-talsstämningen ger en härlig atmosfär åt rummet (Sven Haraldssons scenografi är utmärkt).

Gustav Levin som pappan och Lolo Elwin som mamman fungerar utmärkt, medan Fransisco Sobrado som äldste brodern gör sin machoroll kanske lite väl fyrkantigt. Mer problematisk är Ole Öwres tolkning av den yngre brodern – en krävande roll som Öwre tyvärr inte alls matchar; det var helt enkelt ett risktagande att låta en orutinerad praktikant (hur talangfull han i övrigt än må vara) att få dra ett så tungt lass som här.

Den tyske barockkompositören Adolph Hasse var under sin livstid (han dog 1783) oerhört uppburen och älskad. Nuförtiden spelas han ytterst sällan. Den 6 november 2016 fick hans Requiem en senkommen Sverigepremiär – en händelse som Sveriges Radio uppmärksammat och direktinspelade – i Kungsholms kyrka, med Drottningholms barockensemble och Kungsholms kyrkokör, under ledning av Britta Snickars. Solister var Maria Demérus (sopran), Lena-Susanne Norin (alt), Rodrigo Sosa dal Pozzo (kontratenor), Mikael Stenbaek, tenor, och Tom Sandberg, bas. Under Snickars lite stolpiga ledning fick vi höra ett framförande av denna vackra musik som var ok, men knappast mer: här saknades finess i både orkester och orkester: briljans och spel- och sångarglädje lyste med sin frånvaro – och därtill en publik där spädbarn och småbarn störde en hel del (ett fenomen som förstört många konserter på senare tid).

Hasses vackra requiem komponerades i början av 1760-talet. Den franske författaren Romain Rolland skrev 1922: "Den melodiska ådran hos Hasse kan bara jämföras med Mozarts. Att den förre så orättvist har hamnat i historiens omättliga glömska är bara att beklaga. Vi måste göra allt vi kan för att återupprätta honom."

Jag har i höst även besökt några konstmuseer i Nederländerna. Först Mauritshuis i Haag; ett konstmuseum som hyser den nederländska kungliga konstsamlingen med många tavlor från den s.k. holländska guldåldern. På höstens stora separatutställning, "At home in Holland. Vermeer and his contemporaries from the British royal court", visas 22 dyrgripar från guldålderstiden, bl.a. av Vermeer. Tavlorna hänger till vardags i British Royal Collection i London; en av världens största privata konstsamlingar.

Drottning Elizabeth har godkänt utlånet av dessa tavlor – som på 1500-talet inhandlades i Holland av den engelske regenten George IV. I Haag finns även det privata konstmuseet Museum am Belden an Zee – inhyst i byggnader som i sig är konst! Här finns oerhört fina skulpturer, både inomhus och på de olika uteterrasserna – där det i septembervärme, och med Atlanten alldeles utanför sanddynerna, kändes som att vara i nästan medelhavsmiljö. Museet hyser en permanent utställning med modern skulptur, både inhemsk och internationell. Fram till våren 2017 visas här mängder av Picasso-skulpturer.

Nästa anhalt: Van Gogh-museet i Amsterdam. En otroligt stark upplevelse att i så många salar få se sådana mängder av van Gogh-original. "Målningarna kommer till mig som i en dröm", skrev van Gogh. Och själv känner jag: "Drömmar kommer till mig som i målningar." Vid sidan av de permanenta samlingarna visas fram till februari en specialutställning med landskapsimpressionism (van Gogh, Monet och Daubigny). I Amsterdam får man heller inte missa Rijksmuseum. Här finns alltifrån italiensk renässans till tidigt 2000-tal. Dock är samlingarna från 1900-talet påfallande magra. Den som är intresserad av konst från 1900-talet och framåt bör istället besöka Stedelijk museum.

Slutligen något om en stor teaterupplevelse på Maximteatern i Stockholm, där en av delägarna, Mikael Persbrandt, nu spelar titelrollen i Shakespeare-tragedin Macbeth – här i en sinnrik iscensättning signerad Stefan Larsson. Till att börja med lite stel, tablåartad, teatralt, ungefär som begåvad skolteater, men efterhand blir dramat levande – och spelet får fart, blir sceniskt, dynamiskt, drabbande. Jag minns en tidigare Macbeth-uppsättning av Stefan Larsson – och i både den och dessa nya visar han stor psykologisk insikt; han lyckas verkligen lyfta fram mycket av den girighet och ärelystnad som driver Macbeth allt djupare in i blod och skam – därtill påhejad av hustrun (strängt taget är detta ett kammardrama: pjäsens kärna ligger i samspelet mellan makarna Macbeth – här ytterst insiktsfullt tolkade av Mikael Persbrandt respektive Marie Richardson). Huvudrollsinnehavarna är verkligen fantastiskt bra.

Rufus Didwiszus strama scenografi visar ett rum där blodet bokstavligt talat dryper kring väggarna. I övrigt nästan ingen rekvisita. Emellanåt talar Macbeth i mikrofon – en av flera blinkningar till nutiden. Sådant livar upp – och som helhet vitaliseras samtidigt det tunga, lyriska shakespear-idiomet. De där blinkningarna till nutid fungerar utmärkt. Det är djärvt och fräscht – man ser detta slags teater ofta i Tyskland, mera sällan i Sverige. Sammantaget: Stor teaterkonst!

 

Björn Gustavsson

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

En dag för kärlek sedan Romarrikets dagar

Tillägnad min älskade hustru Carolina Ek på St. Valentins dag 2014 Den 14 februari infaller den kalenderhögtid som i Sverige kallas för Alla hjärtans dag, och dagens namn ger oss det ...

Av: Carl Ek | Kulturreportage | 14 februari, 2014

Vladimir Oravsky blickar i systrarna Nina Marjavaara, Yvonne Teifell och Marie Lundströms dekolletage

Mina barn brukar fråga mig, vad har du gjort idag pappa? och jag svarar, läst en massa mail och funderat över om jag har råd att avstå från att svara ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 06 januari, 2013

Birger Norman - ett levande arv

Ett författarskap får aldrig reduceras till ett museiföremål. Litterära sällskap ska inte vara rädda att lyfta fram sina respektive skyddslingars kontroversiella och stridbara sidor. Inte minst därför att det är ...

Av: Gregor Flakierski | Litteraturens porträtt | 09 april, 2013

Stillbild ur The Flying Dutchman in Blue (2013) av Shaun Gladwell

Ett skepp kommer lastat med spöken

Det övernaturliga har alltid fascinerat människan. Självklart visar de sig även i konsthistorien, på varierande sätt i olika epoker, gärna ute på havet men även som spöksilhuetter i gamla fotografiporträtt ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 25 mars, 2015

Greed 1924

Den kompromisslöse extravaganten

Hollywood har alltid varit en plats för extravaganter. Men frågan är om någon slår Erich von Stroheim i extravagans. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att ingen slår ...

Av: Ulf Stenberg | Filmens porträtt | 31 mars, 2016

Författaren Kajsa Ekis Ekman

Döden i Gaza: tre böcker och en film

Kajsa Ekis Ekman om död, sexualitet, litteratur, och film i skuggan av ockupation och våld i Gaza.

Av: Kajsa Ekis Ekman | Essäer om litteratur & böcker | 26 augusti, 2017

Pilgrimresan

 När jag vandrade pilgrimsstigen på leden mot Nidaros Blåste plötsligt en vind upp vid bäcken i kröken på väg mot Rändåfallet Vinden tog i Och blåste rakt genom mig Och i vinden I vinden hörde jag rösten   Våga vara kvinna Jag ...

Av: Ragnwei Axellie | Gästkrönikör | 20 februari, 2013

Dikten – enskilt geni eller kollektiv kraft?

Hur har synen på diktandet och konsten förändrats från romantikens dagar fram till nu? Med denna essä vill jag genom tre lyriska författarskap från skilda tidsepoker jämföra tre olika diktverk: ...

Av: Gustav Borsgård | Essäer om litteratur & böcker | 01 oktober, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.