Bildåtervinnaren

Joachim Schmid har gjort konst av bortkastade bilder, reklam och vykort från världens alla hörn. Just nu pågår utställningen Photoworks 1982–2007 på Bildmuseet i Umeå. En utställning som vill väcka ...

Av: Marcus Sponthon | 10 mars, 2008
Allmänna reportage

Helen Schjerfbeck – Självporträttens mästarinna

Självporträtt har förekommit sedan antiken, men det var i samband med renässansen som de kom att utgöra en självständig genre. Självporträttet är en dialog mellan konstnären och den egna spegelbilden ...

Av: Lena Månsson | 18 mars, 2012
Konstens porträtt

Porträtt av fyra kraftfulla samekvinnor

En gemensam nämnare för de fyra samekvinnor som jag avbildar är att de är speciellt aktiva i samiska frågor eller har på annat sätt förtjänat att bli omnämnda. De varseblir ...

Av: Nina Michael | 24 oktober, 2013
Essäer om samhället

Foto Hugo Kuhlin

Paris (Strupen) av Hugo Kuhlin

Denna reseskildring skrevs av mig efter att jag och en vän hade besökt Paris tillsammans. Den skrevs för att jag kände för det och för att roa mig och min ...

Av: Hugo Kuhlin | 22 april, 2017
Utopiska geografier

Björn Gustavsson

Björn Gustavsson är i farten igen



Kulturhösten i Stockholm: här några av höjdpunkterna (det vill säga mina höjdpunkter: inga objektiva höjdpunkter…). Det kommer att handla om alltifrån konst till opera och film. 
Förhoppningsvis återkommer dessa "musikmiddagar" våren och sommaren 2016. Miljön är nämligen enastående – och ambitionerna lovar gott.

Men låt mig inledningsvis bara få ge en eloge till programplanerarna på Skansen för några välgjorda barn-evenemang under årets höstlovsvecka; dels gäller det programmen med sagor, sägner och spökhistorier i Moragården, framförda av en skådespelerska med förmåga att med små medel dramatisera och skapa spänning – och därtill i gedigen 1700-talsmiljö och med en sprakande brasa i bakgrunden som stämningsförhöjare (nyttig upplevelse för den unga skärm-generationen). Dels vill jag framhålla de väl arrangerade berättarstunderna i en granrisdoftande lappkåta med eld och kokkaffe i mitten och en samekvinna som sittande på en renfäll beskrev samernas liv i fjällen. Alltsammans präglades av autenticitet och suggestionskraft.

På konstområdet har begivenheterna varit många. På konstmuseet Artipelag, några mil sydost om stan, har huvudutställningen varit Den monokrona symfonin, bestående av enfärgade installationer, målningar m.m. inom konst, design och mode och med medverkan av en mängd både svenska och internationella konstnärer (utställningen pågår t.o.m. mars 2016).

Kazimir Malevitj monokrona målning "Svart kvadrat" – målad för precis hundra år sedan men än i dag häpnadsväckande modern – har genom åren blivit stilbildande för många som företrätt en mer eller mindre radikal estetik. Sammantaget djärvt och stimulerande på Artipelag i höst!

Salarna är tematiskt hängda, dominerade av svart, vitt, rött, blått, gult, grönt... Men det handlar här inte så mycket om monokronins historia utan mer om samtida monokroni inom design, mode, konst. Här medverkar en mängd både svenska och internationella samtida konstnärer. Den anorektiska flickan med lolitaattityd på affischen skickar dock fel signaler vad gäller utställningens innehåll.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Alltsammans är egentligen ganska sensationellt: en ensam mans vision – och vips byggdes här, några mil sydost om Stockholm, en flera tusen kvadratmeter stor konsthall – ett privatägt kulturhus, lika stort som Moderna museet, och som nästan genast placerat sig i topp inom det skandinaviska konstlivet och där de gränsöverskridande ambitionerna är högt satta. Artipelag, påkostat in i minsta detalj och omgivet av en hela 22 hektar stor tomt, har byggts för privata pengar och är alltigenom en skapelse av företagaren Björn Jakobsson; en visionär som enligt egen utsago på detta vis velat ge allmänheten "en vacker byggnad för konst- och kulturupplevelser i skärgårdsmiljö". De djärvt formade byggnaderna, omgivna av martallar, klipphällar och en långsträckt havsvik, kan påminna om antroposofernas spektakulära hus i Järna. Någon har kallat Artipelag för "Sveriges svar på Louisiana". Men man kan också associera till hypermoderna samtidsmuseer som exempelvis Maxxi i Rom, Tate Modern i London och Hamburger Bahnhof i Berlin. Som intendent har Björn Jakobsson handplockat en verklig auktoritet i branschen, nämligen Bo Nilsson – sedan länge en ledande person inom det skandinaviska konstlivet och tidigare chef på bland annat Moderna museet, Liljevalchs och konsthallen Charlottenborg i Köpenhamn. Artipelags uttalade ambition är att arbeta gränsöverskridande med både klassisk och modern konst och även sikta mot områdena design och konsthantverk. Ett besök här är alltid lika inspirerande – byggnaderna i sig är rena konstutställningen.

Fram till 17 januari kan man på Moderna museet i Stockholm se internationellt uppmärksammade Olafur Eliassons intressanta utställning med ljuskonst m.m. Jag såg hans hypermoderna installationer i London för snart tre år sedan: otroligt kreativt, spännande och egensinnigt. I de nu aktuella "verklighetsmaskinerna" skapar Eliasson både nya verkligheter och ifrågasätter vedertagna uppfattningar. Det handlar om vad vi ser, och om hur vi ser det vi ser. Det är lika snyggt som suggestivt. Eliasson är en experimentator; en konstnär som gärna redovisar konstens själva processer. I Berlin har han en stor studio med ett 90-tal anställda. Många av hans projekt vetter mot design och arkitektur.

Waldemarsudde har i höst producerat två omfattande utställningar, dels Still life med Karin Broos (pågår till 21/2), dels Symbolism och dekadens (fram till 24/1).

Karin Broos har länge fört en ganska undanskymd tillvaro i den svenska konstvärlden; kanske delvis för att hon bor i värmländsk glesbygd (där hon blivit kvar alltsedan sjuttiotalets gröna vågen-rörelse). År 2008 fick hon något av ett genombrott efter att ha ställt ut på Kristinehamns konsthall – faktiskt ett av Sveriges främsta landsortsmuseer.

Karin Broos kollektion på denna utställning domineras av målningar av kvinnor, ofta yngre, som mer eller mindre självförsjunkna, en smula bortvända, befinner sig i stämningsmättade, ytligt sett ganska rofyllda miljöer. Ändå finns där (med knappa antydningar) något oroande; en gnagande känsla av att allt inte står riktigt rätt till. Karin Broos låter modellerna behålla ett slags integritet – samtidigt som hon i någon mån låter ana en inre oro. Målningarna, sammanlagt ett sjuttiotal, har inspirerats av fotografier och har ett visst släktskap med fotokonst – men kanske än mer med Hammershöi och Hopper.

Det är spännande med en motivvärld som är både konkret och figurativ men samtidigt ändå har något abstrakt över sig; ett eftersinnande, närmast filosofiskt drag. (Under en samtalskväll i höstas, med Ulrika Milles som samtalsledare, sa Karin Broos för övrigt att hon starkt inspirerats av konstnärer som Munch, Bonnard och Sally Mann.)

Intendent Karin Sidén skriver i utställningskatalogen: "De återkommande och ofta tvetydiga uttrycken uppmärksammar betraktaren på vetskapen om att varje människa ytterst är ensam i sitt inre och för andra fördolda värld." Förutom en mängd fina reproduktioner finns i denna volym även intressanta texter skrivna av kritikern Ingela Lind och konstnärens dotter Sara Broos, verksam som filmare (inom kort blir hon förresten klar med en film om sin mamma).

Ingela Lind gör i katalogen en intressant parallell med Karl-Ove Knausgård; hon beskriver bådas förmågor "att med alla sinnen på spänn gestalta det vanliga och genom en förhöjning av vardagen få liv och död att hugga på nytt".

Den andra utställningen på Waldemarsudde, Symbolism och dekadens, är något spretig vad gäller tematik & hängning. Utställningen försöker ge en helhetsbild av epoken men lyfter samtidigt fram en rad konstnärer som mer eller mindre fallit i glömska. Tyra Kleebs sparsmakade symbolism hör till de spännande "återupptäckterna". Museets uttalade ambition att visa på symbolismens betydelse inte bara i Norden utan också i grannländerna kommer mindre till sin rätt vid ett utställningsbesök jämfört med om man fördjupar sig i utställningskatalogen: en påkostad bok som innehåller en rad initierade artiklar i ämnet. Margaretha Rossholm Lagerlöf skriver om symbolism och sagomotiv i svensk sekelskifteskonst ("motiven bland symbolismens anhängare var inte längre det man såg omkring sig, utan scener och gestalter man föreställde sig med slutna ögonlock, kanske till ljudet av musik"). Tomas Björk skriver om "Det besjälade landskapet" (mot sekelslutet blev begreppet 'stämning' centralt i konstdebatten") – och Johan Lundberg för fram bl.a. följande: "Som en konsekvens av sekulariseringen framstår konsten för Mallarmé och andra symbolister som ersättning för religionen. Poeten eller konstnären antar rollen som överstepräst i skönhetens och estetikens kyrka."). Bland många andra kan nämnas även Karin Sidén, som skriver om prins Eugen och hans förhållande till symbolismen ("naturen framstår i Eugens verk från denna tid mer som uttryck för själens inre landskap än som visuella förmedlare av en specifik nationell särart").

Symbolismen utgör en intressant motreaktion mot både naturalism och dåtidens snabba industrialisering. Delvis i efterromantisk anda – andra gånger psykoanalytiskt samtidsinriktad – djupdyker symbolismen i människans inre värld och blottar drömmar, minnen, känslor och stämningar. Och förträngningar: psykoanalysens tid närmar sig... För egen del beklagar jag att utställningen frångått kronologiskt och geografiskt perspektiv: den sammanlagda upplevelsen blir lite splittrad; besökaren får kanppast en generell bild av symbolismen (men å andra sidan: den genomarbetade katalogen ger desto mer). Är man intresserad av symbolismen kring förra sekelskiftet rekommenderar jag också Kristoffer Leanoders relativt nyutkomna Slut (Pequod press), där han ger en mycket bred och kompetent beskrivning av framför allt den litterära symbolismen.

Waldemarsudde – i dagsläget ett av stans mest vitala museer – arrangerar bland mycket annat också en programserie kallad "Musik på Udden"; ett slags musikalisk-litterär salong. Själv besökte jag huset en novemberkväll då Horace Engdahl läste nyskrivna texter, fragment – och spelade gjorde pianisterna Mats Widlund (som på 90-talet i Örebro svarade för en av senare decenniers mest avancerade kammarmusikserier) och Ann-Sofi Klingberg. Därtill medverkade cellisten Erik Williams och violinisten Anders Lagerqvist; i utsökt miljö framfördes bl.a. en Sibelius-romans, Alexander Skrjabins spännande Nocturne för pianotrio och – inte minst – Stravinskijs Våroffer; här i den ursprungliga versionen för fyrhändigt piano. Starkt: detta är musik som ur ruinerna efter första världskriget hamrar fram något verkligt nytt. Ett slags furiös futurism som i ivern att sopa bort hela den gamla världen samtidigt skapar en ny.

Horace Engdahl, som genom åren visat intresse för kortprosa, högläste med sedvanlig briljans (låt vara att jag några gånger kunde ana att han tvekade inför enstaka ord – som om han läste en text där bläcket knappt hunnit torka). Inför en så här pass stor och kräsen publik får all text ett slags oerhörd – men ändå påtaglig – resonans... I ett av fragmenten beskrev han själva skrivakten som ett slags andakt... Briljansens baksida – men endast någon enstaka gång: en elegans som vetter mot det preciösa. En av hans texter beskrev det tidiga 1900-talets radikala modernism vid bygget av Haga slott – en liknelse som dock haltar, eftersom det i Haga handlade om tillbakablickande klassicism. Jag reagerade på den detaljen eftersom det bryter av från den annars extremt koncisa, lärt resonerande stil som är Horace Engdahls signum.

Till våren väntar nya spännande utställningar på Waldemarsudde. I februari blir det vernissage för den omfattande "Ljusets magi – friluftsmåleri" (från sent 1800-tal och framåt), därefter blir det en Max Book-retrospektiv.

Stockholms största konstmuseum, Nationalmuseum, har sedan några år tillbaka stängt för renovering. Inte förrän 2017 beräknas museet åter öppna (den som vill kan följa projektet på adress www.svf.se). Nationalmuseum fortsätter under tiden att i andra lokaler ordna intressanta utställningar. Nu under senhösten öppnade en Rodin-utställning i Konstakademin (den pågår fram till 10/1). Den är visserligen inte särskilt omfattande, men det som visas i de tre salarna, framför allt skulpturer i kraftfull, dramatiskt naturalistisk stil, är högintressant – inte minst eftersom Auguste Rodin kom att betyda mycket för många nordiska konstnärer – vilket ges särskilt fokus i ett av rummen.

En härlig konstupplevelse var det också att nu på senhösten besöka Sven Harrys konstmuseum i Stockholm (alltsedan starten 2011 ett av stans intressantaste) och där se den välgjorda, brett anlagda Olle Olsson-utställningen (som kommer att pågå fram till 7 februari).

Olle Olsson, död 1972, arbetar i idylliserande och naiviserande stil. Man kan associera till Grünewald eller Linnqvist – eller till den senare Lennart Jirlow. Olle Olsson brukar ofta associeras med stadsdelen Hagalund – ett område med brokig egnahemsbebyggelse som mer eller mindre raderades ut under 60-talet (och bl.a. gav upphov till schlagern "Lyckliga gatan", med vilken Anna-Lena Löfgren 1968 gjorde en så formidabel succé). Olle Olsson blev Hagalunds besjungare. Han såg ett slags mänsklig charm i den lite oplanerat framvuxna och med åren lite sjaskiga stadsdelen – intryck som han sedan kom att erinra sig när han fann liknande motiv i Paris bohemkvarter... När större delen av Hagalund mot slutet av hans liv revs, blev han så upprörd att han i stort sett tappade lusten att måla.

På Sven Harrys finns mängder av målningar och skisser som lånats från en rad olika håll. Olle Olssons måleri är lekfullt, sympatiskt, fyllt av ett slags vänlig (om än något distanserad) värme inför omvärlden. Dessutom har det byggts upp en modell av den idag nästan helt försvunna stadsdelen. Olle Olssons eget hus undgick dock, mirakulöst nog, rivningsvågen och är sommartid ett fint konstnärshem att besöka.

Nu till några musikupplevelser, hösten 2015. Först gäller det den närmast lantliga belägna gamla malmgården Carlshäll, på västra Långholmen – ett etablissemang som på senare år rustats upp och som nu dessutom inlett en satsning på musik. Till konstnärlig ledare har utsetts ingen mindre än operasångaren och tonsättaren Carl Unander-Scharin. Under en rad kvällar i höst har det bjudits på en lyckad kombination av kulinarisk middag & sång och musik. Gästerna samlas först i den herrgårdsliknande byggnaden, där 1700-talsrummen påminner om Grythyttans gästgiveri – därefter, när efterrätten är uppäten och kaffet urdrucket, tågar man över en gårdsplan och hamnar i en jättelik sal byggd i fornnordisk stil; stället påminner om exempelvis Zornvillan i Mora och badläkaren Curmans nationalromantiska drakstil i dennes bevarade jättehus i Lysekil.

Den så kallade "brännvinskungens sal" (1877) här på Carlshälls gård, med fantastisk takhöjd och med utsikt mot Mälaren, passar ypperligt för konserter och akustiken är förvånansvärt generös. Det är dock inte första gången det musiceras i denna lokal, som 1877 uppfördes som "musik- och biljardsalong" och där säkerligen delar av stockholmssocieteten tumlat om en hel del för drygt hundra år sedan.

Denna höstkväll bjöds ett rikt varierat sångprogram – till och med en smula alltför disparat för att skapa den där speciella tätheten som mer sammanhållna klangbilder kan generera. Höjdpunkterna var dock många – bland annat fantastisk duettsång mellan basbaryton Staffan Liljas och tenoren Carl Undander-Scharin i Bizets drömska duett i Pärlfiskarna. Fina programpunkter var också då Staffan Liljas tolkade Mozartarian In diesen heiligen Hallen, Alexandra Zetterström-Büchel Bernsteins krävande Glitter and be gay och sköna mezzon Erika Tordéus i Rossinis passionerade melodik i Una vocce poro fa. Sångarna gjorde också flera utmärkta gemensamma framföranden – exempelvis av Taubes Så skimrande var aldrig havet. Som lyhörd ackompanjatör vid pianot medverkade Martin Hellström.

Förhoppningsvis återkommer dessa "musikmiddagar" våren och sommaren 2016. Miljön är nämligen enastående – och ambitionerna lovar gott. Konceptet påminner för övrigt om de kammarmusikdagar som brukar anordnas på Grythyttans gästgiveri i februari – men också om den numera nedlagda "spaghettioperan" Regina på Drottninggatan, där trerättersmiddagar och opera under rätt många år visade sig kunna attrahera många.

Stockholmsoperan har i höst sjösatt ännu en version av La bohème – här i en något spektakulär iscensättning som utspelas vid Stortorget i Gamla stan i Stockholm – och de fyra bohemerna har förvandlats till Kierkegaard, Grieg, Munch och Strindberg! Idén är fiffig – men som helhet tillförs La boheme snarare en kuriös inramning än att den i egentlig mening nytolkas. Greppet må vara kul – men föreställningen här nästan kantrar under tyngden av försöken att lokalanknyta denna typiskt italienska opera. Det är en uppsättning som vare sig är egentligen historicerande eller nytolkande (en del sådana kan bli riktigt starka – jag tänker på exempelvis Oslo-tolkningen för en del år sedan där Mimi slutade sina dagar som aidssjuk uteliggare mellan glittriga storstadsfasader à la new York; detta var innan bromsmedicinernas tid).

Librettot i denna en av världens mest spelade operor bygger på en roman av Henri Murger; boken ifråga skildrar bohemliv bland fattiga konstnärer i 1830-talets Paris. Leoncavallo komponerade ungefär samtidigt som Puccini en opera efter samma berättelse, men den överskuggades snabbt av konkurrentens framgångar. En spännande tanke: att en opera sätter upp de båda operaverken efter varandra, i följd, under en helkväll.

Librettot ges här i en ovanligt samtidsfräsch språkdräkt. Man kanske kunde tro att denna "romantiska" opera har en rätt städad språklig ton – men efter att ha tagit mig igenom originalet – låt vara i tysk översättning – har jag insett att tonen i Puccinis La boheme är påfallande frispråkig, för att inte säga skabrös.

Regissören José Cura (som även ansvarar för både scenografi och kostym) fick under en vandring i Gamla stan idén att iscensätta en "skandinavisk" La boheme. Sedan länge hade han varit fascinerad av Strindbergs Röda rummet. Möjligen kan man ana ett slags nordisk romantisering, faktiskt, i denna tappning. Alltsammans är snyggt – men det bränner inte riktigt till.

Här dukas med Aftonbladet och stadsporten är Danvikstull. Alltsammans är dockskåpsaktigt vackert och skulle snudd på ha kunnat vara sponsrat av Turistrådet. Yana Kleyn som Mimi och Daniel Johansson som Rodolfo/Strindberg var båda bra, utan att vara överväldigande – och detsamma gäller ensemblen i stort: väl sjunget, kanske aningen trevande i skådespeleriet, men ingenstans extraordinärt. Jo, möjligen: Sanna Gibbs tolkning av Tulla Larsen/Musetta sticker ut. Hon gör sin femme fatale-typ med radikalfeministisk stolthet: här möter en Carmen-aktig kvinna som självsäkert tar för sig och som inte hymlar med att hon gillar både sig själv och sitt leverne. Omgivningen må tycka vad den vill. Här bjuds en samtidsaktigt flörtig Musetta-tolkning.

Men sammantaget: inte en av de mest drabbande La bohème jag sett genom åren. Snyggt emellertid med alla projektioner av Munch-målningar som en del av scenografin...

Låt mig avslutningsvis få fiska upp några upplevelser ut höstens filmflod på svenska biografer. Amerikanen Richard Loncraines film Fem trappor upp, med Diane Keaton och Morgan Freeman, i underbar Bronx-miljö, är en av årets verkliga pärlor. En bagatell, måhända – innehållande en lika enkel som djup livsvisdom, men alltsammans förmedlat med underbart skådespeleri. Att kalla den bara "feel-good" vore dock att förråda filmens moral.

Den uppskrivna filmen 45 år (regisserad av Andrew Haigh) framstår i jämförelse som rena katastrofen. Inte ens Charlotte Rampling i huvudrollen lyckas avstyra ett haveri. En annan uppskriven film, Taxi Teheran, är också den rena bottennappet. Nästan aldrig ser jag så ointressanta filmer att jag lämnar salongen – men här var en sådan. Av vilket skäl den iranske så kallade mästerregissören så högt prisats för denna film framstår som obegripligt.

Så mycket bättre att som avslutning kunna nämna en film som förenar både dramatik, humor och djupa insikter om livets komplexitet: Woody Allens dramakomedi Irrational man, med underbart spel av Joaquin Phoenix som filosofiprofessor och Emma Stone som ännu en ung "Woody Allen-kvinna", präglas av såväl dramatisk täthet à la Match Point och den lite flanörmässiga stil som alltsedan Manhattan varit en så framträdande del i denna filmares flödesaktiga stil.

Björn Gustavsson

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Drömmar

Drömmar Björn Gustavsson drömmer om drömmarnas konst i litteraturen. Drömmen i den franska litteraturen Drömmar har alltsedan tidernas begynnelse varit en källa till både fascination och förbryllelse. Och numera finns ett ...

Av: Björn Gustavsson | Essäer om litteratur & böcker | 09 februari, 2007

”Johan på snippen han spelte klaver!” Bishop Hill, svenskhet på prärien III

När vi sitter på halmbalar mitt i den vackra parken i svenskbygdens Bishop Hill på prärien i Illinois USA och deltar i det traditionella firandet av Jordbruksdagarna och tillsammans med ...

Av: Benny Holmberg | Kulturreportage | 21 mars, 2014

Den elisabetanska teatern enfantes terrible

London var under drottning Elisabeth I:s tid en ytterst livlig och farlig stad fullt av krogar, prostituerade och äventyrare som kom från Europas alla hörn. Det stora folknöjet, förutom att ...

Av: Sofia Kangur | Essäer | 05 oktober, 2008

Gabriella Olsson

GULDGRYTAN KÖTTFÄRS AV 500gr PÅ LIDL.

Gör som följer:

Av: Gabriella Olsson | Gästkrönikör | 29 januari, 2016

Benjamin 17

Av: Håkan Eklund | Kulturen strippar | 10 december, 2011

Susann Wilhelmsson, Lyriskafton Bild Poetens Hemsida

Det är naturen, inte läkaren, som botar

Malmöbaserade poeten Susann Wilhelmssons femte diktsamling ”Hortulus” ansluter till en uråldrig tradition och presenterar dikter som sluter sig kring gåtor och hemligheter. Boken framstår för Tidningen Kulturens recensent Michael Economou ...

Av: Michael Economou | Essäer om litteratur & böcker | 08 januari, 2017

George Steiner, Gud och Konsten

Redan den gamle filosofen Leibniz frågade sig vad som var innehåll respektive förpackning, vad som var substans respektive katekes. Varför produceras konstverk? Är det nödvändigt att skriva dikter? Vem, utöver ...

Av: Bo I Cavefors | Agora - filosofiska essäer | 13 juni, 2014

Hänt i skvättet 8

 

Av: Mattias Kronstrand | Kulturen strippar | 18 november, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.