Berlinbiennalen är verklig

Medialiseringen av verkligheten framstår idag "som en serie dokument som snabbt avlöser varandra och producerar ett slags efterfrågan på verklighet - en passion för det reala - som de emellertid ...

Av: Anna Dubra | 05 september, 2010
Essäer om konst

Roberta och dagens rätt, ristorante Ristoria. Foto Belinda Graham

Ristoria - Italienska berättelser om mat, dryck och det goda livet

Ristoria är en riktig pärla i Göteborgs skattkista. Den här italienska drömmen har än så länge inte upptäckts av de stora turistskarorna – fast det lär inte dröja länge. Ristoria öppnade ...

Av: Belinda Graham | 13 december, 2017
Kulturreportage

Frances Hodgson Burnett

Du kan aldrig finna samma trädgård två gånger

Trädgården. Drömmen om den egna täppan. Paradiset på jorden. Edens lustgård eller Candides lustfyllda odlande i Voltaires upplysningsroman. Har du en boksamling och en trädgård så har du allt!

Av: Belinda Graham | 16 juli, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Dikter av Christer B Johansson

Tidens tand har tuggat kol i miljarder år för att kunna spotta ut en diamant smaragd. Musslan jobbar med sand i hundra år för att skapa en pärla. Ergo: Musslan ...

Av: Christer B Johansson | 16 maj, 2011
Utopiska geografier

56. Jenny



Lund har alt utom vattenSista flyttlasset hade gått. Jenny gick ett varv i lägenheten för att se om hon hade glömt något. Väggarna och golven såg annorlunda ut i de tomma rummen. Som om hon tidigare inte lagt märke till färgen på väggarna, sett det där skrapmärket på parketten i vardagsrummet, noterat hur ljuset mönstrade golvet i sovrummet. Hon dröjde en stund i hallen innan hon öppnade dörren till Majas rum. Egentligen hade hon bestämt sig för att inte tänka mer på vad hon gått igenom under den tid som hon bott här. Det hade hon redan ältat alltför grundligt, för mycket, och tankarna tog aldrig nya banor. De slutade i öppna varför. Så skulle det alltid vara. Men hon ville bara se rummet en sista gång. Det rum hon laddat med så mycket kärlek. Det rum som fått stå orört så länge. Det sista av Maja hade hon tänkt, men så var det ju inte. Det fanns massor av Maja kvar i Jenny.

Lutad mot dörrposten såg hon ut över det lilla, nu så anonyma rummet. Hon hade målat över den färgglada, djurmönstrade tapeten. Nu var rummet gräddvitt och luktade nytt. Hon tog upp mobilen ur fickan på sin svarta kappa för att leta fram numret till mäklaren, de skulle mötas på banken senare samma dag för att skriva under de sista pappren och lämna över nycklarna till de nya ägarna, men blicken föll istället på ett annat ord i kontaktlistan:

Barnmorska – Marianne. Det var över fyra år sen nu. Hon som varit så glad över Jennys unga ålder. Sagt att hon var i den bästa tiden för att föda barn, att hennes kropp skulle klara förlossningen, och tiden efteråt, så mycket bättre än alla trettioplusförstföderskor som annars dominerade mödravårdscentralen på Norra Fäladen. Tillsammans hade de lyssnat på hjärtljudens hamrande hovar i Jennys mage. Barnmorskans vänliga ögon som bara rymde glädje, inga farhågor eller förmaningar. En fristad att få vila i.

Förskolan – Kulans öppna förskola. Maja i tigerdräkt och ansiktsmålning som smetats ut över den högra kinden. Rutschkanan i kuddrummet, hennes kluckande skratt. Hur hon höll sig i ringens utkant, med lysande ögon när de sjöng och ”sittdansade”. Aldrig den som kröp in till mitten, men satt där, tung och lycklig.

Hemmakväll – Splitter av glas och turkisk peppar. Splitter av liv och skärvor, skärvor. Kroppen mot kroppen. Det onödiga. Det meningslösa. Det som aldrig skulle kunna hända. Inte i Lund, inte här, inte dem. Det värsta. Det som inte kunde ske. Det som skedde. Att aldrig få veta vem eller varför. Bara frågor i skärvor och splitter. Hon trodde aldrig att hon skulle känna sig hel. Nästan skuld av att känna så nu. Kanske borde hon inte? Kanske borde hon stanna här och sörja för evigt? Var det verkligen rätt att gå vidare? Hennes hand som höll i  rollern som målade över tapeten. Majas tapet. Nu ville den klösa, se om den hittade den där. Det gick inte att måla över, inte gömma bakom vitt. Som snö, den smälter, och det kommer att töa. Hon kommer alltid att finnas där. Ett lager under. Bara precis under huden. Huden i händerna som inte är ensam mer. Och pulsen som lugnar sig.

Polisen – Som hon satt sin absoluta tilltro till. Övertygad om att de skulle lösa allt, finna en förklaring, hitta den skyldige och nästan, ja nästan kunna ge henne Maja tillbaka. Som om de skulle kunna finna henne, gömd bland splittrorna. I mycket hade de gjort sitt bästa. Karin, hon med de varma ögonen och Patrik som verkligen kunde lyssna. Men sedan fick också polisen en helt ny innebörd för henne. Poliserna som jagat Asad. Poliserna som inte ville svara på hennes frågor, som så tydligt dolde och tröttnade. Poliserna som gjorde skillnad på folk och andra. De andra.

Kantor – Vad skulle Maja ha velat? Vilken musik brukade de dansa till? Vilka sånger sjöng hon på kvällen? Inte kunde man spela Eric Saade på en begravning, eller kunde man? Det fick bli ”Trollmors vaggsång” och ”En sång till friheten”. Gunnar, som kantorn hette, hade spelat lite taffligt, trubbigt på något vis, men det hade funnits en innerlighet  både i  hans anslag och i honom. Han hade inte värjt för henne, mött henne med öppen blick och tagit hennes önskemål på allvar. Och så hade han hittat en solist ur kyrkokören; Pernilla, med stadig, mjuk altröst som hade burit orden i sångerna ut och in i henne.

Terapicentrum – Två halvmåneformade, blå fåtöljer som stod vända mot varandra. Ett levande ljus i en smidd stake. Ett glas vatten på ett björkfanérbord. Årstiderna som skiftat utanför fönstret och inredningen som stått fast. Hon hade fått rita ett sorgdiagram, från barndomen till nu. Vilka sorger hade hon mött? Hur hade hon tagit sig ur dem? Vad hade hon lärt sig? Vilka sviter hade hon fått? Hon hade upptäckt att hon lärt sig att det inte hjälpte att bli arg. Aldrig. Vad tjänar det till? Ilskan endast ett läckage. Bättre att lägga sin energi på annat. Så hade hon insett att det inte var sant. I varje fall inte helt och hållet. Ibland fick man bli arg. Ibland måste man. Ibland är ilskan det enda. Magman. Lavan. Kraften.

Hon markerade kontakterna en efter en. Raderade. Öppnade kontaktlistan igen.

Asad – det var med honom som hon fått kraften åter. Någon och något att slåss för, att bry sig om, att tänka på. Han hade gett henne helt nya perspektiv och fått henne att se en bit av sin omvärld som hon tidigare blundat för. Och nu, det verkade som att han skulle få stanna. Hon kunde knappt tro det. När hon senast besökt honom, i sällskap med Erica, hade hon sett magman hos honom med. Den hade i och för sig alltid funnits där, men nu var den klarare, mer kraftfull. Antänd av hopp. Och hon smittades, kände kraften i ryggen, hans styrka, målmedvetenhet och blick. Han var bara en av många. Det gick att förändra, att påverka.

Asylgruppen – ett sammanhang. Den nya familjen. Alla dessa fantastiska människor som hon mött den senaste tiden. Människor vars naturliga mönster och vägar hon tidigare inte korsat i Lund. De var så olika men de ville åt samma håll. Under den korta tid hon haft dem i sitt liv hade de  tillsammans mött både lycka och sorg. Hon hade fått lära känna Ines, haft henne i sitt liv. Även om det bara blev en kort period visste Jenny att denna kvinna alltid skulle påverka henne. Det fanns ett före och efter Ines.

Erik – hon strök sin tumme över namnet. Han väntade på henne vid den nya lägenheten; en tvåa på Prennegatan som hon fått efter att äntligen kommit högst upp i LKF-kön.

”Du skulle ha tyckt om honom”, sa hon ut i rummet. Strök med handflatan mot väggen en sista gång. Sen stängde hon dörren till Majas rum, knäppte av mobilen och la tillbaka den i sin ficka. På två minuter hade hon genomlevt tre år av sitt liv.

Hon var inte böjd när hon gick ut; hon bar tvärtom sitt huvud högt, som en lycklig och stolt människa, för hon kände att hon ägt det skönaste, och ännu låg livet framför henne.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

dagen efter orden del 4

         

Av: Bröderna Blomqvist | Kulturen strippar | 04 maj, 2012

WASA

Segelfartygens storhetstid

Trots att jag inte kan ro, är jag mäkta stolt över alla sjömän i släkten. Samt väldigt begeistrad över fartyg i största allmänhet och undersköna segelfartyg i synnerhet. De tillhör ...

Av: Carsten Palmer Schale | Kulturreportage | 23 augusti, 2017

Jag har en mysig vision där alla på riktigt är lika mycket värda

  Inti Chavez Perez Foto: Linnea Svensson Jag har en mysig vision där alla på riktigt är lika mycket värda När P3:s kulturprogram Flipper mitt under säsongen bytte programledare föll valet på ...

Av: Kristofer Andersson | Övriga porträtt | 26 oktober, 2006

Konflikträdsla - civiliserad debatt

Sverigekännaren Susan Sontag ansåg att gemene svensk präglades av konflikträdsla. Varje civiliserad debatt kräver en åtminstone rudimentär förmåga att uttrycka sig både ärligt och nyanserat. Jag finner dels att Sontags ...

Av: Carsten Palmer Schale | Gästkrönikör | 12 november, 2017

Samisk fotograf fokuserar på Ryssland

Foto: Andreas Sarri. Intresset för ryska samer förde Andreas Sarri till Kola­halvön. Efter fyra resor, en utställning och en fotobok tar den samiske fotografen paus från kameran.   Det startade med att ...

Av: Ylva Maria Pavval | Porträtt om politik & samhälle | 10 december, 2010

Svensk Musikvår 17-20 mars 2016.

Kraftsamling för nutida svensk konstmusik

Efter närmare 25 år återuppstod festivalen Svensk Musikvår, 17-20 mars 2016. I Stockholm kunde man lyssna till framföranden av 250 musiker och närmare 50 svenska tonsättare. En riktig kraftsamling för ...

Av: Thomas Wihlman | Musikens porträtt | 26 mars, 2016

Omöjliga intervjuer. Hiro Kurosaki – genom Lilian O. Montmar - intervjuar Giuseppe Tartini

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Lilian O. Montmar | Musikens porträtt | 11 april, 2012

Sigrid Combüchen: romaner om samtiden kan bara bli en pastisch

– Det finns en sådan längtan efter att någon ska skriva den stora samtidsromanen, säger Sigrid Combüchen. De som längtar efter den är sällan medvetna om hur svårt det är att ...

Av: Håkan Lindgren | Kulturreportage | 29 september, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.