Sagan om det lilla hotellet

Det var en gång ett hotell. Det låg inte centralt men inte heller så långt bort från allting. Det var inte stort, men man kunde inte säga att det var ...

Av: Gregor Flakierski | 23 september, 2008
Utopiska geografier

Bokoholistiska bekännelser

  Hej, jag heter Jessica och jag är bokoholist (här svarar ni i kör: Hej Jessica). Det faktum att jag är bokoholist påverkar många delar av min tillvaro. Det kan mycket väl ...

Av: Jessica Johansson | 07 juli, 2011
Jessica Johansson

Percival. Två dikter

The Last Café, Krabi     I am sitting at The Last Café On the beach under the jungle trees In the dream of the world In the stream of the world While the angel eyes are watching ...

Av: Percival | 29 september, 2014
Utopiska geografier

66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar. Del 4

De omöjliga intervjuerna: Ernst Jünger Den tyske författaren Ernst Jünger (1895-1998) kritiserade i sitt författarskap maskinsamhället och 1900-talets ohejdade teknologiska framfart. Hans position var anarkens, ej att förväxlas med den emotionelle ...

Av: Carl Abrahamsson | 28 januari, 2011
Carl Abrahamsson

56. Jenny



Lund har alt utom vattenSista flyttlasset hade gått. Jenny gick ett varv i lägenheten för att se om hon hade glömt något. Väggarna och golven såg annorlunda ut i de tomma rummen. Som om hon tidigare inte lagt märke till färgen på väggarna, sett det där skrapmärket på parketten i vardagsrummet, noterat hur ljuset mönstrade golvet i sovrummet. Hon dröjde en stund i hallen innan hon öppnade dörren till Majas rum. Egentligen hade hon bestämt sig för att inte tänka mer på vad hon gått igenom under den tid som hon bott här. Det hade hon redan ältat alltför grundligt, för mycket, och tankarna tog aldrig nya banor. De slutade i öppna varför. Så skulle det alltid vara. Men hon ville bara se rummet en sista gång. Det rum hon laddat med så mycket kärlek. Det rum som fått stå orört så länge. Det sista av Maja hade hon tänkt, men så var det ju inte. Det fanns massor av Maja kvar i Jenny.

Lutad mot dörrposten såg hon ut över det lilla, nu så anonyma rummet. Hon hade målat över den färgglada, djurmönstrade tapeten. Nu var rummet gräddvitt och luktade nytt. Hon tog upp mobilen ur fickan på sin svarta kappa för att leta fram numret till mäklaren, de skulle mötas på banken senare samma dag för att skriva under de sista pappren och lämna över nycklarna till de nya ägarna, men blicken föll istället på ett annat ord i kontaktlistan:

Barnmorska – Marianne. Det var över fyra år sen nu. Hon som varit så glad över Jennys unga ålder. Sagt att hon var i den bästa tiden för att föda barn, att hennes kropp skulle klara förlossningen, och tiden efteråt, så mycket bättre än alla trettioplusförstföderskor som annars dominerade mödravårdscentralen på Norra Fäladen. Tillsammans hade de lyssnat på hjärtljudens hamrande hovar i Jennys mage. Barnmorskans vänliga ögon som bara rymde glädje, inga farhågor eller förmaningar. En fristad att få vila i.

Förskolan – Kulans öppna förskola. Maja i tigerdräkt och ansiktsmålning som smetats ut över den högra kinden. Rutschkanan i kuddrummet, hennes kluckande skratt. Hur hon höll sig i ringens utkant, med lysande ögon när de sjöng och ”sittdansade”. Aldrig den som kröp in till mitten, men satt där, tung och lycklig.

Hemmakväll – Splitter av glas och turkisk peppar. Splitter av liv och skärvor, skärvor. Kroppen mot kroppen. Det onödiga. Det meningslösa. Det som aldrig skulle kunna hända. Inte i Lund, inte här, inte dem. Det värsta. Det som inte kunde ske. Det som skedde. Att aldrig få veta vem eller varför. Bara frågor i skärvor och splitter. Hon trodde aldrig att hon skulle känna sig hel. Nästan skuld av att känna så nu. Kanske borde hon inte? Kanske borde hon stanna här och sörja för evigt? Var det verkligen rätt att gå vidare? Hennes hand som höll i  rollern som målade över tapeten. Majas tapet. Nu ville den klösa, se om den hittade den där. Det gick inte att måla över, inte gömma bakom vitt. Som snö, den smälter, och det kommer att töa. Hon kommer alltid att finnas där. Ett lager under. Bara precis under huden. Huden i händerna som inte är ensam mer. Och pulsen som lugnar sig.

Polisen – Som hon satt sin absoluta tilltro till. Övertygad om att de skulle lösa allt, finna en förklaring, hitta den skyldige och nästan, ja nästan kunna ge henne Maja tillbaka. Som om de skulle kunna finna henne, gömd bland splittrorna. I mycket hade de gjort sitt bästa. Karin, hon med de varma ögonen och Patrik som verkligen kunde lyssna. Men sedan fick också polisen en helt ny innebörd för henne. Poliserna som jagat Asad. Poliserna som inte ville svara på hennes frågor, som så tydligt dolde och tröttnade. Poliserna som gjorde skillnad på folk och andra. De andra.

Kantor – Vad skulle Maja ha velat? Vilken musik brukade de dansa till? Vilka sånger sjöng hon på kvällen? Inte kunde man spela Eric Saade på en begravning, eller kunde man? Det fick bli ”Trollmors vaggsång” och ”En sång till friheten”. Gunnar, som kantorn hette, hade spelat lite taffligt, trubbigt på något vis, men det hade funnits en innerlighet  både i  hans anslag och i honom. Han hade inte värjt för henne, mött henne med öppen blick och tagit hennes önskemål på allvar. Och så hade han hittat en solist ur kyrkokören; Pernilla, med stadig, mjuk altröst som hade burit orden i sångerna ut och in i henne.

Terapicentrum – Två halvmåneformade, blå fåtöljer som stod vända mot varandra. Ett levande ljus i en smidd stake. Ett glas vatten på ett björkfanérbord. Årstiderna som skiftat utanför fönstret och inredningen som stått fast. Hon hade fått rita ett sorgdiagram, från barndomen till nu. Vilka sorger hade hon mött? Hur hade hon tagit sig ur dem? Vad hade hon lärt sig? Vilka sviter hade hon fått? Hon hade upptäckt att hon lärt sig att det inte hjälpte att bli arg. Aldrig. Vad tjänar det till? Ilskan endast ett läckage. Bättre att lägga sin energi på annat. Så hade hon insett att det inte var sant. I varje fall inte helt och hållet. Ibland fick man bli arg. Ibland måste man. Ibland är ilskan det enda. Magman. Lavan. Kraften.

Hon markerade kontakterna en efter en. Raderade. Öppnade kontaktlistan igen.

Asad – det var med honom som hon fått kraften åter. Någon och något att slåss för, att bry sig om, att tänka på. Han hade gett henne helt nya perspektiv och fått henne att se en bit av sin omvärld som hon tidigare blundat för. Och nu, det verkade som att han skulle få stanna. Hon kunde knappt tro det. När hon senast besökt honom, i sällskap med Erica, hade hon sett magman hos honom med. Den hade i och för sig alltid funnits där, men nu var den klarare, mer kraftfull. Antänd av hopp. Och hon smittades, kände kraften i ryggen, hans styrka, målmedvetenhet och blick. Han var bara en av många. Det gick att förändra, att påverka.

Asylgruppen – ett sammanhang. Den nya familjen. Alla dessa fantastiska människor som hon mött den senaste tiden. Människor vars naturliga mönster och vägar hon tidigare inte korsat i Lund. De var så olika men de ville åt samma håll. Under den korta tid hon haft dem i sitt liv hade de  tillsammans mött både lycka och sorg. Hon hade fått lära känna Ines, haft henne i sitt liv. Även om det bara blev en kort period visste Jenny att denna kvinna alltid skulle påverka henne. Det fanns ett före och efter Ines.

Erik – hon strök sin tumme över namnet. Han väntade på henne vid den nya lägenheten; en tvåa på Prennegatan som hon fått efter att äntligen kommit högst upp i LKF-kön.

”Du skulle ha tyckt om honom”, sa hon ut i rummet. Strök med handflatan mot väggen en sista gång. Sen stängde hon dörren till Majas rum, knäppte av mobilen och la tillbaka den i sin ficka. På två minuter hade hon genomlevt tre år av sitt liv.

Hon var inte böjd när hon gick ut; hon bar tvärtom sitt huvud högt, som en lycklig och stolt människa, för hon kände att hon ägt det skönaste, och ännu låg livet framför henne.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder
Erik Johan Stagnelius

Bortom skuggorna av eländet

Ett kärleksfullt och ökat intresse för Stagnelius dikter har kunnat uppfattas under de senaste decennierna. Så mycket har hänt, så mycket publicerats att fler människor fått möjligheter att bättre tillgodogöra ...

Av: Michael Economou | Essäer om litteratur & böcker | 25 februari, 2015

Älskade HANS-ÅKE

De hade varit och sett en film på Filmstaden ; Solstorm. Den var inte så bra som de förväntat sig efter boken. Klockan 20.55 satte de sig på en buss mot ...

Av: Ingalill Enbom | Utopiska geografier | 25 januari, 2010

Nationalteaterns gyllene krona.  Foto: Belinda Graham.

Národní divadlo – Nationalteatern är folkets teater i Prag

Det vimlar av små skolbarn på besök på Nationalteatern i Prag, som på tjeckiska heter Národní divadlo. Entusiasmen och stoltheten över teatern går inte att ta miste på. Den duktiga ...

Av: Belinda Graham | Resereportage | 10 Maj, 2015

Beredning av kaffe i en enkel restaurang i Gondar, Etiopien. Foto Tarja Salmi-Jacobson

Kaffe, gudarnas dryck från Etiopien

Det berättas att en etiopisk vallpojke på 900-talet skulle ha upptäckt att när hans getter åt kaffebuskens bär och blad blev de alltid pigga samma kväll. Kaldi, som pojken hette ...

Av: Tarja Salmi-Jacobson | Kulturreportage | 12 april, 2016

”Det verkliga är det enda som kräver någonting av oss.”

Under sitt arbete med en bok om den svenska litteraturen ställde den ryska litteraturvetaren Diana Koblenkova några frågor till författaren Einar Askestad. Hans svar utvecklades till en kommentar till den ...

Av: Diana Koblenkova | Litteraturens porträtt | 06 november, 2014

Litterära gåtor, fiktionens verkligheter. Om Kristian Petris Träsket

Filmaren och författaren Kristian Petri skriver i en essä om sin fars död i Dagens nyheter hösten 2011 om bokprojektet som senare mynnade ut i den 83-sidiga bokpärlan Träsket. I ...

Av: Klas Lundström | Essäer om litteratur & böcker | 08 Maj, 2013

Färdigbokad och sommarfin Where the action is, Göteborg, 28 juni 2011

Sitter och lyssnar på den avancerade funktionen Where the action is-lista på Spotify. Tankarna flyger iväg till en tid när jag stod vid en liten bänk i skivaffären i min ...

Av: Lena Lidén | Kulturreportage | 08 juli, 2011

Ingen äger Emily Dickinson! (Om klassiker och kanon del III)

Min Emily Dickinson Emily Dickinson och det autonoma poetiska rummet: kampen för integritet och självständighet, och den sublimerade längtan till den andreJag ska börja med att tolka Emily Dickinsons ...

Av: Lidija Praizovic | Essäer om litteratur & böcker | 28 juni, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts