J. M. G. Le Clézio, Hunger i Nobelklass

Jean-Marie Gustave Le Clézio. Foto: Jacques SassierNobelpristagaren J. M. G. Le Clézio är en mycket produktiv författare. Senaste romanen publicerades den andra oktober av Gallimard: Ritournelle de la faim (ungefär: ...

Av: Daniel Pedersen | 13 oktober, 2008
Essäer om litteratur & böcker

Bild: Hebriana Alainentalo

Det uppbrutna

Texterna som här följer är ett slags mini-essäer och fungerar till största del som ett slags introduktioner till några av de författare som haft/har stor betydelse för min litterära värld ...

Av: Göran af Gröning | 16 juni, 2016
Essäer om litteratur & böcker

Hon drar pennan över världens kropp

Redan i sin boks huvudtitel har hon gjort oss till fåglar för att vi skall bli poetiska. llustration: Kristina T helin Att läsa dig - Helene Cixous Så många ord ...

Av: Eleonora Bru | 12 augusti, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Marcellos död av Bo Bjelvehammar

Allt har en början, denna berättelse börjar vid floden, som söker ett större vatten, det går att se bergen, sluttningarna som färgas i olika nyanser av grönt, av sol och ...

Av: Bo Bjelvehammar | 13 oktober, 2014
Utopiska geografier

54. Erik



Lund har allt utom vattenErik skrev. Ord efter ord. Sida efter sida. Fingrarna värkte av att spreta över tangentbordet hela dagarna, han var frusen ända in i märgen av allt stillasittande. Han satt hemma och skrev, hans lilla etta på femte våningen var perfekt för ändamålet. En gång varannan timme gick han upp och hämtade en ny kopp kaffe, var femte timme åt han pasta eller fil och mackor. Han hade aldrig varit så fokuserad i hela sitt liv. På kontoret var det för mycket som distraherade; kollegor som kom förbi och skulle prata, kaffe som skulle drickas, gemensamma luncher och seminarier och möten. Men i lägenheten fick han vara helt ifred.

Erik hade aldrig trott att pappa verkligen skulle hjälpa Asad. Erik hade, ärligt talat, frågat pappa mest för sin egen skull. Det kändes alltid bättre när man försökt. Det där som de brukade säga, de som visste, om att det är bättre att våga och misslyckas än att inte våga och undra om man skulle ha lyckats. Han hade inte levt så mycket efter den devisen tidigare. Han hade varit feg, varken mer eller mindre. Och därigenom inte lyckats med någonting. Men ända sedan han hade börjat våga, ända sedan den där genomregniga dagen när han helt desperat plingade på Ingrids dörr, hade saker börjat röra på sig. Han vågade. Och han lyckades.

Han läste igenom de sista tre sidorna av uppsatsen, de han hade skrivit idag, en sista gång. Skrollade så att orden rann över skärmen. Femtio sidor snart. Sedan tryckte han på spara, stängde dokumentet, och bifogade det som fil till Olof, en och en halv timme innan deadline. Han pustade ut. Kroppen var alldeles darrig efter de senaste dagarnas instängdhet. På kvällarna brukade han gå till Jenny, ibland stanna över natten. Det var de få gångerna han gick utanför dörren till sin lägenhet. Han sov nästan ingenting, men det var som att kroppen inte riktigt kunde känna trötthet längre. Han ville bli klar med uppsatsen, och han ville vara med Jenny. Något annat fanns inte i hans liv just nu.

Han visste att pappa, eller Sällskapet, hade hjälpt Asad på något sätt, men han vågade inte fråga hur. Asad var kvar i Sverige, i alla fall än så länge. Pappa hade levererat och nu måste Erik leverera. När han först fick veta att Asad tillfälligt fått stanna jublade Erik. Därefter blev han alldeles kall inuti. Glad förstås, men också enormt pressad. För det betydde att han måste infria sin del av dealen. Allra först kändes det som ett gigantiskt berg som reste sig framför honom, ett som han måste bestiga fast att han inte hade en chans att klara sig ända till toppen. Men han var beslutsam. Ingrid hjälpte honom med ämnesvalet, de satt många timmar och resonerade och till slut tyckte att han att han hade fått fram något som han kunde börja bygga vidare på. Sedan dess hade han bara skrivit. Gått lovar till Universitetsbiblioteket för att hämta böcker och artiklar, gått omvägen runt Ica och så hem igen. På kvällen brukade hans ögon svida och nästan tåras. Jenny bara log åt det.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Han reste sig från datorn, knöt och spärrade upp fingrarna några gånger för att de hårt ansatta händerna skulle förstå att det var dags att slappna av. Ute hade det börjat snöa. Stora mjuka flingor som föll och föll. Han kunde varken se mark eller hustak genom fönstret från där han stod, visste inte om den la sig på marken. I fönstren på huset mittemot, ett likadant hus som hans eget, fanns trekantsljusstakar och stjärnor. Fler stjärnor i år än förra året, folk började nog tröttna på ljusstakarna. Han mindes den där kvällen för över ett år sedan när han sjönk ner med ryggen mot ytterdörren och såg julstjärnorna och ljusstakarna blinka retfullt mot honom där ute. Som att de var världen, en värld han inte deltog i. Så kändes det då. Nu kände han sig i allra högsta grad deltagande, trots att han tillbringat den senaste månaden instängd i sin lägenhet med böckerna och uppsatsen. Han hade Jenny. Han hade Ingrid och asylgruppen och andra människor. Människor att hälsa på när de möttes på stan. Människor att någon gång krypa in i samma rum som och känna sig alldeles som hemma med.

Två timmar senare var han på väg mot villan i Professorsstaden, nyduschad så att det isade i hårbottnen av kylan. Det var mer än fem timmar kvar till tolvslaget men redan hördes spridda smällare och då och då blinkade den rosa, snötäckta, himlen till. Han log. Han kunde inte låta bli. Det kändes roligt att besöka mamma och pappa idag. Han kände sig stilig i sin kostym och nöjd med dagens arbete. Han såg henne på långt håll. De skulle träffas i korsningen vid Botaniska trädgården och hon var redan där. Svart kappa täckt med snö. Han log mot henne. Han kunde inte låta bli att le när han såg Jenny, mungiporna åkte upp som av en reflex varje gång.

”Hej”, sa han, hittade hennes mun någonstans mellan mössans kant och jackkragen.

”Hej.”

Hon log också, det kände han under kyssen. Båda hade så stora tumvantar att det knappast gick att hålla hand, men de gjorde ett försök. Deras otympliga händer klamrade sig fast vid varandra så gott det gick, medan de promenerade de två kvarteren till mammas och pappas hus.

Mamma måste ha sett dem genom fönstret, för hon slog upp ytterdörren på vid gavel innan de ens hade kommit fram till den.

”Välkomna!” sa hon. ”Och det här är Jenny förstår jag.”

Jenny sträckte fram en hand, men mamma tog ett steg närmre och kramade om henne. ”Så roligt att äntligen få träffa dig!” sa hon.

Erik kunde se att hon var på sitt allra mest uppspelta humör. Han log lite mot Jenny och ryckte på axlarna så att hon skulle förstå att det inte var något att bry sig om. Jenny log tillbaka, innan hon med hjälp av mammas lätta hand på ryggen föstes in i vardagsrummet där pappa väntade med champagne.

”Vi smygstartar lite fast att klockan inte är tolv än på några timmar”, sa han och hälsade på Jenny med ena handen medan han gav henne ett champagneglas i den andra. Klara var inte hemma. Det var som vanligt. De senaste fem nyårsaftnarna hade hon firat på teknologbalen på AF-borgen.

Strax därpå kom två par till, mammas och pappas vänner, och Erik och Jenny slapp lite av deras odelade uppmärksamhet och kunde betrakta dem från sidan istället. Ljudnivån höjdes, i köket ångade det från spisen så att fönstren blev immiga, mammas nyårsdukning gick i svart och guld var onekligen imponerande. Allt var som det brukade på nyårsaftnarna, fin middag med föräldrarna och deras vänner. Och Erik. Men Jennys närvaro fick honom att känna sig som att det här var precis vad han ville ha. Det hade inte känts svart inuti när han gick genom Lundagård idag, när han såg de balklädda människorna där som skrattande gick mot AF-borgen. Ensamheten hade inte gripit honom, inte utanförskapet. Nej, idag kändes det som om han inte ville vara någon annanstans än just här, med Jenny.

Det var bara en kvart kvar till tolvslaget och de skulle precis gå ut i hallen och börja trä på sig termobyxor och curlingskor och jackor och mössor och halsdukar när pappa stoppade drog undan Erik.

”Kom Erik”, sa han. ”Jag har en sak att säga dig innan det här året går över i nästa.”

De lämnade de andra i hallen och gick in i matsalen igen, där pappa med stora gester hällde upp var sitt glas champagne. Erik försökte le tillbaka mot pappa, men på något sätt gjorde pappas uttalande honom snarare orolig än glad. Pappa däremot, han log. Han lutade sig förtroendefullt fram mot Erik, tittade honom i ögonen.

”Jo, det är så att Olof ringde mig i eftermiddags och sa att du har kommit en god bit på väg i din forskning. Han tyckte att det verkande mycket lovande. Och jag kan inte annat än att hålla med.”

Han gjorde en liten paus, tittade på Erik. Erik såg Jenny närma sig från vardagsrumshållet, med jacka på sig. Hon stannade obeslutsamt när hon såg Erik och pappa. Erik försökte fånga hennes blick men hon låtsades inte se honom. Pappa fortsatte, nästan viskande:

”Det är verkligen på tiden Erik, att du, som ung och lovande forskare, också får träda in i Sällskapets sällsamma värld. Till nästa möte ska jag ta med mig dig som gäst, och jag är nästan säker på att du, med lite hjälp från de vänner som idag har firat in det nya året med oss, kommer att bli invald.”

Erik visste inte vad han skulle säga. Han behövde inte heller säga något, för nu ropade mamma från hallen och pappa höjde glaset med ett konspiratoriskt leende mot Erik:

”Skål för din framtid i Sällskapet!” viskade han och svepte innehållet i glaset.

Erik visste att han borde känna sig smickrad. För ett halvår sedan hade han varit rörd till tårar av pappas lilla tal, han hade kastat sig i pappas famn efteråt. Men när han nu stod där ute på den välbekanta, snötäckta gräsmattan med huvudet uppvänt mot himlen och Jennys hand i sin, kunde han inte låta bli att känna visst obehag vid tanken på allt som hade med Sällskapet att göra: hemlighetsmakeriet, de skumma silverbägarna och historierna som omgav dem, de frackklädda herrarna som höll varandra om ryggen. Alla som skulle hållas utanför. Jenny till exempel. Och där, nästan precis när raketerna smattrade med sådan intensitet att det inte kunde betyda annat än att klockan hade slagit tolv, där någonstans visste han plötsligt säkert. Han skulle inte följa med pappa till Sällskapet. Han hade sin samhörighet någon annanstans. Han kände Jennys blick på sin kind och tittade tillbaka. Hennes ögon log. Jenny enkom var egentligen sällskap nog, tänkte han, när han lutade sig fram mot hennes ansikte.

Ur arkivet

view_module reorder

Thomas Wiberg. (...och Guden är Jag!)

Jag: 36. (Wow!) Yrke: Livet. Döden. Och ganska mycket där emellan... Om vi kommer att ses? Tids nog.       (...och Guden är Jag!)   1. Länge var det svart. Känslan av fångenskap. Krävande slem och stank omgav, och ...

Av: Thomas Wiberg | Utopiska geografier | 31 oktober, 2011

Metaltown 2013 – en nära-döden-upplevelse?

Årets Metaltownfestival bjöd på allt man kan önska sig av en festival: Bra musik, sol, glada festivalbesökare och god mat! I detta festivalreportage beskriver Linda Olsson varför Metaltown är en ...

Av: Linda Olsson | Essäer om musik | 03 augusti, 2013

Moral og moralske verdier

Rent allment er det slik at folk som arbeider med moral og teorier om moral, er opptatt av at det gis et rimelig klart skille mellom moral på den ene ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 02 december, 2010

Väntan som finns

Det som finns finns i väntan rör oss och blir till. Väntan på vad? På vem? Du är ett ensamt korn som faller och faller. .. Träden i oktober flammar och fäller sina ...

Av: Bo Gustavsson | Utopiska geografier | 27 juni, 2010

Var Franz Liszt vår första popstjärna?

Var det någon som trodde att det är något nytt och speciellt för vår tid att ungdomar campar utanför en konsertlokal i flera dagar för att få en glimt eller ...

Av: Lilian O. Montmar | Musikens porträtt | 07 november, 2011

En moralisk historia

Mandy Rice-Davies har avlidit sjuttio år gammal efter att länge ha kämpat mot cancern, meddelar BBC. Om omständigheterna hade varit annorlunda, påstår någon som kände henne, hade hon kunnat bli ...

Av: Ivo Holmqvist | Övriga porträtt | 29 december, 2014

Klyv P1 i två delar!

”På minuten” var en gång i tiden för mycket länge sedan ett gediget program med Moltas Eriksson, Stig Järrel, Margareta Krook och Catrin Westerlund. I dag har denna lysande kvartett ...

Av: Bertil Falk | Gästkrönikör | 22 mars, 2013

Helvete och annan mörk samtidskonst

Utställningen “Helvete” på Liljevalchs Konsthall är ännu en i raden av utställningar som under det senaste året har utforskat mörkret i konsten. Tidigare i år har bland annat “Nordic Darkness” ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 23 oktober, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.