Beatrice Månsdotter

Förändrat landskap

Den dagen gick hon förbi det lilla torget på en slingrig gata bland kullerstenarna. När husen skymdes av trädens blommande grenar, och värmen gjorde kroppen tyngre. Husen klättrar på bergssidan ...

Av: Beatrice Månsdotter | 02 december, 2016
Gästkrönikör

Med märkta kort

De senaste veckorna har det varit mycket snack om förebilder. Framförallt i media i och med konflikten mellan bloggaren Isabella Löwengrip och journalisten Quetzala Blanco. Löwengrip ansåg att Blanco romantiserade ...

Av: Joakim Lindén | 26 oktober, 2011
Essäer

Abu Casems olycksbärande tofflor - en arabisk saga

Lumina av Guitton [Denna saga är mycket gammal och av syriskt ursprung. Det finns många varianter av olika längd och med fler eller färre detaljer, såsom det sig bör i ...

Av: José Luis Ramírez | 27 augusti, 2008
Utopiska geografier

Carl R. Westerling – Det halva fotografiet

Jag föds under det sista året av det glada åttiotalet i en förort sydost om Stockholm. Men växer upp och går i skolan gör jag nere i Södermanland, ständigt omfamnad ...

Av: Carl R. Westerling | 10 september, 2012
Utopiska geografier

49. Asad



Lund har allt utom vattenDe tog mig tidigt en måndagmorgon. Jag hade precis ätit frukost och återvänt till cellen. Jag ansträngde mig för att äta ordentligt trots att maten växte i min mun. Jag tänkte på vad min syster hade sagt i drömmen. Att jag måste äta och bli stark så att jag orkade strida. Jag fick ner tre ostsmörgåsar och lite yoghurt med flingor. Svensk morgonmat. En av kvinnorna som jobbar på avdelningen kom och ställde sig dörröppningen till cellen.

”You have a visitor Asad.” sa hon.

Hon ansträngde sig för att se oberörd ut men vek undan blicken när jag såg på henne. Jag tittade på Khalil som låg i sin säng. Han hade lagt ifrån sig boken och såg allvarligt på mig. Sen skakade han långsamt på huvudet.

”Who is it?” frågade jag.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

”I don’t know. A woman.”

”What does she look like?”

”Come on Asad,” sa hon och log ansträngt. ”Don´t be ridiculous.”

Jag visste att det var en fälla. Personalen på flyktingfängelset gjorde så. De lockade ut den olycklige från avdelningen så att vi andra inte skulle höra skriken och känna skräcken. Yasirs våldsamma bortförande inför allas ögon hade varit ett misstag. Något de inte tänkte upprepa igen.

”If you want me, you have to get me here,” sa jag och spottade på golvet för att visa att jag menade allvar.

Kvinnan log inte längre, utan tittade kort på mig innan hon gick sin väg igen. Jag väntade.

Khalil klev upp ur sängen och ställde sig framför mig. Han la ena handen på min axel och såg mig i ögonen.

”Good Asad. Don´t let them take you without a fight. Kick and scream at the airport. Maybe they won't fly you then. Be strong now.”

Jag nickade och la min hand på hans arm.

”I'm sorry my friend.” Hans röst stockade sig. ”I don´t want to see this … sorry. I see you again. Inshallah.”

”Inshallah,” svarade jag och kände hur torr i munnen jag var.

Sen gick Khalil och jag stod ensam kvar.

Jag koncentrerade mig på att andas och väntade. Kom nu då, kom nu då. Och de kom. Det var fyra gränspoliser. Jag skulle inte ha en chans men jag ville ändå göra motstånd. Minnesbilder från sjukhuset i Lund fladdrade förbi. Batongerna, pepparsprayen. Italien, Libyen, Frankrike och Sverige. Listan var lång. Sparkar och slag. Det finns ingen stat, inget land som inte vill misshandla mig. Det fanns ingen fristad för oss. Jag kan det här, jag kan det här. Jag kan det här.

Sen var de över mig. Jag tror att jag skrek. Något träffade mig i huvudet när jag föll och dova dunsar for igenom mig. Jag visste att det skulle göra ont. Inte nu, men senare när min kropp inte längre var i chock. De tryckte ner mig på mage mot golvet och jag försökte streta emot så gott det gick. De skrek åt mig på svenska och fortsatte att slå mot min rygg, mina ben och mitt huvud. Inga batonger. Det är bra, tänkte jag. Då läker jag snabbare. Poliserna var tvungna att bända mina händer bakåt för att få på mig handbojorna, och först då slutade jag sprattla.

Jag satt tyst i bilen när de körde mig till flygplatsen. Jag tänkte på flyktingförvaret i Italien och undrade om jag skulle få möjligheten att fly när jag landade i Rom. Kanske skulle jag kunna slita mig och springa ut från flygplatsen, ut i staden. Men vad väntade då? Ett liv i parker, på gator, med andra som jag, i ständig rädsla. Det var inget liv.

Jag sprattlade och skrek när de lyfte ombord mig på planet. Passagerarna hade inte klivit på och kabinen var tom. Poliserna skrek åt mig och slog mot mina knäveck för att få mig att sitta ner i sätet. Tillslut lyckades de trycka ner mig och hålla fast mig. Min kropp kändes som gummi och jag orkade inte streta emot mer. Flygvärdinnorna iakttog mig under tystnad när jag grät och jag undrade om de också hatade mig. Hur kunde de annars bara stå och se på?

Piloten kom ut från cockpiten för att se vad som pågick.

”Your name is Mikael Jenssen. Your wife´s name is Hanna Jenssen. You have two Children. Camilla and Caper,” skrek jag åt piloten.

Han tittade storögt på mig. Sen pratade han upprört med poliserna. Jag blev själv överraskad över mina ord och det var inte förrän efter jag uttalat dem som jag kom ihåg var de kom ifrån. Det var min systers ord. Namnen, de var det sista hon sagt till mig i drömmen. Poliserna och piloten fortsatte att tala upprört med varandra samtidigt som piloten skakade på huvudet. Han såg rädd ut. Efter någon minut tvingade poliserna upp mig på fötter och de ledde mig ut ur planet igen.

Den ena polisen var stor och hade rakat huvud. Han gav mig ett hårt slag i magen innan de puttade in mig i bilen igen. Jag böjde mig framåt och hostade länge men smärtan blandades med en smak av seger. Med hjälp av min syster hade jag vunnit över staten, över polisen. Det var en tillfällig seger men den visade mig att jag kunde vinna så länge jag fortsatte att kämpa.

De satte mig i ett litet rum när vi kom till polishuset.

”How do you know the name of the pilot's family?” frågade man mig.

Jag log mot dem och var tyst. Poliserna var ursinniga. De sa att jag inte skulle få äta eller sova förrän jag svarade på frågan. Till slut svarade jag.

”I´m stronger than you, you and you,” sa jag och pekade på poliserna i tur och ordning. ”That's why I know things. I have a name. My name is Asad and you will never break me.”

De hade inget mer att säga och jag leddes till en cell. Den var liten och trång och på golvet låg en madrass av blankt gummi. Det lilla fönstret var öppet och den kyliga luften fick mig att huttra. Men det gjorde inget. Jag kände mig stark och levande trots att min kropp värkte.

Jag förstod nu varför de behandlade mig så här. Polisens misshandel, alla veckor jag hade suttit inlåst. Allt hade ett syfte. Det var ett straff för att jag försökte. För att jag kämpade. De var tvungna att bryta ner mig för att få mig dit de ville. För bara på det sättet kunde de försäkra sig om att jag aldrig mer skulle återvända. Aldrig mer sätta min fot i det här landet. Men jag hade rätten på min sida. Länder och gränser var något påhittat. Jag är inte påhittad, jag är en människa, jag är Asad. Jag har rätt att få bo och resa var jag vill.

Något nytt hade fötts inuti mig. Det satt straks nedanför mellangärdet. Det var känslan av frihet. En frihet som inga fingeravtryck eller taggtrådsstängsel kunde ta ifrån mig. Det var bilden av Jamal i gryningen, levande och stark, med en rykande tekopp i handen. Han log och visade alla sina vita tänder. Det var Erika, med armarna runt Emil, när det satt vid Jennys köksbord. Det var den gamla kvinnans blick när hon baddade min panna efter flykten från polisen för ett helt år sedan. Det var min systers ansikte som jag en gång glömt men som jag nu föralltid bar med mig. Alla de som verkligen sett mig. Skådat in i mitt hjärta och mött mig. Det var kraften från dem som växte i mitt bröst. Det kan inte tas ifrån mig.

Den insikten gör mig stark. En dag ska jag få leva i fred och frihet tillsammans med min syster. Vägen dit är svår och smärtsam, men jag ska klara det. Kanske innebär det att jag blir tvungen att leva helt utanför deras system och kontroll. I så fall får det bli så. Jag lovar mig själv att aldrig leva på knä.

Ur arkivet

view_module reorder

Fragment av surrogatpyret VIII

Fragment av surrogatpyret VIII Å då tänkte ja så här, lite lomrut, mens ja skwompande tjasa upp på bron i den sjuka stanken från dom nyflådda hudarna å pissrååtan å ja ...

Av: Nikanor Teratologen | Teratologisk sondering | 20 november, 2007

Sarojini Naidu – poet och hjältinna i den indiska frihetskampen

”Söker du skydd eller stöd, kom till oss! Jag ger, till hela världen, friheten i detta Indien, som aldrig dog i det förflutna, skall vara oförstört i framtiden och kommer ...

Av: Annakarin Svedberg | Litteraturens porträtt | 27 augusti, 2014

Det allvarsamma valet Om den litteräre enstöringen

"I sanning, ingen blir vis som inte känner mörkret." ( Hermann Hesse) Postulatet att en författare måste vara död för sin omgivning för att därigenom kunna betrakta, kommentera och till sist omvandla ...

Av: Mattias Lundmark | Essäer om litteratur & böcker | 14 februari, 2012

Forstå versus forklare

Innledning Vitenskapelige forklaringer inntar en sentral plass og spiller store roller i moderne samfunns selvforståelse, der konsepsjonens om forutsigbarhet i handling står sterkt. I alle fall om en skal tro på ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 06 oktober, 2014

Ezra Pound

Dag Hammarskjölds stora insats för poesin: frigivningen av Ezra Pound

I Dag Hammarskjölds magnifika livsverk finns ett lite udda inslag. Under sin tid som generalsekreterare för FN engagerade han sig under många år för en av patienterna på sinnessjukhuset St ...

Av: Torsten Rönnerstrand | Essäer om litteratur & böcker | 28 april, 2017

Gudinnans orgasm i världen

I förrådet, bland gamla tidskrifter, broschyrer och annat skriftställt och diverse, finner jag, otippat, ett tunt häfte med murrigt omslag. I orgasm skapar gud världen, står det.

Av: Annakarin Svedberg | Essäer om religionen | 25 februari, 2017

Discovågen

Discovågen var som hetast i ungefär ett decennium: från mitten av 70-talet fram till mitten av 80-talet. Första gången jag besökte ett ”diskotek” var 1971 i gillestugan på en stiftsgård, där ...

Av: Björn Gustavsson | Gästkrönikör | 29 augusti, 2014

Eugenio De Signoribus, Dikter

Lekbrödernas rond                 "Vid millenieskiftet"     med 2:a i annalkande visar en ännu osäker spanare från höjden resterna av upplösta löpgravar... ur dem kommer järnkrokar på led, befriade och krumma, med armarna i luften, en stiliserad skelettarmé ...

Av: Eugenio De Signoribus, översättare:Julian Birbrajer | Utopiska geografier | 20 december, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.