Foto Gilda Melodia

Inuti och inpå huden

Religionen skulle försvinna, trodde tänkare som Emile Durkheim och Karl Marx. Människan skulle frigöra sig. I dagens samhälle ser vi en förändring från människa som samhällsvarelse till individ, som hellre ...

Av: Gustaf Redemo | 14 oktober, 2015
Essäer om religionen

Premiäruppsättningen av Aniara på Kungliga Operan 1959 med libretto av Lindegren Foto Lennart Olson

Erik Lindegren – Ständigt på resa, sökandes sin väg.

Att närma sig – texternas mänskliga sökande – från några av existentialismens grundläggare, med namn som Fjodor Dostojevskij, Sigmund Freud, Oswald Spengler, Fredrich Nietzsche och Thomas Mann, så följer helt ...

Av: Göran af Gröning | 19 augusti, 2016
Litteraturens porträtt

Konung i rike

Simulerat körverk för fem ostämda fioler, en småskev viola, en vinbestänkt cello och en rostig trombon (Pjäsen är huvudsaken)  En konung äger smala händer En konung äger små ögon En dag går konungen ...

Av: Alan Asaid | 03 augusti, 2009
Utopiska geografier

 Andreas Zingerle “Monitoring Harry Brooks” (2016), Courtesy the artist’s homepage.

Scambaiting- den bluffande konstnären

Komikern James Veitch får, precis som vi andra, en väldig massa skräppost i sin inkorg, men istället för att kasta dem i papperskorgen så svarar han på dem. På Youtubekanalen ...

Av: Mathias Jansson | 13 juni, 2017
Essäer om konst

35. Stadskärnan



Lund har allt utom vattenBubblor med regnbågar flyter omkring i drivor och över dem, genom dem kliver Lars A Kalvengreen fram, nej, han snubblar, han simmar! Han är för rolig, alltså! Karnevalsgeneralen detta år 1892. Jag träffade honom på Lunds nation fem år tidigare. Teaterapan. Han var sällskap till en av novischerna, och egentligen var det denna novisch som fått lövet under sin tallrik. Lövet som gästerna inte visste om förrän en av faddrarna kommenderade limbo: ”Och vi har redan utsett de som ska vara med!” sa hon med triumferande min och dito paus. ”Några av er har nämligen ett löv under er tallrik, och er vill jag ha upp på scenen!” Källarlokalen är full med rödkindade studenter och de lyfter så gärna sina tallrikar. Spanar och pirrar av förväntan. Hoppas, ler. Och som sagt hade Lars A Kalvengreen inget löv under sin tallrik, men då hans partner hade kläder som inte riktigt lämpade sig för aktiviteten klev han fram i stället! Fusk kan tyckas, men Lars var glad. Tio par klibbiga skosulor hördes klistras fast mot och dras loss från golvytan medan de utvalda krånglade sig fram mellan långborden, och sen startade dansen-under-kvasten och publiken klappade takten. Lars A Kalvengreen vann limbot på Lunds nation. Men vad gjorde han i Lundagårds fontän? Och varför var det bubblor i den? Jo, det var nämligen så att han inför media deltog i ett lopp tillsammans med två andra kandidater (och en magisterstuderande). Det var för att förtjäna generalsuppdraget, såklart. En badskumsberikad fontän var sista delsträckan i en hinderbana, och Lars A Kalvengreen simmade som om fontänen var fylld av brännande vin, sjöng och yrade därtill, och ramlade, rumlade, tumlade upp över kanten och raglade fram mot målsnöret vilket satte sig kring hans nätta midja precis före den som kom strax efter. Självklart kan tyckas, men det var ett spel för gallerierna – han var sedan länge utsedd. Inte officiellt, men det var redan bestämt att han skulle bli Karnevalsgeneral, för han var med i den viktiga klick som utgjorde ett av Lunds mest hemliga sällskap. Redan innan studietiden hade han kommit med i gemenskapen, skyndat genom regn eller kvällssol en gång i månaden, slunkit in genom en bakdörr i den mäktiga borgen och sprungit nedför trapporna till det ännu mer mäktiga underredet av den. Maskinens hjärta.

Karnevalen år 1892 blev ett sådant fylleslag att den nästföljande sköts upp. Och vad beträffar Lars A Kalvengreen gick det bara utför. Liksom många andra sköt han upp sina studier på grund av karnevalen och som en framtida storboss tog han sig friheter. Han la sig till med cigarillrökning och sovmorgnar, besökte för män förbjudna studenthem. Han vek bort siden, han rullade av silke. Han slöt läpparna kring munstycken och stycken och munnar slöt sig kring honom. Det sällskap som egentligen hade fått det där lövet under tallriken glömde han bort i dimmorna som utgjorde de hundrade chili con karne(k)väljningar som var nedräkningen inför Karnevalen. Lars A Kalvengreen vann och försvann i ett limbo.

I närheten blommade magnoliorna. Rosaskimrande blad som vecklar ut sig några få dagar om året, trädet som resten av tiden spretar ensligt i varannan trädgård i Lund. Vita finns det också, och utanför Vita villan i Botan finns det flera stycken. I Botan finns också en ekorre som samlar på hasselnötter till allmän beskådan. Viss finurlighet krävs för att hitta nötskålen, och finurlighet har mamma gott om. Hon hoppar upp på trädstammen och klättrar med alla fyra upp i alen, och sen skrattar hon till. ”Kom och kolla!” ropar hon. ”Här har en ekorre sin nötgömma!” Och så måste man stoppa ned sin mobiltelefon i fickan, knyta koftan runt midjan (fastän det är fult) för att lösgöra händerna (det hade regnat och var blött överallt så den gick inte att lägga ifrån sig) och sen klättra uppför stammen, precis som hon, så att det fastnar mossa och barksmulor på handlovarna. ”Finns det inte en kaka som heter nötgömma?” säger jag, istället för att entusiastiskt utropa ”Ja, men titta! Sju nötter har den.” Allt sedan den dagen har jag haft funderingar på fuffens. Att det inte är någon ekorre, utan någon som fifflat. En av parkskötarna som i sin arbetsbeskrivning har en punkt som säger ”främja turism”, ”skapa mervärde” eller något i den stilen. Helt sonika: någon i overall har samlat ihop en näve nötter och lagt i ett gammalt kvisthål, och sen gått till närmsta rabatt och tagit itu med kirskålen.

Alla dessa sammanträffanden som skapar situationer, bygger relationer. Någon dör, någon dödar, någon känner någon som känner nån. Någon har släkt och någon har tänt på, någon behöver sällskap. Någon hittar inte hem och någon kommer inte ifrån, någon behöver tillsyn och någon vill synas ihop med nån som är ihop med nån annan. Hur stor procent av dessa kommer ha en katt på äldre dar, leva ensam – trots allt – och sakta tyna bort? Hur stor procent kommer att dö med katten som enda sörjande, med katten som publik, med katten som jamar, studerar, nosar, leker med masken som kommer krälande? Hur stor procent kommer att bli sin egen katts sista måltid innan den själv lägger sig på trasmattan och blir lik?

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Karnevalståget passerar under valvet. Då lyser solen, men det gör den inte nu. På båda sidor slår regnet ned, men stenen i valvet skyddar. Åkarbrasor och huttringar bryter av regnbruset. En maskros gungar till av blåsten och en cykel närmar sig. Cyklistens blöta poncho fladdrar upp och avfyrar ett gäng iskalla vattendroppar som landar på Jeans ben. Med åren skulle det visa sig att varje gång en stockholmare kom på besök drev regnmolnen in. Det var på allvar, det där med att skåningar och stockholmare har svårt för varandra. ”Ta ditt pass och åk hem!” tyckte en insändare i en av gratistidningarna. Förut hade Jean skrattat åt det, men nu hade de skånska slätterna och ätterna vid fler än ett tillfälle fått skrattet att sätta sig på tvären. Ilsket skar det och skorrade.

Jätten Finn släpar sig fram. Ett tungt lass med sten ligger i nätpåsen som löper över axeln. Stenarna slipas av friktionen mot gatstenarna, stenarna samlar upp allt damm, alla kolrester och all hästspillning som gnuggats fast på gatorna och därför får Jätten Finns bostad sitt mörka ytskikt. Jo visst.


En mindre Finn satt på en av Flygbussarnas buss, några hundra år senare, för att hälsa på en god vän. För att lokalisera sig själv i den främmande staden och hitta en lämplig mötesplats talar Finn om, i sin mobiltelefon, vad som rullar förbi. ”Här är ett torg med en uteservering och en gubbe med en skylt som det står något om Olof Palme på, vet han inte att han är död? Och här är en kyrka som har brunnit.” ”Det är Domkyrkan” får Finn till svar. ”Gå av nästa hållplats, så möter jag dig där.”

Nästa dag besöker Finn den mindre Lunds Domkyrka och förvånas över bygget, förvånas över uret. Uret som i sin konstruktion är så häpnadsväckande före sin tid att det inte kan förklaras hur det kommit till. Finn fångas av historierna, super in atmosfären, studerar närsynt lekisbarnens teckningar som hänger längs ena långsidan och skriver en rad i den stora boken längst framme till vänster, vid dopfunten. I en föreställningsvärld knegar hans namne, lägger sten på sten och pusslar på så sätt ihop sitt hus. Tornhöjden är imponerande – även långt, långt bort, ute på åkrarna kan man tänka. Ofattbart att jätten gjorde det på 1100-talet! Finn slår sig ned på en av stolarna en trappa upp och väntar på en ingivelse av något slag. Något stort. En uppenbarelse.

Ögonlocken är stängda men öronen hör; bakom ryggen rör sig någon. Huden knottrar sig och det kliar på knät. Finn hör hur någon andas genom munnen, hur någon skriver i den stora boken, hur någon snorar, hur hårda sulor förflyttar sig snabbt över golvet mot trappan. Finn vänder sig hastigt om och ser en guppande kalufs försvinna. Snabbt är han framme vid boken. ”Hjälp mig” står det. ”Snälla Gud, hjälp mig att finna kraft! Jag behöver dig. Hjälp mig, snälla Gud, hjälp mig.” Finn går ned och läser på sarkofagerna, men det känns inte kul längre. Det kommer ju ingen uppenbarelse. Det enda som finns är en skygg anställd och en jäkligt tjock och deppig stämning. Finn går på tå för att inte störa. Tassar mot utgången, över tröskeln och kommer äntligen ut i dagsljuset. För att lätta upp sinnet traskar Finn till Mårtenstorget. Ett äpple rullar för sig självt en bit framför honom och stannar intill en hink med rosor. Kanske han skulle köpa en bukett?

Ett par stenkast bort finns någon som odlar blålusern, en annan som odlar sockerbetor och ett förälskat par river upp en sån under sin promenad, provar att lägga i rotfruktslådan och får halsbränna som straff. Tre ungar står på cykelvägen mellan Lund och Hjärup med 2-literspåsar i händerna. En av dem visslar prövande. Iiingen förstår att de tänker palla sockerärter. Daah!

En morgon vaknar en flykting av ett märkligt liv utanför fönstret. Vanligen är det tyst i kvarteret under dagtid, men nu följer blicken öronens pekanden, globerna glor ut mot den där lilla källarkrogen med skelettskylt som ligger i huset mittemot. Då kommer en man förbispringande. Vad händer? Är han jagad? Har han rånat nån? Mannen stannar, går tillbaka med slängig stil. Springer snart utanför fönstret igen. Ingen kommer efter. I våningen ovanför tittar ytterligare ett par ögon ut. De ögonen har näsa för kändisar och att se Persbrandt agera precis nedanför sitt eget hem är som godis. Mmm!

I filmen retuscheras ett bokcafé bort. Filmen kommer, sedermera, inte att visas på Kino och inte att finnas med i de gedigna listorna som tas fram för Fantastisk Filmfestival. Men Lund är starkt representerat ändå. Själva festivalen i sig lockar magneter, magnater, och dessutom är Lund en stad som producerat många regissörer och skådisar. Eller om det är Lunds invånare som gjort det? Oavsett hur de tillkommit går det bra att skryta. Listor finns därför även på dessa, mer eller mindre namnkunniga. Vad sägs om Ewa Fröling, Hans Alfredson, David Batra och Rolf Lassgård, Rikard Wolff, Cecilia Frode och Johan Ulveson?

Men vänta! Där sitter ju en till! Det är Torkel Petersson tamejfan. Han inmundigar en kopp kaffe framför sin dator på Café Ariman. En tisdagseftermiddag, helt apropå. Tissel säger att han pluggar och tassel att han spelar in en ny film. Spela roll, tänker jag.

Utanför Ariman ringlar vart fjärde år kön till karnevalen. Sovsäckar, vin och öl, mössor, tältstolar, soppor och sånger av alla de slag förvandlar de väntande till en färgglad larv som åmar sig och ålar sig runt Lundagård. Med magen på stortorget, baken utanför domkyrkan och huvet precis utanför AF-borgen ligger den och skruvar sig oroligt, kroppen bubblande av alkohol. Några timmar senare är det fortfarande minusgrader, men larven är kvar. Stilla nu, men vid liv. Ytterligare någon timme senare är kön borta. Alla har kommit med. Det är tidning och biljetter, spex och radio, område och cirkus, matlagning, öltält och tåg, men framförallt är det jäkligt feta fester!

På håll, uppe i en trädgren sitter två som vet bättre. De är visserligen för unga för karnevaler ännu, de är bara några veckor, men de har ansetts vara kloka under mycket längre tid än så. De tittar ned på larven, ser hur den bökar, men om de bryr sig visar de inget. Gungar bara lite lätt med huvudena och tittar sen åt ett annat håll. Ho ho.

En skönhet skriver ett reportage om Strindberg för att uppmärksamma hundraårsjubileet. Texten slingrar sig fram till Lund, bromsar in vid stationen, kliver av tåget med en resväska i handen. Koffert, förresten. Skjorta, väst och en guldklocka i kedja, mustascher och något i munnen. Pappersbitar, tuggtobak? En vissling ljuder bakom ryggen och förlängs, blåser ut över läpparna, tystnar. De smala ögonen söker av gatan, sen kliver kängorna vidare. Först söderut, längs rälerna, sen tvärt vänster, diagonalt över Bantorget och in bland husen. Kullerstenarna bildar en gata och på den kliver kängorna. En söm på strumpan trycker mot stortån och det rinner en varm droppe längs ryggraden. Tvärt höger och kängorna halkar till på Grönegatan, fortsätter utan att se sig om, fingrarna drar över några stockrosor, och sen lägger sig handtaget i hans lätt veckiga hand. Dörren glider upp och det behöver vädras därinne. Fönstret öppnas och väskan läggs på sängen, en droska rullar förbi utanför och en trött kropp lägger sig på sängen. En pust av lust passerar ett vaxljus och blandar sig sedan med lundaluften därutanför. Det kittlas i näsan och han nyser till. Nysningen ger honom ny energi, och en anteckningsbok åker fram. En tung man sätter sig vid bordet och låter pennan rispa över pappret. För att krydda texten om Strindberg lägger skönheten till ett stycke om staden, vilket hämtats ur den andra upplagan av ”Nordisk familjebok” som gavs ut samma år som han dog: ”De äldre delarna af staden kunna icke sägas vara välbyggda. Under de senare åren ha dock genom upptagande af nya byggnadsområden, gaturegleringar och liflig byggnadsverksamhet härutinnan gjorts stora förändringar.

Tillbaka till borgen. Där sjuder kreativiteten! Akademiska föreningens litterära utskott Ordkonst har skapat och startat ett radioprogram. Litteraturplankton sprids i kunskapshavet lite nu och då och den som mot förmodan lyssnar på denna kanal får sig kanske ett skrovmål ibland. De går nämligen på djupet med litteraturfrågor, ror debatter i land och håvar in glänsande intervjuer.

Tittar arbetarna på Radio AF genom väggen ser de Kulturen. Men de tittar såklart inte genom väggen. Denna morgon sitter det dessutom bara en person där, och denna är helt koncentrerad på mikrofonen, skruvarna och rattarna, innehållet och musiken. Att Jamilah går på gatan nedanför lägger därför ingen märke till. Ingen märker att det saknas någon på bänken utanför Konsthallen, och att denna person just nu släntrar omkring utanför Kulturen. Inte heller märker någon att Jamilah böjer sig ned för att ta upp påsen någon lagt i buskarna intill Kulturens entré. Samma påse som kollegorna inne på Kulturen gått förbi. Ingen märker, denna fuktiga morgon, att Jamilah märker något, känner något genom plasten. Ingen ser att Jamilah öppnar påsen och kikar ned. Ingen ser att Jamilah ser, att Jamilah i påsen finner något av värde. Det var, minsann, ett fynd i rabatten! Jamilahs klibbiga händer lyfter upp föremålet. Sorgkanterna bryter av mot guldfärgen och de sirliga mönstren på tinget. Vad är det för något? Jamilah har inte ord för att beskriva. Orden har flutit iväg, runnit in bland kullerstenarna på torget, vätt sprickorna i bänkarna, gömt sig under fjolårslöv och räfsats upp. Men signalsystemet fungerar än, och Jamilah vet att tinget i händerna måste tas om hand, måste överlämnas så att det kan komma alla till del. Detta är något värdefullt! Med ena handen om påsen och den andra knackande mot en kulturruta ser Jamilah hur blickarna där innanför läser av, värderar, bestämmer sig för att se bort. Med påsen höjd händer ingenting. Istället lyfter Jamilah upp föremålet och hytter med det åt kaffekopparna och namnskyltarna och vem som än vill se. ”Ni måste ta hand om den.” säger Jamilah. Då hörs steg som närmar sig. Det är ännu en kulturvårdare, stressad, några minuter för sen på grund av bussen eller barnen eller cykeln eller tandkräm på tröjan eller håret som ville åt fel håll eller klockan som inte ringde. Jamilah håller fram tinget och äntligen är det någon som ser, någon som förstår. ”Men gud! Var har du fått den ifrån?” blir frågan och Jamilah tittar ned på påsen som hänger slak i andra handen. Sedan byter föremålet, värt en kvarts miljon, ägare. Jamilah kan gå tillbaka till parkbänken och återta sin plats.

Ett odjur sammanställer en rad artiklar om ovanstående jubileumsgigant, vilka säljs till höger eller vänster, beroende på innehåll. I en av dem skildras en promenad. Den halkar till i början men återfinner greppet och sicksackar sig genom staden. Staden är mindre då, på den här tiden, för sockensammanslagningarna hade ännu inte ägt rum. Men kyrkogårdarna fanns, och dit gick Han, liksom många människor före och efter Honom. Han stannade upp och trånade. Å, vad han ville vara som den som vilade här! Sveas rike skapare, versernas och diktandets mästare. Esaias Tegnér som redan vid trettio års ålder valdes in i Svenska Akademien. Men betänkte giganten sitt önskande? Om man drar med fingertoppen över ett mynts baksida finns tydliga spår av melankoli och psykisk ohälsa, och det där myntet kom ofta upp från fickan, kom ofta upp i handen. Så också nu. Kanske slängde Han upp myntet i luften, där på kyrkogården, tipsade på krona och ryckte på axlarna åt att det blev klave? Eller visste Han om detta mörker som skulle förena inte bara dem, utan många och åter många kreatörer?

I samma vila flyter barn och partners, pappor och mostrar. Bland rosor och grus står en kvinna vid en gravsten som avslöjar att ett liv knappt hunnit lysa upp någons ögon förrän det släckts. Samma eftermiddag kommer en annan person till graven. Rörelserna är bestämda och ryckiga på samma gång. Vad har denna person för relation till den döda?

Ett par personer har mötts. Kanske har de gått bredvid varann i ett karnevalståg, eller bott i samma studentrum i AF-borgen en gång i tiden. Kanske har den ena skrivit om den andra, eller den andra givit den ena en kyss. Kanske har de förenats i ämnet konsthistoria eller så är de båda medlemmar i samma hemliga förening. Hur de än har träffats är de speciella. De är utvalda och invalda i en fläta – en väv – som inte kan överskådas.

Ur arkivet

view_module reorder

Ålderdom

Tre småkakor låg på assietten. Kaffet hängde i luften, timmen var slagen till mitt på dagen, det var halvtid. Hennes hand var knölig, hon satt och tittade ut genom fönstret ...

Av: Jenny Berggren | Gästkrönikör | 30 juli, 2013

Titanicmuseet invigdes 2012. Foto: Mathias Jansson

Bland jättar och hjältar i Belfast

Det första reportaget av Mathias Jansson om Nordirland. Denna gång besöker han Belfast

Av: Mathias Jansson | Resereportage | 28 april, 2015

Jubilerande änder

I bokhandeln (fast den är mest bara en större tidningskiosk) på Logan Airport i Boston säljs röda sockor, krus och tröjor med Red Sox-emblemet, det framgångsrika lokala baseball-laget vars historia ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 24 Maj, 2016

Guido Zeccola. Foto: Ida Thunström

Innan festen tar slut

Chefredaktören Guido Zeccola lämnar i februari Tidningen Kulturen. Ida (som även hon lämnar sitt uppdrag -som konstredaktör- på tidningen) och Guido har träffats för att tala om Tidningen Kulturens liv ...

Av: Ida Thunström | Media, porträtt | 28 februari, 2017

Streiftog i litteraturens verden

Den franske resepsjonen av selvpåført død i den engelske overklasse i det attende århundre Ut fra sikten min er det å snakke og skrive om singulære menneske liv å sette fram ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 12 april, 2013

Den romantiska texten - en helig princip

En av de stora förtjänsterna med Horace Engdahls essäsamling Den romantiska texten, är att han så konsekvent förmår ställa poesin i relation till varat och existensen och därmed "frigöra" både ...

Av: Lars-Göran Söderberg | Essäer om litteratur & böcker | 28 september, 2009

Åke Ohlmark

Nomina sunt odiosa - om en uppslitande tysk namnstrid

Universitetet i Greifswald, i det som en gång var svenska Pommern, hör till de äldre i Europa. Universitas Gryphisvaldensis instiftades 1456 och hade därmed redan uppnått myndighetsålder när Academia (senare ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 03 november, 2017

Sven Delblanc eller vad gör vi egentligen med vår frihet

  Ännu en gång har jag grävt ner mig i Sven Delblancs böcker. Texter så fulla av liv, kraft och en klarsyn som skrämmer. Självfallet går det lättvindigt att säga att Sven Delblanc ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 27 juni, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.