Litterära avgudar och charterturism

Litterära avgudar och charterturism Allt är inte guld som glimmar? Steven Ekholm skriver om den lönlösa jakten efter litterära reliker i bland annat Prousts Combray. Ett märkligt fenomen, även om det ...

Av: Steven Ekholm | 09 februari, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Ljusets skugga. Del 1. Kroppens avsked

Den grekiske mästaren Parmenides påstår att alla former av tillblivelse och mångfald är illusion, och säger att Varats verklighet är oföränderlig, ofödd, sluten, evig, orubblig. Samma sak finner vi i ...

Av: Gilda Melodia | 07 december, 2014
Utopiska geografier

Ernest Hemingway tillsammans med Hadley1922 Bild: Schawed

Försvunna manuskript

Ivo Holmqvist om tre mytospunna. försvunna manuskript

Av: Ivo Holmqvist | 05 december, 2016
Essäer om litteratur & böcker

Vem var Pontius Pilatus?

Det glada budskapets tid är nu. Det börjar med förväntan och glädje, men allt tar en ände med förskräckelse, anklagelser om terrorism och förräderi, förakt och hat, rädsla och plågsam ...

Av: Bo I Cavefors | 09 juli, 2014
Essäer

20. Ingrid



Lund har allt forutom vattenDet hade hänt så mycket de sista veckorna. Jobbiga saker, men också fina saker. Det är så livet är lilla Mia, hade Ines sagt med ett litet leende på läpparna och en nästintill omärkbar skakning på huvudet. Kartongen med pappersservetter var snart slut och när Mia såg det gamla välbekanta ansiktet med de unga pigga ögonen framför sig kunde hon inte stoppa skrattet. Det kom plötsligt och trängde upp från magen. Först trodde hon att det skulle övergå i en ny gråtattack, sen kände hon att det inte fanns mer gråt. Bara glädje och ett stilla vemod.

Det var precis efter att Ines hade fått en stroke och hamnat på sjukhus igen som Lina hade ringt och bett att få träffas. Det var flera år sedan de setts, men kramen Mia fick var varm och hjärtlig. Lina hade berättat om Ingrid som hon plockat upp på bron vid motorvägen. Ingrid svarade inte i telefon och ville inte säga något om vad som hänt när Mia besökte henne. Hon satt bara i sin fåtölj och stoppade då och då in ett nytt vedträ i brasan. När Mia frågade vad hon gjort på bron, dröjde Ingrid lite och svarade sedan med en fråga om hur det gick för Mia med studierna. Mia hade svarat, men bara efter några ord såg hon hur Ingrid försvann bort. Slöt in sig. Under några dagar hade Mia glömt anteckningsboken som hon hittat hemma hos Ines. Hon besökte Ingrid varje dag och blev mer och mer irriterad och ledsen över att hennes pappa inte gjorde något. Så kom Ines hem från sjukhuset. Den här gången med hemtjänst tre gånger om dagen trots protester. Hon plockade fram alla sina böcker med sidor fyllda med sirlig handstil och gav till Mia med uppmaningen, läs. Det var genom böckerna som Mia fick reda på att hon haft en bror. Att det fanns en grav med namnet Bosse. Malin hade följt med henne dit. De hade stannat länge vid graven som kantades av de små virkade figurerna som Ines satt dit. Sedan hade hon pratat länge med sin mamma som först suttit lika innesluten som förut, inte velat anförtro sig. Tillslut var det ändå något Mia sa. Var det när hon frågat: ”Tänker du på honom någon gång?” eller ”Varför besöker du aldrig graven?” Då brast det.

Mor och dotter, rollerna var ombytta. Mia satt med armarna om sin mamma. Allt skulle bli bra, intygade hon, men det var tvunget att Ingrid själv tog tag i det som skavde. De gjorde en plan, Mia gjorde en plan. Det blev hon som fick prata med Göran. Han visste var Ingrid kunde få hjälp, prata med någon. En start. En ny sida kom fram av hennes pappa. Det var han som föreslog att han kanske också kunde följa med, att de behövde prata med varandra, han och Ingrid. Eller att de kunde resa någonstans, inte bara en vecka, en längre tid, en månad, kanske två. Han skulle ta ledigt. Kunde Mia passa huset och katten? Han sa att han känt så länge, men att han också känt att Ingrid dragit sig undan. När han berättade för Mia att han ett tag trott att Ingrid träffat någon, någon yngre, grät han. Malin fanns hos Mia hela tiden, men hon hade först inte velat förklara vad hon gjort hos Ines, det var Tobbe som övertalat henne, han som varit med när Malin ringt på Ines dörr med korsordstidningen i handen. Som visade sig vara Jennys pojkvän. Den första känslan av svek och besvikelse över det som Malin undanhållit försvann så snart hon fick höra om pojken. Hon tvivlade aldrig på att det var sant. Efter att ha läst Ines böcker föll allt på plats. Kvar fanns bara en beundran, för Malin, för Ines, deras styrka och ansträngningar att finnas till för andra. Beundran för Asad också, den lille killen som tagit sig ensam över halva jordklotet av längtan efter … ja, vad? Mia gick omkring med ett kaos i huvudet. Under flera veckor hade allt handlat om alla andra och när hon inte kunde göra mer än vad hon gjort insåg hon att det också handlade om henne. Det här handlade också om henne.

Vad var meningen med allt? Vad var rätt och fel? Studier? Kärleken? Familjen? Död? Pengar? Hon hade kuggat grammatiktentan, eller rättare sagt, hon hade inte gått upp och skrivit den. Det hade aldrig hänt förut. Trots pappans ständiga kommentarer om att hon bara flummade runt, att hon behövde ta tag i sitt liv, göra något ordentligt och inte låta de där fina betygen förgås, hade hon alltid gjort vad hon gjorde ordentligt. Det hon insåg nu var att hon faktiskt inte visste varför hennes liv såg ut som det gjorde, varför hon gjort de val hon gjort. Det började gå upp för henne att alla resor runtom i världen, kurser i språk och humaniora bara var ett sätt att försöka förstå, komma underfund med vad allt handlade om. Hon väntade på något, förståelse och ett svar. Vad skulle hon göra av sig själv, sitt liv? Tänk om hon aldrig skulle hitta svaret? Det var nästan en panikartad känsla som fyllde henne till bristningsgräns. Om allt varit som vanligt skulle hon gått till sin mamma, de skulle ha kommit fram till något, men nu var inget som vanligt. När hon nu besökte föräldrarna var hon tvungen att hålla skenet uppe, för deras skull. Om allt varit som vanligt skulle hon kanske inte heller känt den här överväldigande vilsenheten. Hon struntade i föreläsningarna, stannade ute hela nätterna och sov tills det var dags för det dagliga besöket i barndomshemmet och gick sen ut igen. En vecka orkade hon. Sen var allt kaos och Ingrid och Görans väskor var packade och deras flyg gick följande dag. Hon ville egentligen inte belasta Ines med sina problem, men när hon kom med sin lilla övernattningsväska blev hon blev mottagen med öppen famn.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Han kände inte igen sig själv längre. I hallspegeln stod en man som närmade sig pensionsåldern. Gråhårig, en mage som inte ens doldes under oljerocken längre, sträcken kring munnen fick kinderna att se tunga ut och linjerna i pannan var så djupa att den nästan tedde sig valkig. Han kunde inte hitta något av den känslan som han med få undantag burit med sig till jobbet varje morgon de senaste trettio åren. En känsla som han nu visste kom från övertygelsen om det självklara i tillvaron, ett välbefinnande som kom ifrån att känna sig tillrätta, av att allt hade en självklar plats. Han hade varit bekväm i det, trygg. Och nu. Bakom honom i spegeln såg han sin hustru. Ingrid. Vackra Ingrid, hans amazon, tidigare så lång och stark. Nu, hon hade magrat, ryggen sjunkit ihop, axlarna sluttade och sjalarna i starka färger som hon lättsamt brukade drapera sig i, hon trodde inte att han la märke till dem men det gjorde han, hade hon börjat svepa hårt om sig som om hon ständigt frös. Kanske gjorde hon det. Hon stod böjd över en stor resväska och tryckte in en adresslapp i ett skinnfodral som satt fast i handtaget och han kunde se hur handen darrade. Han hade hört taxin redan innan den tutade. De bar med sig varsin väska ut genom ytterdörren. Han stängde och låste efter dem och Ingrid gick före till taxin. Istället för att sätta sig i framsätet som han brukade kröp han in i det trånga baksätet bredvid henne, det kändes bättre även om både skulle sitta tysta hela vägen till flygplatsen. Det hade blivit så tyst mellan dem. Ett stort sorgetäcke hade brett ut sig och han kunde inte förstå varför. På något sätt anade han att det var hans fel och han var förtvivlad. Han ville så gärna att hon skulle intyga att det inte var så. Att hon skulle prata, försäkra honom om att det skulle bli bra. Men det var inte så det var längre, han visste det, rollerna var ombytta och nu förväntades det att han skulle prata. Att han skulle låta tröstande ord vandra mellan dem utan att hon svarade. Det var han som skulle hitta ett språk som kunde staka ut en väg för dem, mellan dem. Och han visste inte hur. Han hade aldrig förr använt ord på det viset och aldrig förr hade han känt sig så maktlös.

Tystnaden var bedövande, den blev nästan fysisk. Ingrid fick ibland för sig att hon kunde ta på den och föreställde sig hur hon samlade ihop den i en tjock bunt som hon tryckte ner i soptunnan och där, bortom tystnaden, var allt som vanligt. Hon öppnade handväskan, försäkrade sig om att passet var med. Allt hade gått snabbt. Göran hade kommit hem tidigare från jobbet en dag och satt sig bredvid henne i den andra fåtöljen framför brasan. Han hade sagt att han bokat en tid hos en doktor och nu skulle de åka dit. Hon frågade inte, följde bara med ut till bilen och Göran hade suttit i det lilla fula väntrummet i över en timme. Läkaren sjukskrev henne, hon hade ändå inte varit på jobbet de senaste veckorna. Sen körde de till apoteket och hämtade ut tabletter. Nu låg de där i en liten tygpåse i handväskan, flera kartor. Redan dagen efter besöket hos doktorn började hon gå till psykologen. Det var ingen riktig psykolog, en samtalsterapeut, hon hade inte riktigt förstått skillnaden. Trots sitt tillstånd, eller kanske på grund av det, kände hon skamkänslan varje gång hon gick in genom porten till mottagningen. Hon hade varit där fyra gånger och hon trodde sig börja känna en förändring, det hade blivit lättare att tänka, i alla fall hade hon förstått att det inte var bra och att hon var tvungen att ta reda på vad det var som inte var bra. Kanske hade tabletterna hjälpt också, lite. Resan, det hade gått lika snabbt det. När Göran kom hem och presenterade idén hade hon inte haft någon vilja kvar, varken för att säga ja eller nej. Hon var orolig för hur det skulle gå nu, men så tänkte hon på den tunga tystnaden som låg som en matta och att allt var som vanligt där under.

Bilden gav lite tröst, fast hon var inte säker på att hon ville att allt skulle bli som vanligt igen. Görans hand vilade bredvid henne i sätet, hon kände hur han sökte hennes närhet, men lät sina händer ligga kvar i knäet. Älskade hon honom? Hon brukade säga det. Ofta. Då och då. I förbifarten. Han brukade svara ”… och jag dig.” Hon kunde inte komma ihåg när hon senast sa det. Hon mindes när han sa det. Det hade varit i talet på hennes fest. Han hade avslutat med orden: ”En skål till min vackra hustru som jag älskar så högt.” Det var en fras. Det förväntades att han skulle säga så. Precis som det förväntades att han skulle säga ”… och jag dig.” Men det spelade ingen roll, hon visste att det inte handlade om honom egentligen. Innerst inne visste hon att de älskade varandra och nu hade han ansträngt sig, hjälpt henne till doktorn, ordnat resan. Hans hand låg utsträckt och hon tänkte att han ville finnas där. Försökte. 

Kortet stod på hallbordet och väntade på Mia när hon kom in genom ytterdörren och krängt av sig regnjackan och den tjocka tröjan. Föräldrarna var på väg till sol och värme. Bort från vårvädret som var ombytligt, ena dagen sol, andra dagen regn och kall blåst. Mia mådde bättre nu, sedan hon pratat med Ines. Ines livshistoria fick henne att känna av en styrka inom sig själv. All glädje som Ines mött i livet hade hon funnit i situationer utanför gängse bild av vad som gjorde en kvinna från den tiden lycklig. Inte ens när Mia berättat om Malin hade Ines visat någon förvåning. Allt var självklart för den gamla så länge det handlade om kärlek och gemenskap. Mia visste att hon var tvungen att ta reda på vad som var viktigt för henne, viktigt på riktigt.

Som en helhet för livet, inte bara att inte äta kött eller vägra äta på McDonalds. Hon hade lyssnat noga när Ines berättat och förstått att det var den där helheten, någon kanske skulle kalla det för livsfilosofi, som Ines hållit fast vid och låtit sig styras av genom livet. Ines hade inte haft några planer. Det var hennes starka övertygelse som fört henne genom livet på en rak men smal väg. Kortet på hallbordet föreställde en läsande kvinna i en solstol. Mia kände igen motivet, någon dansk konstnär. Korten som Ingrid skrev och skickade hade alltid motiv från konsthistorien och baksidan fylld med hennes prydliga skrivstil. Hennes mamma lyckades, tydligt och läsbart, få in otroligt mycket på den lilla ytan. Mia kunde inte minnas att hon någonsin fått ett vanligt vykort från sin mamma, ett vykort med motiv från någon semesterort. Kortet med kvinnan i den vita klänningen som vilade i skuggan måste Ingrid skrivit och lämnat innan de åkte. Det smällde till i kattluckan och Charles kom och strök sin våta päls mot Mias ben. En handduk hängde på elementet i tamburen och katten lät sig motvilligt torkas.

”Så, nu ska du få mat.”

Mia gick in i köket med katten kring benen och kortet i handen. Hon hällde upp torrfoder och vatten i skålarna. Sen satte hon sig ner vid köksbordet och vände på kortet.

”Tack Mia och förlåt.”

”Förlåt?” Hon förstod inte, eller kanske förstod hon, men det gjorde ont att få ett förlåt från någon som inte behövde be om förlåtelse.

Ur arkivet

view_module reorder

Det där med matematik och kärlek

Det är väl det svåraste som finns, relationer, vilken typ av relation det än är. Vi är en massa av människor som ingår i diverse relationer med varandra, ibland förstår vi ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | Gästkrönikör | 24 augusti, 2014

Det är inte en riktig post!!!

  Nu är äldsta Postryttaren läst som jag har tillgänglig i sadeln [stapeln i förvaringsmöbeln], tidigare har jag även anmält flera andra hejdlösa årgångar. Den har tett sig ganska lik under ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 03 mars, 2011

Sånglösa. Spelar på mer än bara känslor

En gråtande flicka som inte kan sjunga, så lyder sammanfattningen av nyoperaföreställningen Sånglösa, som under måndagen hade nypremiär på Atalante i Göteborg. Med nyopera menas att en operaform tas upp ...

Av: Frida Sandström | Reportage om scenkonst | 03 december, 2013

Dante Gabriel Rossetti. Plötsligt ljus

Dante Gabriel Rossetti (1826-1882)  var en av de ledande bland de s k  prerafaelitiska konstnärerna, som sökte sig tillbaka till medeltida motiv. Han var också poet, och är nu kanske ...

Av: Dante Gabriel Rossetti | Utopiska geografier | 05 juli, 2014

Den målande arkitekten. Om Friedensreich Hundertwasser

Böljande fasader, organiska former och byggnadsverk som sticker ut i stadsrummet. Byggnader som uppfattas som annorlunda, roliga, konstiga, eller fantastiska. Arkitektur som bryter med funktionalismens strikta formspråk, och istället inbjuder ...

Av: Simone Frankel | Konstens porträtt | 15 juni, 2013

En musikkrönika om Gary Moore

Det kan handla om musik i snart sagt vilken genre som helst… Det kan vara filmmusik: exempelvis temat i ”Schindlers list”… Philipp Glass kompositioner för ”The hours”… Cavatina-temat i ”Dear ...

Av: Björn Gustavsson | Gästkrönikör | 08 juni, 2014

Fladdrande vattenskuggor

Anne-Sofie Nielsen är född 1948 i en mindre stad i Småland. Hon har bedrivit humanistiska studier på universiteten i Lund och Stockholm, har en fil. kand. i franska, konst- och ...

Av: Anne-Sofie Nielsen | Utopiska geografier | 17 juni, 2017

Benjamin och dr Krabba

   

Av: Håkan Eklund | Kulturen strippar | 08 oktober, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.