Förlorad i det allslukande världsalltet

Poe dog 1849, 40 år gammal, efter att ha påträffats på en krog i Baltimore i ett förvirrat och medtaget tillstånd, iförd någon annans kläder. Vad han några dagar senare ...

Av: Nikanor Teratologen | 26 juni, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Forsoningen

Forord Når en krig er over, er det forsoningen som står for tur. I slike sammenhenger, der det er med henvisning til krig blir forsoningen forstått som ‘forlik’, ‘pakt’, ‘avtale’, det ...

Av: Thor Olav Olsen | 10 november, 2014
Agora - filosofiska essäer

Sachsfeber om en febrig författarinna

Det tycks råda en viss Nelly Sachsfeber i Sverige, eller åtminstone i Stockholm. På Judiska Teatern på Djurgården visar man just nu (2 oktober - 20 november) vandringsutställningen ...

Av: Anna Nyman | 11 oktober, 2010
Kulturreportage

Primo Levi. Så faller det oanade över oss

Två poeter för mig okända i den egenskapen, Primo Levi så känd för sitt öde, delvis av politiska skäl, att det överskuggat hans diktning, Chlebnikov okänd för han språk för ...

Av: Oliver Parland | 27 januari, 2012
Essäer om litteratur & böcker

18. Ines. Hemligböckerna, hemligtårarna och kaffetårarna



Lund har allt utom vattenHon kastade kuvertet från banken oöppnat bland korsordstidningarna i pappersinsamlingen. ”Välj hur dina pengar ska växa, välj dina barns ekonomiska framtid” stod det skrikande illgult över hela sidan.

”Där kan du gott ligga, ditt kapitalistskrälle”, sa hon till det. ”Hoppas du mals ner och återuppstår som något vettigt.”

Så greppade hon handtaget på rollatorn, hasade över tröskeln in till salongen och slog sig ner i fåtöljen. Det var dags att virka skalpen på en sån där japansk liten figur, som hon skulle gå och lägga på Bosses grav när benen blev stadigare och vädret bättre. Hon undrade om han fick några besök nu när hon inte kunde ta sig dit. Hon undrade om Ingrid någonsin var hos honom.

De ungar hon ville välja ekonomisk framtid åt skulle ingen bank vilja hjälpa henne med, och egna barn hade hon inte. Det var inte det att hon hade valt bort, för hon var en sådan som valde. Hon kände efter vad som var viktigt och så gjorde hon så. Barn hade varit välkomna, om det hade blivit, men någon man hade hon aldrig velat ha, och då blev det ju genast svårare. Några små hade hon tagit hand om en tid, sedan deras mödrar gett sig av och ingen annan hade kunnat ta sig an dem. Ibland tog hon fram fotot på Abraham; en liten, klen, krullhårig pojke som inte ville titta in i kameran. Han hade blivit lämnad i en papplåda utanför hennes dörr, där hon hade hittat honom skrikande och kall i gryningstimmarna. De fick vara tillsammans en tid, men hon hade inte kunnat behålla honom. Det var ingen sorg, det var ett faktum.

Ingen kallade henne för mamma, trots att hon hade varit först tusentals gånger. Först att se och hålla, känna tyngden och lukten av blod och kamp och människa. Varje gång av alla dessa tusentals förstagånger var det lika stort. Universum rymdes i ögonen på ett nyfött barn, och det fanns något heligt i att möta en nyuppslagen blick som aldrig sett något innan, en blick som var alldeles ny. Hon hade aldrig vant sig. När det hade blivit tid efteråt hade hon gömt sig och gråtit, snabbt och intensivt. Det var som någon slags urladdning, sedan hade hon snytit sig, baddat ansiktet i kallt vatten och gått ut och varit hård igen. Tålig och oöm, orädd och rejäl. Kavlat upp ärmarna.

Gråten var en hemlighet. Den var hennes alldeles egen. Så värst ältig var hon inte, det kunde hon inte påstå, men hon snabbgrät över alla liv som precis hade börjat, och ännu mer över dem som aldrig fick börja. Hon visste inte hur många liv hon hjälpt till världen, men hon var helt säker på att hon tagit emot 114 stycken blodiga kroppar i vilka hjärtat inte slog. Och hon var helt säker på att 246 var de barn som levt när de kom ut men hade slutat andas efter någon minut, eller timme, eller dag. Hon hade en sliten och tummad skrivbok med 360 döda spädbarn i snirklig, prydlig skrivstil. De flesta var afrikanska, några var indiska, några svenska, några sydamerikanska. I de flesta fall var det antecknat längd och vikt, hårfärg och kön. Alla hade namn.

Det var som om det meningslösa blev mindre då, på något sätt. Som om det trubbades av. Som om de fanns kvar ändå, bara de stod i boken och hon hade den, bläddrade i den och läste högt ur den ibland. Hon visste väl någonstans att det inte var så, men hon låtsades inte om det.

På samma sätt var det med arigurimin. Den blev vårgrön och glad och skulle trubba av, sitta i raden av små figurer på blötjorden intill stenen.

De var 80 nu, även om långt ifrån alla var kvar. Hon höll räkningen.

Hon var en samlare.

Hon fick hela tiden fler och fler nummer.

Böckerna var hennes sätt. Hemligböckerna, hemligtårarna och kaffetårarna. Och så alla listor.

Länge hade hon tänkt att hon var knäpp. Sedan hade hon kommit på att det var nog inte värre ställt med henne än med andra. Huvudsaken var väl att man fick det att fungera. Allt. Och att det kändes som det skulle inuti.

”Tack rika liv” hade hon sett att det stod på en gravsten hon hade gått förbi en gång. Och hon hade känt: där kunde jag ha legat. Men det var tydligen inte dags än.

Det var inte undergången, det var en liten blodpropp. Tack gode Gud för Mia, tänkte hon i all sin gudlöshet och fäste den sista tråden. Tack gode Gud för att Mia såg till att jag fick komma hem!

En rollator och en larmknapp om handleden hade hon blivit påtvingad, men värre än så var det inte. Eller jo, en burk blodförtunnande medicin hade hon också fått med sig, men den hade åkt i soporna med en gång. Plastburken hade hon stoppat i en tom glasslåda och alla vita små piller gömde hon under kaffesumpen i komposten. Hon hade ingen brådska med att dö, men hon hade inga bekymmer med det heller. Snart skulle den komma, döden, medicin eller inte. Snart skulle hon in i det stora mörkret. Det var ingen sorg det heller.

Du blir aldrig färdig och det är så det ska vara, hade Tranströmer skrivit. Hon gillade karln, och just de där orden hade hon burit med sig., broderat på en bonad som satt ovanför sänggaveln. När en lista var avprickad kom det alltid en ny. När en dag var slut började nästa. Och nu var det söndag.

Hon hasade ut i köket och satte på kaffe. Det puttrade och skvätte, Gudrun satt i fönstret ut mot balkongen och spanade på råkor och pilfinkar och kanhända också på torkmannen, om han gick förmiddagsrundan.

Nej. Färdig skulle hon aldrig bli, men ett som var säkert var att det var bra mycket mera bakom än framför. Det som kunde avslutas var det väl dags att avsluta. Hon hade börjat döstäda, sortera bland brev, fotografier och kartor, nu var det tid att märka eller slänga. Och hon hade låtit Mia läsa böckerna: Flyktingboken, dödabarnboken, brevvänsboken, reseboken, kursboken, insändarpublikationsboken och intimitetsboken. Hon hade plockat fram alla, när Mia undrat om boken hon hittat efter fallet. Hon hade lagt dem på bordet, sagt varsågod: här är mitt liv. Vill du så läs, men säg inget till någon förrän jag har trillat av pinn.

Hon lyfte kopparna ur skåpet, satt dem på varsitt fat, lade silverskedarna på och ställde dem inne i salongen. Snart skulle Mia vara här. Hon hade läst klart och skulle lämna igen böckerna.

”Jag har goda nyheter om nummer 98” hade det stått i sms:et som kom igårkväll. Ines hjärta hade börjat bulta när hon läste det. Hon hade firat med två jitterbugg och en schackruta, lyft kaffekoppen mot kattskrället och ropat ”Skål!”.

När dörrklockan ringde hasade hon snabbt och öppnade; först säkerhetskedjan och sedan dörren. Mia stod därute, alldeles rödögd och snorig, med en väska i handen. Helt still stod hon, armarna bara hängde längs med kroppen och håret var det ingen reda på alls.

”Mitt hjärtas fröjd och glädje”, sa Ines, precis som hon brukade. Hon hade börjat säga så när Mia var liten och de tittade på Ronja. ”Men vad i all sina dar. Du ser ju helt förstörd ut flickebarnet mitt. Kom in och berätta för tanten.”

Mia tog ett par steg in i hallen, slog ut med armarna och fångade in Ines, drog henne till sig.

Ines kände ett mycket välbekant huvud sjunka ner på sin axel och bli tyngre och tyngre. Mia grät högt.

”Så ja, så ja” sa Ines. ”Är det bekymmer med kärleken nu igen?”

”Nej det är inte det”, snyftade Mia. ”Det är, jag vet inte var jag ska börja, jag är orolig för mamma och det är massa saker mer som hänt, med Tobbe och asylgruppen och han Asad och massor. Men mest gråter jag för dig. För böckerna, för ditt liv, för allt jag inte vetat. För Bosse!”

Ines klappade Mia på handen.

”Kom”, sa hon. ”Kom, så häller vi upp elvatåren och sedan ska vi prata lite du och jag. ”

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Trettonåring kastade sig under tåget efter nätmobbning

En vanlig grabb, en för övrigt levnadsglad österrikisk trettonåring kastade sig framför tåget i Klagenfurt. Han var på besök hos sin pappa tillsammans med sin bästa vän och skulle just gå på en ...

Av: Lilian O. Montmar | Gästkrönikör | 25 oktober, 2011

Vi och dem. Att återvända från Indien och att resa dit igen. En…

Anpassning och återanpassningÖst är öst och väst är väst och aldrig möts de två . . . . Ett uttalande som jag kan finna orättvist mot mänskligheten. Skulle vi inte kunna ...

Av: Annakarin Svedberg | Resereportage | 08 augusti, 2013

Samuel Beckett och livets absurda teater

Nobelpristagaren i litteratur, Samuel Beckett, är den okrönte mästaren i att skriva om meningslöshetens och den tåliga väntans utdragna absurditeter och i förlängningen om den sorglustiga väntan på döden. Nerven ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 20 Maj, 2010

En vital sjuttiofemåring: John Steinbecks ”Vredens druvor”

“Californians are not going to like this angry novel” förutspådde recensenten i New York Times den 16 april 1939 när John Steinbecks ”The Grapes of Wrath” just hade kommit.Han fick ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 10 april, 2014

Walking on Manchester

I Manchester regnar det alltid och vinden blåser oavbrutet, men britterna kallar det vänligt för “bris”. Det är en mörk och kaotisk stad, där det gamla olyckligt tränger sig med ...

Av: Nadia Scapoli | Resereportage | 23 januari, 2014

Satans sol

Satans sol Bernanos ser som sin uppgift som författare att förtydliga och exemplifiera detta människans trauma om människans hjälp- löshet inför Ångesten. "När Gud är med oss kan friden tagas ifrån oss, men ...

Av: Bo I Cavefors | Litteraturens porträtt | 02 november, 2006

Werner Aspenström 1960

Mellan sävliga blixtar

Werner Aspenström (1918-1997) är väl den av två svenska, manliga, poeter (den andre är givetvis Tranströmer) som varenda allmänt intresserad läsare kan säga sig älska. Bland kvinnorna finns exempelvis Edith ...

Av: Carsten Palmer Schale | Litteraturens porträtt | 08 juni, 2017

Vem köper vem?

Vem köper vem i denna värld?Att inte vilja se världen räcker inte. Kan man se världen? Är den synlig för den som inte ser? Den som länge har befunnit sig ...

Av: Percival | Essäer | 20 oktober, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts