Litterära avgudar och charterturism

Litterära avgudar och charterturism Allt är inte guld som glimmar? Steven Ekholm skriver om den lönlösa jakten efter litterära reliker i bland annat Prousts Combray. Ett märkligt fenomen, även om det ...

Av: Steven Ekholm | 09 februari, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Ljusets skugga. Del 1. Kroppens avsked

Den grekiske mästaren Parmenides påstår att alla former av tillblivelse och mångfald är illusion, och säger att Varats verklighet är oföränderlig, ofödd, sluten, evig, orubblig. Samma sak finner vi i ...

Av: Gilda Melodia | 07 december, 2014
Utopiska geografier

Ernest Hemingway tillsammans med Hadley1922 Bild: Schawed

Försvunna manuskript

Ivo Holmqvist om tre mytospunna. försvunna manuskript

Av: Ivo Holmqvist | 05 december, 2016
Essäer om litteratur & böcker

Vem var Pontius Pilatus?

Det glada budskapets tid är nu. Det börjar med förväntan och glädje, men allt tar en ände med förskräckelse, anklagelser om terrorism och förräderi, förakt och hat, rädsla och plågsam ...

Av: Bo I Cavefors | 09 juli, 2014
Essäer

3. Väster



Lund har allt utom vatten Å på den ena sidan. Men det är bara om man kommer nerifrån det enskilt liggande lilla bostadsområdet som kallar sig by. Om man fortsätter, om man vandrar bland fåren, suger upp en sten ur den klafsiga gyttjan, låter någon grådassig kardborre följa med skosnöret ett dussintal meter; låter fältfläkten kilas in i örongången och färisten vrida om musklerna i benen, visar snart en informationstavla att det inte är en å. Det är nära ett beckmörkt vatten, fastän klart; stilla porlande förbi vattenpilört och alla moränlager som vilar på en botten av fossiluppbyggd danienkalksten.

Rinnebäcksravinen ligger i den västra delen av den stad som grundades år 990 – vilket gör att den tillsammans med Sigtuna är den äldsta i Sverige – och som flyttat fram och tillbaka mellan Sverige och Danmark.

Drygt tusen år senare skulle denna lundensiska dalgång bli ett naturreservat. Ett av Skånes 220-nånting. Arterna som lever där, fåren, fjärilar och kalksten, varenda kotte skyddas enligt lag. Forskare smeker dem, bäddar mjukt och antecknar, för statistik och följer upp. Naturvårdare kliver på vanligheter för att komma åt de rara, använder lupp och mjuka fingrar, böjer försiktigt, bryter kanske loss en bit att smaka eller lukta på, smyger ned i plastpåsar, i fickan, lägger mellan objektsglas och täckglas innan det skjuts in i mikroskopet och belyses, studeras, förstås.

Under det sena 1980-talet hänger ett barn på staketet som löper runtomkring. Sticker in fötterna och böjer ned metalltråden så att kvadraterna får en oformlig botten. Rutnätet bänder sig under barnets skor, trycker sig framåt och bakåt, och barnet leker såsom det uppmuntrats att göra, såsom det leker med det mesta som kommer i dess väg. Tränar balansen, tränar ögat, örat, tränar ord och uttal, tränar lydande, för när någon ropar kom nu ska fötterna genast ned på marken igen, springa ikapp längs det som en gång var en fägata. Rekreation är till för de äldre.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I en tid då Rinnebäcksravinen står att finna i en smart telefon breder någon ut en filt. De som sätter sig på den blir inte fuktiga för en svart plast täcker undersidan, skyddar picknickgästerna mot de värnlösa arterna. I samma stund griper Neos eller Viljas fingrar om buskens grenar, och den andra plockar stenar i dyn så att insekterna pilar iväg, rycker blomrötter ur den rika myllan. Igelknopp, mumlar en kvartärgeolog som långsamt lyfter upp den döda växten och granskar den mot skyn. Lagens långa hand är kort.

Men å andra sidan hade allt kunnat vara borta. Om en av 1943 års bomber fallit här hade arterna pressats utan biologernas hjälp. Jordmånen, lager på lager. Som om Jätten Finn sjunkit ned med ena klacken över alltsammans. Då hade det endast funnits jobb för grävande journalister kvar. Pressmaterial.

Lite längre bort häckar alla slags artfränder. Ärtvänner, alla vilda fåglar, en stämning som osar utklädningskläder, något förlegat, en yta som låtsas, ett under som döljs och den skojfriska jargongen som får butiksbiträdet att be rånaren sluta skämta.

En princip med fiktivt riktigt viktigt CV som cyklar förbi någon gång med kavajflärparna viftande i vinden som en glad hund.

Och en bit bort bakas kladdkaka med tretton betofflade kockar som avslut på fjärde våningens Tour de Chambre som de våldsgästat, spelas musik för öppna dörrar, kilar djur i skafferierna, delas det i alla fall inte dusch. Hur mycket matpengar bidras det med, hur mycket får liv i de där skåpen och slängs eller städas bort av veckans köksansvar, räknat i netto?

Kastanjer som rullar över Fjelievägen, det måste väl vara danskt?, skjuter iväg från cykelhjulen, studsar i marken, faller från träden, kastanjebruna verkligen, taggarna utåt och ibland i halvor eller som prydnad hos en familj som välkomnar årstiderna och ser något gott med dem alla: frost är ljus, snö är kanel och slalom – julen! – is är snart vår och det andra talar för sig självt. Och hemma hos hänger färglagda höstlöv av klorblekt papper på dörrar dränkta i Alcro Designers (Silverpil eller Drivved var frågan, en kulör som harmoniserar men ändå bryter av var önskningen, resultatet stod en polack för), där bonas golv och tvättas kläder. Diskmaskinen som brummar lugnande i det nedsläckta köket om kvällarna, tofflorna som hasar in där på morgonen och öppnar luckan. Ångorna har dunstat, ångern har grundats, åldern har grusats och snart måste det sandas.

Från bil och mobil till mobil och fil.

”Hej.”

”Hej, kan du köra Hedvig till fotbollen vid halv sex?”

”… naeeee …”

”För jag hinner inte, jag jobbar till fem och sen har vi möte och efter det”

”M. Okej.”

”Bra, halv sex börjar den. Hej då.”

”Hej.”

Och att Hedvig kommer hem efter skolan, dricker O´boy och byter vatten till familjens burfågel, visslar in genom gallret, speglar sig i badrummet en stund och gör två sidor i matteboken. Hur humöret ändras när Jocke kommer hem, hur huset krymper till hennes revirpinkade tolv kvadrat (som aldrig blev de där kubiken det bäddades för en motorväg bort när polyeten och Ordna lades i kundvagnen och hämtades på varuutlämning), dörren stängs så att namnskylten svischar fram och tillbaka en lång stund. Den lämnar matta halvellipser över silverpilsytan. På fotbollen frågar någon vad Hedvigs mamma och pappa jobbar med och Hedvig suckar fram något om

”Tetra Pak du vet vid Burger King och något på universitetet men jag vet inte riktigt vad, eller jag vet men det är svårt att förklara, ska vi köra pricken? Pax för att stå först!”

Någon undrar hur området är (som om inte ändelsen -lyckan var nog) och nästan alla frågar om stamrenovering. Det är trend. En fräknig tjej vinner starka sympatier och kanske träder han över gränsen när han säger att

”Vi ska hitta något till dig, ska du se.”

Han grubblar och funderar och skäms och undrar hur hon tog det, om hon skulle vilja, om hon skulle ta honom och hur, hur det skulle vara att ta henne, tills någon förvuxen artonåring väcker honom ur hans fantasier och säger jag tar den och avtalen kommer fram, händer skakas och nu har de börjat räcka över en flaska rosa champagne också,

”En liten inflyttningspresent från oss” och

”Å, men tack, vad trevligt” säger denna någons mamma, som pratar i sin yngstas eller endas ställe.

Men efter några veckor hänger matoset i lägenheten likt en slak tvättlina; eluttagen är för få och allt blir blött när man sitter på toaletten och duschar, toalettpappret blir bubbligt och necessären får mörka hörn, en tops blir gigantisk däri, uppsvälld, som en trumpinne, och slängs så att den inte orsakar någon trumhinneinflammation. En halv miljon för ettan, och en halv miljon för sovmorgnar, håltimmar och nationsfylla. Ja, det är skönt att ha sitt eget, även om det egna bara är möjligt med lån. Slippa dela kök med andra och sånt. Att bara ta del av det goda och nedbrytande med studentlivet.

Det är nytt. Det är många som varit på klassresa med järnvägen och över den, under, hit och dit. 1856 singlade all makadam ned och förändrade bilden. Kanske började det växa ur den redan år 1857. Maskrosor som fått fäste, gräs också. Rallarrosor är inte för Skåne, men lupiner stoltserar där, färggranna och belusade.

På den västra sidan om blev det bostads- och industriområden för arbetare. Lunds gasverk fanns där tidigare men revs 1980, och sedan efterkrigstiden kör polisbilarna förbi Klosterkyrkan på sin jakt efter brottslingar eller när de ska ställa en bil, kliva ur och sedan haffa rattfulla cyklister utan lyse på löpande band. Men oftast bötfäller de inte, vädjar istället:

”Jag vill inte se er ligga som en blöt fläck sen, det är därför. Gå av och led cyklarna.”

Bollhuset är där, och den gröna ovalen utanför som används för såväl lekar som amatöridrott (tänk shorts och hår utan produkter). Ja, en och annan, låt säga, registrerad målgång har applåderats fram där också.

På tvåtusentalet tillkom en ny yta för väntande, med blommor och bänkar, Pressbyrån och behållare med gratistidningar. Västra stationstorget passeras av en luggslängande spinkis i svarta jeans, och Conversesulan kliver över Metros beskrivningar av våldtäktsplatser och säsongsmode. I spinkisens huvud cirkulerar tankar på flyktingpolitik – engagerade tjugoåringar har följt upp situationer med spetsig agenda som sticker hål på luftslott, skrivit utan betalning till en tidning med bred vänstermarginal och lästs av likasinnade som håller med utan att förstå allt. I öronen och som ett moln runt alla flyktingtankar gnisslar gitarrer och dunkar trummor; ett-i-raden-band spelar på Blekingska ikväll.

Nyktert står de där eller hoppar, alla spinkisarna, skyr ögonkontakt och diggar.

Någon annan har just flyttat in. Plywood som sväller i regnet och IKEAs statiska frigolit som fastnar över allt, kissa första gången, spola i kranen – hur känns det, bära grejer till fjärde våningen utan hiss och vinkla allt i trappens svängar,

”lite upp, upp, vänta vänta vänta, nu,”

och armar som darrar och svetten mellan skinkorna och till slut svänga in med automatväxlar på Åldermansgatan, kolla flaket en gång till och slänga nyckeln i väggen.

”Tack Folke” är obligatoriskt, fastän alla slutat för dagen.

Palla äpplen från kolonierna på vägen hem, för kylen är tom och inget är öppet mer än nere i rondellen, låta tårna hålla fast hälkappan och glida ur skorna, tränga sig förbi kartonger och pressa isär dem, bilda en gång och göra repor i golvet. Redan.

Så ensamt det känns, så ovant.

Alltjämt rinner bäcken i ravinen. Den är kulverterad såväl upp- som nedströms och har sin utrinning i Höje å. Droppar som ger liv och levandegör. En ledig promenad för fina eller en vardagsutflykt för små och

”Titta fåren! Har du sett? Är det fåren? Jaa, det är får! Vill du klappa? Kom! Kom så klappar vi fåren. Kom då.”

Vad hände med vederkvickelsen i ravinen, undrar en pensionerad surpuppa som går förbi med bordercollien Fax, som kan gå över färisten själv, javisst.

Och vila eller inte. Ravinen är alltjämt ett dagbrott och avbrott mot den supernova som smällts upp en bit därifrån med butiker och flottiga pauser emellan dem, och det är vad hela Lund gör på söndagarna – arbetarklass och de fina tillsammans, hejar på och undviker varandra – de är på Nova!

Ur arkivet

view_module reorder

Det där med matematik och kärlek

Det är väl det svåraste som finns, relationer, vilken typ av relation det än är. Vi är en massa av människor som ingår i diverse relationer med varandra, ibland förstår vi ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | Gästkrönikör | 24 augusti, 2014

Det är inte en riktig post!!!

  Nu är äldsta Postryttaren läst som jag har tillgänglig i sadeln [stapeln i förvaringsmöbeln], tidigare har jag även anmält flera andra hejdlösa årgångar. Den har tett sig ganska lik under ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 03 mars, 2011

Sånglösa. Spelar på mer än bara känslor

En gråtande flicka som inte kan sjunga, så lyder sammanfattningen av nyoperaföreställningen Sånglösa, som under måndagen hade nypremiär på Atalante i Göteborg. Med nyopera menas att en operaform tas upp ...

Av: Frida Sandström | Reportage om scenkonst | 03 december, 2013

Dante Gabriel Rossetti. Plötsligt ljus

Dante Gabriel Rossetti (1826-1882)  var en av de ledande bland de s k  prerafaelitiska konstnärerna, som sökte sig tillbaka till medeltida motiv. Han var också poet, och är nu kanske ...

Av: Dante Gabriel Rossetti | Utopiska geografier | 05 juli, 2014

Den målande arkitekten. Om Friedensreich Hundertwasser

Böljande fasader, organiska former och byggnadsverk som sticker ut i stadsrummet. Byggnader som uppfattas som annorlunda, roliga, konstiga, eller fantastiska. Arkitektur som bryter med funktionalismens strikta formspråk, och istället inbjuder ...

Av: Simone Frankel | Konstens porträtt | 15 juni, 2013

En musikkrönika om Gary Moore

Det kan handla om musik i snart sagt vilken genre som helst… Det kan vara filmmusik: exempelvis temat i ”Schindlers list”… Philipp Glass kompositioner för ”The hours”… Cavatina-temat i ”Dear ...

Av: Björn Gustavsson | Gästkrönikör | 08 juni, 2014

Fladdrande vattenskuggor

Anne-Sofie Nielsen är född 1948 i en mindre stad i Småland. Hon har bedrivit humanistiska studier på universiteten i Lund och Stockholm, har en fil. kand. i franska, konst- och ...

Av: Anne-Sofie Nielsen | Utopiska geografier | 17 juni, 2017

Benjamin och dr Krabba

   

Av: Håkan Eklund | Kulturen strippar | 08 oktober, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.