Oedipus Rex. Foto Arne Hyckenberg

Femton gånger Östersjön - Östersjöfestivalen för femtonde gången 21-29 augusti

Liksom förra året inleder man årets upplaga av Östersjöfestivalen på Kungliga operan, denna gång på stora scenen med pukor och trumpeter och en massa kungar. Närmare bestämt med Stravinskijs opera-oratorium ...

Av: Ulf Stenberg | 01 september, 2017
Essäer om musik

Edith Stein - Teresa Benedicta av Korset. Från ateist till karmelitnunna och helgon

n  Edith Stein som dog 1942 år i gaskammaren i Auschwitz helgonförklarades 1998. Biskop Anders Arborelius har i sin biografi över hennes liv beskrivit denna kvinna i många olika skepnader. Hon ...

Av: Lena Månsson | 04 april, 2012
Övriga porträtt

Kadmos drake. Public Domain Wikipedia

Antilogosmaskinen

Filosofie doktor Mara Lee kallar ”Medusas skratt” (2015) för ovärderlig och jag funderar på vilka verk jag finner ovärderliga. Det är svårt, kanske finns min känsla för oöverstigligt värde eller ...

Av: Freke Räihä | 30 april, 2016
Essäer om litteratur & böcker

Staty av Søren Kierkegaard av Louis Hasselriis Arne List CC BY SA 3.0

Sören Kierkegaards liv och verk

Existentialismen har naturligtvis funnits så länge som människan existerat. Ändå har Sokrates kallats för den förste existentialisten, Sören Kierkegaard grundlagt dess moderna version och Sartre givet den sitt namn (Exempelvis ...

Av: Carsten Palmer Schale | 09 september, 2017
Agora - filosofiska essäer

Reportage om scenkonst

Sceniska rum. Kunst og religion del 2

Fra Oppstandelsesrituale i Kulturkirken Jakob påsken 2012, regi Liv Kristin Holmberg. Bild Itonje Söimer GuttormsenArtikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi förstå förutstättningarna för deras existens, hur de påverkar oss, vilka gemensamma nämnare de har och vilka skillnader de uppvisar. Vi önskar er en god läsning.

Jeg bærer i meg den gamle drømmen. Om at livet kan forvandles gjennom kunsten. Men er det rom for slike drømmer i vår postutopiske samtid? Og da, i tilfelle hvor?

I siste artikkel om sceniske rom skrev jeg om kirkerommet som et mulig sted, til tross for de dilemmaer- politiske, teologiske, kunstneriske - det innebærer. I denne artikkelen ønsker jeg å gå nærmere inn på forholdet mellom kunst og religion, tankegods som ligger til grunn for mitt pågående scenekunstprosjekt, “Kunstliturgien”. Scenekunstprosjektet har dramaturgisk fundament i de kristne riter. Jeg forsøker i artikkelen å argumentere for hvorfor vi idag ikke behøver å avvise kristendommen konsekvent, selv for ikke-troende slik som meg selv. Slik sett kan det åpnes opp muligheten for å tenke kirken som et kunstrom.

Tabuet om å ta de store ord i sin munn

For Nietzsche var kunsten den siste mulige metafysikk i en nihilistisk vestlig verden. Denne oppfattelse kan være vanskelig å spore i det samfunnet vi lever i idag. Å snakke i store ordlag om kunsten eller idealisere en kunstnerisk metafysikk kjennes som noe nærmest ulovlig. Filosofen Jacques Rancière forklarer dette i forhold til hvor viktig spill- og lekbegrepet har blitt i samtidskunsten og legitimeringen av samtidskunsten. Der symboliserer spillet den avstanden man har tatt fra den modernistiske troen på kunstens radikalitet og dens evne til å forvandle verden. Det gamle alvoret har gått tapt. Og i et politisk klima som finnes i Skandinavia, så er det heller ikke så rart at de store visjoner på kunstens vegne har liten plass. I forslaget til det nye partiprogrammet for Arbeiderpartiet, partiet som sitter i regjeringsposisjon i Norge, skisserer de opp sine visjoner for fremtidens kulturpolitikk: “En aktiv kulturpolitikk bidrar til å styrke næringsutvikling og kreativitet. Den skaper arbeidsplasser og er god distriktspolitikk. Kultur er også næring. Arbeiderpartiet vil satse på norsk kunst og design i større grad enn det gjøres i dag. Særlig med tanke på et internasjonalt marked hvor det i dag er en betydelig interesse for norsk kunst og design er dette viktig.” Dette instrumentelle synet på kunsten er estetikkens endelikt. I dette fornuftsdrevne, nytteorienterte samfunn hvor den bekvemme, velsmurte demokratiske ufrihet rår, trengs en kunst som er avsondret fra den offentlige form, mening og adferd. 

Om Scenens lust och magi Lena S. Karlsson i samtal med Anna Nyman

Scenens lust och magi – två skådespelare i samtal med Lena S. Karlsson. På omslaget Marie Göranzon och Jan Malmsjö. Omslag: Birgitta Adolfsson.Hon kom som ett yrväder en dag på 70-talet och hade en kamera i en rem om halsen. Lena skulle bli fotograf och hade via vänner hört att det fanns möjligheter att få komma in och fotografera på Dramaten. Någon fotograf blev Lena dock inte, även om hon, som på ett bananskal, slank in på teatern. Efter en sekreterarutbildning och ett jobb som sekreterare, viket hon inte fann särdeles inspirerande, fick hon jobb som kvällsextra på attributen på Dramaten. Senare fick Lena jobb i redaktionen för Dramatens programtidning. Under hela denna period fortsatte hon att nära följa föreställningarna i huset. Hon var, som hon själv skriver i förordet till boken, bergtagen av detta hus där ” de storahistrionerna sitter kvar i väggar och korridorer som vördade skuggor; som minnen och anekdoter”, skriver hon.

Idén att göra en bok, byggd på intervjuer med två av husets mest erfarna och långlivade skådespelare, Marie Göranzon och Jan Malmsjö, väcktes flera år efter det att hon först satte sin fot på Dramaten. Efter att under flera års tid följt de två skådespelarna, inte minst Marie Göranzon, vars skådespeleri och insatser hade fascinerat Lena ända sedan det första tidiga mötet med denna skådespelares insats i Vitt äktenskap (regi Ernst Günther, 1976), bestämde sig Lena för att börja intervjua Göranzon och Malmsjö. Arbetet tog tre år. Resultatet blev en intervjubok som i ett antal tematiska kapitel lägger fokus på skådespelarens arbete och det kollektiva arbete som pågår innanför Dramatens väggar.

- En av ambitionerna med boken har varit att skildra teatern inifrån. Det jag ville visa upp och berätta om var vilken fantastiskt fin, kollektiv process teater är. På Dramaten backar alla upp alla föreställningar, från de personer som sitter i receptionen till olika hantverkargrupper, från scenpersonal till den konstnärliga personalen som regissörer, scenografer och skådespelare. Men det är inte unikt för Dramaten, så ser det ut på alla teatrar.

Sceniska rum Grön kultur i det offentliga rummet

Ett övergångsställe kan göra stor skillnad för de boende. Förändringsarbetet i Vårbys offentliga rum pågår för fullt. Foto: Erika ChotaiArtikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi förstå förutstättningarna för deras existens, hur de påverkar oss, vilka gemensamma nämnare de har och vilka skillnader de uppvisar. Vi önskar er en god läsning.

 Den stad där jag sett mest liv på gatorna och där jag också bott i drygt ett halvår är Amsterdam. Där gick jag på en liten cirkusskola i några månader och lärde känna flera av de gatuartister som försörjde sig genom olika performanceverk på gatorna. De var huvudsakligen också travellers. Vi bodde, de allra flesta av oss, i ockuperade i hus. Eller snarare: flyttade runt från hus till hus allt eftersom vi blev utkastade. Allt det materiella; kläder, möbler, byggmaterial och annat, kom från gatan. Det fanns många marknader och när de stängdes för dagen lämnades en hel del kvar. På så sätt, genom att ta vara på detta, var vi väldigt klimatsmarta. Det blev också ofta veganmat till självkostnadspris. Här kom också postindustrikulturen in. Det hus som jag under största delen av tiden bodde i var en fyra våningar hög gammal diamantfabrik. Vi målade på väggarna och snickrade hur vi ville. Vi ansvarade själva för att hålla det snyggt i vår omgivning.

Frågor sprungna ur en nedsvärtning

 Om någon kan dansa till nedsvärtade bostäder, så är det Frauke. Foto: Karin JonsonEn nedsvärtning, ett brus: Hon dansar. Eller dör hon? Kropp, vetenskap, rum. Efter föreställningen träder hon med en i krassa ordalag vanlig människas steg fram till en av Atalantes personal, meddelar att tre lampor hittills har gått sönder under föreställningen. En dag återstår av Enlightenment.

”Om någon kan dansa till nedsvärtade bostäder, så är det Frauke.” Så beskrev konstnären Peter Eccer sitt första intryck av koreografen Caroline Lundbladh/Frauke. Tillsammans möts de nu i den tvärkonstnärliga Butohföreställningen Enlightenment, vars utgångspunkt vilar i Peter Eccers tidigare projekt kring oförklarligt nedsvärtade lägenheter. Eccers lika sinnligt som specifika undersökning och bilder översätts av Lundbladhs oformliga butohdans. Själv beskriver hon föreställningens sammansättning liksom de två motpoler som tillsammans skapar en kompass: ”Någonstans mellan vetenskap och kropp”.
Under hösten 2012 bjöd projektledarna, Cecilia Suhaid Gustafsson och Sarah Schmidt, in ett antal professionella koreografer och konstnärer för att under en månad inom ramen för Under My Feet 2.0 undersöka gränserna och metoderna i deras konstnärskap. Hur Fraukes och Eccers samarbete skulle utkristalliseras visste ingen förrän strax innan premiären:

– Vi släppte helheten för att vara i det som sker, berättar Eccer.

Utan titel gästar Sveriges Riksdag

Utan titel av och med Ardalan Esmaili spelas i Sveriges Riksdag den 12 mars 2013. Foto: Jonas JörnebergTill en början provocerar publikens skratt, men det visar sig vara hans medel. Ardalans Esmaili låter sin och sina klasskamraters förutsedda roll som minröjare skära sig likt olivolja med vatten när våra hastiga skratt stannar upp i samma stund som insikten om skämtets faktum når oss; det är inget skämt, det är sanning.

Det är onsdag kväll på Stora Teatern och Ardalans Esmailis föreställning Utan titel gästar Göteborg tillsammans med den fria scengruppen Unga Klara.

Föreställningen, som likt Unga Klaras övriga repertoar vandrar över landets scener och skolor, kommer imorgon, onsdag (12 mars 2013), att besöka Sveriges Riksdag. Det är resultatet av en inbjudan från Gunilla Carlsson (s), ordförande i Kulturutskottet.

Scenen är tom och förblir också så, det är Ardalans Esmaili själv som det handlar om. Eller är det det? I en mans gestalt ryms mer än ett liv. Hans relationer och hans uppväxt, bilderna. Kärleken. Det gestaltats, allting i en kropp.

”Närmar sig scenkonsten det dokumentära”, frågar samtalsledaren under eftersamtalet i Göteborg. Hon menar att gränserna suddas ut mellan film och scenkost, dokumentär och fiktion. Ardalans Esmaili berättar i stället varför hans föreställning är självbiografisk.

Utan titel.

Det började strax innan examensföreställningen på Stockholm Dramatiska högskola, han skulle presentera den nyskrivna föreställningen The assasination of Jimmie Åkesson. Två veckor innan premiären meddelas att skolan måste censurera de fyra ord som han ville låta manifestera i teatersverige. Under de få återstående dagarna skrev han så en helt ny föreställning.

– Den censur som skolan använde sig av är en av de anledningar som tvingade min familj att lämna Iran. Jag kunde bara inte acceptera det.

Fokus Sceniska rum Retrospektion över äldreboendets dramatik Att bota den gamle från det gamla

I ett kapitalistiskt system objektifieras våra äldre. Här är vårdtagarna kunder istället för människor. Copyright Jan BernhardtzArtikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi förstå förutstättningarna för deras existens, hur de påverkar oss, vilka gemensamma nämnare de har och vilka skillnader de uppvisar. Vi önskar er en god läsning.

Gabriel Garcia Marquez, som tilldelades Nobelpriset i litteratur 1982, har drabbats av senildemens. Han är alltjämt vid god vigör meddelade brodern i somras, trots minskad minnesförmåga. Från och med nu kommer det ändå med all säkerhet att gå utför. I sinom tid är försämringen allvarlig, kanhända talar han i tungor, har grind på sängen och dricker blåbärssoppa ur pipmugg. Det är svårt att föreställa sig ett sådant scenario. Eller ännu värre: att omvårdnadspersonalen sätter på honom de nerkissade byxorna som torkat under natten, för att inga andra finns.

Larmen om vanvården på Caremas ålderdomshem har tystnat. I Dagens Nyheters granskning från hösten 2011 och våren 2012 rapporterades det om undernärda vårdtagare, dödsfall som kunde ha undvikits och att chefer uppmanat personal att inte byta de äldres blöjor förrän de var ordentligt fulla. Nästa vända handlade också om etik, på ledningsnivå. Det var dolda agendor, giriga riskkapitalister med konton i Luxemburg som vägrade beskatta intäkter i Sverige. Carema Koppargården svarade genom att säga upp sin DN-prenumeration. Shit happens, jovisst.

Reaktionerna från folket lät inte vänta på sig. Mobben hade funnit sin syndabock och skottsalvorna var inte nådiga. Drevet fick omfattande konsekvenser, då de anställda fick utstå hot och råa anklagelser. Men dessa missförhållanden är bara toppen av ett isberg, där Carema är långt ifrån ensamma om att objektifiera sina vårdtagare.

Exemplen ovan illustrerar ett reellt tillstånd. En blöja som ännu inte är full med kiss kommer inte bytas förrän den är full med kiss, om situationen är sådan att det är besvärligt att ersätta den med en ny. Det är så det fungerar. Eller snarare, det är så det ser ut lite varstans på våra äldreboenden runt om i Sverige. Det är ett många gånger slitsamt arbete som vårdpersonalen utför, och är förenat med skuld och dåligt samvete när saker och ting inte hinns med. Dessa otillräcklighetskänslor härrör från en förödande obalans där motsvarande resurser för arbetets svåra sidor inte ställs till vårdgivarens förfogande. Så hur botar man en gammal kvinna från att åldras? Hur hjälper man en människa som bara vill ha mer och mer hjälp ju mer hjälp hon får? Många arbetssysslor består i ett sorts omöjliggöra, där arbetarens ansats – att bota den gamle från det gamla – inte harmonierar med de äldres förmågor eller utsikter. Enligt principerna som rådde under vårdskandalen på Carema skulle dödshot vara skåpmat för i princip alla vårdbiträden och undersköterskor i vårt land. Ska vi skratta eller ska vi gråta?

The God of Carnage med SEST

The God of Carnage. Foto Giusi Barbiani

SEST - The Stockholm English Speaking Theatre är en teatergrupp som spelar bara på engelska. Regissören Samuele Caldognetto och skådespelarna Cheryl Murphy, Kristina Leon och Ingela Lundh driver gruppen sedan flera år tillbaka. Just nu och fram till på måndag (25 februari 2013) spelar de på Teater Brunnsgatan 4 i Stockholm, en pjäs skriven av Yasmina Reza; ”The God of Carnage”.  

Jag träffade Ingela Lundh och Samuele Caldognetto för en kort intervju.

SEST, en teatergrupp som endast spelar på engelska. Varför?

- SEST uppstod då vår regissör Samuele Caldognetto och skådespelaren Kristina Leon av en slump stötte på varandra på Teaterhögskolan i Stockholm 2009. Samuele hade precis flyttat till Sverige från Italien och letade efter någon att skapa teater med, antingen på italienska eller på engelska. Kristina hade precis flyttat tillbaka till Sverige efter tio år i London där hon utbildat sig och varit verksam som skådespelare. De bestämde sig för att sätta upp Sarah Kanes drama 4.48 Psychosis och behövde en inspelad engelsk röst. Genom en gemensam bekant fick de tag på Ingela Lundh, också hon skådespelare och utbildad i London.

Efter 4.48 Psychosis ville vår trio fortsätta att arbeta tillsammans, eftersom vi trivdes så otroligt bra ihop på alla plan. Dessutom såg vi att det inte fanns någon permanent engelsk teatergrupp i Stockholm längre sedan den gamla Reginateatern lades ner. Eftersom både Kristina och Ingela var mer bekväma med att spela på engelska, så föll det sig naturligt och vi såg det också som ett sätt att berika Stockholms teaterliv. Vi kände att det fanns en lucka att fylla, eftersom Stockholm har så många engelsktalande invånare och besökare. Dessutom finns ett hav av fantastisk brittisk, amerikansk, irländsk och australisk dramatik att välja mellan.

Sceniska rum – Kyrkorummet som scen. Del 1

Är samhällets sista heliga rum stängt för dagens konst? Har Gud ett konstnärligt tolkningsföreträde? Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi förstå förutstättningarna för deras existens, hur de påverkar oss, vilka gemensamma nämnare de har och vilka skillnader de uppvisar. Vi önskar er en god läsning.

Att finna ett rum för sin konst är i dag förenat med vissa svårigheter. De konventionella konstrummen – galleriets vita kub och teaterns svarta box – är våra konstlade konstrum. Hur undgår man som konstnär dessa konventionella rum om man önskar skapa en verklighetens konst? Var finner man rummen som kan möjliggöra en konst som baseras på ett allvar och som drivs av visionen om att kunna nå ut till och förändra världen och människan? Den norska musikern och konstnären Liv Kristin Holmberg har via några scenkonstverk, med musiken som det bärande fundamentet, undersökt vilka gränser kyrkorummet innebär för konsten och vad konsten i sin tur har att erbjuda kyrkan.

Ur arkivet

view_module reorder

En dikt av Stevenson i översättning av Erik Carlquist

 Till R.L.Stevensons korrespondenter under hans tid på Samoa hörde skotten S.R.Crockett (1859-1914), som övergivit prästbanan för att bli romanförfattare. Denna dikt, tillägnad Stevensons landsman, är skriven i "Villa Vailima", Stevensons hem ...

Av: Robert Louis Stevenson | Kulturreportage | 24 april, 2013

Den allucinogena myran

Tald intill ave slavmyra ansatt all dröm å fler saker till, tidigare ett var jag blott synsk och blek eller, nu även i en igen Jon Blundska drömmen sanna, förföljda ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 29 november, 2011

David Bowie spelar på Tweeter Center utanför Chicago, augusti 2002. Foto: Adam Bielawski.

”I had so many dreams, I had so many breakthroughs”

Efter att ha kämpat mot cancern i ett och ett halvt år avled David Bowie i stillhet på söndagen, 69 år gammal. Hans sista skiva ”Blackstar” gavs ut på hans ...

Av: Peter Sjöblom | Musikens porträtt | 11 januari, 2016

I korsets tecken

Han satt på sitt rum. Naken. Det var för varmt, kände han. Det var så in i helvete varmt. Hade jag inte druckit det sista så hade jag inte blivit ...

Av: Stina Nilsson | Utopiska geografier | 15 februari, 2010

Familjeförvecklingar kring en hund

 För många år sedan deltog jag i en ambitiöst upplagd fortbildningskurs om aktuell brittisk litteratur. Det var på University of Surrey i Guildford, någon timme med tåg sydväst om London.  Två ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 19 augusti, 2014

Konstnärlig teckning av Sidney Hall, 1825.

Björnen och Hufvustadsbladet

Björnen kan ofta ses i videofilmer av föreningen Karhuseura i Finland med namnet Juuso. Han börjar bli trött på Lappland och planerar att - som omväxling - flytta till ...

Av: Nina Michael | Kulturreportage | 04 januari, 2016

Veckan från hyllan Vecka 3-2012

USA lämnar Irak. Frågan är förstås vad de hade där at göra. Svaret får sökas i en annan invasion, och i hur folkhumorn hanterade den. 1968 ställdes frågan vad sovjetiska ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 14 januari, 2012

Frankrike är inte enbart Paris…

Fransmännen, dessa EU-medborgare, blir alltmer fästa vid sina lokala regioner och sina dialekter. Filmen "Bienvenue chez les Ch'tis" -Välkommen till Norr' - skulle titeln kunna heta på svenska - ...

Av: Anne Edelstam | Gästkrönikör | 16 september, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts