Jonas Wessel: Ett meddelande från prinsessan Månuggla

  … med grön hud för 800 år sedan. Deras kroppsvätskor kan producera halvrasavkommor … i kosmos. Mörk är mockan som mejar ner … som en skörd. Var hälsade. Jag är ...

Av: Jonas Wessel | 23 september, 2013
Utopiska geografier

Cecilia Persson, prosa

Cecilia Persson: Poet, historiker och skrivpedagog. Har arbetat och forskat vid Lunds universitet i ämnet historia och med inriktning: Förintelsen, flykting- och migrationshistoria. Hon har varit verksam som lärare på ...

Av: Cecilia Persson | 05 september, 2011
Utopiska geografier

Den förhatliga kulturrelativisten

Lena Andersson skriver i DN 4e november om hur framställningen av historiska epoker (i det här fallet 1700-talet) i tv-serien Anno 1790 är symptomatiskt för en alltmer dominerande historisering, kontextualisering ...

Av: Anna Remmets | 08 november, 2011
Gästkrönikör

Körsbärspaj utan förbannat gott kaffe – om David Lynchs Twin Peaks: Fire Walk…

Through the darkness of future’s past,The magician longs to see.One chants out between two worlds …”Fire … walk with me.” När tv-serien Twin Peaks lades ner efter två säsonger sommaren 1991 ...

Av: Jonas Wessel | 14 november, 2013
Essäer om film

Isadora Duncan, en levande skulptur



"Danser, c'est vivre", att dansa är att leva; orden står att läsa på ett vykort med Isadora Duncans porträtt. Vykortet är från 1928, tryckt till Duncans minne, några månader efter att hon hade förolyckats vid 50 års ålder. Hennes liv var dans, och hon dansade sig fram genom livet, från födelseorten San Francisco till Europas alla tänkbara hörn, till Ryssland, Medelhavsländerna, men också till Latinamerika och tillbaka till USA.

alt

Med blicken riktad mot ursprungsdanserna, de asiatiska och egyptiska som sedan påverkat de grekiska, utvecklade hon sin personliga och förmodernistiska dansstil. Den grekiska kulturen kom också att bli hennes främsta inspirationskälla, även om hon själv poängterade att det inte var fråga om att härma, utan om att gå tillbaka till naturen. Barfota och iklädd antikt präglade dräkter blir hon den första att på diverse scener dansa till klassisk musik av Bach, Beethoven, Chopin, Mozart, Schubert med flera under 1900-talets början. Hon kom att bli den moderna - och fria - dansens pionjär, och modet att gå mot normer kom att prägla såväl hennes dans som hennes liv.

I Paris, som Duncan flyttat till med mor och syskon år 1900, blir hennes dans snart ett uppskattat inslag i de borgerliga salongerna. Inom kort får Duncan vid sidan av sin dansundervisning också framträda med egna föreställningar, och efter några års turnerande runt om i världen får hon sitt stora genombrott på den parisiska scenen 1909. I publiken anar man snart allt fler namnkunniga konstnärer för vilka Isadora Duncan kommer att bli musa. Skulptören Antoine Bourdelle (1861-1929) var en av de hänförda konstnärerna som verkligen kom att lägga märke till Duncan 1909.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

altMot denna bakgrund visar Musée Bourdelle utställningen "Isadora Duncan, une sculpture vivante". I vinter har museet i Montparnassekvarteret - Bourdelles före detta ateljé och bostad med sina imponerande statyer och skulpturer - integrerats med utställningen om Duncans franska avtryck. Och det är förstås inte bara Bourdelles skulpturer och teckningar som visas. Rodins, Matisses och Jules Grandjouans verk finns också att beskåda. Målningar, skisser och foton av Duncan blandas med hennes egna inspirationskällor, hennes texter om dans, utdrag ur den postumt publicerade självbiografin My Life (1927) liksom med senare inspelade kortfilmer med Duncan som förebild; allt detta väl balanserat och tematiskt.

Bara en filmupptagning med Duncan finns. Det spelas upp mot en vägg i en av utställningens första salar. I 33 sekunder rör sig Duncan svävande omkring i en trädgård någonstans, förmodligen i Ryssland, utan ljud. Om och om visas den korta filmsnutten. Tillsammans med utställningens alla verk och dokument blir ändå de 33 sekunderna tillräckliga för att ge en inblick och förståelse för hur stor Isadora Duncan faktiskt var.

Det råder inga tvivel om att Isadora Duncan lyckades göra intryck på sin samtids konstnärer. Hon framstår som en ikon för det lätta, nya, moderna och förföriska. I återgången till naturens källor tillsammans med de stora kompositörernas verk uttrycks en frihet som tidigare aldrig skådats. Duncans privatliv stod däremot i ordentlig kontrast till dansens lätthet. Relationerna var brokiga, och hennes två förstfödda barn drunknade i Seine. Ett tredje barn rycktes också ifrån henne, bara några timmar efter födseln. Att hon var bisexuell var ingen hemlighet; hon hade ett förhållande med den öppet homosexuella aktrisen Eleonora Duse och sedan en lång och passionerad historia med poeten Mercedez de Acosta. Man skulle kunna se det som att hennes egen dramatiska död på flera sätt motsvarar hennes livsöde. Under en bilfärd i öppen cabriolet i Nice stryps Isadora Duncan ihjäl av sin egen scarf som fastnat i ett av bilhjulen.     

altI en av de första salarna på museet finns en liten bit av scarfen till beskådan. Men främst står förstås ändå konsten på Musée Bourdelle. Dialogen mellan de temporära och permanenta utställningsobjekten bidrar till något utöver det vanliga. Den sista utställningssalen med Bourdelles egna enorma statyer gjorda för bl.a. Théâtre des Champs-Elysées är en värdig final. Den stora mängd teckningar Bourdelle gjorde av Duncan blev till allt mer storslagna skulpturer och statyer. Att se hur skisserna av Duncan i slutändan kunde resultera i dessa mäktiga konstverk är kanhända den största behållningen.

Utställningen om Isadora Duncan får många besökare att dröja sig kvar in i det sista, något som väl kan tolkas som ett tecken på hur väl genomförd den är. Dynamiken är påfallande bland de energifulla verken. Och nog är det så att Isadora Duncans energi fortfarande går att uppleva där bland de konstverk som hon inspirerade till. Vilket också tydligt visar att Duncan är ett framstående exempel på en förevigad musa.

Cecilia Carlander
 

Ur arkivet

view_module reorder
Köpenhamnskan. Foto-collage:  Cavefors

Mitt möte med en köpenhamnska

I samband med invigningen av Öresundsbron för åtskilliga år sedan, skrevs det i Malmötidningarna många artiklar om det nordeuropeiska broderfolket, med betoning på bröder, på andra sidan Øresund. Vad jag ...

Av: Bo I. Cavefors | Kulturreportage | 14 september, 2015

Höjdpunkterna från musikåret 2013

Hur jag än vrider och vänder på det kommer 2013 alltid att vara täckt av den dystra hinna som Lou Reeds frånfälle lämnade efter sig. Det var som att ett ...

Av: Peter Sjöblom | Essäer om musik | 28 december, 2013

Vyn är densamma av Einar Askestad

Författare med åtta böcker utgivna inklusive novellsamlingen ”Frånfällen”, hösten 2010, som den senaste, född i Kalix av österrikisk mor och norsk far, uppvuxen i Portugal, Spanien, Österrike och Sverige. Efter ...

Av: Einar Askestad | Utopiska geografier | 24 oktober, 2011

Storstadens oundvikliga anonymitet

I tv-programmet På bar gärning så testar man i olika situationer svenskarnas moral. En gång lät man till exempel två skådespelare sitta med en rullstolsbunden person på ett kafé och ...

Av: Jessica Johansson | Jessica Johansson | 15 april, 2012

Mattias Lundmark – dikter

Mattias Lundmark är född 1988 och bosatt i Umeå där han studerar till psykolog.     *   regnet klöser på kupéfönstret himlen tjocknar som blötlagda havregryn vi är tätt packade ofrivilliga rumskamrater ögonen studsar mot varandra som rädda pingisbollar  

Av: Mattias Lundmark | Utopiska geografier | 16 januari, 2012

Samiska shamandomens nya dimensioner

 Man tar inte skada av att uppleva för mycket,Men man kan ta skada av att uppleva för litet! (Läkaren och författarenGöran Grip i boken:Allting finns) Vid seminariet Samerna i kyrkan i Enare ...

Av: Nina Michael | Essäer om religionen | 19 augusti, 2013

Magnus Göransson

Idioten speglar sig

Solen har inte klättrat högt på himmeln när idioten motbevisar evolutionen och återvänder upp i de mentala apornas träd. Han har precis vaknat och befinner sig i det gråa ...

Av: Magnus Göransson | Gästkrönikör | 14 maj, 2016

Ett liv utan olja

Likviditet. Ett ord som verkar bli mer och mer aktuellt i debatten för varje dag som går. Länder förväntas gå i konkurs och hela den idag så sammanvävda världsekonomin skälver ...

Av: Johannes Söderqvist | Essäer om samhället | 28 december, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.