Samernas nationaldag

Sjätte februari är samernas nationaldag.  Sápmi, Sameland, har en symbolmättad flagga med inspiration från diktaren Anders Fjellner. Genom att nyläsa Fjellner  lyfter Mikael Mogren fram en del av svenskheten som ...

Av: Mikael Mogren | 01 februari, 2010
Essäer om samhället

Emelie Schepp

Vad som sker i det fördolda

Emelie Schepp är deckarförfattarinnan som nyligen kommit ut med ”Märkta för livet”, en spänningsroman som utspelar sig i flyktingmiljö, ett för många mycket aktuellt ämne. Efter många år i reklambranschen ...

Av: Jens Wallén | 14 februari, 2015
Litteraturens porträtt

Jules Verne, En amerikansk journalists resa 2889

Vid hundraårsminnet 1889 av franska revolutionen skrev Jules Verne en framtidsvision från 2889, d.v.s. tusen år till in i framtiden. Han visste lika väl som alla andra att det inte går ...

Av: Jules Verne | 02 oktober, 2013
Kulturreportage

Chiapas – en reseberättelse

I den mexikanska delstaten Chiapas rinner floden Grijalva fram mellan bergsväggarna i en djup kanjon, El Cañón del Sumidero. Det finns krokodiler i vattnet. Det är ogenomskinligt grönt. Guiden i ...

Av: Ann-Marie Svensson | 03 juli, 2014
Resereportage

Isadora Duncan, en levande skulptur



"Danser, c'est vivre", att dansa är att leva; orden står att läsa på ett vykort med Isadora Duncans porträtt. Vykortet är från 1928, tryckt till Duncans minne, några månader efter att hon hade förolyckats vid 50 års ålder. Hennes liv var dans, och hon dansade sig fram genom livet, från födelseorten San Francisco till Europas alla tänkbara hörn, till Ryssland, Medelhavsländerna, men också till Latinamerika och tillbaka till USA.

alt

Med blicken riktad mot ursprungsdanserna, de asiatiska och egyptiska som sedan påverkat de grekiska, utvecklade hon sin personliga och förmodernistiska dansstil. Den grekiska kulturen kom också att bli hennes främsta inspirationskälla, även om hon själv poängterade att det inte var fråga om att härma, utan om att gå tillbaka till naturen. Barfota och iklädd antikt präglade dräkter blir hon den första att på diverse scener dansa till klassisk musik av Bach, Beethoven, Chopin, Mozart, Schubert med flera under 1900-talets början. Hon kom att bli den moderna - och fria - dansens pionjär, och modet att gå mot normer kom att prägla såväl hennes dans som hennes liv.

I Paris, som Duncan flyttat till med mor och syskon år 1900, blir hennes dans snart ett uppskattat inslag i de borgerliga salongerna. Inom kort får Duncan vid sidan av sin dansundervisning också framträda med egna föreställningar, och efter några års turnerande runt om i världen får hon sitt stora genombrott på den parisiska scenen 1909. I publiken anar man snart allt fler namnkunniga konstnärer för vilka Isadora Duncan kommer att bli musa. Skulptören Antoine Bourdelle (1861-1929) var en av de hänförda konstnärerna som verkligen kom att lägga märke till Duncan 1909.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

altMot denna bakgrund visar Musée Bourdelle utställningen "Isadora Duncan, une sculpture vivante". I vinter har museet i Montparnassekvarteret - Bourdelles före detta ateljé och bostad med sina imponerande statyer och skulpturer - integrerats med utställningen om Duncans franska avtryck. Och det är förstås inte bara Bourdelles skulpturer och teckningar som visas. Rodins, Matisses och Jules Grandjouans verk finns också att beskåda. Målningar, skisser och foton av Duncan blandas med hennes egna inspirationskällor, hennes texter om dans, utdrag ur den postumt publicerade självbiografin My Life (1927) liksom med senare inspelade kortfilmer med Duncan som förebild; allt detta väl balanserat och tematiskt.

Bara en filmupptagning med Duncan finns. Det spelas upp mot en vägg i en av utställningens första salar. I 33 sekunder rör sig Duncan svävande omkring i en trädgård någonstans, förmodligen i Ryssland, utan ljud. Om och om visas den korta filmsnutten. Tillsammans med utställningens alla verk och dokument blir ändå de 33 sekunderna tillräckliga för att ge en inblick och förståelse för hur stor Isadora Duncan faktiskt var.

Det råder inga tvivel om att Isadora Duncan lyckades göra intryck på sin samtids konstnärer. Hon framstår som en ikon för det lätta, nya, moderna och förföriska. I återgången till naturens källor tillsammans med de stora kompositörernas verk uttrycks en frihet som tidigare aldrig skådats. Duncans privatliv stod däremot i ordentlig kontrast till dansens lätthet. Relationerna var brokiga, och hennes två förstfödda barn drunknade i Seine. Ett tredje barn rycktes också ifrån henne, bara några timmar efter födseln. Att hon var bisexuell var ingen hemlighet; hon hade ett förhållande med den öppet homosexuella aktrisen Eleonora Duse och sedan en lång och passionerad historia med poeten Mercedez de Acosta. Man skulle kunna se det som att hennes egen dramatiska död på flera sätt motsvarar hennes livsöde. Under en bilfärd i öppen cabriolet i Nice stryps Isadora Duncan ihjäl av sin egen scarf som fastnat i ett av bilhjulen.     

altI en av de första salarna på museet finns en liten bit av scarfen till beskådan. Men främst står förstås ändå konsten på Musée Bourdelle. Dialogen mellan de temporära och permanenta utställningsobjekten bidrar till något utöver det vanliga. Den sista utställningssalen med Bourdelles egna enorma statyer gjorda för bl.a. Théâtre des Champs-Elysées är en värdig final. Den stora mängd teckningar Bourdelle gjorde av Duncan blev till allt mer storslagna skulpturer och statyer. Att se hur skisserna av Duncan i slutändan kunde resultera i dessa mäktiga konstverk är kanhända den största behållningen.

Utställningen om Isadora Duncan får många besökare att dröja sig kvar in i det sista, något som väl kan tolkas som ett tecken på hur väl genomförd den är. Dynamiken är påfallande bland de energifulla verken. Och nog är det så att Isadora Duncans energi fortfarande går att uppleva där bland de konstverk som hon inspirerade till. Vilket också tydligt visar att Duncan är ett framstående exempel på en förevigad musa.

Cecilia Carlander
 

Ur arkivet

view_module reorder

Likt alvsmederna och dvärgamästarna från svunna tider

Med tanke på att den sista filmen i Hobbittrilogin just haft premiär, passar en återblick till sommarens Medeltidsvecka och då speciellt föredraget med Peter Lyon bra. Peter Lyon är numera en ...

Av: Jessika Ahlström & Alexander Sanchez | Kulturreportage | 27 december, 2014

Episoder från Jerusalem: episod 1

Jag bor i Jerusalem. Smålands Jerusalem. Mellan de två Jerusalemer är det nästan ingen skillnad, förutom att den ena ligger i Småland. Kan du gissa vilken? En av de riktigt påtagliga ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 14 september, 2013

Tappad rätt ner i bilen

I Jim Jarmuchs märkliga episodfilmfilm "Night on Earth" finns ett avsnitt med en tysk taxichaufför i New York som varken kan köra bil - den skuttar fram när han trampar ...

Av: Ulf Stenberg | Gästkrönikör | 17 juli, 2009

August och människorna

Två år före döden gick August till angrepp mot kulturetablissemangets gullegris Verner von Heidenstam (som konverterat från livsbejakande romantiker till reaktionär nationalpropagandist), charlatanen Sven Hedin (som upptäckte tredje världen i ...

Av: Stefan Whilde | Essäer om litteratur & böcker | 21 juni, 2011

Vill ni verkligen ha min röst? Internationella kvinnodagen 2011

"Ett jävla dravel" var egentligen min ursprungliga rubrik för detta lilla stycke som jag först inte tänkt skriva. Hela veckan har obenägenheten oroat mig, hur kan ett ämne, ett samhällsfenomen ...

Av: Linda Bönström | Allmänna reportage | 08 mars, 2011

Hermann Hesse

Hermann Hesses klassiker: Narziss och Goldmund

I Klas Östergrens nya roman I en skog av Sumak finns en parafras på kastanjeträdet i Herman Hesses roman Narziss och Goldmund. Precis som Östergrens roman som gått som följetong ...

Av: Ulf Nygren | Essäer om litteratur & böcker | 27 augusti, 2017

Minnets förvandlingar. Om Walter Ljungquist

I de fyra första novellerna i Walter Ljungquists En dörr står på glänt sätts de vuxnas liv mot barnets. De vuxna sörjer tomheten från något förlorat. Barnets liv är ett ...

Av: Gunnar Lundin | Essäer om litteratur & böcker | 17 maj, 2010

En dag i London

Jag vaknar tidigt en morgon i London, fortfarande halvt slumrande när jag börjar återfå mina sinnen. Jag hör små ljud från staden utanför och solen kisar in genom draperiet i ...

Av: Liselotte Johansson | Gästkrönikör | 08 augusti, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.