Mats Waltre. Korta dikter

I´ll sing to the horizon     tiden är en gåtamänniskan är en gåtadu är näraoch vid horisonten finns en fäll Skimrande vävnad     svävande själ vilar i mitten fri från känslor, tankefri bär bud om mig själv när du ...

Av: Mats Waltre | 31 mars, 2014
Utopiska geografier

Ivan Aguéli ─ sufist, symbolist och samhällsomstörtare

Ett flertal konstnärer har sedan romantiken kring 1850 tagit på sig uppdraget att förändra världen framför allt genom att vara visionärer och vägledare. Denna pseudosakrala funktion fick en ny ...

Av: Lena Månsson | 08 juni, 2010
Essäer om konst

Samuel Beckett. Detalj från omslaget

Beckett och tiden

Samuel Beckett (1906–1989) är en av 1900-talets mest upphöjda författare. Sitt genombrott fick han först på 50-talet med romantrilogin Molloy/Malone dör/Den onämnbare och med pjäsen I väntan på Godot (1953) ...

Av: Marcus Myrbäck | 20 maj, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Tystnaden i kosmos

Första gången jag ledde en julotta hörde jag tystnaden i kosmos. Över mittgången brann bågar av trä med levande ljus. Heidenstam hade ristat på en tegelplatta i golvet.  illustration: Berit ...

Av: Mikael Mogren | 18 december, 2007
Essäer om samhället

Isadora Duncan, en levande skulptur



"Danser, c'est vivre", att dansa är att leva; orden står att läsa på ett vykort med Isadora Duncans porträtt. Vykortet är från 1928, tryckt till Duncans minne, några månader efter att hon hade förolyckats vid 50 års ålder. Hennes liv var dans, och hon dansade sig fram genom livet, från födelseorten San Francisco till Europas alla tänkbara hörn, till Ryssland, Medelhavsländerna, men också till Latinamerika och tillbaka till USA.

alt

Med blicken riktad mot ursprungsdanserna, de asiatiska och egyptiska som sedan påverkat de grekiska, utvecklade hon sin personliga och förmodernistiska dansstil. Den grekiska kulturen kom också att bli hennes främsta inspirationskälla, även om hon själv poängterade att det inte var fråga om att härma, utan om att gå tillbaka till naturen. Barfota och iklädd antikt präglade dräkter blir hon den första att på diverse scener dansa till klassisk musik av Bach, Beethoven, Chopin, Mozart, Schubert med flera under 1900-talets början. Hon kom att bli den moderna - och fria - dansens pionjär, och modet att gå mot normer kom att prägla såväl hennes dans som hennes liv.

I Paris, som Duncan flyttat till med mor och syskon år 1900, blir hennes dans snart ett uppskattat inslag i de borgerliga salongerna. Inom kort får Duncan vid sidan av sin dansundervisning också framträda med egna föreställningar, och efter några års turnerande runt om i världen får hon sitt stora genombrott på den parisiska scenen 1909. I publiken anar man snart allt fler namnkunniga konstnärer för vilka Isadora Duncan kommer att bli musa. Skulptören Antoine Bourdelle (1861-1929) var en av de hänförda konstnärerna som verkligen kom att lägga märke till Duncan 1909.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

altMot denna bakgrund visar Musée Bourdelle utställningen "Isadora Duncan, une sculpture vivante". I vinter har museet i Montparnassekvarteret - Bourdelles före detta ateljé och bostad med sina imponerande statyer och skulpturer - integrerats med utställningen om Duncans franska avtryck. Och det är förstås inte bara Bourdelles skulpturer och teckningar som visas. Rodins, Matisses och Jules Grandjouans verk finns också att beskåda. Målningar, skisser och foton av Duncan blandas med hennes egna inspirationskällor, hennes texter om dans, utdrag ur den postumt publicerade självbiografin My Life (1927) liksom med senare inspelade kortfilmer med Duncan som förebild; allt detta väl balanserat och tematiskt.

Bara en filmupptagning med Duncan finns. Det spelas upp mot en vägg i en av utställningens första salar. I 33 sekunder rör sig Duncan svävande omkring i en trädgård någonstans, förmodligen i Ryssland, utan ljud. Om och om visas den korta filmsnutten. Tillsammans med utställningens alla verk och dokument blir ändå de 33 sekunderna tillräckliga för att ge en inblick och förståelse för hur stor Isadora Duncan faktiskt var.

Det råder inga tvivel om att Isadora Duncan lyckades göra intryck på sin samtids konstnärer. Hon framstår som en ikon för det lätta, nya, moderna och förföriska. I återgången till naturens källor tillsammans med de stora kompositörernas verk uttrycks en frihet som tidigare aldrig skådats. Duncans privatliv stod däremot i ordentlig kontrast till dansens lätthet. Relationerna var brokiga, och hennes två förstfödda barn drunknade i Seine. Ett tredje barn rycktes också ifrån henne, bara några timmar efter födseln. Att hon var bisexuell var ingen hemlighet; hon hade ett förhållande med den öppet homosexuella aktrisen Eleonora Duse och sedan en lång och passionerad historia med poeten Mercedez de Acosta. Man skulle kunna se det som att hennes egen dramatiska död på flera sätt motsvarar hennes livsöde. Under en bilfärd i öppen cabriolet i Nice stryps Isadora Duncan ihjäl av sin egen scarf som fastnat i ett av bilhjulen.     

altI en av de första salarna på museet finns en liten bit av scarfen till beskådan. Men främst står förstås ändå konsten på Musée Bourdelle. Dialogen mellan de temporära och permanenta utställningsobjekten bidrar till något utöver det vanliga. Den sista utställningssalen med Bourdelles egna enorma statyer gjorda för bl.a. Théâtre des Champs-Elysées är en värdig final. Den stora mängd teckningar Bourdelle gjorde av Duncan blev till allt mer storslagna skulpturer och statyer. Att se hur skisserna av Duncan i slutändan kunde resultera i dessa mäktiga konstverk är kanhända den största behållningen.

Utställningen om Isadora Duncan får många besökare att dröja sig kvar in i det sista, något som väl kan tolkas som ett tecken på hur väl genomförd den är. Dynamiken är påfallande bland de energifulla verken. Och nog är det så att Isadora Duncans energi fortfarande går att uppleva där bland de konstverk som hon inspirerade till. Vilket också tydligt visar att Duncan är ett framstående exempel på en förevigad musa.

Cecilia Carlander
 

Ur arkivet

view_module reorder

Formale og materielle verdier

En filosofisk framstilling av verdibegrepet med henblikk på dets formale og materielle aspekt. Max Scheler (1874-1928). En av de filosofer som var opptatt av en filosofisk motivert framstilling av ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 03 januari, 2011

James Joyce, två dikter

James Joyces debutbok var diktsamlingen Chamber Music,1907. Den sålde inte särskilt bra, men kritiker som Ezra Pound och W.B.Yeats uppskattade några dikter i den, och flera av dikterna tonsattes senare. Dikterna ...

Av: James Joyce | Kulturreportage | 22 oktober, 2014

En muslimsk begravning i Malmö

Innan jag sätter mig på stadsbussen till Rosengård läser jag i dagens Sydsvenskan en krönika om hemlösa och hur vi ser på dem medan de fortfarande är i livet. Texten ...

Av: Sarah Kittel | Allmänna reportage | 22 juni, 2013

I love you in various languages

Afrikaans Ek is lief vir jou Albanian ...

Av: Anonymus Loic | Utopiska geografier | 14 februari, 2011

66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar.

Del 8 Jag önskade Kasparov lycka till efter att ha läst igenom texten och infogat den i boken. Han skulle nog komma att behöva alla lyckönskningar han kunde få. Jag ...

Av: Carl Abrahamsson | Carl Abrahamsson | 15 april, 2011

Aforismer om makten

1.    I förövarens värld ligger skulden alltid i grunden hos offret.2.    Alltså är förövaren i själva verket offret och offret den verkliga orsaken till det onda som skett. 3.    Den ...

Av: Oliver Parland | Utopiska geografier | 20 september, 2010

"Om man inte blir berörd själv så kan man knappast beröra någon annan."

"Om man inte blir berörd själv så kan man knappast beröra någon annan." Ett samtal med Maja Elliott. Text & foto av Carl Abrahamsson Svensk-irländska kompositören Maja Elliott skapar evokativ stämningsmusik för drömska ...

Av: Carl Abrahamsson | Musikens porträtt | 12 oktober, 2006

vladimir Oravsky

Vad kommer jag att fråga Sting när han kommer till Sverige för att…

Den följande historien har jag berättat tidigare och vid andra sammanhang. Att den nu återigen gör sig påmind är på grund av att dess förmodade huvudperson tilldelades ett av de ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 09 februari, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.