Den apofantiska utsagan i Heideggers Varat och tiden

  Martin Heidegger på promenad Vad innebär det att förstå något? För den som förstår? Är vi desamma före och efter? I en spännande läsning av Martin Heideggers filosofiska reflektion om förståelsens ...

Av: Peter Worland | 04 januari, 2011
Agora - filosofiska essäer

Plurale perspektiv i filosofi, poesi og vitenskap

Innledning Filosofi er ikke bare om mange forskjellige saksforhold, slik at en kan snakke om matematisk filosofi vs. eksistensfilosofi, politisk filosofi vs sosialfilosofi, historiefilosofi vs. filosofihistorie, for eksempel. At det gis ...

Av: Thor Olav Olsen | 21 augusti, 2012
Agora - filosofiska essäer

Drömmar och dofter i Kraków. Unsound festival

Det doftar gott om årets Unsound – festivalen i polska Kraków som tagit ledningen i att fokusera på ny experimentell, främst elektronisk, musik i gränslanden mellan konstmusik, electronika och klubbmusik ...

Av: Curt Lundberg | 27 oktober, 2014
Essäer om musik

Kungen av Kalifornien

Romanen är en parasitär form, en hybridexistens som Frankensteins monster, skriver Kristoffer Leandoer. Visst har den lånat ihop till sin form och gestalt av saga, fabel och skröna, men memoaren ...

Av: Kristoffer Leandoer | 13 augusti, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Isadora Duncan, en levande skulptur



"Danser, c'est vivre", att dansa är att leva; orden står att läsa på ett vykort med Isadora Duncans porträtt. Vykortet är från 1928, tryckt till Duncans minne, några månader efter att hon hade förolyckats vid 50 års ålder. Hennes liv var dans, och hon dansade sig fram genom livet, från födelseorten San Francisco till Europas alla tänkbara hörn, till Ryssland, Medelhavsländerna, men också till Latinamerika och tillbaka till USA.

alt

Med blicken riktad mot ursprungsdanserna, de asiatiska och egyptiska som sedan påverkat de grekiska, utvecklade hon sin personliga och förmodernistiska dansstil. Den grekiska kulturen kom också att bli hennes främsta inspirationskälla, även om hon själv poängterade att det inte var fråga om att härma, utan om att gå tillbaka till naturen. Barfota och iklädd antikt präglade dräkter blir hon den första att på diverse scener dansa till klassisk musik av Bach, Beethoven, Chopin, Mozart, Schubert med flera under 1900-talets början. Hon kom att bli den moderna - och fria - dansens pionjär, och modet att gå mot normer kom att prägla såväl hennes dans som hennes liv.

I Paris, som Duncan flyttat till med mor och syskon år 1900, blir hennes dans snart ett uppskattat inslag i de borgerliga salongerna. Inom kort får Duncan vid sidan av sin dansundervisning också framträda med egna föreställningar, och efter några års turnerande runt om i världen får hon sitt stora genombrott på den parisiska scenen 1909. I publiken anar man snart allt fler namnkunniga konstnärer för vilka Isadora Duncan kommer att bli musa. Skulptören Antoine Bourdelle (1861-1929) var en av de hänförda konstnärerna som verkligen kom att lägga märke till Duncan 1909.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

altMot denna bakgrund visar Musée Bourdelle utställningen "Isadora Duncan, une sculpture vivante". I vinter har museet i Montparnassekvarteret - Bourdelles före detta ateljé och bostad med sina imponerande statyer och skulpturer - integrerats med utställningen om Duncans franska avtryck. Och det är förstås inte bara Bourdelles skulpturer och teckningar som visas. Rodins, Matisses och Jules Grandjouans verk finns också att beskåda. Målningar, skisser och foton av Duncan blandas med hennes egna inspirationskällor, hennes texter om dans, utdrag ur den postumt publicerade självbiografin My Life (1927) liksom med senare inspelade kortfilmer med Duncan som förebild; allt detta väl balanserat och tematiskt.

Bara en filmupptagning med Duncan finns. Det spelas upp mot en vägg i en av utställningens första salar. I 33 sekunder rör sig Duncan svävande omkring i en trädgård någonstans, förmodligen i Ryssland, utan ljud. Om och om visas den korta filmsnutten. Tillsammans med utställningens alla verk och dokument blir ändå de 33 sekunderna tillräckliga för att ge en inblick och förståelse för hur stor Isadora Duncan faktiskt var.

Det råder inga tvivel om att Isadora Duncan lyckades göra intryck på sin samtids konstnärer. Hon framstår som en ikon för det lätta, nya, moderna och förföriska. I återgången till naturens källor tillsammans med de stora kompositörernas verk uttrycks en frihet som tidigare aldrig skådats. Duncans privatliv stod däremot i ordentlig kontrast till dansens lätthet. Relationerna var brokiga, och hennes två förstfödda barn drunknade i Seine. Ett tredje barn rycktes också ifrån henne, bara några timmar efter födseln. Att hon var bisexuell var ingen hemlighet; hon hade ett förhållande med den öppet homosexuella aktrisen Eleonora Duse och sedan en lång och passionerad historia med poeten Mercedez de Acosta. Man skulle kunna se det som att hennes egen dramatiska död på flera sätt motsvarar hennes livsöde. Under en bilfärd i öppen cabriolet i Nice stryps Isadora Duncan ihjäl av sin egen scarf som fastnat i ett av bilhjulen.     

altI en av de första salarna på museet finns en liten bit av scarfen till beskådan. Men främst står förstås ändå konsten på Musée Bourdelle. Dialogen mellan de temporära och permanenta utställningsobjekten bidrar till något utöver det vanliga. Den sista utställningssalen med Bourdelles egna enorma statyer gjorda för bl.a. Théâtre des Champs-Elysées är en värdig final. Den stora mängd teckningar Bourdelle gjorde av Duncan blev till allt mer storslagna skulpturer och statyer. Att se hur skisserna av Duncan i slutändan kunde resultera i dessa mäktiga konstverk är kanhända den största behållningen.

Utställningen om Isadora Duncan får många besökare att dröja sig kvar in i det sista, något som väl kan tolkas som ett tecken på hur väl genomförd den är. Dynamiken är påfallande bland de energifulla verken. Och nog är det så att Isadora Duncans energi fortfarande går att uppleva där bland de konstverk som hon inspirerade till. Vilket också tydligt visar att Duncan är ett framstående exempel på en förevigad musa.

Cecilia Carlander
 

Ur arkivet

view_module reorder

I kroppens sista natt

Kassandra ropar i natten i början av min pjäs ”Kroppens sista natt”. Hennes rop är genomträngande och fyller hela salongen, ja, en hel värld. Varför ropar hon? Är det ett ...

Av: Percival | Essäer om litteratur & böcker | 27 januari, 2017

Kulturkrockar

Mona Mörtlund. Alltid på gång, alltid i rörelse. Foto: Reino Jillker Kulturkrockar Författaren och journalisten Mona Mörtlund från Kangos i Tornedalen har fått mycket uppmärksamhet, bland annat med en pjäs uppförd på ...

Av: Gregor Flakierski | Litteraturens porträtt | 04 december, 2007

Emmakrönika XX Miss H.

icke är en lövknekt som vissnat, eller sprungit dolt bort i ovädret ej blekt om, kvar till dina kinders hindrade kyss, väderhärdad med tiden blir vinterns vita deklaration må färglös ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 05 juli, 2009

Konstnärlig teckning av Sidney Hall, 1825.

Björnen och Hufvustadsbladet

Björnen kan ofta ses i videofilmer av föreningen Karhuseura i Finland med namnet Juuso. Han börjar bli trött på Lappland och planerar att - som omväxling - flytta till ...

Av: Nina Michael | Kulturreportage | 04 januari, 2016

Füssli, Riefenstahl och nubafolket

Schweiz är ett välkänt textil- och exilland som i modern tid hyst sådana storheter som Lenin, Mussolini och Thomas Mann. Utanför kantonernas under århundraden försvarade riksgränser är det mindre känt ...

Av: Bo I. Cavefors | Essäer om konst | 06 september, 2013

Deadwood – inget slår högre – ingen serie kommer närmre …

Som ung var det serier som gällde, inte televisionens serier, utan böckernas. Det var ”Biggles”, ”Tre deckare” (Papegojans gåta, favoriten), ”Bröderna Hardy” (Spionerna på klippön, vilka minnen) och ”Fem-böckerna” (Fem ...

Av: Göran af Gröning | Essäer | 21 april, 2014

Björn Gustavsson. Foto: Privat

Mellan musik och bildkonst

En ny krönika från Björn Gustavsson. Denna gång om musik och konst.

Av: Björn Gustavsson | Björn Gustavsson | 03 maj, 2015

Buss 171 mellan Malmö-Lund

 Vid min sida, på bussen mellan Malmö och Lund, sitter en kvinna som jag misstänker är ifrån östasien, möjligtvis den koreanska halvön, fast jag gissar egentligen bara, hon skulle lika ...

Av: Henrik Johansson | Gästkrönikör | 24 maj, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.