Självporträtt . Olja 1933

Bilden bortom tingen. Kasimir Malevitj och konstens vägval

”Det tycks mig som om Rafaels, Rubens, Rembrandts med fleras måleri för kritiken och för samhället inte har blivit något annat än en konkretion av otaliga ’ting’, som gör det ...

Av: Thomas Notini | 30 november, 2017
Konstens porträtt

ABBA de museala. En perverterad musik?

Thank you for the music. ABBA-musiken. Är det musik? Är det inte bara enkel sörja? Är det verkligen tonhöjd och tondjup? Är ABBA The music story, inte bara en vulgär ...

Av: Benny Holmberg | 27 juni, 2013
Kulturreportage

Hundens genius

"Jag fick order att inställa mig hos en kapten som sade att han inte ville ha en kvinnlig chaufför. Han tyckte inte om atmosfären, han ville inte ha en kvinnlig ...

Av: Lisa Gålmark | 08 juni, 2014
Essäer

Svenska PEN kräver ett slut på den tysta diplomatin

Fredagen den 23 september var det på dagen tio år sedan Dawit Isaak och en rad andra eritreanska journalister fängslades i ett tillslag mot den oberoende journalistiken i landet. Tio ...

Av: Håkan Lindgren | 29 september, 2011
Kulturreportage

Osminkad teater i Tyskland - rapport från Theatertreffen 2009 i Berlin



I Berlin avslutades nyligen den årligt återkommande festivalen Theatertreffen, som nu är inne på sitt 46:e år. Under DDR-tiden fungerade festivalen som den enda möjligheten för öst- och västtysk teater att mötas. Numera är den främst en kritikerangelägenhet. Den betalande publiken begränsas till att få köpa fem biljetter per person, detta trots att festivalen innehåller tio pjäser. Publiktrycket är så stort att de som vill få tag i en biljett tvingas köa i timmar och betala dyra pengar.

Men så är också de tio pjäserna utvalda av en oberoende kritikerjury bland cirka 400 tyskspråkiga föresEine Kirche der Angst vor dem Fremden in Mir Foto:David Baltzertällningar från föregående år. Sju kritiker delar på uppgiften att sammanställa de tio pjäserna till Theatertreffen och enligt dem själva gör det att en enskild kritikers smak inte räcker för att få genomslag. Urvalet kan således beskrivas som kritkerfavoriter, men trots detta finns alltså ett stort publikt intresse för festivalen.

 

Under ett publiksamtal får juryn upprepade gånger svara på argsinta frågor om varför vissa pjäser inte tagits med. Återkommande är frågan om varför Elfriede Jelineks senaste pjäs Rechnitz inte finns med i urvalet. Juryn försvarar sig med att pjäsen är en alltför privat uppgörelse mellan Jelinek och Österrike och därför inte tillräckligt intressant för den större tyskspråkiga publiken. Jelinek har onekligen förmågan att röra upp känslor, och jag kan inte undgå att notera att samtliga som efterlyser hennes verk är kvinnor, medan den sjuhövdade juryn består av sex män och en kvinna.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Annars talar juryn främst om att teatern på Theatertreffen ska vara "bemerkenswert", alltså anmärkningsvärd. Därmed faller väl genomförda stycken som ligger allt för nära konventionen bort direkt, ett välspelat och fulländat Strindbergsdrama skulle alltså inte vinna något gehör. Istället söker man visa upp "det nya" inom tysk teater och ser då kanske främst till form, men även i någon mån till innehåll, vilket är relativt ovanligt. Man prioriterar radikal teater och premierar brott mot konventionen och förmågan att koppla samman teatern med det omgivande samhället.

"Bemerkenswert" är verkligen Cristoph Schlingensiefs Eine Kirche der Angst vor dem Fremden in mir (ungefär: "en rädslans kyrka för det främmande i mig"). Schlingensief är något av den tyska teaterns "enfant terrible" och har en lång historia av spektakulära teaterprojekt bakom sig. De senaste åren har han bland annat chockat operavärlden genom att sätta upp Parisfal i Bayreuth med voodooritualer och bilder på en ruttnande hare.

Nyligen fick Schlingensief diagnosen elakartad lungcancer och istället för att dra sig tillbaka med sin dödsångest tar han den som utgångspunkt för sin nya uppsättning. Eine Kirche... är tekniskt påkostad och avancerad, trots att man kört busslaster med skådespelare och utrustning från Ruhrtriennale där den först sattes upp blir versionen i Berlin något förminskad. Publiken sitter på hårda kyrkbänkar och ser upp mot ett altare där olika former av religiösa dödsmässor varvas med bilder på Schlingensief som barn och inspelningar från sjukhusbädden där han gråtande säger att han inte vill dö. Frånvaron av Gud, Jesus och Maria då han står inför döden provocerar honom och skapar samtidigt energi och livsvilja. Han är inte tillfreds med att dö och det är som om själva teatern håller honom levande.

En viktig inspirationskälla för Schlingensief är Joseph Beuys, och pjäsen kallas också för ett "Fluxusoratorium". Liv som konst och konst som liv präglar Schlingensiefs förhållningssätt till teatern, och Eine Kirche... ställer den klassiska frågan om vad som egentligen är en människa. Men det verkligt anmärkningsvärda är hur den gör det. Lager på lager av videoprojektioner, operalibretton, furiösa hårdrockstrummor, afrikanska gospelkörer, och andra ljud- och ljuseffekter som gör att föreställningen tycks sakna gränser. Det är omöjligt att värja sig mot Schlingensiefs teaterkonst, vissa blir förstås provocerade av det blasfemiska sättet att använda religion för estetiska ändamål, själv blir jag mest upprymd och imponerad.

En pjäs som håller sig mer på mattan men ändå lyckas med att vara anmärkningsvärd är Andreas Kriegenburgs uppsättning av Kafkas Der Prozess. Här får sju identiskt klädda och sminkade män och kvinnor axla rollen som den anklagade Josef K. Inte genom att växelvis spela honom utan som en kollektiv kropp vilken samtidigt på scenen gestaltar olika tendenser hos den arme huvudkaraktären. Scenografin är också här spektakulär, genom teknisk utrustning och gravitationsknep får vi känslan av att titta ner på Josef K. I hans rum, som i ett dockskåp. Scenens vägg är nämligen rummets golv och skådespelarna sitter på väggen. Scenbilden som helhet avbildar också ett gigantiskt öga, en kanske inte subtil symbolik, men väl så effektiv. Ögats pupill snurrar och illustrerar så tiden som rinner iväg för Josef K.

Kriegenburg gör en drömskt obehaglig version av Processen där den sexuellt frustrerade huvudpersonen i alla sina kroppar irrar omkring över scenen i jakt på den onåbara rättvisan som eventuellt finns bakom lagen. En höjdpunkt i pjäsen är målaren Tintorellis monolog om hur han ska hjälpa Josef K. genom att överlista byråkratin. Monologen förs i ett rasande tempo och bildar en ordström från scenen som förstärker känslan av frustration och uppgivenhet inför den process som Kafka gestaltar. Uppsättningen lyckas med konststycket att lägga någonting till en roman av Processens kaliber utan att göra våld på den, vilket med tanke på alla tolkningsmöjligheter som omgärdar Kafkas verk kräver en extrem känslighet.Foto: A.T Schaefer

En av förra årets mest omtalade tyska uppsättningar är Volker Löschs Marat, was ist aus unserer Revolution geworden? ("Marat, vad hände med vår revolution?) efter Peter Weiss pjäs med det långa namn som brukar förkortas "Marat/ Sade". Pjäsen kommer från Deutsches Schauspielhaus Hamburg och väckte heta känslor då den spelades i den tyska hamnstaden. Teatern är politisk i ordets rätta bemärkelse, en stor del av Weiss text är bortskalad men nog är det i Weiss anda. Förlaget Suhrkamp som har rättigheterna tyckte dock att det var för lite Weiss, vilket ledde till att titeln fick ändras.

Klass, revolution och ekonomi kan sägas vara ledord för pjäsen som har satt några av Hamburgs fattigaste människor på scenen, handplockade av teatern. Dessa människor är alltså inte skådespelare, utan står på scenen i egenskap av sin verkliga roll i samhället. Smink och kostym behövs inte, det liv dessa människor levt har satt sina spår i deras ansikten, och man leds oundvikligen fram till tanken att detta är på riktigt, människorna på scenen är i någon mån de karaktärer de spelar.

I körform skriker skådespelarna ut omständigheter och levnadsvillkor för människor som måste försöka klara sig på 400 euro per månad: ingen mat i kylskåpet, inga presenter på barnens födelsedag, ständig förnedring och så vidare. Som en snygg illustration av detta spelas pjäsen i ett stort madrasserat rum med gigantiska, men lätt modifierade, Lidl-loggor. I slutet av pjäsen läser den fattiga skådespelartruppen upp namn, adress och förmögenhet på Hamburgs 28 rikaste människor, med uppmaningen att pengarna måste tas tillbaka. Effekten av att se verkligt fattiga människor läsa upp namnen på de verkliga personer som är en del av den ekonomiska obalansen är stark. Den genomgående frågan om vad som hände med revolutionen som dessa människor skulle behöva så väl drabbar den borgerliga publiken. Men obönhörligen inser man också att det är den bourgeoisie som publiken utgör som befäster den ojämlika fördelningen. Publiken låter sig gärna dras med av revolutionslustan, men den blåser antagligen bort på väg hem från teatern. Kanske är det också just det som är problemet med revolutionen.

Ska man försöka skönja någon tendens i den tyska teatern anno 2009 utifrån Theatertreffen blir det nog verklighetsanspråken, teatern ska vara på riktigt. Detta är visserligen inget nytt inom konsten - man kan tänka på postdramatik och självbiografisk fiktion - men sättet som den görs på är mindre navelskådande och mer socialt medveten. De fakta/fiktionstendenser som präglat den svenska litteraturen de senaste åren har främst varit upptagna med subjektet i relation till sin omedelbara omgivning. Hos Schlingensief sker kopplingen istället till det större och mer universella temat döden och hos Lösch sker samma koppling till klass.

Brottet mot teaterns slutna rum och uppluckrandet av gränser sker i hög grad också genom formen. Schlinesief använder sig av en konstnärlig collageteknik och Lösch bryter hela tiden av Weiss text för att föra fram de fattiga människorna på scenen och deras verkliga situation ur ett klassperspektiv. På så vis nedmonteras teaterns illusoriska och bekvämt underhållande funktion och istället reser sig en radikal teater som bryter mot sin egen form. Man kan kanske avslutningsvis konstatera att den tyska teatern är extremt vital, viktig för sitt samhälle och på riktigt.

Adam Wickberg Månsson
Pjäser:
Eine Kirche der Angst vor dem Fremden in Mir
Ett fluxusoriatorium av Cristoph Schlingensief
Urpremiär: 21 september 2008, Landschaftspark Duisberg-Nord.
Der Prozess
av: Franz Kafka
Regi: Andreas Kriegenburg,
Premiär: 25 september 2008 Münchner Kammarspiele, München
Marat, was ist aus unserer Revolution geworden
Fritt efter Die Verfolgung und Ermordung Jean Paul Marats dargestellt durch die Schauspielgruppe des Hospizes zu Charenton unter Anleitung des Herrn de Sade av Peter Weiss
Regi: Volker Lösch
Premiär: 24 oktober 2008, Detsches Schauspielhaus, Hamburg

Ur arkivet

view_module reorder

Ragnwei Axellie – Alla vita vingar blev svarta

Ragnwei Axellie, författare – debuterade 1979 med diktsamlingen ”Pappa älskade pappa”. ”Vuxenlös”, ”Närleken”, ”Livs-gammal”, ”Lägesrapport” och ”Vem bryr sig?” är andra uppmärksammade titlar ur hennes produktion. Återkommande teman i hennes ...

Av: Ragnwei Axellie | Utopiska geografier | 02 april, 2012

Vincent Lambert

Har svenska jurister nagot att lära av den franska tillämpningen av eutanasilagen?

Många fransmän håller andan när de hör Vincent Lambert omnämnas.. För åtta år sedan hamnade han i koma efter en trafikolycka. För tre år sedan inleddes kampen om hans fortsatta ...

Av: Eva-Karin Josefson | Gästkrönikör | 17 december, 2015

Spåren av svensk kolonialism

Nationsbyggandet i norden inleddes under medeltiden. Området för aktörerna omfattade nuvarande Danmark, södra Finland, Sverige-Norge, Hälsingland, Jämtland och Trondheimsområdet. I de stora områdena norrut fanns samerna från Härjedalen i söder ...

Av: Rolf Sjölin | Kulturreportage | 10 augusti, 2010

Världsontologin – en analysmodell för kulturförståelse

Vad som konstituerar och definierar en civilisations kultur och kulturliv, liksom frågan om det finns något som kan kallas nationell kultur, är föremål för ständig debatt. Inte sällan hör man ...

Av: Leif V Erixell | Agora - filosofiska essäer | 14 mars, 2013

Killers from Space (1954)

Lavalantula och jättespindlarnas återkomst

Jättestora spindlar var en skrämmande ingrediens i 1950-talets skräckfilmer. I Tarantula (1955) experimenterar man med radioaktiva isotoper som ska skapa jättedjur som ska lösa livsmedelsförsörjningen i framtiden. Försöken visar sig ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om film | 10 april, 2016

Stillbild ur filmen Sunspring skriven av en AI

Artificiell intelligens skapar framtidens kultur

Artificiell intelligens (AI) beskrivs ofta i Science Fiction i dystopiska ordalag. Det är en HAL i Kubricks 2001 A Space Odysseus, ett ondskefullt Skynet i Terminator-filmerna eller en Matrix som ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 02 juli, 2016

Jan Stenis

Jan Stenis. Kejsarvalsens kärlek

Kejsarvalsens kärlek kan ses som en mental ädlings uppgörelse med ett obehagligt degenererat samhälle som, ekonomiskt sett, inte tillräckligt belönar studiebegåvning eller talang för finkulturella yttringar som poesi. Diktsamlingen utgör även ...

Av: Jan Stenis | Utopiska geografier | 09 februari, 2017

Bjuden till hyresgästen

Tänk. Kul. Jag är bjuden på, men jag vet inte om det är kaffe, träff, eller inspektion. Hyresgästen i mitt gamla kontorsutrymme från fornstora dagar i Borgå, är ett farligt ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 04 oktober, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.